Den 17-åriga grönländskan Ivana Nikoline Brønlund adopterades som liten till en dansk familj. När hon blev gravid och sökte hjälp förklarade kommunen att även hennes barn skulle adopteras bort. En timme efter förlossningen togs Ivanas nyfödda dotter ifrån henne. Lisa Wool Rim Sjöblom skriver om en kolonial skandal som ännu fortsätter.

Måndagen den 11 augusti 2025 klockan 10:14, tre dagar efter förväntat förlossningsdatum, föds Aviaja-Luuna Brønlund på Hvidovre Hospital i Danmark. Hon väger 3400 gram och är 51 cm lång. I 40 veckor har hon vuxit i sin mammas livmoder – känt hennes lukt, hört hennes röst, vaggats till sömns av ljudet från hennes hjärtslag, fått näring från henne och efterlämnat ett evigt DNA-spår i hennes kropp. Vad Aviaja-Luuna inte vet när hon som nyförlöst läggs på sin mammas bröst är att de bara kommer att få en enda timme tillsammans. När timmen är slut kommer Aviaja-Luuna att fråntas sin mamma och tvångsplaceras i en fosterfamilj som redan väntar utanför förlossningsrummet.

Vad Aviaja-Luuna inte vet när hon som nyförlöst läggs på sin mammas bröst är att de bara kommer att få en enda timme tillsammans. När timmen är slut kommer Aviaja-Luuna att fråntas sin mamma och tvångsplaceras i en fosterfamilj som redan väntar utanför förlossningsrummet.

Det var i januari i år som den då 17-åriga Ivana Nikoline Brønlund på eget initiativ uppsökte sin hemkommun Høje-Taastrup för att söka hjälp med sitt kommande barn. Det hade då bara gått ett halvår sedan Ivanas två senaste självmordsförsök och hon var väl medveten om att de svårläkta trauman hon hade med sig från barndomen kunde komma att påverka denna nya och sköra situation hon befann sig i. Att hennes förfrågan om hjälp skulle leda till att hon sju månader senare skulle få lämna förlossningsavdelningen utan sin dotter var det sista hon kunnat föreställa sig. Men Ivanas fall är långt ifrån unikt, då detta inte är första gången som danska myndigheter omhändertar barn till människor med grönländskt ursprung på felaktiga grunder.

Ivana föddes 2007 i Nuuk på Grönland av en grönländsk mamma och en förmodat grönländsk pappa. Liksom sin dotter omhändertogs hon direkt efter födseln för att adopteras till en dansk familj. Adoptivmamman har dock själv grönländskt påbrå, så Ivana har vuxit upp i ett tvåspråkigt hem där hennes grönländska ursprung funnits närvarande i form av kultur, traditioner och regelbundna besök hos familj och släkt boende på Grönland.

Danmark har i årtionden ägnat sig åt illegala adoptioner där grönlänningar lurats på sina barn till förmån för danska familjer. 2020 bad den danska regeringen om ursäkt till de 22 grönlänningar (varav endast 6 var kvar i livet vid tiden för ursäkten) som under 1951 tvångsförflyttades till Danmark för ett socialt experiment.

Ivanas starka band till sitt födelseland möjliggjorde för henne att under 2023 och 2024 spela handboll för det grönländska ungdomslandslaget, vilket också innebär regelbundna resor tillbaka till Nuuk för träning och möten.¹ Mammans okunskap om det hennes man utsatte deras dotter för är något som kommunen senare kom att använda emot Ivana för att motivera Aviaja-Luunas tvångsomhändertagande.

Efter Ivanas besök kontaktade kommunen Den nationella kunskaps- och specialrådgivningsorganisationen i Danmark, VISO, som har en specialavdelning för grönländsk kultur och språk. Kommunen informerade felaktigt VISO om att Ivana adopterats som bebis till en dansk familj och inte längre har någon koppling till sin grönländska bakgrund. Mot bakgrund av detta bedömde VISO att Ivana därför inte är ”grönländsk nog” och godkände förslaget om att låta henne genomgå en föräldrakompetensutredning (FKU).²

FKU är ett psykometriskt test som används i Danmark för att bedöma personers förmåga att ta hand om sina barn. Användningen av testet på människor med grönländsk bakgrund har kritiserats hårt då testet är utformat för majoritetsdanskar och tenderar att diskriminera, förminska och missförstå grönländska och icke-danska perspektiv. Testet utförs dessutom på danska vilket kan leda till att människor med ett annat modersmål kan uppfattas som kognitivt begränsade. Detta har haft konsekvensen att grönländska föräldrar i högre grad än danska fått sina barn tvångsomhändertagna.³

Ett uppmärksammat fall från förra året, och som på många sätt liknar Ivanas, är det som involverar den grönländska mamman Keira Alexandra Kronvold. Hennes dotter Zammi omhändertogs två timmar efter födseln och tvångsplacerades i en dansk fosterfamilj efter att Keira Alexandra bedömts som otillräcklig med testet som underlag.⁴ ”Det här är inte rättvisa. Det här är inte omsorg, det är kolonialt våld”, skriver grönländska Paninnguaq Heilman-Sigurdsen på sitt Instagramkonto. ”Varje omhändertagande utgör ett sår som skär igenom generationer.”⁵

Efter upprepad kritik ändrades lagen om FKU i maj i år och sedan dess är det inte längre tillåtet att utföra testet på grönländska föräldrar. Vid det laget hade Ivana redan tvingats genomgå utredningen och på grund av PTSD efter det våld som adoptivpappan utsatte henne för, ansåg den ansvariga psykologen som utförde testet att det finns en risk för att Ivana kommer att försumma sitt ofödda barn.

Samma psykolog gjorde även ett hembesök. Ivana bodde då, och bor fortfarande, tillsammans med Gitte och Minik och de utgör enligt Ivana en kärleksfull och trygg familj. Vad psykologen inte berättade inför hembesöket var att det även skulle inbegripa en utvärdering av Gittes föräldraförmåga. Informationen Gitte hade fått var att hon bara skulle befinna sig hemma, eftersom psykologen ville se hur de bodde. Psykologens bedömning blev att Gitte inte heller anses lämplig som förälder eftersom hon inte lyckades skydda Ivana från adoptivpappans övergrepp under barndomen. Därför är Ivanas hemmiljö inte heller tillräckligt trygg för det kommande barnet.⁶

Jag står inte ut med tanken på att en annan människa ska ta hand om min allra käraste dotter, att någon annan ska ge min dotter pussar, kramar och hålla om henne… ligga mot ett annat bröst än mitt, hud mot hud… ta hand om och vårda min älskade dotter Aviaja-Luuna.

Mot bakgrund av allt detta beslutar därför Høje-Taastrup att Ivanas dotter ska omhändertas efter födseln och placeras i en fosterfamilj. Att mor och dotter enbart kommer att få tillbringa en timme tillsammans, får Ivana dock inte veta förrän drygt två veckor före förväntat förlossningsdatum. Så här skriver Ivana på sitt Instagramkonto, skapat för att uppmärksamma det kommande tvångsomhändertagandet av dottern: ”Jag står inte ut med tanken på att en annan människa ska ta hand om min allra käraste dotter, att någon annan ska ge min dotter pussar, kramar och hålla om henne… ligga mot ett annat bröst än mitt, hud mot hud… ta hand om och vårda min älskade dotter Aviaja-Luuna, när jag och alla runt omkring mig VET att jag kan ta ansvar, ge omsorg, trygghet, närhet och kärlek…”⁷

Beskedet kom under ett möte med kommunen den 24 juli. En tydlig handlingsplan för dottern presenterades där Ivana fick veta att hon efter tvångsplaceringen kommer att kunna träffa sin dotter under endast två timmar varannan vecka, under övervakning.

”Vad för hjälp finns det för mig efter att jag genomgått mitt livs största trauma?” frågade Ivana under mötet. Inget svar. För det fanns ingen handlingsplan alls för henne. Hon fick rådet att prata med en barnmorska eller psykolog på förlossningsavdelningen. När hon skrivits ut kan hon kontakta sin läkare som då kan remittera henne till en psykolog. Detta är inte bara våldsamt mot vilken nybliven mamma som helst, men ännu värre när man tänker på att Ivana är en adopterad, grönländsk ung kvinna som dessutom är ett upprepat sexualbrottsoffer. På grund av detta ingår Ivana i flertalet riskgrupper och hon har under sitt korta liv redan försökt att begå självmord fem gånger.

Men i stället för att sätta in resurser till Ivana och hennes familj, valde kommunen att utsätta både henne och hennes dotter för ytterligare övergrepp.

Men i stället för att sätta in resurser till Ivana och hennes familj, valde kommunen att utsätta både henne och hennes dotter för ytterligare övergrepp. Den 19 augusti skriver Ivana: ”Jag skrek av gråt hela vägen hem … Det kändes som om jag höll på att kvävas av min egen gråt och hulkande. När jag kom hem mottogs jag av min käre storebror och min käre hund Felix… Men allt kändes tomt, och det gör det fortfarande. Mamma saknar dig, min lilla kära flicka. Mamma kommer att kämpa för att få hem dig – vareviga dag.”⁸

Ivanas och Aviaja-Luunas tragiska öden kan skrivas in i en lång och mörk historia av kolonialt och reproduktivt våld mot urfolk. Världen över har olika kolonialmakter använt tvångsomhändertagande, adoption och fosterhemsplaceringar av barn för att kontrollera, dominera och förgöra urfolk. Det görs under slagordet ”barnets bästa”, samtidigt som man medvetet bryter mot de konventioner som hävdar barns rätt att omvårdas av sina föräldrar och inte skiljas från dessa mot deras vilja. Danmark är inget undantag.

Landet har i årtionden medverkat till otaliga illegala internationella adoptioner där förstaföräldrar lurats på sina barn till förmån för danska familjer. 2020 bad den danska regeringen om ursäkt till de 22 grönlänningar (varav endast 6 var kvar i livet vid tiden för ursäkten) som under 1951 tvångsförflyttades till Danmark för ett socialt experiment där de skulle tvångsassimileras in i det danska samhället.⁹ I syfte att begränsa antalet födslar av grönländska barn, fick 4 500 grönländska minderåriga flickor och kvinnor under decennier spiral insatt – i många fall med tvång.¹⁰ Flertalet av dessa har stämt den danska staten för att ha kränkt deras mänskliga rättigheter. Såväl tvångsadoptioner som tvångssteriliseringar i syfte att begränsa ett urfolks befolkningsmängd faller inom ramen för FN:s definition av folkmord.¹¹

Tillsammans med sin advokat har Ivana lämnat in en överklagan till Ankestyrelsen.

Høje-Taastrup kommun har avböjt att intervjuas då de inte kan uttala sig i enskilda fall på grund av sekretess. De har i stället hänvisat till offentliga uttalanden som går att läsa på kommunens hemsida.¹²

Uppdatering: Precis före publikation kom budskapet att kommunen nu omprövat sitt beslut. Ivana Brønlund får tillbaka vårdnaden om sin dotter Aviaja-Luuna. Hon skriver på instagram: “Jag är fullständigt tom på ord, mitt hjärta är helt igen… Hur jag gläder mig över att få min kära dotter Aviaja-Luuna i MIN famn.”

Danmark tvingade under 60- och 70-talet grönländska flickor och kvinnor genomgå insättningar av spiraler utan samtycke med syfte att ”minska födelsetalen på Grönland”. Övergreppet är inte förvånande. Historiskt har kolonialmakter aldrig begränsat sig till att ta kontroll över resurser och land, utan även kvinnors kroppar. Det anmärkningsvärda är hur danskarna förminskar detta till en olycklig “spiralkampanj”, skriver Mohammad Haydar.

Den 9 september i år fick de danska och grönländska regeringarna en rapport, som därefter offentliggjordes för allmänheten, som beskrev hur över 4 000 kvinnor och flickor från Grönland från 1960-talet och framåt tvingades på preventivmedel, främst i form av spiral.¹

En av de mest chockerande delarna av rapporten är avsnittet om de 488 händelser som rapporten bygger på. Av dem är 410 dokumenterade fall av spiralinsättning. I rapporten berättar 354 grönländska kvinnorna själva sina historier om övergreppen. Av de 410 dokumenterade fallen finns endast 47 där kvinnan eller flickan gett sitt samtycke. I 300 fall är det tydligt att de inte hade samtyckt till att få en spiral insatt. Det finns inga uppgifter om resten av fallen. Några av dem var så unga som 12 år när spiralen sattes in. En av de var en 13-årig flicka vid tiden för insättningen, som beskriver situation så här: ”Ingen informerade mig om någonting, när de plötsligt hade satt in spiralen utan någon mer information.”²

Danmark ansåg sig ha rätt att kontrollera grönländska kvinnors och flickors kroppar. Deras kroppsliga autonomi var bara så verklig som lagstiftarna i Köpenhamn hade bestämt att den skulle vara.

Det som är tydligt i rapporten är att den danska regeringen ansåg sig ha rätt att kontrollera grönländska kvinnors och flickors kroppar. Deras kroppsliga autonomi var bara så verklig som lagstiftarna i Köpenhamn hade bestämt att den skulle vara.

Resultatet från rapporten är tyvärr ingen stor överraskning. Den danska staten har aldrig respekterat Grönlands kultur, ekonomi eller allmänna välbefinnande. Ett exempel är hur de danska kolonisatörerna under prästen Hans Egede (1686–1758) använde hot och våld för att omvända den grönländska befolkningen. Det är därför inte heller förvånande att man inte respekterade grönländska kvinnors och flickors nekande till samtycke.³

Kolonialmakter har aldrig nöjt sig med att bara kolonisera resurser och land, utan även kvinnors och flickors kroppar i det koloniserade samhället. Till exempel kolonialmakten Frankrike genomförde så kallade ”avbeslöjningsceremonier” mot kvinnor i Algeriet som ett sätt att visa att den vita civilisationen ”befriade” förtryckta kvinnor.⁴

Men det som har varit mest överraskande, åtminstone för den icke-danska läsaren, är hur det danska samhället har behandlat detta fall som bara en olycklig incident i relationen mellan Danmark och Grönland. Ett tydligt exempel på detta är de ord och den terminologi som används av dansk media för att beskriva övergreppet. Den danska termen för detta fall av kolonisering av grönländska kvinnors och flickors kroppar är ”spiralsagen”, det vill säga ”spiralsaken”.

Men att bara kalla detta “spiralsagen” döljer vad Danmark har gjort. Det var inte bara en incident. Den danska staten ansåg sig ha rätt att våldföra sig på grönländska kvinnor och flickor genom att föra in ett främmande föremål i deras sexuella och reproduktiva organ mot deras vilja. Nästan tre fjärdedelar av de tillfrågade fick en spiral insatt utan sitt samtycke. Några av offren var 12 år gamla. Detta var en välplanerad kampanj för att bromsa befolkningstillväxten bland grönländare.² Det kan knappast kallas en incident.

Grönlands hälsoministern fram till 2023 Mimi Karlsen använder sig av begreppet tvångssterilisering.⁵ Och det är tyvärr det mest precisa begreppet för det som har gjorts. Human Rights Watch definierar sterilisering som ”en process eller handling som gör en individ oförmögen till sexuell reproduktion.” Tvångssterilisering sker när en person steriliseras efter att uttryckligen ha nekat till ingreppet, utan hennes vetskap eller utan att ha fått möjlighet att ge sitt samtycke.⁶

Danmarks så kallade ”spiralkampanj” hade som syfte att med tvång hindra de grönländska kvinnornas sexuella reproduktion. De allra flesta grönländska kvinnor och flickor tvingades på ett ingrepp utan att ha informerats eller gett sitt samtycke. Eftersom i rapportens urval bara finns 410 tillfrågade kan jag inte med säkerhet påstå att tusentals tvångssteriliserades, men eftersom nästan tre fjärdedelar av urvalet utsattes för tvång, är det mycket troligt att tusentals grönländska kvinnor och flickor våldfördes och steriliserades av den danska staten.

Men det är tyvärr inte så dansk media har beskrivit det som har hänt i den så kallade ”spiralsagen”. Dansk media har fortsatt att använda den svaga terminologin ”incidenter” och ”brist på samtycke”, istället för att kalla det tvångssterilisering. Därmed reduceras de många grönländska offrens faktiska upplevelser av Danmark till en fråga om spiraler och ett enkelt misstag, där Danmark gick över gränsen i sin relation till Grönland.

Dock kan danska kolonialförnekare invända att mycket av motiveringen bakom denna ”spiralkampanj”, enligt rapporten, var för grönländarnas skull. Rapporten nämner att de danska myndigheterna ville bromsa födelsetalen bland det grönländska folket av sociala och hälsomässiga skäl. Därför hävdar danska kolonialförnekare att terminologin i dansk press är lämplig, eftersom det gjordes för det för det grönländska folkets bästa. Tvångssterilisering, enligt danska kolonialförnekare, är något som bara onda regimer som Nazityskland har ägnat sig åt.

Det finns dock två huvudsakliga problem med det argument som framförs av den danska kolonialförnekaren. Det första problemet är att det är högst tveksamt vad syftet med tvångssteriliseringskampanjen egentligen var. Rapporten nämner att de danska myndigheterna ville bromsa födelsetalen bland det grönländska folket av sociala, ekonomiska och hälsomässiga skäl.

Danmark hade ett ekonomiskt incitament för tvångssteriliseringen av grönländare. När Grönland upphörde att vara dansk koloni medföljde lika tillgång till danska välfärdsstaten. Genom att begränsa födelsetalen ville den danska staten bromsa sina ökande utgifter för det grönländska samhället.

En annan drivande faktor var dock det ekonomiska incitamentet. Grönland hade upphört att vara dansk koloni 1953 och införlivades då istället som ett danskt län. Med detta följde lika tillgång till välfärdsstatens institutioner såsom skolor och vårdinrättningar. Men de högre födelsetalen och överlevnadsgraden bland grönländska barn innebar att den danska staten var tvungen att spendera mer pengar på välfärdsinstitutionerna. Genom att begränsa födelsetalen bland grönländarna skulle den danska staten också kunna bromsa sina exponentiellt ökande utgifter för det grönländska samhället. Därför hade den danska staten även ett ekonomiskt incitament för tvångssteriliseringen av grönländare.⁷

Ekonomiska incitament användes också av nazistregimen för att rättfärdiga eutanasiprogrammet mot personer med funktionsnedsättning. Detta är en del av en historisk trend att begränsa en befolkning utifrån ekonomisk vinning.⁸

Det andra problemet med danska kolonialförnekares argument är att de utgår från en tro på kolonialmakten som räddare, samtidigt som de visar fullständig likgiltighet inför det lidande som drabbat offren. Det är inte ovanligt i kolonialismens historia att argumentationen vilat på ett påstått välgörande för det ursprungsfolk som koloniserats, ofta i form av ett ”civiliseringsuppdrag”. De spanska kolonisatörerna legitimerade sina koloniala strävanden i Amerika med argumentet att de räddade ursprungsfolkens själar genom att omvända dem till kristendomen. Intressant nog användes samma motivering, att omvända ursprungsfolken, av den danske prästen Hans Egede, som var den drivande kraften bakom Danmarks kolonisering av Grönland i början av 1700-talet.⁹

Den danska kolonialförnekaren utgår från en tro på kolonialmakten som räddare, men visar fullständig likgiltighet inför det lidande som drabbar offren. Argumentationen vilar på ett påstått välgörande för det ursprungsfolk som koloniserats, ofta i form av ett ”civiliseringsuppdrag”.

Den liberale koloniala filosofen John Stuart Mill, som visserligen erkände att det fanns orättvisor i kolonialstaternas praktik på hans tid, menade att detta kunde rättas till genom institutionella förändringar av det koloniala styret, vilket i sin tur skulle kunna föra ursprungsfolken till en intellektuell nivå lämpad för självstyre.¹⁰

Tyvärr var varken det spanska kolonialimperiet eller det brittiska imperiet till gagn för de folk de koloniserade, utan förstörde i stället otaliga civilisationer och orsakade lidande för oräkneliga människor. Danmark har, i sin påstådda omsorg om det grönländska folket, våldfört sig på och tvångssteriliserat många grönländska kvinnor och flickor. De nekades rätten till informerat samtycke, rätten till samtycke, kroppslig autonomi och sina reproduktiva rättigheter. Genom att dölja denna koloniala våldshandling bakom tvivelaktiga goda avsikter från den danska staten och svag terminologi, bidrar danska samhällsinstitutioner såsom media till en omfattande oärlighet kring dynamiken i denna tvångssteriliseringskampanj.

Ett mer ärligt förhållningssätt från dansk media och andra delar av civilsamhället vore att sluta använda förskönande termer som ”incidenter” och ”brist på samtycke” och istället använda de mer ärliga termerna tvångssterilisering och övergrepp. Det skulle innebära att dra paralleller mellan vad Danmark gjorde mot den grönländska minoriteten och vad länder som Nazityskland, Fujimoris Peru och Tjeckoslovakien har gjort mot sina minoriteter. Nazisterna steriliserade bland andra svarta och barn med blandad etnisk bakgrund. I Peru under Alberto Fujimori tvångssteriliserades över 300 000 kvinnor och 25 000 män, i huvudsak från ursprungsfolk, landsbygden och från fattiga förhållanden. Tusentals romska kvinnor blev tvångssteriliserade i det tidigare Tjeckoslovakien.¹¹

Ett mer ärligt förhållningssätt från Danmark vore att sluta använda förskönande termer som ”incidenter” och ”brist på samtycke” och istället använda de mer ärliga termerna tvångssterilisering och övergrepp.

Alla dessa länder har det gemensamt att de tvångssteriliserade etniska minoriteter. Även om det kan låta nästan löjeväckande att jämföra Danmark med Nazityskland, Fujimoris Peru och Tjeckoslovakien, eftersom Danmark mest är känt för Hans Christian Andersen, Lego och sin välfärdsstat, förändrar det inte det faktum att Danmark har tvångssteriliserat otaliga grönländska flickor och kvinnor.

Det enda sättet att verkligen belysa deras erfarenheter är att använda rätt terminologi och se denna tvångssteriliseringskampanj i ljuset av andra regimer och hur de har behandlat sina minoriteter. Detta skulle också vara värdefullt för att dra paralleller mellan vad den danska staten historiskt har gjort mot den grönländska minoriteten och vad den danska staten och civilsamhället gör mot dem idag.

Oavsett om det handlar om att använda förskönande termer kring tvångssteriliseringen, att den danska staten omhändertar grönländska barn på grund av kulturella fördomar, eller den mängd rasism som grönländare upplever i sin vardag i Danmark, behandlas den grönländska minoriteten fortfarande på många sätt med den förnedring och brist på värdighet som tillkommer ett kolonialt underordnat folk. Att åtminstone vara ärlig om vad de har upplevt och vad Danmark har gjort mot dem är en efterlängtad början på att avskaffa denna koloniala rangordning för det grönländska folket.¹²

Översättning från engelska: Francisco Contreras