Moment:teater i Gubbängen sätter upp pjäsen Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Pojkvän om den medeltida mystikern Margery Kempe. Det som först framstår som religiös galenskap förvandlas till en oväntat gripande skildring av tro och mänsklighet, skriver Hampus Byström.

Religiösa människor är bra knäppa, egentligen. Jag kan ge mer sofistikerade förklaringar än så, men i ärlighetens namn har jag inte nått bortom denna barnsliga insikt jag landade i redan som tonåring. Därför är det tur för mig att moment:teater i Gubbängen utanför Stockholm i sin nya pjäs med premiär i mars, Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Pojkvän verkar använda samma arbetshypotes. Åtminstone till en början.

Detta kan lätt utmynna i retrospektiv Girlboss-feminism; titta på den här fantastiska individen som trotsade alla normer! Jag oroade mig inledningsvis att moment skulle välja samma väg.

Pjäsen dramatiserar den medeltida medelklassmysterikern Margery Kempes liv (1378-1438). Kempe var en urban, välbärgad kvinna som levde i England nästan samtidigt som Heliga Birgitta, alltså under senmedeltiden. Precis som Birgitta tillhörde hon en elitfamilj, men denna privilegierade ställning kringskars av att hon var kvinna, att hennes kropp tillhörde mannen och hon kom att föda tretton barn.

Den senmedeltida kvinnan har alltid fascinerat historiker. Jeanne D’Arc, Heliga Birgitta, och Drottning Margareta tycks alla visa på ett handlingsutrymme som en självständig kvinna med viss intelligens kunde skapa för sig själv. Somliga har velat knyta detta till den samhällskris med pest, krig, och bondeuppror som präglade tiden, och menat att detta öppnade upp samhället. Detta kan lätt utmynna i retrospektiv Girlboss-feminism; titta på den här fantastiska individen som trotsade alla normer! Jag oroade mig inledningsvis att moment skulle välja samma väg, men som så ofta lyckas deras uppsättning skickligt navigera mot politisk relevans och samtidigt undvika alla trötta klyschor.

Moment har skapat en märklig pjäs, av en märklig bok. Jag sitter i publiken och väntar på något som ska rama in berättelsen åt oss. Vad vill man egentligen säga med detta, men denna historiska kuriositet?

Margery Kempe har lämnat efter sig vad som brukar kallas den första kvinnliga självbiografin. Det är en märklig bok. När man läser den slås man av ett klassiskt historiskt dilemma – förflutna människor är så främmande för oss, deras tänkande helt annorlunda, men då och då får man glimtar som känns tidlöst mänskliga. Margery talar om sig själv i tredje person, ”varelsen”, the creature, och beskriver sin väg från syndig kvinna till from kristen. Det var en vanlig kristen genre, som kyrkofadern Augustinus inledde.

Hon var en fåfäng ung kvinna som mest brydde sig om vackra tyger och andra ytliga statusmarkörer; omoralisk och syndigt kroppslig, med begär efter män och saker. Men blir, som hon själv ser det, hemsökt av demoner efter att hon fött sitt första barn. Hon klöser sig över kroppen, så att hon får ärr för livet, skriker och är helt från vettet, till den milda grad att hennes make inte ser någon annan utväg än att kedja fast henne. När hon så når den absoluta botten av förtvivlan uppenbarar sig Jesus för henne vid sängkanten som en vacker man, ja han är faktiskt beskriven som något som liknar en Kendocka eller en tonårsflickas idealman – vänlig, trygg, och manlig. Hon inleder så sin bana som mystiker, visionär, och en i hjärtat gift med Gud, snarare än sin man. Hon poängterar dock att han, i enlighet med en gift kvinnas skyldighet, fick tillgång till hennes kropp, trots att hon egentligen ville vara kysk.

Av den bristande dramatisering jag tidigare klagat på moment över syns inte ett spår. När Nordbergs Margery och Josefin Ankarbergs, som också är regissör, Julian av Norwich möts i pjäsens klimax för att samtala, kvinnor emellan, om Guds kärlek är det helt tyst i publiken.

Pjäsen återberättar Margerys historia troget så som den är nedtecknad i hennes bok, en text som hon själv inte författat, eftersom hon varken kunde läsa eller skriva. I stället dikterade hon episoder ut sitt liv som nedtecknades åt henne. Bokens tillkomst och öde är i sig fascinerande, och pjäsen har en scen tagen från verkligheten när boken upptäcks femhundra år efter Margerys död i en källare 1932. Margery blev anklagad för kätteri, eftersom kvinnor inte var tillåtna att citera ur Bibeln och gå runt och predika, ett allvarligt brott som kunde sluta med dödsstraff. Men hon ansågs mest vara besvärlig av andra kristna eftersom hon hade så starka känslomässiga reaktioner under kyrkomässor, där hon grät högt och jämrade sig. De tyckte nog att hon mest gjorde sig till.

Moment har skapat en märklig pjäs, av en märklig bok. Jag sitter i publiken och väntar på något som ska rama in berättelsen åt oss. Vad vill man egentligen säga med detta, men denna historiska kuriositet? Min otålighet stillas sakta men säkert av Alexandra Nordbergs otroliga rolltolkning som Margery – hennes tunna kropp och ängsliga nervighet, som ibland förbytts i extas och andligt lugn, utstrålar mänsklighet.

Ja, religiösa människor är bra knäppa. Men ju mer jag ser av världens lidande, och alla goda krafters vanmakt, desto mer vill jag som ateist tro på troende människor – hur annars ska man uthärda och långsamt bryta sig igenom tystnaden?

Av den bristande dramatisering jag tidigare klagat på moment över syns inte ett spår. När Nordbergs Margery och Josefin Ankarbergs, som också är regissör, Julian av Norwich möts i pjäsens klimax för att samtala, kvinnor emellan, om Guds kärlek är det helt tyst i publiken. När de två kvinnorna sjunger Bette Midlers The Rose, med sin öppningsrad, ”some say love, it is a river” tillsammans är det någon i publiken som fnissar till – ”det måste väl vara ett ironiskt låtval?” – men bara för en sekund. Det är gripande i sin ärliga naivitet, och låten blir ovanligt sublim, i stället för kitschig.

När Margery i slutet av sitt liv som gammal gumma tilltalar publiken, efter att ha varit på pilgrimsresa i många länder, där ibland Jerusalem, har Alexandra Nordbergs karaktärisering nått fullkomlighet. Hela hon lyser av den kärlek Margery känner till mänskligheten, även om hon skulle kalla det kärlek till Gud. Pjäsen avrundas med att regissören Josefin Ankarberg placerar oss i nuet; hon har tagit av sig sitt nunnedok hon burit som karaktär och är klädd i moderna vardagskläder, och hon vänder sig till oss i publiken för att förklara varför hon velat berätta om detta märkliga senmedeltida öde. Greppet hade kunnat bli tillgjort, men är i stället en känslomässig fullträff.

Regissörens slutplädering förvandlas till en sekulär bön där hon tilltalar en gråtande kvinna som protesterade folkmordet i Gaza utanför EU-parlamentet, som likt Margery bar slöja, och vill med detta hylla alla gråterskor genom historien som vägrat tyst acceptera lidandet och ondskan. Pjäsen blir med detta ett försök att bryta igenom historiens och nutidens alla tystnader, så som Margery med sitt gråtande och sin bok gjorde.

Ja, religiösa människor är bra knäppa. Men ju mer jag ser av världens lidande, och alla goda krafters vanmakt, desto mer vill jag som ateist tro på troende människor – hur annars ska man uthärda och långsamt bryta sig igenom tystnaden?