Ingen plats för kränkningar i modiga teaterrum

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

REPLIK “Efter Metoo har teatern blivit ett tryggt rum”, skrev Frida Röhl i första numret av Parabol. ”Men teatern finns inte till för att skapa harmoni, utan kaos”, menade hon. Nu svarar Fackförbundet Scen och Films avdelning för regissörer att det inte finns någon motsättning mellan modig scenkonst och att undvika kränkande beteenden.

Det är lovvärt att Frida Röhl uttrycker vad hon önskar se mer av inom teatern. Vi behöver fler levande samtal gällande scenkonstens konstnärliga riktningar. Dess ambitioner, dess roll i nutiden och förutsättningar. 

Röhl skriver att samtalen på teatrarna alltmer börjat handla om hierarkier och maktordningar på arbetsplatsen och lyfter bland annat att intimitetskoordinatorer anställs för att hjälpa regissörer med kärleksscener. Detta ställs i motsats till ”en längtan efter det som får göra ont, som kostar men som också ger utdelning”.

Det är dock en falsk motsättning att framställa konstnärliga visioner som stående i konflikt med en intimitetskoordinators arbete. Som om koordinatorerna vore ett hinder för den konstnärliga processen Röhl längtar efter, den process som kostar och som ger utdelning. 

En intimitetskoordinators uppdrag på teatern är att ge ett projekts intimscener den uppmärksamhet de behöver, både processmässigt och konstnärligt. Intimitetskoordinatorn backar regissörer i frågor kring gestaltning, ger skådespelare verktyg i sitt karaktärsarbete, stöttar producenter med kommunikation och planering. 

Det är dock en falsk motsättning att framställa konstnärliga visioner som stående i konflikt med en intimitetskoordinators arbete.

Funktionen föddes ur de värden som Metoo-rörelsen velat lyfta fram: Respekt, professionalitet och mod, men missuppfattas ofta som en moraliserande bromskloss. 

Tvärt om kan intimitetskoordinatorers perspektiv utmana, berika och skapa mer intensitet i berättelser. De arbetar precis som alla i teamet för att skapa utmanande scenkonst om den mänskliga existensen, ifrågasätta villkoren för vad det innebär att vara människa, vara samhällsomstörtande, progressiva, nytänkande – både gällande form och innehåll. 

Vad absolut ingen vill ha är en rädd eller ängslig scenkonst. 

Det intimitetskoordinatorer inte gör är att arbeta för att skapa ”trygga rum”. Det förvånar nog många, som tänker att de är anställda för att göra skådespelare ”bekväma”. I många fall blir det visserligen ett resultat av intimitetskoordinatorns arbete, men det är lika mycket en missvisande beskrivning av deras praktik. 

Till att börja finns det inga rum som är trygga för alla, vilket gör ”trygga rum” till ett omöjligt mål. Därtill är intimitetskoordinatorn ofta en destabiliserande faktor i en grupp. Många ställer sig frågande till intimitetskoordinatorns närvaro. Bara genom att denne kliver in i rummet kan någon känna sig anklagad, en annan övervakad, en tredje rädd för att göra något fel, en fjärde begränsad, en femte vill inte minnas den där händelsen för fem år sedan. 

I samma rum finns människor som upplever intimitetskoordinatorn som en befrielse. Det går en suck av lättnad genom deras kroppar, och kanske att en, två eller tre personer kommer fram och säger: ”Det är så skönt att du är här”. 

Det finns människor som upplever intimitetskoordinatorn som en befrielse. Det går en suck av lättnad genom deras kroppar, och personer kommer fram och säger: Det är så skönt att du är här.

Den kollektiva skapandeprocess som det scenkonstnärliga arbetet innebär är att befinna sig i ett gränsland där vi gemensamt vågar testa, misslyckas, fånga det oförutsedda och i ögonblick överskrida vår potential. 

Att ansvara för att gränsen till kränkande beteenden inte klivs över behöver vara en självklar del av detta arbete. Det är en skör balansakt att – med eller utan intimitetskoordinator – skapa ”modiga rum” där samtliga inblandade känner sig respekterade och lyssnade på samtidigt som de vågar sig ut på tunn is i det konstnärliga sökandet. 

Att undvika samtalen för att nå dit är dock inget alternativ. Det är att fly skeppet.

Michael Cocke, ordförande i styrelsen för Sveriges scenkonstregissörer 
Sara Arrhusius, ledamot 
Johan Bark, ledamot 
Peter Elmers, sekreterare 
Lisa Färnström, ledamot 
Niklas Hellberg, ledamot 
Johanna Larsson, ledamot 
Astrid Menasanch Tobieson, ledamot 
Johanna Salander, ledamot 
Dennis Sandin, ledamot 
Johannes Schmid, kassör 
Tobias Sondén, ledamot 

Styrelsen för Sveriges Scenkonstregissörer är en avdelning inom Scen & Film som organiserar scenkonstregissörer, regiassistenter och intimitetskoordinatorer.

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.