Den folkrörelse som så självklart stått upp för Palestina under folkmordet, har nu svårigheter att stå upp för Iran emot USA:s olagliga anfallskrig. Alla borde lära sig av kampanjen “Rör inte Etiopien”, menar Tesfaye Woubshet Ayele.

Iran har varit ett av de främsta målen för västerländsk kolonial aggression i modern tid. Landet bombades i juni 2025 av USA och Israel, en händelse som kommit att kallas Tolvdagarskriget. Nu står landet mot ett oprovocerat militärt angrepp lett av samma imperialistiska krafter. Iran är givetvis inte ensamt. Tidigare i år bombades Venezuela och dess president Nicolás Maduro bortfördes av USA. Det är oklart om Maduros exilfångenskap är permanent. Dessa militära angrepp följer på årtionden av hybridkrigföring i form av västliga sanktioner, proxykrig, försök till statskupper och propagandakampanjer – allt i syfte att slå sönder dessa länders suveränitet. På annat håll har den långvariga belägringen av Kuba nått ohyggliga nivåer, och landet kan mycket väl bli nästa offer för USA:s oprovocerade militära angrepp.

Hur bör då Palestinarörelsen förhålla sig till Venezuela, Iran och andra självständiga stater som står inför kolonial aggression?

De militära angreppen på Venezuela och Iran kom vid en tidpunkt då internationell solidaritet fick nytt liv i Sverige och i väst mer generellt. Palestinarörelsen har mobiliserat många människor för att få ett slut på västs medverkan i och stöd till Israels koloniala och folkmordsartade angrepp på Palestina. Men till skillnad från Palestina är Venezuela och Iran inte länder som är direkt ockuperade av en västlig makt. Den palestinska kampen handlar om att få ett slut på det pågående koloniala styret av Palestina. Hur bör då palestinarörelsen förhålla sig till Venezuela, Iran och andra självständiga stater som står inför kolonial aggression? Det var den stora frågan som många ställde sig.

Svaret var något tveksamt men ändå tydligt. I Sverige var de flesta framträdande organisationerna och individerna inom palestinarörelsen emot de militära angreppen på Venezuela och Iran, och de har fördömt det pågående, oprovocerade amerikanska och israeliska angreppet på Iran. Dessutom krävde många ett slut på sanktionerna mot dessa länder och stödde varken kraven på regimskifte eller terrorstämplingen av Islamiska revolutionsgardet (IRGC).

Samtliga politiska partier som är invalda i Sveriges riksdag varit eniga i sitt krav på regimskifte i Iran. Detta inkluderar partier som formellt sett befinner sig till vänster.

Som kontrast har samtliga politiska partier som är invalda i Sveriges riksdag varit eniga i sitt krav på regimskifte i Iran. Detta inkluderar partier som formellt sett befinner sig till vänster. Även om både Vänsterpartiet och Miljöpartiet motsätter sig militär intervention har de uttryckligen krävt den iranska regimens fall, införandet av sanktioner mot Iran och en terrorstämpling av revolutionsgardet. Dessa partier har bibehållit denna hållning även efter att det nuvarande kriget mot Iran inleddes av USA och Israel. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har ännu inte uttryckligen fördömt USA:s och Israels pågående militära angrepp mot Iran.

Många så kallade vänsterinternationalister stödjer dessa partiers aggressiva hållning gentemot Iran. ”Nej till shahen och nej till mullorna” är en vanlig devis bland dessa personer, som Amineh Kakabaveh skrev i Parabol 2/26. Deras uppfattning är att alla, inklusive Palestinarörelsen, bör betrakta den nuvarande iranska regeringen som illegitim och kräva dess störtande. De som förtjänar vår solidaritet är inte Irans härskare utan ”det iranska folket” – en missvisande tankefigur som i själva verket avser den iranska oppositionen, särskilt den del som är emot den islamiska republiken.

Det påstås att de som förtjänar vår solidaritet är inte Irans härskare utan det iranska folket – en missvisande tankefigur som i själva verket avser den iranska oppositionen, särskilt den del som är emot den islamiska republiken.

Hur bör internationalister och antimperialister, särskilt de som inte själva är iranier, navigera detta dilemma? Bör palestinaaktivister och antimperialistiska internationalister kräva den iranska regeringens fall samtidigt som USA och Israel försöker störta den med militärt våld? Bör vi fördöma den iranska regeringen som kriminell och illegitim, till och med terroristisk, samtidigt som imperialismen har terrorstämplat revolutionsgardet (IRGC)?

Det här är frågor som kräver allvarlig diskussion och eftertanke. De kräver också ett tydligt svar om internationell solidaritet överhuvudtaget ska ha någon chans att stoppa den imperialistiska aggressionen mot Iran. Historien kan vägleda oss här. Hur bedrevs internationella antikoloniala och antimperialistiska kampanjer tidigare i liknande fall som det iranska? Vilka lärdomar kan vi dra från dem för vår egen tid och våra egna kamper? Som många har påpekat upprepar sig inte historien. Men det vore dumdristigt och arrogant att ignorera dess ekon. Det är inte heller klokt att lättvindigt avfärda våra föregångares lärdomar.

Vänner av Iran, Venezuela eller för den delen alla länder vars suveränitet hotas av imperialistisk aggression, kan lära sig mycket av en av de tidigaste antikoloniala internationella solidaritetskampanjerna: kampanjen “Rör inte Etiopien” på 1930- och 40-talen.

Vänner av Iran kan lära sig mycket av en av de tidigaste antikoloniala internationella solidaritetskampanjerna: kampanjen Rör inte Etiopien på 1930- och 40-talen.

Denna kampanj motsatte sig den fascistiska italienska invasionen av Etiopien, det sista återstående självständiga landet i Afrika som fram till dess framgångsrikt hade motstått europeisk kolonial erövring. Den italienska invasionen och ockupationen av Etiopien stöddes av tidens stora imperialistiska makter, Storbritannien och Frankrike. Den var, tillsammans med den japanska invasionen av Kina, ett förebud om andra världskriget eftersom den i hög grad undergrävde Nationernas förbund och den tidens internationella rätt. 1930-talet kan tjäna som en tydlig varning för vår egen tid, en tid präglad av ett alltmer fascistiskt västerländskt imperium som flagrant och föraktfullt ignorerar Förenta Nationerna och folkrätten.¹

Kampanjen Rör inte Etiopien var en av de mest anmärkningsvärda antikoloniala kampanjerna i modern historia, utan motsvarighet tidigare heller. Den ägde rum för nästan ett sekel sedan, årtionden före de internationella kampanjerna mot apartheid och Vietnamkriget. Och den var omfattande. Massdemonstrationer hölls över hela Afrika, Amerika, Sydasien och till och med Västeuropa.² Dessa protester åtföljdes av strejker, resolutioner och bojkottkampanjer. I USA sades så många som 50 000 svarta amerikaner ha anmält sig som frivilliga för att strida i Etiopien, men hindrades av den amerikanska regeringen.³

I USA sades så många som 50 000 svarta amerikaner ha anmält sig som frivilliga för att strida i Etiopien, men hindrades av den amerikanska regeringen.

I hela Indien tog sig solidariteten med Etiopien uttryck i massdemonstrationer och bojkottkampanjer mot italienska varor. Massiva demonstrationer anordnades av kommunistiska fackföreningsmedlemmar och socialistiska medlemmar av Indian National Congress. Jawaharlal Nehru utlyste “Abessinien-dagen” i Allahabad den 5 maj 1936 (på årsdagen av det fascistiska imperiets bildande), vilket följdes av demonstrationer i de större städerna under fyra dagar.⁴ Denna mobilisering av afroasiatisk solidaritet bidrog till att främja kampen mot fascismen, men också mot det brittiska styret i Indien.⁵ 

Afroasiatisk solidaritet syntes också i Karibien. I Trinidad fann svarta och asiater en gemensam sak i antifascismen och sin sympati med Etiopien.⁶ Denna enhet skulle komma att bidra väsentligt till facklig organisering och arbetarupproret 1937.⁷ Jamaica upplevde några av de mest intensiva protesterna, där många skrev under en petition för rätten att strida i Etiopien. I Västafrika fann den nationalistiska utbildade eliten och massorna enighet i att protestera och demonstrera för Etiopiens sak. Solidariteten med Etiopien markerade en vändpunkt i den svarta befrielsekampen på kontinenten och i diasporan, en vändpunkt mot antikolonial militans.⁸

I hela Indien tog sig solidariteten med Etiopien uttryck i massdemonstrationer och bojkottkampanjer mot italienska varor.

Kwame Nkrumah berättar i sin självbiografi om den indignation han kände när han fick veta om Italiens invasion av Etiopien. Han befann sig i London vid den tiden: “I det ögonblicket var det nästan som om hela London plötsligt hade förklarat krig mot mig personligen. Under de följande minuterna kunde jag inget annat göra än att glo på varje oberört ansikte och undra om dessa människor möjligen kunde inse kolonialismens ondska, och jag bad att den dag må komma då jag kunde spela min roll i att åstadkomma ett sådant systems fall. Min nationalism steg till ytan; jag var redo och villig att gå genom helvetet självt, om så krävdes, för att uppnå mitt mål.”⁹

Nkrumah var inte ensam om att känna så här. Många välkända antikoloniala organisatörer och intellektuella deltog i kampanjen Rör inte Etiopien och formades i grunden av den. I New York, till exempel, tillskrivs Harlem-kommunisterna, under ledning av James W. Ford, äran för att ha samordnat många av solidaritetskampanjerna för Etiopien, arrangerat en antikrigsdemonstration med 100 000 New York-bor i augusti 1935 och bildat United Aid for Ethiopia 1936.¹⁰ Framträdande personer i denna rörelse inkluderar W. E. B. Du Bois och Paul Robeson.

Nkrumah var inte ensam om att känna så här. Många välkända antikoloniala organisatörer och intellektuella deltog i kampanjen Rör inte Etiopien och formades i grunden av den.

I London samlades många svarta för att bilda International African Friends of Abyssinia (IAFA) 1935, när Mussolini hotade att invadera Etiopien.¹¹ Denna organisation leddes av C. L. R. James, Jomo Kenyatta, George Padmore och T. R. Makonnen bland andra. År 1937 ombildades IAFA till International African Service Bureau (IASB). Förutom att förespråka Etiopien krävde denna panafrikanska organisation västindiskt självstyre och federation under arbetsoroligheterna i Karibien 1937–38. Och tillsammans med andra organisationer sammankallade den den historiska panafrikanska konferensen i Manchester 1945, den första av de panafrikanska konferenserna som krävde Afrikas ovillkorliga självständighet.¹² En annan framträdande organisatör som var aktiv i London vid denna tid var Sylvia Pankhurst, vars tidskrift New Times and Ethiopia News blev populär bland aktivistkretsar och utanför.

I Paris var Suzanne Césaire och hennes make Aimé Césaire engagerade i rörelsen till försvar för Etiopien, som leddes av en annan kvinna från Martinique vid namn Paulette Nardal, som var med och grundade Ethiopian Action Committee 1935. Aimé Césaire var så engagerad i kampen mot italiensk fascism att en av hans jämlikar vid den tiden gav honom den etiopiska titeln ras, en term som sedan dess populariserats av rastafarianerna.¹³ Nardal och paret Césaire är grundläggande gestalter inom négritude-traditionen.

Då som nu kom imperialismen inte bara med svärd i hand. Den kom sjungandes frihetssånger.

Det är inte för inte som vi minns deras namn. De tillhör några av 1900-talets grundläggande antiimperalistiska gestalter. Många av dem var kommunister och framstående marxistiska intellektuella i den nationella befrielsetraditionen. C. L. R. James hyllas än idag för sitt monumentala verk om den haitiska revolutionen, The Black Jacobins, som publicerades 1938 och skrevs med Afrika i åtanke. Aimé Césaire, vars klassiska dikt Notebook of a Return to the Native Land också publicerades i slutet av 30-talet, beskrev Haiti som platsen där négrituderörelsen föddes.¹⁴ Den återföddes i kampen för Etiopiens försvar och Afrikas självständighet. Författarskapet bakom Jomo Kenyattas klassiker Facing Mount Kenya från 1938 bör också läsas i kontexten av denna kamp. På samma sätt är Nkrumahs väsentliga intellektuella bidrag till vårt tänkande kring neokolonialism och afrikansk enhet, inklusive hans viktiga bok Neocolonialism: The Last Stage of Imperialism, starkt präglad av dessa formativa år av antikolonial och panafrikansk kamp under 1930- och 40-talen.

Förespråkade de att kejsar Haile Selassies regim föll samtidigt som de försökte förhindra att kolonialisterna störtade den? Naturligtvis inte! En sådan förvirrad hållning skulle ha varit oacceptabel för personer som Nkrumah, Kenyatta, James, Du Bois, paret Césaire och Pankhurst.

Hur hanterade dessa framstående ledare och organisationer de dilemman som togs upp tidigare? Fördömde de i samma andetag den imperialistiska invasionen och även regeringen i de länder som hotades av invasion? Förespråkade de att kejsar Haile Selassies regim föll samtidigt som de försökte förhindra dess störtande av en främmande invasionsstyrka? Naturligtvis inte! En sådan förvirrad hållning kan framstå som sunt förnuft för många “radikala” internationalister idag, men den skulle ha varit oacceptabel för personer som Nkrumah, Kenyatta, James, Du Bois, paret Césaire och Pankhurst. Dessa ikoniska antimperialistiska ledare ställde sig på den etiopiska regeringens sida i den gemensamma antimperialistiska och antifascistiska kampen för att försvara nationell suveränitet samt internationell rätt och rättvisa. De förespråkade inte sanktioner mot eller störtande av ett annat lands regering, särskilt inte ett som stod inför militär aggression från en imperialistisk makt.

Då som nu kom imperialismen inte bara med svärd i hand. Den kom sjungandes frihetssånger. Liksom västerländsk media idag framställer imperialistisk intervention som välmenande, frigörande och humanitär, förkunnade italiensk imperialistisk propaganda på den tiden för världen att invasionen av Etiopien var en humanitär och civiliserande intervention. Den lovade etiopierna frihet från kejsar Haile Selassies slaveri och livegenskap. Italienarna spred flygblad från sina stridsflygplan som framställde invasionsstyrkan som befriare. Italienska trupper sjöng den populära fascistsången “Faccetta Nera” när de marscherade mot Addis Abeba och lovade etiopiska kvinnor frihet från infödda bojor. Humanitär interventionism och psykologisk krigföring är inget nytt. De är lika gamla som imperialismen själv. Som den bortgångne store Ngũgĩ wa Thiong’o en gång uttryckte det: “Vägen till kolonialt helvete, åtminstone för de koloniserade, har alltid varit stenlagd med goda avsikter.”¹⁵

Liksom västerländsk media idag framställer imperialistisk intervention som välmenande, frigörande och humanitär, förkunnade italiensk imperialistisk propaganda på den tiden för världen att invasionen av Etiopien var en humanitär och civiliserande intervention.

Imperialismen uppträder sällan naken. Då som nu döljer den sin grymhet och rovlystnad med höga ideal om mänsklig frihet och framsteg. Den fascistiska italienska propagandan, i linje med denna imperialistiska tradition, försökte vinna internationellt stöd och hetsa till internt uppror inom Etiopien för att underlätta erövringen. Denna taktik påminner om dagens amerikanska och israeliska imperialister och deras oupphörliga ansträngningar att framställa Iran för världen som en skurkstat som sprider terrorism och hetsar till intern oenighet inom Iran.

Förvisso var förtryck en realitet i Etiopien under kejsarens styre. Slaveri och livegenskap förekom verkligen. Allmogen, bönderna och slavarna, bar på många förtryckande och exploaterande bördor i sina liv. Religiös förföljelse förekom, till exempel vid Boru Meda-konciliet 1878 under kejsar Yohannes IV, eller i den religiösa kontrovers som användes som förevändning av Shoas adel för att avsätta Lij Iyasu. Dessutom fanns det många i Etiopien som inte var lojala mot kejsaren och såg honom som en illegitim härskare. Trontillträdet var inte enbart dynastiskt. De som steg till makten gjorde det ofta genom att använda militärt våld, inte bara genom att göra anspråk på kungligt blod. Kejsar Haile Selassies väg till makten var inget undantag från denna regel.

Det var först efter två stora slag, slaget vid Sagale och slaget vid Anchim, slag där hans rivaler besegrades, som Haile Selassie kunde ärva tronen. Dessutom började en mycket mer centraliserad och absolutistisk monarki växa fram under kejsar Haile Selassie, en som överträffade allt som hans föregångare förmått skapa. Detta var knappast en period av folklig demokrati, religionsfrihet och social jämlikhet. 1931 års konstitution, den första i Etiopiens historia, är en tydlig illustration av alla dessa motsättningar. Den centraliserade makten i kejsar Haile Selassies händer på adelns bekostnad. Och den uteslöt den vanliga medborgaren från statsmakten. Demokrati var uteslutet.¹⁶

Dessa motsättningar bland de etiopiska härskarklasserna, liksom motsättningarna mellan härskare och undersåtar, var realiteter som kraftigt överdrevs och cyniskt utnyttjades av imperialismen. Italienarna lyckades få många avhoppare från den etiopiska sidan, både från adeln och bland bönderna. Det tycktes som om etiopierna var mer splittrade än när Italien först invaderade och besegrades av Etiopien i slutet av 1800-talet.¹⁷

Det bör erinras att flygbombningarnas pionjärer var italienarna som använde dem i sin koloniala kampanj i Libyen 1911.

Men efter att det fascistiska Italien visat sitt rätta ansikte i sin brutala invasion och fem brutala ockupationsår, möttes det av ett landsomfattande uppror som bidrog till dess slutgiltiga nederlag och utdrivning. Detta uppror leddes av personer som Ras Abebe Aregai och Shewareged Gedle, namn som är ihågkomna och hyllade i Etiopien än idag.

Invasionen åtföljdes av flygbombningar och användning av giftgas mot etiopiska civila och soldater, soldater som hade svultits på vapen genom västliga sanktioner. Det bör erinras att flygbombningarnas pionjärer var italienarna som använde dem i sin koloniala kampanj i Libyen 1911. (Idag ser vi USA och Israel tillämpa samma praktik). Som om inte detta vore nog, begick den fascistiska ockupationsmakten många grymheter mot etiopier under ockupationen, den mest ökända var Yekatit 12-massakern i Addis Abeba av marskalk Rodolfo Graziani (även känd som “Fezzans slaktare” för sina illdåd i Libyen) och de italienska svartskjortorna.

Men enligt den imperialistiska propagandan var det den etiopiska civilisationen som var barbarisk, oförmögen till reform och utan något värt att bevara; den enda säkra vägen till sann civilisation var europeiskt styre.

Men enligt den imperialistiska propagandan var det den etiopiska civilisationen som var barbarisk, oförmögen till reform och utan något värt att bevara; den enda säkra vägen till sann civilisation var europeiskt styre. Slaveri var naturligtvis en favoritmetod som användes av de imperialistiska makterna för att gå hårt åt Etiopien vid denna tid, trots landets ansträngningar att avskaffa sedvänjan. Det användes som en förevändning för att införa ett vapenembargo mot Etiopien, vilket gjorde landet sårbart för utländsk militär aggression. Slaveriet tjänade också som en förevändning för den efterföljande italienska invasionen.

Med risk för att slå in öppna dörrar: imperialisterna var inte så ädla som det kan tyckas och var faktiskt ännu skyldigare till de synder de anklagade Etiopien för. Det är ett välkänt faktum att de västerländska imperierna i århundraden samlade på sig enorma rikedomar från den transatlantiska slavhandeln, ett av historiens största brott mot mänskligheten för vilket gottgörelse ännu inte har skett. Dessutom, även efter att européer och amerikaner formellt avskaffade slaveriet på 1800-talet, förblev tvångsarbete en vanlig politik och praxis i hela det europeiskt ockuperade Afrika.

Södra Afrika är ett typexempel där chibaro-arbetssystemet praktiserades av britterna och portugiserna långt in på 1900-talet, samma tidsperiod då Etiopien svartmålades på världsscenen för att hålla människor i träldom.¹⁸ De italienska kolonierna var inget undantag från denna utbredda användning av tvångsarbete i Afrika.¹⁹ I vår egen tid har vi sett slaveriet återvända till Afrika efter NATO-interventionen i Libyen som störtade Muammar Gaddafi. Imperialismen var inte och är inte lösningen på slaveri och ofritt arbete i världen. Den var och är fortfarande en del av problemet.

I vår egen tid har vi sett slaveriet återvända till Afrika efter NATO-interventionen i Libyen som störtade Muammar Gaddafi. Imperialismen var inte och är inte lösningen på slaveri och ofritt arbete i världen. Den var och är fortfarande en del av problemet.

Då som nu är den imperialistiska propagandan om frihet genomsyrad av hyckleri och förräderi. Som Sylvia Pankhurst så träffande uttryckte det på den tiden: “Tal om slaveri i Abessinien borde få alla hederliga människor att rodna, för ingen brydde sig om det förrän Italien önskade lägga sin egen moderna despoti på Abessiniens nacke.”²⁰ Hur sanna klingar inte dessa ord idag! Ja, tal om despoti i Västasien borde få alla hederliga människor att rodna, för ingen brydde sig om det förrän USA och Israel önskade lägga lägga sin egen förfalla form av despoti på Irans nacke. Men till skillnad från Etiopien 1935 är Iran idag mycket bättre utrustat med moderna vapen som kan användas med förödande verkan mot dess imperialistiska fiender och deras ombud i regionen.

Förekomsten av monarki, livegenskap och slaveri i Etiopien var ofrånkomligen föremål för åtminstone viss kontrovers och debatt bland solidaritetsaktivister utomlands, särskilt eftersom många av organisatörerna i kampanjen “Hands off Ethiopia” var vänsterfolk och kommunister. Panafrikanisten T. R. Makonnen, en av de ledande gestalterna i denna rörelse, minns i sina memoarer de dilemman som två av hans medorganisatörer i London vid den tiden, C. L. R. James och George Padmore, ställdes inför. Att som kommunister stå i solidaritet med den etiopiske kejsarens sak kan vid tillfällen ha tyckts dem vara “som att försöka kombinera stöd för både den ryska revolutionen och romanovarna samtidigt”.²¹ I slutändan var dock både Padmore och James överens med Makonnens ståndpunkt att “frågan om rätt och fel i kejsarens position gentemot undersåtarna” var en angelägenhet för etiopierna att avgöra, inte omvärlden.²² James själv har skrivit om sin vilja att stödja kejsaren, till och med att ta värvning i hans armé, så länge kejsaren kämpade mot imperialismen.²³

I slutändan var dock både Padmore och James överens med Makonnens ståndpunkt att frågan om rätt och fel i kejsarens position gentemot undersåtarna var en angelägenhet för etiopierna att avgöra, inte omvärlden.

Till skillnad från denna norm bland solidaritetsaktivister att stödja kejsarens sak, intog Marcus Garvey, den välkände svarte nationalisten och panafrikanisten, en bestämt avvikande hållning. Garvey var också aktiv i kampanjen “Rör inte Etiopien” i London, men blev en skarp kritiker av kejsar Haile Selassie och anklagade honom för feghet för att han valde exil istället för att fortsätta motståndet i landet efter de etiopiska styrkornas nederlag i slaget vid Maychew.

Garvey kritiserade den etiopiska regeringens inrikes- och utrikespolitik under kejsaren för att ha försvagat landet och gjort det sårbart för italiensk erövring. Han var särskilt kritisk till förekomsten av slaveri och livegenskap i landet och såg i detta en dödlig svaghet som bidrog till Etiopiens nederlag. Garvey såg förvisso igenom lögnen att Italien attackerade Etiopien av moraliska och humanitära skäl för att befria slavar och utveckla landet: “Alla vet att detta var en lögn, att det verkliga motivet var att … [erövra och] exploatera [Etiopien] till fromma för italienarna”, hävdade han²⁴)). Ändå hävdade Garvey att förekomsten av slaveri försvagade landets inre försvar och kostade landet vänner utomlands.

Till skillnad från denna norm bland solidaritetsaktivister att stödja kejsarens sak, intog Marcus Garvey, den välkände svarte nationalisten och panafrikanisten, en bestämt avvikande hållning. Han var särskilt kritisk till förekomsten av slaveri och livegenskap i landet.

Av dessa skäl argumenterade Garvey mot att stödja kejsaren och hans återkomst till Etiopien. Han ställde sig istället på folket inne i Etiopien som kämpade mot den italienska ockupationen.²⁵ Det faktum att dessa motståndskämpar saknade en paraplyorganisation, en politisk och strategisk enighet som kunde utgöra ett alternativ till kejsarens auktoritet, detta faktum adresserades inte av Garvey. Icke desto mindre förkunnade han att Etiopiens framtid “måste byggas på demokratins högsta principer” och inte på en feodal monarki.

Garveys högljudda opposition mot Haile Selassie var inte populär inom solidaritetsrörelsen.²⁶ Han hånades i den svarta amerikanska pressen. Han kritiserades hårt av medlemmar i kampanjen “Rör inte Etiopien” i London, där han bodde vid den tiden.²⁷ Men hans “nej till Il Duce och nej till kejsaren”-position skulle ha varit populär bland många av dagens “vänsterfolk” och “Irans vänner”. I likhet med Garvey förkunnar dessa “Irans vänner” sin avsky mot angriparna samtidigt som de förespråkar att den angripna regeringen störtas. Men till skillnad från Garvey går dessa människor ännu längre och kräver sanktioner mot det angripna landet, något Garvey inte gjorde.

Det finns en princip här värd att efterlikna i dagens antimperialistiska kamp. Liksom Sylvia Pankhurst bör socialister och antimperialister idag ställa sig på regeringarnas sida i det globala Syd även när vi inte håller med deras sätt att styra sina egna länder.

Låt oss kontrastera Garveys position med den som intogs av den välkända suffragetten, kommunisten och antimperialisten Sylvia Pankhurst. Mycket få solidaritetsaktivister har ägnat lika mycket tid och energi åt den antimperialistiska saken som hon. Hon var inte bara en organisatör utan också en journalist som drev den viktiga brittiskbaserade publikationen New Times and Ethiopia News.

När Haile Selassie anlände till London vägrade den brittiska regeringen att ge ett formellt välkomnande åt denna exilerade statschef. Men Pankhurst, tillsammans med många välönskare och supportrar, mötte honom vid Waterloo Station. I sin hälsningsadress fördömde hon, tillsammans med andra undertecknare, den oprovocerade fascistiska aggressionen mot Etiopien och uttryckte tacksamhet och stöd “för den stora och heroiska insats Ni [Haile Selassie] har gjort för den internationella fredens och rättvisans sak”.²⁸ 

När Haile Selassie anlände till London vägrade den brittiska regeringen att ge ett formellt välkomnande åt denna exilerade statschef. Men Pankhurst, tillsammans med många välönskare och supportrar, mötte honom vid Waterloo Station.

Hon träffade Haile Selassie några dagar senare och förklarade för honom att hon var republikan och inte monarkist; hon stödde honom inte för att han var kejsare utan därför att “hans sak är rättvis”, varpå kejsaren tyst svarade “Jag vet”.²⁹ . Under hela sin långa relation med Etiopien var Pankhurst noga med att inte blanda sig i landets inre angelägenheter men rådgav ändå kejsaren i ett antal frågor hon fann viktiga, såsom att införa rösträtt, etablera fackföreningar och erkänna etiopiska kvinnors roll³⁰

Det finns en princip här värd att efterlikna i dagens antimperialistiska kamp. Liksom Sylvia Pankhurst bör socialister och antimperialister idag ställa sig inte bara på “folkets” sida, utan på ledarnas och regeringarnas sida i länder i det globala Syd i den gemensamma antimperialistiska kampen för att försvara nationell suveränitet samt internationell rätt och rättvisa, även när vi inte håller med dessa ledares och regeringars sätt att styra sina egna länder. Det primära måttet bör vara huruvida de är i linje med den specifika uppgiften att skapa en värld av ömsesidig respekt. Denna ömsesidiga respekt innebär också att socialism och demokrati inte bör dikteras för andra länder, särskilt inte genom användning av militär aggression, sanktioner och terrorstämplingar. De bör snarare utvecklas inifrån. Och om det som utvecklas inte faller oss i smaken kan vi råda och kritisera, men på ett sätt som respekterar andra länders värdighet och nationella suveränitet samt internationell rätt. Att tillskansa sig rätten att tala för andra är inte en väg mot demokrati eller socialism. Det är en väg mot socialchauvinism och imperialism.

Vi som vägrar att delta i detta nonsens kan förlora några nominella vänsterbekanta här och där. Men vi är i samklang med andan hos Kwame Nkrumah, Suzanne och Aimé Césaire, C. L. R. James, George Padmore, W. E. B. Du Bois, Sylvia Pankhurst och många andra när vi säger: Rör inte Iran.

Denna princip om ömsesidig respekt var väl förstådd av den antimperialistiska traditionens grundare under 1900-talet. Det är till dem vi bör se för vägledning när vi diskuterar och organiserar oss för dagens offer för imperialistisk aggression, inte till chauvinisterna som för närvarande utgör ledarskapet för Sveriges och västvärldens politiska partier och medieorganisationer. Individer och politiska organisationer – särskilt de icke-iranska som betraktar sig själva som antimperialister – som för närvarande förespråkar störtandet av den iranska regeringen eller sanktioner och terrorstämpling av den, inkräktar inte bara på ett annat lands suveränitet.

De förråder själva grunden och historien för den antimperialistiska traditionen av internationell solidaritet. Vi som vägrar att delta i detta nonsens kan förlora några nominella vänsterbekanta här och där. Men vi är i samklang med andan hos Kwame Nkrumah, Suzanne och Aimé Césaire, C. L. R. James, George Padmore, W. E. B. Du Bois, Sylvia Pankhurst och många andra när vi säger: Rör inte Iran.

Hade dessa principfasta antimperialister levt idag, skulle de outtröttligt ha försvarat Iran och dess regering, liksom motståndsaxeln. De skulle ha gjort det i vetskap om att imperialismen är den primära motsättningen i världen idag, att den primära uppgiften för internationalister, särskilt i en tid av växande fascism, är att konfrontera imperialismen.

De skulle ha försvarat Iran i vetskap om att Iran (och länder som det) är mål för imperialismen inte på grund av sitt förtryck utan på grund av sina frigörande egenskaper och sitt trots mot imperiet: nämligen den nationella kontrollen över sina egna resurser och sina väsentliga bidrag till motståndsaxeln och den palestinska befrielsen³¹. Iran och Jemen är de enda stater som är villiga och kapabla att konfrontera Israel militärt, den förra mer effektivt än den senare.

Hade dessa ikoniska antiimperialister varit med oss idag, skulle de inte ha stått vid sidlinjen, njutit av bekvämligheterna i sin extravaganta västerländska livsstil och fördömt alla sidor i kampen. De skulle inte ha haft något tålamod för sådan självbelåten, småborgerlig skenhelighet. De skulle ha kastat sig in i kampen med kropp och själ och ställt sig på de objektiva krafternas sida som hejdar imperialismens folkmordsliknande framfart i Västasien och världen i stort. Ty dagens folkmordsbenägna och fascistiska väst (liksom de italienska fascisterna förr i tiden) är ingens moraliska överman, varken de kubanska revolutionärernas, de venezuelanska bolivarianernas eller Irans islamiska republikaners. Det är i själva verket det största hotet mot demokrati, fred och internationell rättvisa i världen idag.

Framsteg är inte resultatet av imperialistisk intervention och socialchauvinism. Framsteg möjliggörs när nationerna i det globala Syd har säkrat auktoriteten att agera, tänka och tala för egen räkning.

I slutändan störtades den etiopiska monarkin och den feodala ordningen av etiopierna själva i revolutionen 1974, blott 20 år efter återupprättandet av nationell suveränitet i hela landet (med britternas tillbakadragande från det reserverade området 1954). Som historikern Bahru Zewde observerar har denna revolution, en ganska unik händelse i afrikansk historia, sitt ursprung i den nationella styrka som etiopierna drog från det framgångsrika försvaret av sitt lands suveränitet mot inte en utan två italienska invasioner.³²

Maaza Mengiste erkänner denna tradition av nationell styrka och motståndskraft som gjorde revolutionen möjlig i inledningsscenen till sin mästerliga roman The Shadow King. Framsteg är inte resultatet av imperialistisk intervention och socialchauvinism. Framsteg möjliggörs när nationerna i det globala Syd har säkrat auktoriteten att agera, tänka och tala för egen räkning. Det möjliggörs av det självförtroende som följer med nationell befrielse.³³

Detta är en originaltext för Parabol. Översättning från engelska: Martin Müller.