Bär vi människor ett ansvar för konsekvenserna av våra åsikter? Om man ber om en atombomb, är man då skyldig till att den släpps? Kitimbwa Sabuni angrips av iranska rojalister på en demonstration och går till botten med sin egen etiska hållning.

Den 6 april publicerade BBC ett citat från Radin, en iransk man i tjugoårsåldern, som löd: “Om de skulle angripa energiinfrastruktur, använda en atombomb eller jämna Iran med marken? Min ärliga reaktion är att det är helt OK för mig.”

Efter utbredda anklagelser om att BBC spred “folkmordspropaganda” ersattes det med ett mindre extremt uttalande bara tre timmar efter publiceringen. Det uppdaterade citatet löd: “Om attacker mot mål i landet fäller Islamiska republiken, är det OK för mig.”

Vid varje tidpunkt går det i vilket land som helst att hitta en person som välkomnar ett kärnvapenangrepp om det skulle leda till ett regeringsskifte. Frågan är varför BBC valde att publicera ett sådant uttalande just när det förelåg ett överhängande hot från USA mot Iran?

Ingen ifrågasatte äktheten i det ursprungliga citatet. Kritiken som BBC böjde sig för handlade om deras redaktionella omdöme där en individs extrema uppmaning till ett kärnvapenangrepp mot sitt eget land anses ha nyhetsvärde. Vid varje tidpunkt går det i vilket land som helst att hitta en person som välkomnar ett kärnvapenangrepp om det skulle leda till ett regeringsskifte. Frågan är varför BBC valde att publicera ett sådant uttalande just när det förelåg ett överhängande hot från USA och Israel om massiva bombningar mot civila mål eller till och med ett kärnvapenangrepp mot Iran?¹

Journalistik handlar om mer än att bara återge vad som har hänt eller vad som har sagts. Väldigt många fler saker händer och väldigt många fler saker sägs än vad som går och bör publiceras. Medier ägnar sig därför ständigt åt nyhetsvärdering och här anklagades BBC för att göra en nyhetsvärdering som bidrar till att normalisera ett kärnvapenangrepp mot Iran. Inför den kritiken valde BBC att mildra uttalandet, på ett sätt som återgav Radins mening, i deras bedömning, men som tog bort hans välkomnande av ett kärnvapenangrepp.

Det är inte första gången vi får läsa att befolkningen i ett land som står i begrepp att invaderas välkomnar invasionen, snarare är det, som John Pilger förklarade, förbluffande att unga journalister inte får lära sig att mediers huvudfunktion inte är att informera, utan att utöva och befästa makt.

Det är inte första gången vi får läsa att befolkningen i ett land som står i begrepp att invaderas välkomnar invasionen, snarare är det, som John Pilger förklarade, förbluffande att unga journalister inte får lära sig att mediers huvudfunktion inte är att informera, utan att utöva och befästa makt. De används för att politiker ska kunna föra krig med minimalt motstånd från den allmänna opinionen.²

Sett i det ljuset ska BBC:s torgförande av Radin och hans uttalande ses som ett steg i processen att konstruera samtycke för ett kärnvapenangrepp mot Iran. Med tanke på vad ett sådant angrepp skulle medföra av mänskligt lidande är det bara rimligt att BBC möttes av moraliska fördömanden.

I kölvattnet av Israels folkmord på palestinier, som inleddes efter attackerna 7 oktober, är det allt fler som moraliskt klandrar medierna för deras roll i att legitimera västvärldens våldsanvändning runtom i världen. Som exempel kan nämnas att 1500 journalister från dussintals amerikanska nyhetsorganisationer, 2023, skrev under ett öppet brev där de protesterade mot västerländska mediers bevakning av Israels brott mot palestinier. De menade att nyhetsredaktionerna var “ansvariga för en avhumaniserande retorik som har tjänat till att rättfärdiga etnisk rensning av palestinier”, “undergräver palestinska, arabiska och muslimska perspektiv” och “har hemfallit åt emotivt språk som förstärker islamofobiska och rasistiska troper”.³

Men frågan kan ställas om den som manar till ett kärnvapenangrepp mot det egna landet, när ett reellt sådant hot faktiskt föreligger, bär någon moralisk skuld.

De som undgått moralisk granskning hittills är enskilda personer som Radin. Men frågan kan ställas om den som manar till ett kärnvapenangrepp mot det egna landet, när ett reellt sådant hot faktiskt föreligger, bär någon moralisk skuld. Eller – för att inkludera de mindre extrema exemplen – bär den någon moralisk skuld som manar till att den iranska regeringen ska störtas samtidigt som USA och Israel försöker störta den med militärt våld?

Det är inte bara delar av den iranska oppositionen som gör just detta. Även delar av vänstern som kallar sig antiimperialistisk skanderar “nej till regimen och nej till USA:s aggressionskrig” som en enda slogan. Nooshi Dadgostar kom ut med en debattartikel i Expressen under rubriken ”Irans skräckvälde måste mötas av handling” (2026-01-16), innan krigets utbrott, men har kritiserats för att inte tydligt ha fördömt USA och Israel sedan kriget brutit ut.⁴. Eftersom Dadgostar och hennes likasinnade inte själva kommer att komma med verkningsfulla handlingar mot “regimen” är den enda praktiska effekten av deras dubbelhet att de gör sig irrelevanta och ger legitimitet åt de som faktiskt är i färd med att försöka störta den iranska regeringen.

Eftersom Dadgostar och hennes likasinnade inte själva kommer att komma med verkningsfulla handlingar mot “regimen” är effekten av deras dubbelhet att de ger legitimitet åt de som är i färd med att försöka störta den iranska regeringen.

Frågan om skuld kopplad till ställningstagande väcktes hos mig efter att jag deltagit som talare på Kommunistiska partiets manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm “Hands off Venezuela, Kuba, Libanon, Palestina och Iran”. Vår manifestation möttes av en motdemonstration bestående av framförallt svenskiranska rojalister. De viftade med den israeliska flaggan och bar på ett porträtt av Reza Pahlavi, den störtade diktatorn Mohammad Reza Pahlavis son, som en del oppositionella vill se installerad som Irans nya ledare.

Jag slogs av hur agiterade de var och hur det skiljde sig från den polerade bild av den iranska oppositionen medierna i Sverige gärna håller fram. De skrek förolämpningar och fick flera gånger hållas tillbaka av polis. Vår manifestation handlade om att stå upp mot illegala aggressionskrig, precis så som miljontals människor världen över en gång protesterade mot Irakkriget 2003. Men enligt de här motdemonstranterna var vi “regimens försvarare” och hade “iranska folkets blod på våra händer”. För dem medförde vår protest mot USA:s och Israels folkrättsvidriga attack mot Iran att vi bär en moralisk skuld för förtryck och eventuella brott som den iranska regeringen utsätter folket för.

Även fast de iranska rojalisterna presenterade sin sak på ett oborstat sätt reste de ett intressant etiskt dilemma som inte bara kan avfärdas. Kanske kan man i den verkliga världen inte insistera på att få vara ren.

Även fast de iranska rojalisterna presenterade sin sak på ett oborstat sätt reste de ett intressant etiskt dilemma som inte bara kan avfärdas. Kanske kan man i den verkliga världen inte insistera på att få vara ren. I stället följer med varje ställningstagande ett moraliskt ansvar för helheten av konsekvenserna som följer av det.

En lärdom från Irakkriget 2003 är att det är långt ifrån alltid som folkets protester mot imperialistiska krig når framgång. Fast då när vi protesterade visste vi inte utfallet. Vi visste bara att om vi nådde målet så skulle inte USA angripa Irak och att Saddam således inte skulle störtas som ett resultat av det. Det innebär att vi med vårt ställningstagande, oavsett utfallet, bär en moralisk skuld kopplad till de förbrytelser som Saddam och hans regering hade utfört om den hade suttit kvar vid makten.

Men en annan lärdom från Irakkriget är resultatet av invasionen. USA invaderade, Saddam störtades men irakiernas liv kan inte sägas ha förbättrats. Vad de fick var hundratusentals civila dödade, en demolerad infrastruktur, miljontals flyktingar och långvarig politisk instabilitet som bland annat ledde till uppkomsten av ISIS. Vi är många som moraliskt lastar förespråkarna för Irakkriget för den här utvecklingen. Speciellt som de borde förstått att det här möjligen eller till och med sannolikt skulle bli konsekvensen av kriget.

Om vi kan lasta krigsförespråkare moraliskt för konsekvenserna av deras krig, är det kanske inte orimligt att iranska rojalister kan lasta oss för konsekvenserna av vårt krigsmotstånd?

Tillbaka till rojalisterna på Medborgarplatsen. Om vi kan lasta krigsförespråkare moraliskt för konsekvenserna av deras krig, är det kanske inte orimligt att iranska rojalister kan lasta oss för konsekvenserna av vårt krigsmotstånd? Det är i alla fall en tanke värd att underhålla. Med det sagt kan det aldrig vara ett moraliskt alternativ att inte ta ställning inför frågor som rör, krig, fred och förtryck. Att inte ta ställning innebär inte att man är oskyldig inför konsekvenserna precis på samma sätt som den som bara tittar på medan någon håller på att drunkna inte är oskyldig. I juridiken kallas detta ”ansvar för underlåtenhet”.

När neutralitet inte är ett alternativ samtidigt som inget ställningstagande är moraliskt rent blir frågan vilket som är renare. Vilket är det bättre moraliska ställningstagandet i relation till USA:s och Israels aggressionskrig mot Iran?

Valet kan beskrivas som ett val mellan konsekvensetik, där en handlings moraliska värde avgörs av dess konsekvenser, och principetik som innebär att vissa handlingar är rätt eller fel i sig själva, oavsett vilka konsekvenser de får.

Valet kan beskrivas som ett val mellan konsekvensetik, där en handlings moraliska värde avgörs av dess konsekvenser, och principetik som innebär att vissa handlingar är rätt eller fel i sig själva, oavsett vilka konsekvenser de får. Ett konsekvensetiskt försvar för ett folkrättsvidrigt aggressionskrig mot Iran skulle vara att det befriar det iranska folket från tyranniets bojor och därmed är värt priset. Ett principetiskt motstånd skulle vila på att aggressionskrig strider mot internationell rätt och därför måste bekämpas utan undantag. Det här valet utgör ett verkligt etiskt dilemma som filosofer har kämpat med i årtusenden.

Just nu argumenterar de liberala riksdagspolitikerna Fredrik Malm och Joar Forsell för att den internationella rätten måste reformeras så att den inte begränsar de liberala demokratiernas möjlighet att mörda andra länders ledare i sina försök att sprida demokrati och frihet i världen.⁵ De lägger fram det som ett konsekvensetiskt argument där de menar att konsekvenserna av att följa internationell lagstiftning är att diktaturer får fritt utrymme att förtrycka sina befolkningar och destabilisera världen.

Fredrik Malm och Joar Forsell vill reformera internationell rätt så den ger möjlighet att mörda andra länders ledare.

Jag lyfter Malm och Forsell eftersom deras halsbrytande resonemang faktiskt hjälper oss att navigera det etiska dilemmat vi står inför. Ingen, utom möjligen en liberal, tror att politiska mord som de på Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah och det på Irans högste ledare Ali Khamenei har till syfte eller effekt att bana väg för spirande demokratier. Det är bara att se vilka regeringar USA och Israel håller om ryggen i regionen för att förstå vilken typ av stater de vill ska omge Israel. Det är absolut inte länder där folkets vilja råder. Faktum är att imperialistiska krig aldrig har som mål att förbättra liven för de bruna och svarta massorna i de före detta kolonierna som utsätts för dem. Irak, Afghanistan och Libyen är alla facit på detta.

Mordliberalerna och rojalisterna distraherar oss med ett falskt val byggt på en verklighetsfrånvänd tankefigur som gång på gång visat sig inte stämma.

Aggressionskriget mot Iran är bara ännu ett exempel som bekräftar regeln. Eftersom kriget brutit ut trots våra protester, även den här gången, kan vi redan nu dra slutsatser. Slutsatsen är att den iranska regeringen finns kvar och inte ser ut att vara på väg någonstans. Däremot står det klart att tusentals civila har dödats och miljontals har fördrivits från sina hem sedan krigets början.

Kriget mot Iran är moraliskt korrupt hur man än vänder på det och den moraliska skulden för detta kan fördelas på alla de som inte intagit en principiell hållning mot kriget, från de mest rabiata rojalisterna till den förvirrade delen av vänstern som tror att det går att ställa sig mot ett imperialistiskt aggressionskrig och de som försvarar sitt land från aggressionskriget samtidigt.

Angreppen på civil infrastruktur representerar inte oförutsedda skador utan är en avsiktlig strategi där USA och Israel har som mål att åtminstone göra Iran till en “failed state” om de inte lyckas störta regeringen och ersätta den med en foglig lydregim. Miljöpåverkan av kriget har negativa effekter på människors hälsa, livsmedelssystem och vattenresurser som kommer att vara långt efter att fientligheterna ebbat ut.

Vi vet att västvärlden inte för sina krig för att befria människor och etablera demokratiska styrelseskick oavsett vad de säger officiellt. Alltså står vi inte inför något etiskt dilemma. Kriget mot Iran är moraliskt korrupt hur man än vänder på det och den moraliska skulden för detta kan fördelas på alla de som inte intagit en principiell hållning mot kriget, från de mest rabiata rojalisterna till den förvirrade delen av vänstern som tror att det går att ställa sig mot ett imperialistiskt aggressionskrig och de som försvarar sitt land från aggressionskriget samtidigt.

Så valet är inte svårt egentligen. Med sin ofullkomlighet landar jag ändå bekvämt i att den konsekvent antiimperialistiska linjen är den moraliskt överlägsna.

“Hands off Venezuela, hands off Kuba, hands off Libanon, hands off Palestina och hands off Iran”.