1900-talets kanske mest feministiska ikon Simone de Beauvoir är 40 år efter sin död dubbelaktuell på svenska. ”Mandarinerna” från 1954 kommer i nytryck tillsammans med dess översättare Åsa Mobergs bok ”Simone och jag”. Yvonne Hirdman har läst, tänkt och känt om de båda verken.

Framför mig ligger två nyutgivna böcker med lockande blanka pärmar: Simone de Beauvoirs Mandarinerna och Åsa Mobergs Simone och jag. De kom ut på 90-talet i Sverige, men då gick de mig förbi. Vilken fest att nu få läsa och tänka om dem!

Innan jag öppnar någon av dem reflekterar jag lite över mig själv och Simone de Beauvoir. Jag känner att jag föredrar att referera till henne som Beauvoir. Vi är inte du, hon och jag – hon som till och med niar sina älskare. Jag tänker på att jag ofta läst henne med ett slags misstänksamhet, på jakt efter det jag inte tycker om. Det kan vara ren yrkesskada efter ett liv i akademin som automatiskt hackar sönder allt i små kritiska bitar – inget får undkomma.

Jag tänker på Det andra könet. Det är den boken som är Beauvoir för mig.  Och den kritik som bubblar upp är jämförelsens kritik: det är ofrånkomligt att den kvinna som läser den jämför sina upplevelser mot de ofta kategoriska generaliseringarna av ”kvinnan” och hennes erfarenheter.

Det är en roman av det slaget att jag efter de första hundra sidorna med glädje tummar på de 500 nästa – å det kommer att räcka länge!

Menstruationens helvete tillexempel. Tyckte inte jag. Eller att flickans inträde i puberteten var så ödesdiger. Tyckte inte jag – jag tyckte det var en befrielse från den totalt utsatta barndomens hjälplöshet. Tyckte om blodet som rann. Tomrummet: inget om barn. Eller hennes märkliga skrift om ålderdomen. Där började jag nästan skratta åt den groteska upprepningen av det kroppsliga förfallet.

Missförstå mig inte. Jag är en Beauvoirist – jag anser att hon är en av 1900-talets verkligt stora gestalter. Det andra könet blev en stor upplevelse – aha! – och jag är helt präglad av hennes analys av kvinnligheten som artefakt.

Fast jag var nog lika tagen av idéhistorikern Asta Ekenvalls Manligt och kvinnligt. Idéhistoriska studier (1966) som jag troligen läste före Beauvoir. De fakta som sparkade både hos Ekenvall och Beauvoir var ju desamma: hur hela vår kultur är uppbyggd på ”självklarheten” att mannen är människan, kvinnan är könet, det sekunda.

För mig är  –  eller var – Simone de Beauvoir i första hand filosofen, inte den skönlitterära författaren. Jag hade läst Andras blod och blivit avskräckt – nu minns jag inte vad den handlade om överhuvudtaget, det som stötte mig var porträttet av en patetisk, masochistisk kvinna. Jag hade läst hennes memoarer – fängslad men alienerad. Hon var ingen jag kunde identifiera mig med. Och hennes pakt med Sartre gjorde mig osäker. Och lätt äcklad.

Menstruationens helvete tillexempel. Tyckte inte jag. Eller att flickans inträde i puberteten var så ödesdiger. Tyckte inte jag – jag tyckte det var en befrielse från den totalt utsatta barndomens hjälplöshet. Tyckte om blodet som rann.

Men nu har jag alltså läst Mandarinerna för första gången. Tjock som en gammal telefonkatalog. Och jag fylls av beundran. Det är en roman av det slaget att jag efter de första hundra sidorna med glädje tummar på de 500 nästa – å det kommer att räcka länge! Jag kommer att få vara med dem länge: Henri, Anne, Robert, Nadine, Lambert och allt vad de heter i detta efterkrigstidens Paris, från julen 1944 och ett par år framöver.

Vad den handlar om? Att göra eller inte göra. Att älska eller inte älska. Att skriva eller inte skriva. Att prata. Eller tala. Tala tala tala – ändlöst pratande.

Och så minns jag: jag är 14 år. Det sista året har jag vuxit till min fulla längd, 1.70. På bredden är det tunnare. Mitt mörka hår, klippt a la Audrey Hepburn nån gång i januari har nu, i juli, vuxit ut till ett slags tjock hätta över mitt lilla huvud. Mamma har fått ärva och bjuder hela familjen, pappa Einar, oss barn, Sven och Eili och jag, 18, 16 och 14 år på resa runt Europa. Nu är vi i Paris.

Nu sitter vi vid ett stort bord, i en vacker lägenhet nära Triumfbågen och äter lunch eller middag och alla sorlar på franska runt om. Mammas vänner från de där åren innan kriget när hon var där, fattig och flykting. Pratet flyter runt från den ena till den andra, de avbryter, de skrattar, de ropar, de griper tag i orden som om de fångar som bollar som de slänger till varandra.

Det är ju så vi själva lever med vår tids helveten – folkmordet i Gaza, klimatet, kriget i Ukraina – som en fond vi knappast pratar om, känslor vi snabbt förpassar till nån slags mental källare.

Jag ser på den jämngamla flickan med det blanka mörkt rödbruna håret som oavbrutet bryter in i samtalet, som får alla att skratta och känner mig tung som en sten, klumpig som en ko. En varelse som kommit in från en annan värld, en tyst, blyg, grå värld.

Så känner jag nu också när jag vänder blad efter blad och läser dessa ändlösa dialoger avbrutna av inre monologer.  Men till skillnad från Paris 1957 förstår jag vad de säger, vilket inte bara beror på språket utan också för att jag kan mer av historien – jag är rent av besatt i det efteråt som kom efter kriget.

Hur var man människa, hur levde man i ett Europa där allt brutit samman, där miljoner flyktingar var i rörelse eller ännu satt i läger, där förstörelse och medeltida fattigdom präglade det forna Tyskland och där en knapphetens gråa tristess rådde långt efter maj 1945 i alla av kriget drabbade länder?

En värld sammanbruten – men med nya maktformer: segermakterna  Sovjetunionen med nära 30 miljoner dödade och ett skövlat land och USA, skinande av en närmast obscen rikedom i jämförelse. Med eller emot? Kommunistpartierna runt om i Europa, Sverige inbegripet, fick sina beskärda delar av den ny prosovjetiska andan – Sveriges kommunistparti tog hem hela 10, 3 procent i andrakammarvalet 1944. I Frankrike där kommunisterna varit drivande i motståndsrörelsen (från 1941 i och för sig) blev partiet det största, med över 26 procent av rösterna och med plats i regeringen de Gaulle fram till 1947.

Och i Mandarinerna pågår diskussionerna mellan Robert Dubreuilh (ett slags Sartre), som leder SRL, en bred vänsterorganisation och Henri Perron (ett slags Camus parad med Beauvoir själv), som styr tidningen L´Espoir. Båda står utanför kommunistpartiet, båda vill fortsätta att stödja den breda vänstern, rädda motståndsrörelsens radikala patos in i den nya efterkrigsvärlden. Vilken roll ska tidningen ha? Hur ska man förhålla sig till kommunisterna?

Där jag läst Beauvoir som en text inför ett seminarium där man tränas i att hitta motsägelser och fel, där läser Åsa Moberg henne som en väninna vars liv hon analyserar för att förstå hennes val.

Där finns Anne, Roberts hustru psykologen, som är bokens jag och har tydliga märken av Beauvoir själv. Där finns Annes och Roberts otroligt trumpna dotter Nadime och hennes gäng av före detta motståndsmän, kommunister, narkomaner, journalister – alla krigsskadade andligen eller kroppsligen.

Nej, ni får läsa själva, det är en komplicerad väv med stöd hit eller dit, intriger och konspirationer. Det fascinerande är hur man/jag själv blir indragen i de beslut och handlingar som de kämpar med – för eller emot. Jag blir djupt upprörd när Henri för sin kättjas skull (säger jag då) skonar en angivare och ljuger två unga judiska flickor som kommit från ”lägren” rakt upp i ansiktet – men Henri! Hur kan du? 

Eller Robert! Hur kan han neka till att skriva om de upprörande nyheterna om de sovjetiska arbetslägren? Hur kan han försvara detta slaveri, dessa svältläger? Hans argument är svaga – ändamål som helgar medlen. Nej, tänker jag. Och gläds åt att Henri inte kompromissar. Men Beauvoir är så skicklig att beskriva denna efterkrigsvärld och dess moraliska tvetydigheter att jag ändå prövar argumentens hållbarhet – att jag möjligen tvekar, att jag ändå inte vill kasta första stenen.

Världens händelser avspeglas väldigt lite. Man blir lite klaustrofobiskt inlåst mellan Paris barer, redaktionens damm och rök, hotellrum och avenyer. Det finns inget om den långa vintern/våren 1945 när slutstriderna börjar, när svälten härjar i Holland, när tyska städer bombas sönder och samman, när nazisterna inte ger sig, när Hitler äntligen är död, hur världen delas mellan segrarna, när lägren öppnas, hur FN bildas, Nürnbergprocessen inleds med mera.

de Beauvoir är så skicklig att beskriva denna efterkrigsvärld och dess moraliska tvetydigheter att jag ändå prövar argumentens hållbarhet – att jag möjligen tvekar, att jag ändå inte vill kasta första stenen.

Undantaget är atombomben. Nyheten om Hiroshima når Robert, Anne och Henri när de cyklar runt på landsbygden i Frankrike och når en liten by, där de får tag i några tidningar och läser om förödelsen.

”De satt som förstenade vid sina café crème, med blicken fastfrusen vid de fasansfulla orden, och de upprepade gång på gång samma meningslösa fraser:

– Herregud! Tänk om tyskarna hade lyckats tillverka den där bomben! Det var när ögat, sa Anne.

-Tanken på att amerikanarna har den är inte heller särskilt uppmuntrande, sa Dubreuilh ”

Och Henri fyller på: frigjord atomenergi skulle förbruka atmosfären och förvandla jorden till en sorts måne. Inte mycket roligare det.

”Nej det var inte roligt. När de cyklade vidare på en liten solbelyst väg förlorade den hemska ramsan all mening. En stad med fyrahundratusen människor utplånad, naturen söndersprängd, det väckte inte längre några känslor. Det här var en alldeles vanlig dag, blått på himlen, grönt på löven, gult på den uttorkade marken /…/”.

Och, tänker jag, så fantastiskt beskrivet. Det är ju så det är. Det är ju så vi själva lever med vår tids helveten – folkmordet i Gaza, klimatet, kriget i Ukraina – som en fond vi knappast pratar om, känslor vi snabbt förpassar till nån slags mental källare. Det blir alldeles vanliga dagar.

Porträttet av Scriassine är genomgående elakt – det är Arthur Koestler som är modell och även i sina memoarer har de Beauvoir (och Sartre) svårt för honom och hans kompromisslösa antistalinism.

Det är männen i berättelsen som driver politik och konspirationer och som ställs inför de moraliska valen. Det är framförallt kvinnorna som får gestalta kärlekens och sexualitetens tvetydighet och tidsbundenhet. Och ja, de val som kärlek och/eller sexualitet ger upphov till.

I Mandarinerna finns två utförliga samlagsscener. En nästan som en våldtäkt och en passionerad. Båda upplevs av jaget i boken, psykologen Anne. Av orsaker som är något konstruerade (den nära ålderdomen – Anne är 39 år!  – och kroppen som legat i dvala under krigsåren) går Anne med på att följa med Victor Scriassine till hans rum, hans säng och låter sig lägras hela natten och det var inte roligt. Porträttet av Scriassine är genomgående elakt – det är Arthur Koestler som är modell och även i sina memoarer har Beauvoir (och Sartre) svårt för honom och hans kompromisslösa antistalinism. Anne blir tillrättavisad, blir brutalt genomträngd, tvingas att ljuga om att hon får orgasm – en vämjelig scen.

Och hon går inte. Nej hon går inte. Hon går inte heller när hennes stora kärlek, Lewis Brogan, amerikansk författare som hon träffat i Chicago (liksom Beauvoir i verkligheten träffar Nelson Algren) tredje gången de möts, frankt förklarar att hans kärlek är över. Men de kan väl vara vänner och hålla fast vid planen att tillbringa ett par månader tillsammans? Det är plågsam läsning denna skildring av en kvinnas förtvivlan inför den djupt älskade mannens nya likgiltighet. Men gå! Tänker jag. Res tillbaka till din Robert! Gå inte där och plågas! Men hon går inte.

En av de andra kvinnorna i Mandarinerna är Paule, Henris en gång stora kärlek, som han inte längre älskar, men bor samman med. Paule – ett porträtt av den sanna masochisten, livslögnaren, förnekaren, hon som utplånar sig till Henris (och läsarens) närmast äckel över denna undergivenhet. Och ändå går han inte. Det framställs inte som ett val av samma dignitet som den om man ska samarbeta med kommunisterna eller inte – stanna eller gå där också.  Det är knappast en fråga överhuvudtaget. Det är jag som undrar. Återigen är jag indragen på ett fascinerande sätt i dessa liv.

Det är en spännande, mäktig, icke moraliserande bok – och det är klart att den bygger på de Beauvoirs eget liv, egna passioner, egna tankar. Historien med Ahlgren återfinns nästan identisk i hennes memoarer, Världen öppnas, fast mycket torrare, närmast plikttroget refererande som ett polisprotokoll.

Hur kunde denna briljanta feminist som så obarmhärtigt avslöjade och blottlade underordningens strukturer, själv inordna sig under en sådan pakt?

Jag lägger den åt sidan. Jag tar upp Åsa Mobergs bok som kom ut 1996 första gången. Simone och jag är exakt vad titeln anger: det är som en biografi som slingrar sig runt en självbiografi – det är Åsa Mobergs eget liv genomtänkt via en närmast ursinnig läsning av Beauvoirs romaner, texter, artiklar, intervjuer. Och det är först nu jag inser att det är hon som översatt hela denna tjocka lunta, Mandarinerna. Vilket mastodontarbete, vilken prestation! (Till sin hjälp har hon Adam Inczèdy-Gombos) Särskilt med tanke på att när hon började hade hon bara sin skolfranska och knappt det, eftersom hon hoppade av skolan för att leva med sin Tor-Ivan Odulf när hon var 17 år och han 34.

Det som binder ihop de två kvinnorna är ”pakten”. Den mellan Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som de slöt i sin ungdom på tjugotalet. En överenskommelse om frihet och kärlek och lycka, men som på ett självklart sätt bygger på hans frihet, hans kärlekar i pluralis, hans gudaord, hans bekräftelse, hans dom, hans blick.

 Åsa Mobergs liv, som hon så generöst och ärligt berättar om, har onekligen sina paralleller. Nej, inte så att den sexuella friheten var inskriven – tvärtom – men det som överensstämmer är inordningen under ”gudaorden” – att hennes liv med Tor-Ivan helt bestäms av honom.

Det är först nu jag inser att det är Åsa Moberg som översatt hela denna tjocka lunta, Mandarinerna. Vilket mastodontarbete, vilken prestation!

Översättningen av Mandarinerna blir som ett sorgearbete efter hans död, hon gör det med sitt eget liv som ett slags fond, hon letar efter ett slags absolution från den inverterade skammen av att ha levat in- och underordnad denna man som hon älskat, men som styrt hennes unga liv med – får jag en känsla av när jag läser – en närmast stalkeraktig intensitet. Vad tänker hon? Var gör hon? Vad skriver hon?

”Halva min hjärna var ständigt sysselsatt med att vara honom till lags.” (s 184) ”Tor-Ivan förklarade för mig hur min sexualitet fungerade och jag kände inte igen beskrivningen.” (s 185)

Frågan ligger där och värker: varför accepterar de denna inordning? Och – vad har den fått för konsekvenser för deras liv? Det är självklart att den frågan är legio när Simone de Beauvoir är under luppen: hur kunde denna briljanta feminist som så obarmhärtigt avslöjade och blottlade underordningens strukturer, själv inordna sig under en sådan pakt? Jag kommer att tänka på Alva Myrdal som bara kunde underordna sig en man som var som en GUD (min analys) – och som hon följaktligen försökte göra sin Gunnar till. Para det med kärlek och det blir en nyckel som också passar väl in till Beauvoirs hjärta kan jag tycka.

Det är Åsa Mobergs eget liv genomtänkt via en närmast ursinnig läsning av Beauvoirs romaner, texter, artiklar, intervjuer.

Åsa Mobergs ingående och intelligenta analys av konsekvenserna för Simone de Beauvoirs – och sin egen – inordning bygger på en djup förtrogenhet med hennes texter, brev, romaner, intervjuer. Där finns den ”föresatsmässiga optimismen’”, den nästan sammanbitna viljan till lycka, men där svartsjuka och förtvivlan kryper in i Beauvoirs romanfigurer, medvetet eller inte.

Ta Paule till exempel, med sitt sjuka beroende och sin perverterade kärlek till Henri – där blir inordningen så karikatyrartad att alla andra – sic – kan känna sig fria, normala, rimliga. Ta den både kyliga och sinnliga blicken på kvinnor, manlig om man så vill. Och flickor hon delar med Sartre och likt en manlig kompis kommenterar, värderar. Hur förstår vi det?

Jag känner en stor ömhet för denna bok och för de frågor som Åsa Moberg så modigt och begåvat väcker och vänder och vrider på. Där jag läst Beauvoir som en text inför ett seminarium där man tränas i att hitta motsägelser och fel, där läser Åsa Moberg henne som en väninna vars liv hon analyserar för att förstå hennes val. Och sitt eget. Som för att få absolution. För att komma ifrån den märkliga skam som kvinnor, jag med, känner när de vet att de inordnar sig, underordnar sig, krymper sig för att leva rimliga liv med män de älskar.

Jag minns från mina aktiva år som ”kvinnoforskare” att jag saknade en verklig ”kvinnopsykologi”, frigjord den freudianska (et el.) tvångströjan. Om vi verkligen tar kvinnounderordningen – generell – på allvar, vilka psykologiska mönster skapar den hos kvinnor, hos män? Tidlösa, tidsbundna, klasslösa, klassbundna? Sådan forskning pågår så vitt jag vet inte längre. Men en bok som Åsa Mobergs Simone och jag är onekligen en puzzelbit. Tack för den.