Kulturkriget är här. Bland högerns debattörer sprids bilden av samtidskonsten som ett radikalt, vänsterpolitiskt åsiktsreservat. Men stämmer det? Knappast – och snarare än att förstärka mångfalden riskerar den konservativa kritiken att kringskära den motoffentlighet som är livsviktig för varje samhälle. Högerns kulturoffensiv sker under falsk flagg, skriver Dan Jönsson.

Samtidskonsten är ett elitistiskt reservat för vegetarianer och elcyklister. En självrättfärdig ekokammare där vänsterröster mässar sina inövade dogmer om miljö och urfolksrättigheter, antirasism och genusperspektiv. Ett radikalismens klosterlika trossamfund där de postkoloniala queerteorierna styr verklighetsuppfattningen och de estetiska preferenserna tycks se ett egenvärde i att lägga sig så långt som möjligt från den stora konstpubliken. Knappast underligt då om en av tre i denna breda allmänhet enligt en färsk undersökning inte klarar att nämna en enda nu levande svensk konstnär. Inte ens Lars Lerin.

Med jämna mellanrum dyker de upp till ytan, de ständigt bubblande vattenglasdebatterna om vänsterväldet inom kulturlivet och samtidskonsten. Senast är det kulturjournalisten och konstkritikern Mårten Arndtzén som efter en politisk schism lämnat sin tjänst på Sveriges Radio. Uppenbart frustrerad över den identitetspolitiska konsensus som råder i de trånga, vänsterlutande åsiktskorridorerna har han istället sökt sig till högerprofilen Henrik Jönssons plattform 100% – med Arndtzéns egna ord ”en miljö där det finns stor energi och tydlig framtidstro”. Till skillnad, får man alltså förmoda, från den depressiva och politiskt räddhågsna stämningen som råder inom de allt fattigare public service-media.

Att i ett enskilt fall tro sig se ett tecken på en allmän kulturpolitisk vindkantring är alltid vanskligt. Irritationen från höger över konstens och kulturens ideologiska vänsterlutning är som sagt en av debattens eviga konstanter. Dessutom knappast särskilt kontroversiell; när författaren Bengt Ohlsson för snart femton år sedan avslöjade att han i den – redan då – rådande politiska högerkonjunkturen bestämt sig för att ”gilla läget” togs det emot som en frisk fläkt. Kritiken har nämligen visst fog för sig. Konstvärlden idag är överlag en ängslig och politiskt rätt syrefattig miljö där alla väntas hålla med varandra i förfäktandet av de grundläggande liberala principerna om tolerans och mångfald, och där samhällskritiken nästan uteslutande riktas mot de kvardröjande sociala och politiska strukturer som förhindrar deras fortsatta, globala utbredning.

Delar man dem inte är det därför fullt begripligt att reagera. Men är de verkligen uttryck för en vänsterpolitisk agenda? Knappast – i alla fall inte om man med ”vänster” menar en genomgripande systemkritik med visioner om att förändra den politiska och ekonomiska maktens strukturer. Sådana perspektiv är i själva verket sällsynta i samtidskonsten vars institutioner, teoribildningar och dominerande diskurser tvärtom, i all sin radikala fraseologi, främst tjänar till att bevara status quo. Dess skenbart utmanande samhällskritik lyckas egentligen sällan mer än att slå in öppna dörrar, det vill säga hävda mångfaldsperspektiv som i den liberala ideologin redan uppfattas som självklarheter. Det intressanta är förstås att dessa toleranta, rentav egalitära principer ofta visar sig strida mot den politiska och ekonomiska verkligheten i den reellt existerande liberalismen. Konstvärlden blir följaktligen den plats där den liberala ideologin får möjlighet att försvara sina värderingar mot sig själv. En plats, en scen där dess värdegrund kan framträda så som den är tänkt, utopisk, utan onödiga sociala störningar.

Konsten slår in de öppna dörrarna för att hålla dem öppna där den politiska makten vill slå igen dem.

Det låter kanske som en cynisk analys. Men det är det inte – tvärtom är detta upprepade inslående av redan öppna dörrar en nödvändig, vital funktion i varje kulturell offentlighet. Konsten slår in de öppna dörrarna för att hålla dem öppna där den politiska makten vill slå igen dem. Man kan inte överdriva betydelsen av detta. Med sitt ihärdiga sisyfosarbete fungerar samtidskonsten och dess institutioner således som ideologisk spegel för den liberala ideologin, särskilt i tider när den politiskt tycks regrediera till brutal, nyliberal ekonomism. Den kapitalismkritik som ofta märks i samtidskonsten kan åtminstone delvis ses i det ljuset: som ett friläggande av det nakna, ekonomiska våld som bakom alla värdegrunder utgör liberalismens kärna och drivande princip. En varning alltså, till systemet, för systemet självt.

Men just här öppnas också dörrarna på glänt till något verkligt radikalt och annorlunda. Genom att blotta motsägelserna i systemet och dra dess teoretiska principer till sin spets kan konsten faktiskt också fungera som den politiska ”frizon” den gärna vill utropa sig till, en social plats där sådant är möjligt att uttrycka och göra som är tabu i det omgivande samhället. En djupare systemkritik, utopiska visioner om en framtid bortom kapitalismen, manifestationer som närmar sig eller till och med överskrider gränserna för det lagliga, projekt som ifrågasätter äganderätten eller andra heliga ekonomiska principer – i skydd av den konstnärliga friheten frodas en diskussion som i den etablerade politiska debatten annars förblir helt marginaliserad. Förvisso desarmerad av de närmast vattentäta skotten mellan ”konst” och ”verklighet” – som ofta kan få samtidskonsten att verka fungera som något liknande en ideologisk avstjälpningsplats för omöjliga frågeställningar och olösliga samhällsproblem.

Men ändå. Den pågår. Och detta, skulle jag vilja påstå, är konstens viktigaste samhällsfunktion – just som arena för systemkritik, den punkt varifrån den existerande sociala ordningen kan betrakta sig själv utifrån. En sådan utsiktspunkt är nödvändig i alla samhällen, men blir det särskilt inom en ordning som den liberala kapitalismens, med dess strikta åtskillnad av konstens universum från politikens och ekonomins. I ett samhälle som saknar en sådan kulturell motoffentlighet förtvinar det politiska debattklimatet. Syretillförseln upphör. Ett sådant samhälle, som saknar fantasi att blicka utanför sig självt, blir inte bara fattigt. Utan också farligt.

Ett sådant samhälle, som saknar fantasi att blicka utanför sig självt, blir inte bara fattigt. Utan också farligt.

Därför behöver konsten ge plats åt dessa radikala perspektiv. Därför tycks mig också de högerröster som idag anser sig dra en lans för mångfalden ha missförstått – avsiktligt eller oavsiktligt – hela problemet. För det första är alltså konstens frasradikala mångfaldsagenda knappast något som underminerar systemet, utan något som tvärtom bidrar till att upprätthålla det. För det andra, och viktigare, finns idag – till skillnad från exempelvis för femton år sedan – ett regeringsbärande politiskt parti som aktivt driver den kulturpolitiska linjen att rensa ut ”vänsterflummet” och istället ersätta det med uppbyggliga, lättsmälta konstprodukter.

Jag tror förstås inte ett ögonblick att kritiker som Mårten Arndtzén på allvar skulle dela sådana visioner. Jag trodde heller aldrig att jag en dag på riktigt skulle behöva dra ut och försvara den i mina ögon tämligen förljugna idén om samtidskonsten som en subversiv, politisk frizon. Men uppenbarligen är det här vi står. Vare sig vi vill det eller inte – kulturkriget är här, fiendesidan har politisk vind i ryggen och betydande resurser: ”stor energi och tydlig framtidstro”, som sagt. Vi andra måste verkligen beväpna oss.