EU utvidgas ständigt mot öst. Det tas av många som ett tecken på en starkare union. Men i själva verket gör varje utvidgning det svårare att enas om en gemensam utrikespolitik. Från Irakkriget 2003 till bombningarna av Iran 2026 upprepar sig samma mönster, skriver Peo Hansen.

Ju fler länder som tagits in i EU desto mäktigare framstår unionen. Tänk! Snart har hela Europa sagt JA till EU – projektet som från början bara hade sex medlemmar och som genom åren mötts av mycket motstånd. Många länder på västra Balkan köar idag för ett medlemskap, och Bryssel gör gärna Ukrainas medlemskap till unionens nya vision och syfte. Island ser också ut att vilja gå med. Brexit svider fortfarande, men vid det här laget är Storbritannien med och styr och ställer i EU:s utrikespolitik som aldrig förr. E3-gruppen, alltså det informella samarbetet mellan Storbritannien, Frankrike och Tyskland, var till exempel blixtsnabbt med ett gemensamt uttalande om anfallet på Iran den 28 februari, ett uttalande som naturligtvis påverkade EU:s hållning trots att Storbritannien inte är medlem i EU. I utrikes- och geopolitisk mening är därför Storbritannien inne i värmen igen.

Prodi och Putin samtalade ju åtskilliga gånger om just EU:s östutvidgning och enligt Prodi hade Putin aldrig yppat ett enda negativt ord om EU:s utbredning österut.

För några veckor sedan hade jag nöjet att få lyssna på EU-kommissionens förre ordförande Romano Prodi när han reflekterade över EU:s utvidgning, både den som varit och den man vill se komma. Eventet ägde rum på Johns Hopkins University i Bologna och hade rubriken ”Enlargement: Europe’s Next Chapter”. Prodi ledde EU-kommissionen de kritiska åren 1999–2004 och var alltså drivande i EU:s historiska östutvidgning 2004, då åtta forna östblocksländer plus Cypern och Malta anslöt sig till EU. Prodi, som är 86 år gammal, var frispråkig och väldigt intressant att lyssna på. Framför allt brände det till när han berättade om sin relation med Vladimir Putin. Prodi och Putin samtalade ju åtskilliga gånger om just EU:s östutvidgning och enligt Prodi hade Putin aldrig yppat ett enda negativt ord om EU:s utbredning österut. Tvärtom var Putin alltid positiv och menade att det var helt och hållet EU:s sak att sköta. Prodi betonade detta.

När Prodi var klar fick tre professorer kommentera Prodis anförande. De var samtliga minst sagt perplexa över vad Prodi sagt om Putins inställning till östutvidgningen. Dessa experter kunde inte för sina liv förklara Putins positiva hållning.

Ju fler medlemsstater desto svårare för EU att bli en stat. Bara en stat kan ju ha en enhetlig utrikespolitik över tid.

Efteråt slog det mig att Putins inställning inte alls borde framstå som så konstig och motsägelsefull. Under fredsförhandlingarna i Istanbul mellan Ryssland och Ukraina strax efter Rysslands anfall 2022 var Putin villig att låta Ukraina gå med i EU, något Ryssland än idag verkar stå fast vid.¹ I stället för att förutsätta att Ryssland skulle ha känt sig hotat av östutvidgningen borde vi kunna se att det nog var den omvända kalkylen som gällde. Varför? Jo, för att utvidgningen med ens skulle försvaga EU:s förmåga att tala med en röst i utrikes- och säkerhetspolitiken. EU må se mäktigare ut i världen ju större det blir, men sanningen är att fler länder gör det svårare att nå enighet i utrikespolitiken. Vi skulle också kunna uttrycka detta så här: Ju fler medlemsstater desto svårare för EU att bli en stat. Bara en stat kan ju ha en enhetlig utrikespolitik över tid.

I stället för att förutsätta att Ryssland skulle ha känt sig hotat av östutvidgningen borde vi kunna se att det nog var den omvända kalkylen som gällde. Varför? Jo, för att utvidgningen med ens skulle försvaga EU:s förmåga att tala med en röst i utrikes- och säkerhetspolitiken.

Putin följde därmed i Margaret Thatchers fotspår. Hon framställs ofta som en fiende till EU-projektet. Detta är djupt felaktigt. Tvärtom var Thatcher en viktig spelare i EU:s stora språng mot den inre marknaden i mitten av 1980-talet – EU:s nyliberala omstrukturering som skulle öka överstatligheten inom en rad områden. Viktigast av allt i sammanhanget var att Thatcher jämsides med detta var en varm anhängare av EU:s utvidgning. Precis som jag antar i fallet med Putin ovan, vet vi att Thatcher såg utvidgning som ett sätt att göra det omöjligt för EU att bli en stat. Ju fler medlemmar, ju fler viljor och intressemotsättningar, desto svårare att enas och i det närmaste omöjligt att enas om något så hissnande stort som en EU-europeisk statsbildning.

Thatcher vann sin strid. Putin tog ingen strid om EU:s östutvidgning. Det behövde han inte göra. EU gjorde jobbet åt honom. Utvidgningen tjänade Rysslands intressen i det att den försvårade EU:s ambitioner att verka som en enhetlig och effektiv utrikespolitisk aktör.

EU-utvidgningen österut tjänade Rysslands intressen i det att den försvårade EU:s ambitioner att verka som en enhetlig och effektiv utrikespolitisk aktör.

Detta skulle stå klart tämligen omgående. När väl förhandlingarna var klara 2002 och utvidgningen inte gick att backa började uppladdningen inför Irakkriget. Här skulle det ”nya” Europa – alltså de åtta nya medlemmarna från Östeuropa och Baltikum – genast vända Tyskland och Frankrike ryggen för att i stället ansluta sig till den USA-ledda krigskoalitionen. Frankrike och Tyskland motsatte sig Irakkriget och försökte i det längst utforma en gemensam EU-linje. Men det var förgäves. De nya medlemmarna värnade i stället det transatlantiska samarbetet där EU:s plikt var att bistå USA.

En sådan transatlantisk enighet förutsatte dock ett splittrat EU, ett faktum som frustrerade och upprörde många regeringar och intellektuella. Frankrikes president Jacques Chirac var rasande och beskrev de USA-trogna nya EU-medlemmarna som ”naiva”, ”barnsliga”, ”oansvariga” och ”okunniga”. Dessa länder, hävdade han, hade inte förstått faran med att ansluta sig till USA. De nya medlemmarna ”hade missat ett utmärkt tillfälle att hålla käften”, dundrade Chirac. EU-kommissionens ordförande, Romano Prodi, var bedrövad och tolkade kandidatländernas oreserverade stöd för USA som ett tecken på att de inte riktigt hade förstått vad EU var.²

Frankrike och Tyskland motsatte sig Irakkriget och försökte i det längst utforma en gemensam EU-linje. Men det var förgäves. De nya medlemmarna värnade i stället det transatlantiska samarbetet där EU:s plikt var att bistå USA.

EU-kommissionen, Tyskland, Frankrike och alla andra som motsatte sig den illegala invasionen och ockupationen av Irak ville att EU gemensamt skulle företräda en annan världsordning än den som USA:s Bush-administration stod för. I stället för den neokonservativa unilaterala attityden där ändamålen helgar medlen, där folkrätten faller till föga för anfallskrig motiverade av slogans om ”frihet och demokrati”, skulle EU stå för ett tydligt alternativ. Här skulle en så kallad ”regelstyrd världsordning” byggas multilateralt kring respekten för folkrätt och FN-stadgan. Krig skulle undvikas och diplomatiska lösningar premieras. Hyckleriet var förstås uppenbart. Den delen av EU som sa sig stå för detta hade ju i andra sammanhang gjort precis tvärtom. Den illegala bombkampanjen mot Serbien 1999 där gränser flyttades helt i strid med folkrätten och FN-stadgan var bara ett exempel. Men i frågan om Irak splittrades EU i två läger: på ena sidan det transatlantiska neokonservativa, på den andra det europeiska regelbaserade.

I frågan om Irak splittrades EU i två läger: på ena sidan det transatlantiska neokonservativa, på den andra det europeiska regelbaserade.

Mycket har hänt sedan Irakkriget. När jag skriver detta rasar inte bara kriget i Ukraina utan sedan några veckor också kriget i Iran, med omnejd. EU:s utrikes- och säkerhetspolitik har också förändrats i grunden. Nu är den uttalat ”geopolitisk”, vilket EU-kommissionens nuvarande ordförande, Ursula von der Leyen, proklamerade när hon tillträdde 2019. Detta innebär inte att EU har släppt retoriken om sin europeiska värdegrund och den regelbaserade världsordningen. EU-kommissionens och många medlemmars inställning till Ukrainakriget visar detta på ett nästan övertydligt sätt. De ”europeiska värdena” finns kvar. Men om EU ofta själv kränkte dessa tidigare har de europeiska värdena nu, trots retoriken om det motsatta, hamnat i en än mer prekär ställning då de ofta motsägs explicit av EU:s geopolitiska strävanden.

Sedan Rysslands angrepp på Ukraina 2022 pågår en massiv militär upprustning och många EU-länder säger öppet att ett krig med Ryssland ter sig oundvikligt. EU baktalar också sin tidigare hållning som naiv. ”Fredsprojektet” EU står nu i vägen för det geopolitiska och ”strategiskt autonoma” EU. ”Om EU håller fast vid sina gamla vanor när omvärlden förändras”, säger EU:s utrikeschef Kaja Kallas, ”riskerar vi att bli irrelevanta. Även vi måste anpassa oss.”³ Eller som von der Leyen sa i sitt senaste ”Tal om tillståndet i Unionen” finns det varken ”tid eller rum för nostalgi” kring fredsprojektet utan EU måste nu ”slåss för sin framtid”. Hennes budskap till Ryssland var också tydligt: ”Europa kommer försvara varje kvadratcentimeter av sitt territorium.”⁴

Sedan Rysslands angrepp på Ukraina 2022 pågår en massiv militär upprustning och många EU-länder säger öppet att ett krig med Ryssland ter sig oundvikligt.

Efter talet av USA:s utrikesminister Marco Rubio på den stora säkerhetskonferensen i München i februari kunde Politico citera flera EU-företrädare som tyckte att Rubios beska budskap till EU var helt på sin plats. Enligt en EU-företrädare skulle vi tolka Rubios tal ”som ett mildare sätt att säga oss att tiden för enhörningar som cyklar över regnbågar spetsade med tofu och mandelmjölk nu är över … Det handlar om huruvida vi vill leva i verkligheten eller i ett konstgjort la la land av storslagna uttalanden.”⁵

Nyhetsmedier, tankesmedjor och forskare har anslutit sig till opinionsarbetet för att göra EU till en enad och geopolitiskt slagkraftig spelare i världen. Financial Times chefskommentator för utrikesfrågor, Gideon Rachman, gav till exempel sitt stöd till en av ledarna i EU-parlamentet, Guy Verhofstadt, när denne argumenterade för att EU måste bli ledande i en världsordning där imperier styr. ”Mr Verhofstadt må vara arrogant”, skrev Rachman, “men i det här fallet råkar han ha rätt. … EU brukade kallas ett fredsprojekt. I den moderna världen är det mer ett maktprojekt, och det med rätta.”⁶

Det finns ingen hbtq-certifierad geopolitik. Militarismen är inte woke. Det finns ingen bra geopolitisk poesi, konst, film eller musik. Dessa är varandras motsatser.

I The Economist gläds en ledarskribent över att Tyskland äntligen ”gjort sig av med de sista resterna av efterkrigstidens pacifism”.⁷ ”Under de senaste decennierna”, skriver en annan ledare i The Economists, ”har det amerikanska skyddet gjort européerna bortskämda. I stället för att skaffa sig ’hard power’ har de fokuserat på det goda livet. Den tiden är förbi.”⁸ Vidare ser Le Mondes Sylvia Kauffmann positivt på det faktum att Frankrike vaknat upp ur sin ”comfort zone” och sakta men säkert börjat komma till insikt om krigets verklighet, en verklighet i vilken landet måste acceptera att offra sina barn.⁹ ”Europa borde fokusera mindre på politiska detaljer och mer på makt”, skriver Rana Foroohar – redaktör på Financial Times och analytiker på CNN. ”Dagens Europa”, raljerar hon, ”är som en välklädd flanör som inte anar att gangsters snart kommer att överfalla honom i en gränd.”¹⁰

Rana Foroohar är en vänsterliberal som i andra sammanhang är en stenhård anti-Trumpist. Här delar hon dock Trumphögerns syn på Europa som queer och omanlig – en ynkrygg som inte kan ta för sig. Och det är helt logiskt. Om vi ska bejaka geopolitik, ”hard power” och den militära rustningen, ja då måste vi självklart också offra det humanistiska projektet. Det finns ingen hbtq-certifierad geopolitik. Militarismen är inte woke. Det finns ingen bra geopolitisk poesi, konst, film eller musik. Dessa är varandras motsatser. Att låta geopolitik diktera utrikes- och säkerhetspolitik är att ge upp varje ambition om en regelbaserad världsordning, folkrätten och respekten för de mänskliga rättigheterna. Likaså är det liktydigt med en nedvärdering av fredsarbete, diplomati samt insikten om samexistensen som det enda realistiska alternativet till krig och permanentad konfrontation och kapprustning.

Inget bekräftar EU:s geopolitiska attityd tydligare än det faktum att vare sig organisationen eller någon av dess medlemsstater velat gå fram med ett enda fredsinitiativ i Ukrainakriget – detta efter över fyra års hårda strider och hundratusentals döda.

Inget bekräftar EU:s geopolitiska attityd tydligare än det faktum att vare sig organisationen eller någon av dess medlemsstater velat gå fram med ett enda fredsinitiativ i Ukrainakriget – detta efter över fyra års hårda strider och hundratusentals döda. Därför blir det så extra märkligt att åtskilliga inom vänstern, både i Sverige och i EU generellt, har slutit upp bakom EU som ett geopolitiskt projekt, att man inte ser något annat val än att rusta och förbereda för krig mot Ryssland, som jag skrev i Parabol nr 6/25.

Trots eliternas kompakta stöd kvarstår dock samma övermäktiga problem som jag illustrerade ovan med hjälp av Irakkriget. För att vara effektiv kräver nämligen EU:s geopolitiska orientering en enighet som inte går att nå, i varje fall inte i någon stabilare form över tid. För detta krävs en statsbildning, och någon sådan är inte realistisk ens för de som önskar sig en EU-stat. Frustrationen är därför stor över att EU:s utvidgning inte gått hand i hand med ett utvidgat geopolitiskt inflytande i världen.

Likväl insisterar många på att EU inte har något annat val än att fortsätta enhetssträvandet: EU måste tala med en röst i utrikes- och säkerhetspolitiken, heter det, inte som en kakofoni av 27 regeringar med olika intressen. Här strävar man alltså mot en statsliknande utrikespolitik utan en stat, och poängterar viljan som en kraft i sig. Om vi bara envisas med att vilja tillräckligt mycket så ska EU kunna göra det nödvändiga, nämligen att enas. Om detta misslyckas, ja då är det slut med Europa. Frankrikes president Emanuel Macron säger att ”vårt Europa i dag är dödligt – det kan dö – och det beror på de val vi gör nu.”¹¹ Därför har han nyligen utlyst ett ”geopolitiskt och geoekonomiskt undantagstillstånd”; han uppmanar Europa att agera nu eller riskera att ”försvinna”.¹² Danmarks Mette Frederiksen säger samma sak: ”ett Europa som varken kan eller vill skydda sig själv kommer att dö förr eller senare”.¹³ ”Om det demokratiska Europe inte kan agera unisont nu”, skriver Financial Times chefsekonom Martin Wolf, ”då är det dömt till undergång”. För att inte tala om den tyske försvarsministern, Boris Pistoius, som förra året varnade för att ”Vi kanske redan har upplevt den sista sommaren med fred.”¹⁴

Sedan Rysslands annektering av Krim 2014 har klockan varit fem i tolv för Europa nästan varje dag i veckan. Om inte de 27 medlemsländerna enas här och nu måste vi antingen ”lära oss ryska eller flytta till Nya Zeeland”, som Natos chef Mark Rutte sa till Europaparlamentet förra året.

Sedan Rysslands annektering av Krim 2014 har klockan varit fem i tolv för ”Europa” nästan varje dag i veckan. Om inte de 27 medlemsländerna enas här och nu måste vi antingen ”lära oss ryska eller flytta till Nya Zeeland”, som Natos chef Mark Rutte sa till Europaparlamentet förra året.

Eftersom utsikterna för denna enighet är obefintliga, har detta i sin tur gett upphov till en dynamik av alltmer radikala förslag och åtgärder för att råda bot på motsträvigheten. Oxfordhistorikern Timothy Garton Ash skriver att EU ”för att stå emot den ryska aggressionen, själv måste anta vissa av ett imperiums drag. Unionen måste ha en tillräcklig grad av enighet, central auktoritet och ett effektivt beslutsfattande för att kunna försvara européernas gemensamma intressen och värderingar. Om varje enskild medlemsstat har vetorätt när det gäller avgörande beslut kommer unionen att tappa sin kraft, både internt och externt.”¹⁵

Många hävdar alltså att det nationella vetot i utrikes- och säkerhetspolitiken måste avskaffas, en ståndpunkt som naturligtvis bara hävdas av dom som för tillfället vet att deras politiska vilja har en majoritet bakom sig. Ursula von der Leyen är en av dom som vill avskaffa vetot, och Macron har också gett uttryck för detta. Men för att avskaffa vetot måste alla vara eniga, och det har visat sig omöjligt. Det är också det Oxfordhistorikern Garton Ash glömmer. För hade EU, som han skriver, haft ”gemensamma intressen”, ja då hade vi redan haft en EU-stat.

Vad vi får i stället är därför en maktkamp mellan stater där EU:s stormakter och EU-kommissionen ofta försöker pressa, muta eller kuppa igenom sin vilja. När Frankrike anordnade toppmötet om Ukraina i februari förra året fick endast sex EU-länder och Storbritannien delta.

Vad vi får i stället är därför en maktkamp mellan stater där EU:s stormakter och EU-kommissionen ofta försöker pressa, muta eller kuppa igenom sin vilja. När Frankrike anordnade toppmötet om Ukraina i februari förra året fick endast sex EU-länder och Storbritannien delta. Som den franske utrikesministern klargjorde: ”Presidenten kommer i morgon att samla de viktigaste europeiska länderna för diskussioner om europeisk säkerhet.” Han tillade: ”Det blåser en vind av enighet över Europa.” Att någon sådan vind inte existerade syntes genast i de ilskna reaktionerna från några av de 21 utestängda EU-regeringarna. Den tjeckiska regeringen var mest högljudd i sin kritik och kallade president Macron för ”arrogant” och hävdade att han behandlade Tjeckien på samma sätt som Donald Trump.¹⁶

Detta upprepade sig i december förra året vid London-mötet om USA:s fredsförslag för Ukraina. Nu var bara Tyskland och Frankrike, plus Storbritannien, närvarande. Detta skakade om rejält i Polen, men inte för att 25 EU-länder var uteslutna, utan för att Polen, i egenskap av självutnämnd stormakt i EU, inte var inbjuden.¹⁷

Så här har utvecklingen sett ut ett bra tag nu. EU:s stormakter försöker kringgå det nationella vetot genom att föregripa skeenden, och på den vägen rigga uppgörelser till sin egen fördel. Det är som att de vill återupprätta 1800-talets ”Europeiska konsert”, där Europas stormakter enväldigt styrde kontinentens utrikesrelationer efter Napoleonkrigen. På den tiden hade småstaterna inget veto och detta hjälper oss att förstå betydelsen av vetot idag. Det är småstaternas sista livlina i ett läge då de riskerar att bli överkörda i centrala frågor om säkerhet och krig. Stormakterna har ju ändå alltid mer makt och inflytande, trots vetot, men det har inte småstater. De är tvärtom beroende av regler, lagar och institutioner. De behöver en regelbaserad världsordning. Om vi håller oss till EU kan vi därför säga att vetot utgör grundbulten för ett regelbaserat EU i utrikes- och säkerhetspolitiken.

Vad vi får i stället är därför en maktkamp mellan stater där EU:s stormakter och EU-kommissionen ofta försöker pressa, muta eller kuppa igenom sin vilja. När Frankrike anordnade toppmötet om Ukraina i februari förra året fick endast sex EU-länder och Storbritannien delta.

Ett talande exempel på detta hittar vi i bråket om Rysslands frysta finansiella tillgångar som en majoritet av medlemsstaterna samt EU-kommissionen ville lägga beslag på och använda för Ukrainas återuppbyggnad. Men Belgien, som sitter på den stora merparten av dessa ryska tillgångar, lade in sitt veto mot detta, av den enkla och rationella anledningen att landet inte ville riskera att bli indraget i segslitna och potentiellt väldigt kostsamma rättsprocesser med Ryssland. Belgiens premiärminister, Bart De Wever, framstod i medierna som EU:s mest hatade man för sitt veto. Deutsche Welles politiska chefsanalytiker var tydlig: ”Detta är för viktigt för att misslyckas”.¹⁸ Men det gjorde det. ”Politik”, sa De Wever, ”är ingen softboll, det är hardball. Och när stora intressen står på spel kan det bli sammandrabbningar.” Men han fick inte bara skäll; bakom stängda dörrar fick han stöd från flera mindre medlemsländer. Att von der Leyen och den tyska regeringen hade samarbetat nära för att pressa Belgien kommenterades så här av en diplomat: ”Små medlemsländer gillar inte när de stora gaddar ihop sig – de vet att det kan bli deras tur nästa gång.”¹⁹

Bart De Wever fick utså mycket spott och spe. Han saboterade EU:s enighet. Fast vad han egentligen gjorde var att försvara EU:s regelbaserade ordning. För hans motståndare har EU:s regelverk blivit EU:s värsta fiende.

EU kunde stoltsera med två segrar i Görönland. För det första hade unionen satt ner foten och visat en röd linje mot självaste USA. EU:s geopolitiska kapital växte härmed rejält. För det andra kunde man också stoltsera med sin unika värdegrund.

Sedan briserade Grönlandskrisen och plötsligt framstod EU som helt enat. Jublet visste inga gränser. EU kunde här stoltsera med två segrar. För det första hade unionen satt ner foten och visat en röd linje mot självaste USA. EU:s geopolitiska kapital växte härmed rejält. För det andra kunde man också stoltsera med sin unika värdegrund. EU hade slagit ett slag för den regelbaserade världsordningen och folkrätten, påstods det. Man hade visat på en kvalitativ skillnad mellan EU:s och USA:s sätt att föra sig i världen.

Att EU precis före Grönlandskrisens upplösning hade gett grönt ljus till USA:s folkrättsbrott mot Venezuela har dock varit svårt att förbise, inte minst för världen bortom EU. Nu var det inte alla i EU som gav grönt ljus – och jag ska återkomma till det. Det ska också sägas att EU:s första reaktioner på Trumps krav om Grönland inte alls stod upp för folkrätten. I stället för kategoriska fördömanden försökte man blidka Trump. Enigheten satt långt inne. Vidare kan vi bara spekulera om hur EU hade agerat om USA hade annekterat Grönland. Hade EU då mönstrat en enig front? Sanktioner? Avbrutna diplomatiska förbindelser? Frysta tillgångar? Hade EU slutat att handla med USA? Och hade EU:s Nato-länder lämnat organisationen?

Vidare kan vi bara spekulera om hur EU hade agerat om USA hade annekterat Grönland. Hade EU då mönstrat en enig front? Sanktioner? Avbrutna diplomatiska förbindelser? Frysta tillgångar? Hade EU slutat att handla med USA? Och hade EU:s Nato-länder lämnat organisationen?

När sedan USA och Israel anföll Iran förändrades spelplanen återigen. Helt plötsligt var det bara ett enda EU-land, Spanien, som skulle stå upp för de ”europeiska värdena” och fördöma USA:s och Israels folkrättsbrott. Spanien följde här en för EU unikt konsekvent linje. Tidigare hade den spanska regeringen fördömt Rysslands krig, Israels folkmord, Trumps anspråk på Grönland, USA:s attack på Venezuela samt motsatt sig upprustningen. Spanien förbjöd nu också USA att använda deras gemensamma flygbaser på spanska territorium.

Omgående skulle det dock stå klart att dessa europeiska värden som Spanien försvarade hade hamnat i konflikt med EU:s försök att tala med en röst i utrikespolitiken. EU:s enhet och dess värden var på kollisionskurs. Ursula von der Leyen hade nämligen reagerat blixtsnabbt på bombningarna och utnämnt ”regime change” i Iran till EU:s gemensamma linje, utan att först förankra detta hos medlemmarna. Von der Leyen överträdde här sina befogenheter å det grövsta.

När Trump svarade med hot om att både utsätta Spanien för en blockad och kränka dess territoriella suveränitet genom att använda flygbaserna mot spansk vilja var det ingen i EU som tog Spaniens parti. Frankrikes Macron sa rakt ut att det var Iran som bar ansvaret för kriget.

Det allra starkaste stödet för Trump och Netanyahu kom från Tyskland och förbundskansler Friedrich Merz. ”Att prata om händelserna [i Iran] i termer av internationell lag kommer att ha relativt liten effekt”, sa Merz som svar till Spanien och dess premiärminister Pedro Sánchez. ”Därför”, fortsatte Merz, ”är det inte rätt tidpunkt att läxa upp våra partners och allierade. Trots våra reservationer delar vi många av deras mål utan att själva kunna uppnå dem.”²⁰

När Trump svarade med hot om att både utsätta Spanien för en blockad och kränka dess territoriella suveränitet genom att använda flygbaserna mot spansk vilja var det ingen i EU som tog Spaniens parti.

I El Pais engelska upplaga svarade Sánchez på Trumps hot: ”Spaniens ståndpunkt är densamma som i Ukraina och Gaza. Nej till brott mot internationell rätt som skyddar oss alla. Nej till att lösa konflikter med bomber. Nej till krig”. Sánchez passade också på att påminna om Irakkriget 2003. ”Världen har varit här förut. För tjugotre år sedan ledde en annan amerikansk regering oss in i ett olagligt krig.”²¹

Här dyker alltså minnet av Irakkriget upp igen, och med det stirrar vi på en läxa som EU:s styrande, forskare och mediernas analytiker vägrar lära sig. Har EU kommit närmare att uppfylla drömmen om en gemensam utrikespolitik sedan debaclet 2003? Naturligtvis inte och Irankriget visar detta tydligt. Medan Spanien försvarade de ”europeiska värdena” spottade Merz, von der Leyen, Macron och raden av andra ledare på dessa värden; de ställde sig bakom den starkes rätt och de kastade folkrätten på historiens soptipp.

Von der Leyen skulle snart gå ett steg längre när hon den 9 mars tog kategoriskt tog avstånd från den ”regelbaserade världsordningen”: ”Europa”, sa hon, ”kan inte längre försvara den gamla världsordningen”.²² Nu var det dock fler än Sanchez Spanien som sa ifrån. Ett storbråk utbröt och snart skulle von der Leyen pudla. Men missnöjet hade funnits där från första början, med von der Leyens omedelbara utspel om EU:s stöd för ”regime change” i Iran. ”Vi”, sa en diplomat om utspelet, ”ska ju vara den internationella rättens stora förebild. Men nu har hon [von der Leyen] lurat in oss i att stödja regime change. Men vems ståndpunkt är det? Inte vår i alla fall.” Två andra diplomater påpekade att tio EU-regeringar, bakom stängda dörrar, ”förespråkat en tydligare hänvisning till internationell lag”.²³

EU är varken en stat eller en demokrati. Det finns ju faktiskt demokrati kvar i EU:s 27 medlemsstater och denna demokrati kanaliserar viljor som är omöjliga att förena i en enda stabil ståndpunkt.

Som syns uppfattade vissa von der Leyens stöd för ”regime change” som ett slags mindre kuppförsök, ett sätt att pressa fram en enhetlig EU-ståndpunkt utan att först överlägga med samtliga medlemsstater. Eventuell opposition skulle på den här vägen finna det obekvämt att ställa till bråk och få EU att framstå som splittrat och svagt. Med undantag för Spanien talade därför oppositionen mot von der Leyen först bara anonymt med media. Men sen brast det och osämjan kom i öppen dager. Von der Leyens förfarande liknar EU:s stormakter när de blixtinkallar sig själva till krismöten för att lösa en utrikesfråga de vill kontrollera och diktera agendan för. Därför utesluter de EU:s småstater, ibland under förevändningar om tidspress men också med direkta hänvisningar till deras egen ställning som EU:s stormakter.

Samma krafter som strävar mot en enhetlig utrikespolitik för EU splittrar unionen och ökar de interna motsättningarna. Som vi sett här leder detta i sin tur till att insatserna höjs och med de riskerna. De som insisterar på att EU ska enas vill ju egentligen att EU ska tala med just deras röst i utrikespolitiken, och det riskerar att på allvar öka spänningarna och dela upp EU i olika geopolitiska grupperingar. För sin egen självbevarelsedrift bör därför de progressiva krafterna i EU arbeta för att avveckla försöken att skapa en enhetlig utrikespolitik. Bara stater kan ha en sådan utrikespolitik och bara demokratiska stater kan förankra en utrikespolitik demokratiskt. EU är varken en stat eller en demokrati. Det finns ju faktiskt demokrati kvar i EU:s 27 medlemsstater och denna demokrati kanaliserar viljor som är omöjliga att förena i en enda stabil ståndpunkt. En rad olika nationella ekonomiska och historiskt nedärvda intressen måste också tas med i beräkningen. Dessutom är nationella val återkommande i EU:s medlemsstater och det gör att utrikespolitiken kan skifta från en regering till nästa.

För sin egen självbevarelsedrift bör därför de progressiva krafterna i EU arbeta för att avveckla försöken att skapa en enhetlig utrikespolitik. Bara stater kan ha en sådan utrikespolitik och bara demokratiska stater kan förankra en utrikespolitik demokratiskt. EU är varken en stat eller en demokrati.

Från en demokratisk synvinkel borde detta vara självklart. Vad vi ser hos EU-kommissionen och många medlemsländer – framför allt de stora med geopolitiska ambitioner – är dock ett försök att få ”Europa” att trumfa demokratin. ”Europa” dör om vi inte enas, heter det. Man vägrar att erkänna och acceptera att det är demokratin och EU:s egna regler om rätten att hysa en annan ståndpunkt som omöjliggör en enhetlig utrikespolitik. I stället gör man den demokratiska pluralismen till ”Europas” fiende.

Som jag påpekade tidigare har EU redan en regelbaserad ordning där det nationella vetot utgör grundbulten. Till skillnad från FN har EU inget säkerhetsråd av stormakter med veton. I EU har samtliga stater vetorätt – Maltas veto väger lika tungt som Tysklands. Detta skriver också in både pluralismen och ett visst spelrum för statsjämlikhet i EU:s ordning. Låt därför pluralismen också vara normen och gör inte minoritetens oliktänkande till ett svek, en kris och konflikt. Alternativet är att fortsätta som nu, men ständigt höjda insatser och höjda konfliktrisker. Även de som drömmer om den totala Europeiska enheten borde förstå detta. Det måste gå att försvara folkrätten, fredssträvande, diplomati, nedrustning och samexistens utan att detta förtalas som ett hot mot ”Europas” enhet och säkerhet.

På 1970-talet hade EU ingen utrikespolitik. Ändå, och till synes från ingenstans, spelade dåtidens EU en avgörande roll i framförhandlandet av Helsingforsavtalet 1975. Avtalet skulle bli avgörande för att främja fred, avspänning, nedrustning och samexistens i Europa, och för att till slut sätta punkt för det kalla kriget. Men EU var bara en av de europeiska aktörerna och omfattade endast nio stater. Förutom USA, Sovjet och Kanada undertecknades Helsingforsavtalet av ytterligare 23 europeiska stater. De europeiska länderna som lyckades utarbeta efterkrigstidens viktigaste avtal bestod alltså av en högst brokig skara av kommuniststater, västmakter, EU-medlemmar, Nato-medlemmar, neutrala stater och alliansfria stater. Bäddat för fiasko, eller hur? Ändå visade det sig bli en enorm framgång, mycket hjälpt av de små neutrala ländernas och det alliansfria Jugoslaviens skickliga arbete med att överbrygga motsättningarna mellan väst och öst.

Men för att lyckas, tänker man, måste väl något ha förenat staterna i Europa på 1970-talet? Det stämmer. Det som förenade, om än väldigt spretigt, var rörelsen som verkade för avspänning, samexistens, nedrustning och fred. Med andra ord var det ett försök att röra sig bort från geopolitiken. Denna hade ju bara ökat spänningarna och cementerat det kalla krigets intressesfärer i Europa, vilket därmed hade gjort Europa till en osäkrare plats för alla. Dagens EU har mycket att lära från den här tiden. Samexistensens politik bär nämligen på en inneboende realism om pluralismens ofrånkomlighet.