Genom historien har de få ofta lyckats förtrycka de många. Varifrån kommer denna oproportionerliga makt? Mats Alexandersson gör en historisk exposé över dominansens logik och finner en – på samma gång inlärd och frivillig – folklig underkastelse.

Historien är inte enbart en krönika över vapen och fältslag, utan i lika hög grad en uppteckning över människosinnets underkastelse. Den verkliga makten, den som upprätthåller de längsta tyrannierna, ligger inte i vapnen utan i samtycket. Detta är den viskning som ekar genom århundraden av filosofisk reflektion. En sanning som transformerats från renässansen till vår nuvarande marknadshegemoni: det finns inte några alternativ.

Källan till den här idén kan spåras till Étienne de La Boétie (1530–1563) och hans Avhandling om frivillig underkastelse. ¹ La Boétie ställde en fråga som skar rakt igenom feodalismens och monarkins legitimitet; varför underkastar sig massorna tyrannens vilja? Hans svar var radikalt enkelt: makten är en illusion som projiceras av de underkuvade.

Tyrannen äger inga fötter att trampa med, inga händer att slå med, om de inte är lånade från folket självt resonerar La Boétie. Tyrannen existerar som en skugga, endast genom den frivilliga lydnaden. La Boétie avfärdade behovet av blodig revolution. Receptet för frihet var inte att störta tyrannen, utan att sluta tillhandahålla honom: ”Var fast beslutna att inte mera tjäna, och ni är fria.”

Här lägger La Boétie grunden till tyranniets psykologiska sårbarhet; dess existens kräver aktivt, om än ofta omedvetet, medgivande från den förtrycktes själ. Bojan är inte smidd i järn, utan i vanans lättja och oförmågan att föreställa sig en annan ordning.

Tyrannen äger inga fötter att trampa med, inga händer att slå med, om de inte är lånade från folket självt resonerar La Boétie.

Två århundraden senare förfinade upplysningstänkaren David Hume (1711–1776) denna insikt och lyfte den från ett moraliskt imperativ till en social lag. I sin essä Om de första regeringsprinciperna betraktade han regeringsmaktens natur som ett empiriskt faktum. ² Hume fann det förvånande att de många, som fysiskt sett alltid har överlägsen styrka, tillåter sig att styras av de få.

Han drog slutsatsen att den ultimata grunden för all makt, oavsett styrelseskick, måste vara opinionen – allmänhetens åsikt. Den tyrann som kan kontrollera hur folket tänker om sin legitimitet, sin rättvisa och sin nödvändighet, behöver inga soldater. Vapen kan besegra arméer, men de kan inte övervinna ett folks enade tro. Om La Boétie såg viljan att tjäna som problemet, såg Hume tron på systemet som dess mekanism. Makten hade nu flyttat sig från kroppen till den kollektiva övertygelsen.

När vi kliver in i det moderna klassamhället finner vi vår egen August Strindberg som en svidande kritiker av den internaliserade hierarkin. En Strindberg som ser att tyrannens ansikte har ersatts av systemets opersonliga mask. Han beskrev i En ny extra blå bok hur det moderna samhällets maktstrukturer, drivna av kapital och byråkrati, inte behövde uppträda som en synlig despot. Istället opererade de genom ett tyst system av ideologisk kontroll.³

Strindbergs insikt, att ”sjelfva tankelagarna äro stiftade deruppe”, är hans mest framstående bidrag till tyranniets psykologi. Han hävdar att för att upprätthålla det sociala och ekonomiska förtrycket räckte det inte med polisen eller de skrivna lagarna i lagboken; det krävdes kontroll över medvetandet självt.

Strindberg hävdar att för att upprätthålla det sociala och ekonomiska förtrycket räckte det inte med polisen eller de skrivna lagarna i lagboken; det krävdes kontroll över medvetandet självt.

Han såg hur överklassen, ”Styrelsen” han refererade till, utövade sin makt genom att monopolisera tankeformerna. Genom att diktera de grundläggande ramarna för vad som är logiskt, vad som är ”god smak” och vad som är ”naturligt” skapar man mentala fängelser. Den förtryckte internaliserar en logik som oundvikligen leder tillbaka till den styrande klassens fördel.

Dessutom utövade makten kontroll genom utbildning och narrativ. Med läroböcker och kontroll över det kulturella flödet säkerställer överklassen att deras världsbild och ideologi cementeras som den enda giltiga. Kunskap blir därmed inte ett verktyg för frigörelse, utan en form av ideologisk indoktrinering som tjänar till att legitimera underkastelsen.

Strindbergs analys flyttar fokus från att enbart se tyranni som en handling av fysiskt tvång, till att förstå det som en kognitiv underordning. Han såg att om underklassen kunde frigöra sig från dessa tankelagar, skulle hela klassamhället falla. För Strindberg var tyrannitrycket inte längre ett kungligt påbud, utan en internaliserad norm som gör individen till sin egen bödel genom att upprätthålla de mentala bojorna.

Detta tänkande kulminerar hos Paulo Freire (1921–1997), vars De förtrycktas pedagogik är en modern manual för att demontera tyranniets psykologi. ⁴ Freire beskrev fenomenet internaliserat förtryck, där de förtryckta, i en paradoxal självförsvarsmekanism anammar förtryckarens världsbild. De ser sig själva genom förtryckarens ögon – som inkompetenta, lata eller mindre värda. Denna negativt laddade självbild låser in oss i apati och oförmåga att agera för vår egen befrielse.

Lösningen är enligt Freire inte politisk agitation, utan kritisk medvetenhet (conscientização). Frihet är en process av kritisk reflektion där den förtryckte lär sig att se systemet och sin plats i det med klarsynthet. Endast genom att frigöra sitt eget medvetande från de tankelagar som stiftats ovanifrån kan man undvika att, som Freire uttryckte det, ”bli förtryckaren själv”. Freire lyfte därmed fram att det mest avgörande slaget mot tyranniets psykologi utkämpas på vårt inre slagfält.

Den tyrann som kan kontrollera hur folket tänker om sin legitimitet, sin rättvisa och sin nödvändighet, behöver inga soldater.

Den här idéhistoriska resan vill belysa det jag tror är en central sanning. Förtryck blir permanent först när det smälter in i vår inre logik. Västvärlden som hyllar sig själv som bastionen för individuell frihet uppvisar idag subtila men katastrofala ekon av dessa tidiga tyrannisignaler.

Dagens mentala envälde är inte någon tyrann, utan ett marknadsmässigt tänkande som blivit den nya ”tankelagen” (Strindberg). Alla mänskliga behov – från hälsa till moral – reduceras till en transaktion och för individen en prestation. Vi är inte längre medborgare utan en resurs som ska maximeras. Kritik mot detta envälde, försöken att identifiera de dolda maktstrukturerna och de sociala kostnaderna, bemöts inte med argument utan med hån och förlöjligande.

Den som talar om ett meningsfullt liv utanför marknaden avfärdas som naiv eller som en kostnad. Denna mekanism fungerar som en psykologisk gräns. Den håller opinionen (Hume) i schack och förhindrar medvetandegörande (Freire). Att kritisera systemet får inte leda till nya tankelagar.

Samtidigt ser vi hur ett växande förakt för de svaga och en återkomst av aggressiv nationalism fungerar som en distraktion och en ventil. I ett system där alla måste prestera och vara ”vinnare”, blir de som misslyckas – de arbetslösa, de sjuka, de marginaliserade – inte föremål för solidaritet, utan för avsky. Denna aggressiva avvisning av det “svaga” är paradoxalt nog en inre lydnadsakt. Genom att håna de som faller utanför den marknadsmässiga normen, bekräftar individen sin egen lojalitet till det rådande systemet. Det är ett modernt frivilligt slaveri (La Boétie), där individen tyst accepterar tyranniets logik genom att rikta sin frustration nedåt, mot den ännu svagare, istället för uppåt, mot maktstrukturen.

I marxistisk teori alieneras arbetaren inte bara från sin produkt och sin arbetsprocess, utan även från sitt artväsen och sina medmänniskor, formade av kapitalismens värdelogik. Denna prestationsnorm reproduceras paradoxalt hos marknadskritikerna själva. Kampen om renlärighet, publicitet och erkännande blir en intern tävling där individen mäts efter symboliska vinster snarare än kollektiv frigörelse. Istället för Freires dialogiska medvetandegörande glider kritiken mot förakt mot oliktänkande – de ”icke rättänkande” – och speglar marknadens avsky för de svaga.

Tankelagarna opererar subtilt i kritikernas psyke; fåfänga kring att ”ha rätt” fragmenterar motståndet, alienerar från gemensam kamp och upprätthåller systemets dominans genom splittring. Verklig frigörelse kräver självreflexion – kritik riktad mot egna normer – för att omvandla alienationen till solidarisk praxis bortom renlärighetens fälla.

Efter att ha upplevt vänsterns sekterism sedan första åren på 1970-talet till idag, tror jag mig ändå förstå processen med tankelagarnas tyranni under kapitalismen och den totala oförmågan att uppnå det minsta resultat. Elegant uttryckt som alltid hos Marx: ”De enskilda individerna bildar en klass endast såtillvida som de måste föra en gemensam kamp mot en annan klass. I övrigt står de som fiender mot varandra i konkurrensen.”⁵