För en iransk socialist är det inte önskvärt att den islamska republiken faller. Det skulle innebära att Iran styckades upp och förvandlades till satellitstater till USA. Dock är det fel att beteckna den som antiimperialistisk – Irans oligarker och Javad Zarifs efterföljare har stor makt i landet, skriver Arash Gelichkan i ett svar till Tesfaye Woubshet Ayele.

Jag är en socialist med iransk bakgrund och ingen anhängare till Islamiska Republiken. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om bristen på organiserade progressiva krafter i Iran. Det är inte särskilt svårt att begripa att styrets fall under de här omständigheterna knappast skulle leda till något progressivt. Det värsta scenariot är inte ens en ny väststyrd diktatur under Reza Pahlavi eller Folkets Mujahedin, utan snarare uppstyckandet av Iran enligt Israels intressen. För den palestinska saken, Libanons självständighet, motståndsaxeln i regionen och alla länder och rörelser i Syd som vill stå fria från imperialismens stövel vore Islamiska Republikens fall idag närmast katastrofalt. 

Det värsta scenariot är inte ens en ny väststyrd diktatur under Reza Pahlavi eller Folkets Mujahedin, utan snarare uppstyckandet av Iran enligt Israels intressen.

Betyder det att det rådande styret inte förtjänar kritik, att vi inte bör stödja de små oppositionella vänsterkretsarna och arbetaraktivisterna som kämpar för social rättvisa, mot oligarkin och för en folkligt förankrad antiimperialism? Det är lite det intryck jag får av Tesfaye Woubshet Ayeles artikel i Parabol nummer 4 2026.

Utan att påstå att jag känner till Marcus Garveys förhållningssätt i frågan om Etiopiens försvar i någon större detalj så förvånas jag av det Woubshet Ayele lyfter fram i sin kritik, jag förstår inte varför det i sig skulle vara problematiskt. Han skriver: “Garvey kritiserade den etiopiska regeringens inrikes- och utrikespolitik under kejsaren för att ha försvagat landet och gjort det sårbart för italiensk erövring. Han var särskilt kritisk till förekomsten av slaveri och livegenskap i landet och såg i detta en dödlig svaghet som bidrog till Etiopiens nederlag.” 

Menar Tesfaye Woubshet Ayele att vi inte bör stödja de små oppositionella vänsterkretsarna i Iran, och arbetaraktivisterna som kämpar för social rättvisa, mot oligarkin och för en folkligt förankrad antiimperialism?

Jag drar automatiskt en parallell till dagens Iran. Starka iranska antiimperialister som Ali Alizadeh i Storbritannien och många av de gäster han bjuder in till sitt program på Youtube-kanalen Jedaal – alltifrån regimnära akademiker som statsvetaren Foad Izadi till gamla vänsterrävar – går dagligen till storms mot oligarkin och korruptionen, mot de krafter inom regimen som förre utrikesministern Javad Zarif som vill kompromissa med väst.

För det är verkligen inte så att Islamiska Republiken är en enhetlig och stark antiimperialistisk kraft. Tvärtom har USA och väst ett stort inflytande genom de reformistiska elementen i styret, de rika som har bankkonton och dubbla medborgarskap i Förenade Arabemiraten, Storbritannien och USA. Ska jag vara ärlig så är det något jag fått upp ögonen för på senare år, särskilt efter 7 oktober när jag intensivt började följa persisktalande kommentatorer och aktivister med fokus på de här frågorna oavsett om de var sekulära nationalister, gamla Mossadeq-anhängare, hezbollahis eller marxister. Disparata röster men alla eniga på en punkt: oligarkin och korrupta makthavare såväl bland reformister som konservativa underminerar Irans kamp mot imperialismen. 

Khameneis martyrdöd och sonens mystiska frånvaro från den politiska scenen väcker oro för vart landet är på väg. Inte minst eftersom nuvarande presidenten Masoud Pezeshkian och utrikesministern Abbas Aragchi tillhör samma läger som Javad Zarif och ex-presidenten Hassan Rouhani.

De antiimperialistiska krafterna inom systemet hade en spjutspets i martyrledaren Ayatollah Ali Khamenei. Ständigt höjde han varningens finger för att förhandla med USA, ständigt ignorerades han av regeringar som satte sig till bords med USA till föga nytta eller rentav skada för landets intressen. Det Khamenei dock lyckades med var att Iran aldrig aldrig sålde ut rätten till fredlig kärnkraft, att det byggdes ett missilförsvar och starka allianser med motståndsrörelser i regionen som två gånger på mindre än ett år räddat Iran från imperialistisk dominans.

Khameneis martyrdöd och sonens mystiska frånvaro från den politiska scenen väcker oro för vart landet är på väg. Inte minst eftersom nuvarande presidenten Masoud Pezeshkian och utrikesministern Abbas Aragchi tillhör samma läger som Javad Zarif och ex-presidenten Hassan Rouhani. Hur kommer förhandlingarna gå utan Ali Khameneis starka motkraft? Det är inte endast pahlavisternas frammarsch, hotet om en helt ny västvänlig regim i Teheran eller uppstyckandet av landet som vi bör hålla ett vakande öga på. Sveket kan mycket väl ske inifrån, genom ett förverkligande av Javad Zarifs projekt. 

De styrande har i decennier skapat interna fiender över så meningslösa frågor som användningen av hijab och popmusik, för att inte tala om förtrycket varje gång arbetare, studenter och lärare velat se sina rättigheter förverkligade.

Hittills har jag inte ens berört hur det inhemska förtrycket skapat ett segment av västtillvända iranier, varav vissa rentav välkomnade bombningar av sitt eget land. De styrande har i decennier skapat interna fiender över så meningslösa frågor som användningen av hijab och popmusik, för att inte tala om förtrycket varje gång arbetare, studenter och lärare velat se sina rättigheter förverkligade. Islamiska Republiken befäste sin makt genom att utradera varje vänsterorganisation som funnits i landet, de flesta radikala antiimperialister. Tusentals vänsteranhängare avrättades av Islamiska Republiken på 1980-talet vilket skapat generationer av traumatiserade iranier med en uppdämd vrede mot styret.

Den Islamiska Republiken har alltså från start underminerat all folkligt förankrad antiimperialism i landet. Inte för att det inte finns ett betydande antiimperialistiskt läger idag. Men en av anledningarna till att Israel lyckas avrätta den ena iranska ledaren efter den andra och dra igång våldsamma oroligheter som i januari är just att det finns tillräckligt många beredda att sticka kniven i ryggen på landets självständighet i tron att de ger igen mot de styrande. Jämför med Jemen där Ansarallah är starkt folkligt förankrade och Israel knappt lyckats eliminera någon ledare. 

Vi vänsteriranier och allierade ska inte hålla tyst om det iranska förtrycket, tvärtom bör vi stödja alla folkliga uttryck för antiimperialism och särskilt de progressiva och socialistiska tendenserna.

Det är helt enkelt så att en folkligt förankrad antiimperialism är en starkare antiimperialism. 

Oligarkin i Iran, korruptionen och förtrycket av arbetaraktivister och vänsterstudentkretsar (de finns!) underminerar antiimperialismen. Vi vänsteriranier och allierade ska inte hålla tyst om de här sakerna, tvärtom bör vi stödja alla folkliga uttryck för antiimperialism och särskilt de progressiva och socialistiska tendenserna. Om dessa krafter blir de ledande i kampen mot oligarki, korruption och förtryck behöver vi inte ens oroa oss över Islamiska Republikens fall, vi kan välkomna den verkliga revolutionen med öppna armar.