Anna Bohrn kidnappades som barn i södra Chile och adopterades till Sverige. Efter att ha hittat sina släktingar och fått veta sanningen kräver hon nu att Sverige tar en aktiv del i arbetet för rättvisa. I Chile pågår en brottsutredning – det är dags att vi erkänner att Sverige var en del i adoptionskedjan.

Det är december 1976. Jag heter Patricia, är tio månader gammal och sitter på gården utanför mitt hem i Victoria i södra Chile. Min mamma är på arbetet, en släkting passar mig. Hennes son Omar, 7 år, är på gården med mig och leker då en vit bil stannar, en kvinna kliver ut och tar med mig.

Jag kom aldrig att återkomma.

Dagen därpå tar min mamma sig till polisstationen och lämnar in en anmälan. Sedan åker hon buss ner till staden Temuco för att även där söka efter mig. Utan framgång. Ingen kan ge henne några svar.

Mamma börjar misstänka att det är pappas familj som är inblandad, eftersom jag är född utanför äktenskapet. Pappas familj skyller istället på mamma. De är övertygade om att min mamma lämnat bort mig för adoption till Frankrike via franska nunnor som fanns i staden Victoria.

Det är december 1976. Jag heter Patricia, är åtta månader gammal och sitter på gården och leker utanför mitt hem i södra Chile. Min mamma är på arbetet. En vit bil stannar, en kvinna kliver ut och tar med mig.

I själva verket hade alla fel. Jag hade inte blivit bortlämnad, utan kidnappad. Jag fanns bara en timmes resa bort. Där hölls jag gömd i sju månader, för att sedan få en ny identitet i den chilenska folkbokföringen. Jag registrerades som föräldralös och därför kunde mina föräldrar aldrig hitta mig. Den svenska organisationen Adoptionscentrums representant i Chile, Anna Maria Elmgren, fick tillfällig vårdnad om mig. Efter ett halvår dyker en svensk familj upp som söker ett barn att rädda från misär och fattigdom. Anna Maria Elmgren reser då med mig och 20 andra barn från Chile till Sverige. Den 5 december 1977 landar vi på Arlanda. Jag har redan ett nytt pass där det står att jag heter Anna. Adoptanterna får veta att jag är ett år gammal och är övergiven – men jag pratar och har tänder.

Jag växer upp på Lidingö. Jag vet inte mycket om Chile förutom att det är fattigt. Jag är 43 år när jag kommer i kontakt med Chileadoption.se och Maria Diemar. Där och då, 2019, får jag för första gången höra talas om de illegala adoptionerna från Chile. Maria berättar att det pågår en brottsutredning i Chile. Det talas om människohandel.

Detta skapar en nyfikenhet hos mig. Hur gick min egen adoption till? Jag gör ett DNA-test och anmäler mig till den statliga brottsutredningen i Chile för få svar om min adoption är en av dessa. Under tiden blir jag aktiv i chileadoption.se och reser med föreningen 2022 till Chile för arbeta. Mötena i Chile påverkar mig enormt. Jag träffar mängder av familjer som letar efter sina barn – som nu är vuxna. En resa som gör att jag får mer förståelse för vad som egentligen kan ha hänt.

Jag börjar arbeta aktivt både i Chile och Sverige för att hjälpa och få våra politiker både i Sverige och Chile ta ansvar. Broar byggs. Under åren blir min egen adoption sekundär och jag har funnit mig i att det inte finns någon DNA-match eller någon som söker just mig. Jag gör några försök i att leta men varje gång känner jag bara besvikelsen då inga svar finns.

Ett namn dyker upp: Patricia. Hon föddes i april 1976 men har aldrig gått i skolan, röstat eller gått till doktor.

2024 reser jag med mina barn samt en journalist till Chile för att spela in en dokumentär som ska handla om det arbete jag gör och hur detta påverkar hela min familj, i två generationer. Vi besöker ett barnhem i södra Chile, försöker gå på de få trådar vi har, visar Chile för barnen. Den sista kvällen ringer Sol och Ana Maria Olivares från organisationen Hijos y madres del silencio (Tystnadens mödrar och barn) som vi i chileadoption.se samarbetar med.

Under natten har de arbetat aktivt med mitt DNA-test och tror sig hittat en gemensam nämnare. De har sökt igenom folkbokföringen i södra Chile på alla flickor födda 1976. Ett namn dyker upp: Patricia. Hon föddes i april 1976 men har aldrig gått i skolan, röstat eller gått till doktor. Telefonen går varm för få tag på hennes mamma, Francisca. Ett samtal bort och en koll på hennes sociala medier bekräftar uppgifterna: Sol och Ana Maria Olivares har hittat min mamma!

Den åttonde mars 2024 återförenas min mamma och jag. Varken mina barn eller jag hade räknat med detta. Jag får veta att jag hetat Patricia. Min mamma kan visa hur hon letat efter mig sedan den dag jag försvann. Hon visar polisanmälan som hon gjorde i december 1976.

Efter flera års ideellt arbete på plats i Chile börjar nu svenska myndigheter äntligen få insyn i det som många adopterade länge försökt synliggöra: omfattande oegentligheter och systematiska bortföranden av barn under Chiles diktatur.

De dokument som hittills offentliggjorts visar att mitt bortförande inte var en isolerad händelse. De var en del av en statlig strategi under diktaturen, med syftet att “rensa ut” tiotusentals barn från fattiga, ursprungsbefolkningens familjer, unga mödrar eller politiskt utsatta familjer. Vi har funnit officiella handlingar där det framgår att upp till 65 000 barn planerades att skickas bort. Sverige var en aktiv aktör i dessa adoptionskedjor.

Sedan 2018 har vi i föreningen Chileadoption.se arbetat på plats i Chile, drivit egna utredningar och följt de statliga rättsprocesserna för tusentals barn som adopterades bort illegalt under 1970–1990-talet. Vägen dit har varit lång – och kantad av motstånd.

I Sverige har myndigheter som UD, MFoF och den svenska ambassaden i Santiago länge hänvisat till att man inväntar den chilenska utredningen. Den hållningen har lett till ett moment 22 där ingen part tagit ansvar. Åtta år har nu gått.

I Sverige har myndigheter som UD, MFoF och den svenska ambassaden i Santiago länge hänvisat till att man “inväntar den chilenska utredningen”. Den hållningen har lett till ett moment 22 där ingen part tagit ansvar. Åtta år har nu gått.

Vi har sett fall där DNA-prover försvunnit, där obehöriga fått tillgång till personakter och där adopterade stått utan juridiskt stöd och tolkar. Den svenska frånvaron har gjort att vi själva tvingats bevaka våra rättigheter, samt förlitat oss på människor med kunskap och vilja som ställt upp helt ideellt.

Föreningen Chileadoption har sedan 2018 byggt upp ett omfattande arkiv med dokument från både Chile och Sverige, som visar hur barn försvann genom ett nätverk av socialarbetare, domare, kyrkliga aktörer och internationella adoptionsorganisationer. I flera chilenska förundersökningar nämns den svenska organisationen Adoptionscentrum vid namn, bland annat för att ha haft direkt kontakt med den socialsekreterare Anna Maria Elmgren (även kallad Aja Elmgren) i Santiago. Dokument som även påvisar svenska myndigheters medvetande om vad som pågick. Men allt kunde likväl fortgå med passiv hållning till att chilenska barn fördes ur Chile olagligt.

Under den chilenska brottsutredningens gång har flera domare behövt lämna. Den första, domare Mario Carozza, lade ner en stor del av de anmälda fallen och undanhöll bevis. Hans efterträdare, domare Balmaceda, visade sig ha ekonomiska kopplingar till den fond som drevs av en av de tidigare utredda domarna – Tatiana Romana Beltramin. En fond där domare och åklagare kunde mottaga pris för sitt arbete. Efter offentlig kritik och en parlamentarisk anmälan, initierad av Chileadoption.se, tvingades Balmaceda lämna sitt uppdrag 2024. Vi rörde om i grytan och började ifrågasätta utredningen 2023 som föranledde att nya tag kom att tas.

Mot slutet av 2024 skedde ett skifte. Den nu ansvarige domaren Alejandro Aguilera har återupptagit flera av de gamla fallen och väckt åtal enligt den chilenska strafflagen för bortförande av barn.

Mot slutet av 2024 skedde ett skifte. Den nu ansvarige domaren Alejandro Aguilera har återupptagit flera av de gamla fallen och väckt åtal enligt den chilenska strafflagen §142 – bortförande av barn. Fyra konkreta fall, samt två till som drivs parallellt i domstol, ligger nu till grund för vidare åtal, med tydlig bevisning kring hur barn togs från sina föräldrar och gavs ny identitet.

Mitt eget fall är ett av de som nu ligger utanför brottsutredningen i chilensk domstol. Mitt fall har blivit ett civilrättsmål emot domaren som registrerade mig som föräldralös och gav vårdnaden till Elmgren. Även barnavårdsnämnden som placerat mig på barnhem, och läkare, socialsekreterare, är anmälda.

Vägen dit har varit snårig. Det har handlat om att behöva befinna sig på plats, själv samla bevis och skaffa vittnen. Huvudvittnet är Omar Fuentes, som lekte med mig när jag bortfördes. Han har alltid undrat vad som hände med mig.

Jag har nu befunnit mig i Chile i ett halvår. Flåsat svenska och chilenska myndigheter i nacken för att något överhuvudtaget ska ske.

Hade Sverige och Chile förhållit sig till internationella lagar hade fallen med de stulna barnen skötts på ett helt annat sätt.

Först i februari 2026 bestämmer Chile sig för att offren för de olagliga adoptionerna ska ingå i diktaturens offer. Man ska upprätta en DNA-bank och inrättar en avdelning inom justitieministeriet för att kunna återförena familjerna.

Först i februari 2026 bestämmer Chile sig för att offren för de olagliga adoptionerna ska ingå i diktaturens offer. Man ska upprätta en DNA-bank och inrättar en avdelning inom justitieministeriet för att kunna återförena familjerna. Över 22 år har det tagit för den chilenska staten att ta dessa steg. Tid är avgörande då familjerna kan hinna gå bort före en eventuell återförening.

I Sverige pågår dock inte någon brottsutredning. Och Sverige har inte hjälpt till med den chilenska utredningen.

I oktober 2025 hölls ett avgörande möte mellan föreningen Chileadoption.se och den nytillträdda svenska ambassadören i Chile, Sofia Karlberg.

Det var det första mötet där svenska myndigheter visade ett konkret intresse för bevisen och de pågående rättsprocesserna. Vi gick tillsammans igenom böcker och register som visar hur svenska familjer genom Adoptionscentrum uttryckta önskan om barn, och hur chilenska socialsekreterare med hjälp av Anna Maria Elmgren sedan matchat dessa med så kallade “hittebarn”. Känslan som uppstod när pärmarna öppnades med bevisen gick att ta på – kanske håller något på att förändras i den svenska inställningen? Äntligen har svensk myndighet tagit sig till våra öden.

Sverige måste visa att man tar ansvar även när det gör ont. Att vi som brottsoffer fått dra denna kamp solo har tagit enormt med tid, känslor och pengar. Här kommer svensk myndigheter och ansvariga väldigt billigt undan tack vare vårt gedigna arbete som vi nu lämnar över där det bör höra hemma, hos myndigheterna.

Chileadoption.se hoppas nu att UD och svenska staten tar nästa steg: att säkerställa finansiering för tolkar, jurister och expertstöd på plats i Chile.

Hittills har allt arbete skett helt ideellt, men det här är en fråga om mänskliga rättigheter. Sverige måste visa att man tar ansvar även när det gör ont. Att vi som brottsoffer fått dra denna kamp solo har tagit enormt med tid, känslor och pengar. Här kommer svensk myndigheter och ansvariga väldigt billigt undan tack vare vårt gedigna arbete som vi nu lämnar över där det bör höra hemma, hos myndigheterna.

Det är dags att vi erkänner att Sverige var en del i adoptionskedjan. Att man faktiskt tar ansvar och således gör det möjligt för berörda få veta sanningen. Att förmedlingar samt privata aktörer och samfund tvingas lämna ifrån sig akter gällande dessa adoptioner. Det är ett steg i rätt riktning för de alla internationellt adopterade som har rätten till sin identitet och sin historia enligt en av FNs grundlagar.