Kristofer Lundberg, som i höstas blev utesluten från Vänsterpartiet, menar att det behövs ett nytt parti som inte går in för att administrera kapitalismen utan vill montera ned den. Enligt Lundberg representerar Framtidens vänster, Vänsterfronten och Solidaritet embryon till något nytt. Nu uppmanar han dem att gå ihop.

Behovet av ett nytt socialistiskt arbetarparti har aldrig varit större än idag. Vi lever i en tid då de politiska och ekonomiska klyftorna fördjupas, då välfärden urholkas i snabb takt och arbetsrätten undermineras. I denna tid hade vänstern kunnat resa sig som en verklig kraft mot kapitalismens övermakt, men istället har Vänsterpartiet, som en gång bar fanan för arbetarklassens kamp, valt att kompromissa bort sina kärnvärden. De har steg för steg anpassat sig till den nyliberala logiken och gjort sig själva till ett stödparti åt en socialdemokrati som sedan länge övergivit socialismens vision.

De senaste åren har Vänsterpartiet accepterat marknadens roll inom välfärden, ställt sig bakom EU-projektet och låtit sig styras av regeringsduglighet snarare än av klasskamp. I Palestinafrågan har partiet fjärmat sig från sin antikoloniala tradition.

I takt med att klassklyftorna växer och krigshetsen ekar i Europa har Vänsterpartiet förlorat sin roll som en radikal opposition. Istället för att utmana kapitalismens makt har de accepterat dess spelregler. Istället för att bygga rörelse underifrån har de förvandlats till ännu ett parlamentariskt parti, mer intresserade av förhandlingsbord än av kampens verklighet.

Vänsterpartiets svek – en förlorad riktning
De senaste åren har Vänsterpartiet gång på gång kompromissat med sina egna principer. De har accepterat marknadens roll inom välfärden, ställt sig bakom EU-projektet och låtit sig styras av regeringsduglighet snarare än av klasskamp. I Palestinafrågan har partiet fjärmat sig från sin antikoloniala tradition och istället anpassat sig till en historiesyn som går i takt med västvärldens stormakter. Resultatet har blivit att partiet tappat kontakten med de människor som en gång såg dem som sitt verktyg för förändring: arbetarklassen, förorten, de som lever på samhällets nedersta trappsteg.

Arbetarklassen och förortens unga står idag inför ett vägskäl. Antingen låter man högern fortsätta vinna mark, genom att man accepterar vänsterns reträtt, eller så bygger man något nytt. Framtidens vänster, Vänsterfronten och Solidaritet har möjligheten – och ansvaret – att ta det steget.

I denna process har Vänsterpartiet blivit mer ett eko av socialdemokratins nyliberala kompromisser än en självständig socialistisk röst. Partiets förlust är inte bara deras egen, utan hela arbetarrörelsens – för när den traditionella vänstern viker sig, lämnas ett tomrum som fylls av krafter som står i direkt motsättning till jämlikhet och solidaritet.

Högerpopulismens framväxt – ett symtom på vänsterns reträtt
I takt med att vänstern dragit sig tillbaka har högerpopulismen vuxit sig starkare. Sverigedemokraterna och deras europeiska systerpartier har lyckats kanalisera den ilska och frustration som föds ur otrygghet, arbetslöshet och en sönderprivatiserad välfärd. Men istället för att peka ut kapitalismens rovdrift som grundorsak, riktar de sin retorik mot invandrare, flyktingar och minoriteter.

Detta är ingen slump. Högern har i decennier förstått att deras främsta vapen är splittringen av arbetarklassen. När människor ställs mot varandra på grund av ursprung, kultur eller religion, då förlorar vi förmågan att stå enade i kampen mot kapitalägarna. Och när vänstern inte erbjuder en trovärdig motbild, när de inte klarar av att kanalisera missnöjet i en progressiv riktning, då blir det högern som vinner mark.

Nyliberalismens offensiv – en systematisk nedmontering
Nyliberalismen är inte bara en ekonomisk modell, utan ett helt samhällsprojekt. Det handlar om att minska statens ansvar, om att göra välfärden till en marknad och arbetaren till en förbrukningsvara. Konsekvenserna ser vi överallt: otrygga anställningar, vårdcentraler som stänger i glesbygden, skolor som drivs av vinstintresse, bostadsområden där hyreshöjningar driver bort arbetarfamiljer.

Detta är en utveckling som pågått i flera decennier, men som under de senaste åren accelererat. Den politiska mitten, inklusive socialdemokratin och Vänsterpartiet, har accepterat dess grundvalar. Högern har samtidigt förstärkt offensiven genom att kombinera nyliberal politik med nationalistisk retorik. På så vis kan de både fortsätta gynna kapitalet och samtidigt vinna röster från de som drabbas hårdast.

Framtidens vänster – en nödvändig sammanslutning
Det är här Framtidens vänster, Vänsterfronten och Solidaritet kommer in. Solidaritet bildades av uteslutna och missnöjda Vänsterpartister i Lidköping och Stockholmsområdet, Vänsterfronten bildades av uteslutna och missnöjda i Vänsterpartiet Göteborg och Västra Sverige och Framtidens Vänster av riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat som drevs ut ur Vänsterpartiet.

Den gemensamma nämnaren är deras kritik av partiet i frågan om Palestina, deras bas som aktivister i verkliga rörelser och deras tydliga socialistiska profil och kritik av Vänsterpartiets anpassade till socialdemokratin.

Dessa rörelser representerar embryot till något nytt – en socialism som vågar stå på egna ben, som inte är rädd för att utmana makten och som bygger på verklig organisering underifrån. De tre organisationerna var för sig har inte samma attraktionskraft inom den breda vänstern, sociala rörelser och fackliga aktivister som de skulle ha om de gick samman och därmed lägga grunden till ett nytt socialistiskt arbetarparti.

En sammanslagning av Framtidens vänster, Vänsterfronten och Solidaritet skulle kunna skapa det parti som arbetarklassen i Sverige saknar idag.

En sammanslagning av dessa initiativ skulle kunna skapa det parti som arbetarklassen i Sverige saknar idag. Ett parti som inte är fastlåst i parlamentets korridorer, utan som vågar vara opposition på riktigt. Ett parti som ser förortens ungdomar som en del av arbetarklassen, som förstår att kampen mot rasism är en del av klasskampen och som organiserar sig sida vid sida med de som idag står längst bort från makten.

Vad ett nytt arbetarparti bör stå för
För att vinna tillbaka arbetarklassens förtroende måste ett nytt parti bygga på fyra pelare:

1. En tydlig klassbaserad socialism – som sätter arbetarnas behov främst, återupplivar facklig kamp och kräver en verklig omfördelning av resurser.
2. En stark antirasistisk hållning – som inte bara fördömer rasismen, utan aktivt visar hur den används som ett verktyg för att skydda kapitalets intressen.
3. Ett alternativ till den parlamentariska vänstern – som vågar stå utanför maktens spel och prioritera långsiktig förändring framför kortsiktiga kompromisser.
4. En återupplivning av folkets organisering – genom gräsrotsrörelser, facklig mobilisering och lokala initiativ i bostadsområden, skolor och på arbetsplatser.
5. Internationell solidaritet och samordning. 

Det handlar inte bara om att skapa ännu ett parti. Det handlar om att bygga en rörelse som kan inspirera, organisera och utmana. En rörelse som kan bli en verklig motkraft mot nyliberalismen och högerns framväxt.

En uppmaning till enhet
Arbetarklassen och förortens unga står idag inför ett vägskäl. Antingen låter man högern fortsätta vinna mark, genom att man accepterar vänsterns reträtt, eller så bygger man något nytt. Framtidens vänster, Vänsterfronten och Solidaritet har möjligheten – och ansvaret – att ta det steget.

Därför är den enda seriösa inställningen ett sammangående mellan dessa krafter, till en gemensam plattform för socialism, antifascism och folklig organisering. Tillsammans kan man skapa det parti som Sverige behöver – en röst för arbetare, förorten och socialister, en röst som inte viker sig för makten utan utmanar den.

Ett parti som inte går in för att administrera kapitalismen utan utmanar för att montera ned den. Framtidens vänster är inte en vision i fjärran, utan en nödvändighet för framtiden. Framtiden tillhör dem som förbereder för den.