Bankernas makt över pengarna i vårt samhälle är bisarr. Ett demokratiskt penningsystem är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle och det är folket som ger pengarna dess värde. Det är dags att socialisera produktionen av pengar och göra dem till allmänning, skriver Jonas Johansson.

När Riksbanken förklarar vad pengar är låter det så här: ”Pengar är vad medborgarna i ett samhälle kommer överens om att pengar ska vara.”¹ I själva definitionen av pengar finns folket och demokratin. Men vårt penningsystem är allt annat än demokratiskt: en handfull privata, vinstdrivande, banker skapar och bestämmer över ca 98 % av våra pengar. Och den som har makten över pengarna har makten över samhället. Om vi menar allvar med demokratin måste vi förändra penningsystemet och erkänna folket som medskapare av pengarna.

Vårt penningsystem är allt annat än demokratiskt: en handfull privata, vinstdrivande, banker skapar och bestämmer över ca 98 % av våra pengar. Och den som har makten över pengarna har makten över samhället.

Ett demokratiskt penningsystem skulle kräva att vi erkänner att pengarna har sin grund i relationer – mellan människor, institutioner, varor, idéer och värderingar. Ekonomen Ester Barinaga Martín skriver att vi måste ”integrera dessa relationer i skapandet och förvaltningen av pengar. Vi behöver en vision om pengar som en allmänning.”²

I essän Monetary Commons argumenterar bl.a. den grekiske nationalekonomen och politikern Yanis Varoufakis för att en ”monetär allmänning” skulle socialisera produktionen av pengar. Förslagets kärna är en demokratiskt kontrollerad ekonomisk plattform där varje medborgare har en ”digital plånbok”. Utöver ett vanligt transaktionskonto ska plånboken också fungera som en förvaltningsfond där en ”personlig utdelning” sätts in varje månad, som en reflektion av varje medborgares delägande av samhällets välstånd.³

Forskning tyder på att allmänheten fortfarande tror på myten att pengarna går att likställa med guld; att de är en fysisk, neutral vara. Men utan att en bredare förståelse av vad pengar är på systemnivå är demokratin omöjlig.

Varoufakis och medförfattarna tänker sig att den personliga utdelningen ska finansieras genom att demokratisera samhällets förmåga att skapa pengar, genom avgifter från företag som förstör allmänna resurser och genom avkastning på kapital som vi alla är medskapare till (tänk exempelvis på hur vår användardata bygger Googles kapitalvärde).

Forskning tyder på att allmänheten fortfarande tror på myten att pengarna går att likställa med guld; att de är en fysisk, neutral vara. Men utan att en bredare förståelse av vad pengar är på systemnivå är demokratin omöjlig.⁴ För pengar är per definition politiska: de är ett uttryck för relationerna, av skulder och löften, som skapar samhället. Den brittiske ekonomen Felix Martin menar att “all monetär historia kretsar kring två grundläggande frågor: Vilka regler styr skapandet av pengar? Och vem får bestämma?”⁵ Om pengarna inte är i medborgarnas händer kommer villkoren för samhället fortsatt att bestämmas av bankerna.

I Sverige bestämmer storbankerna, och deras bestämmande resulterade i nästan 90 miljarder till aktieägarna bara under 2025.⁶ De med störst aktieinnehav är kända namn som Wallenberg, Lundberg och Blackrock. Reglerna som styr skapandet av pengar skulle kunna sammanfattas så här: 1) var en bank med systemkritisk kapacitet, och 2) skapa pengar, så förutsatt att du går med vinst.

Människorna betalar bankerna för att få tillgång till pengar genom lån. Detta trots att det är folket som ger pengarna värde! Det är som att säga att det svenska språket skapas och upprätthålls av de som talar det, och samtidigt tvinga varje svensktalande att hyra rätten till språket av Svenska Akademien.

Bankernas privilegier vore begripliga om de hade producerat något unikt av värde. Men pengar får sitt värde från folket och baseras ”på en valuta som värderas, godkänns och utfärdas av ett lands centralbank och backas upp av skattebetalarna via deras regering.”⁷ Ändå har vi ”kommit överens” om att ge makten att skapa pengar till några privata företag.

Många liberaler menar att det hela är oproblematiskt, att pengarna i sig bara är ett medel och att den fria marknaden neutralt fördelar resurser till de mest behövande. Men marknaden är varken neutral eller till för mänskliga behov. Nina Björk beskriver detta i Om man älskar frihet: ”Om du visar vad du behöver genom att köpa det du behöver på marknaden måste du ju vara utrustad med det som möjliggör konsumtion, det vill säga pengar.”⁸

För att delta i samhället och erkännas som en behövande människa krävs pengar. Samtidigt betalar människorna bankerna för att få tillgång till pengar genom lån. Detta trots att det är folket som ger pengarna värde! Det är som att säga att det svenska språket skapas och upprätthålls av de som talar det, och samtidigt tvinga varje svensktalande att hyra rätten till språket av Svenska Akademien.

Men det finns också liberaler som menar att penningsystemet inte är till för människor. Exempelvis Joakim Broman som i Timbros Smedjan skriver att ”bankerna tar betalt för att utsätta vårt ekonomiska system för risk, och för att erodera köpkraften i valutan genom att expandera penningmängden. För denna uppgift har de god hjälp av världens centralbanker.”⁹ 

Att trycka falska sedlar är olagligt, men att skapa privata pengar är det inte.

Eller Martin Wolf på Financial Times som skriver: ”Att trycka falska sedlar är olagligt, men att skapa privata pengar är det inte.”¹⁰ Wolf tycker att staten bör ha ensamrätt på att tillhandahålla pengar och att bankerna bara ska pyssla med det de flesta redan tror att de gör: vara en förmedlare, och inte skapare, av kapital.

Folk från både höger och vänster erkänner alltså att bankernas makt över pengarna är bisarr. En röd tråd bland lösningsförslagen är att staten ska återta makten över pengaskapandet, som exempelvis tankesmedjan Katalys argumenterar för. De vill inrätta en e-krona som ges ut av staten, räntefritt, och att nyskapade pengar ska kunna ges direkt till statsbudgeten eller medborgarna.¹¹ 

Och visst, hellre stat än bankmagnat, men utan en bredare ekonomisk demokratisering lägger ett förstatligande av pengarna makten i händerna på Riksbankens teknokrater – med medborgarna på behörigt avstånd. 

Att göra pengarna till en allmänning och lägga makten i medborgarnas händer är en fråga om valet mellan ekonomisk demokrati och en värld styrd av bankeliten. Idén som Varoufakis m.fl. argumenterar för är en början – men den bygger på en tunn ekonomisk analys om exakt hur pengarna ska kunna demokratiseras.

Och visst, hellre stat än bankmagnat, men utan en bredare ekonomisk demokratisering lägger ett förstatligande av pengarna makten i händerna på Riksbankens teknokrater – med medborgarna på behörigt avstånd. 

Hellre stat än bankmagnat, men utan en bredare ekonomisk demokratisering lägger ett förstatligande av pengarna makten i händerna på Riksbankens teknokrater – med medborgarna på behörigt avstånd. 

Essäförfattarna resonerar ungefär så här: Privata banker skapar 98 % av samhällets pengar ur tomma intet och centralbanken – som är garant för landets valuta – står för resterande 2 %. På systemnivå skulle man förenklat kunna säga att 2 kr från centralbanken förvandlas till 98 kr av de privata bankerna. Samma förhållande fungerar också baklänges! Om 100 kronor tas ur det privata banksystemet och in på den monetära allmänningens konto (där en krona bara tillåts vara en krona) innebär det att penningmängden sjunker med 98 kr. Voilà! Här får folket sin möjlighet: för att undvika deflation skulle centralbanken behöva kompensera och skapa 98 kr för att hålla penningmängden konstant. Med varje krona som lämnar det privata banksystemet ges medborgarna därför ”monetärt utrymme” att skapa pengar direkt till folket.³

Det är en naiv idé. Bankernas förmåga att skapa pengar hålls inte tillbaka av reservkrav, de behöver inte insättningar innan de beviljar lån och skapar nya pengar. Allt detta vet Varoufakis och medförfattarna – de säger uttryckligen att ”penningmultiplikatorn” är en myt. Ändå baserar de sitt resonemang på vad de kallar en ”negativ penningmultiplikator”. Det är en svårbegriplig tankevurpa – man kan inte vända ut och in på en process som inte finns. 

Pengar borde och kan vara en allmänning.

Men trots sprickan är kärnan intakt: pengar borde och kan vara en allmänning. I The Prehistory of Private Property skriver filosoferna Karl Widerquist och Grant S. McCall att det “efter hundratusentals år under vilka alla människor hade direkt tillgång till allmänningen bara krävdes några århundraden för privatisering, kolonialism, kapitalism och industrialisering att beröva den stora majoriteten av jordens befolkning direkt tillgång till de ekonomiska produktionsmedlen och därmed deras makt att säga nej. Det tog bara några generationer att övertyga de flesta människor om att denna situation var oundviklig och naturlig.”¹²

Där står vi nu – som om det vore naturgivet att några få har makten att bestämma över pengarna vi alla är medskapare till och som vi alla är lika beroende av. Det håller inte. Att göra pengarna till en allmänning är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle.