Med sociala medier ökar möjligheten både att uttrycka och att sprida hat. På sistone har det i offentligheten förekommit förslag på att i demokratins namn förbjuda hatet – en känsla som sägs kunna leda till polarisering och våld. Nina Björk diskuterar lagstiftning mot känslor.

Ett glädjande besked i mörka tider: väldigt många människor i Sverige tycker att demokrati är bra. Väldigt många människor tycker att det är viktigt att värna demokratin. Det är – tack och lov – en ofarlig åsikt.

Men kanske just för att demokratin är ett så omhuldat och självklart värde tycker jag mig se en tendens att om en person ogillar ett fenomen pekar hen ofta ut detta fenomen som just ”ett hot mot demokratin”.

Ett exempel: När journalisten Vesna Prekopic skrev en artikel i Dagens Nyheter där hon pläderade för att otrohet inte borde ses som ett så stort svek som vi ofta gör idag fick hon svar av sociologen Emma Engdahl i Svenska dagbladet: Prekopics åsikt var ”ett hot mot demokratin”.¹

Det håller inte. Otrohet kan vara ett svek, kan såra, kan för vissa till och med vara oförlåtligt. Men ett hot mot demokratin är det inte. När någon drar ”demokratihot-kortet” i en debatt blir resultatet att själva ursprungsfrågan inte kan diskuteras i egen rätt. En verklig åsiktsbrytning blir omöjlig eftersom frågan upplöses genom att ses som ”ett hot mot demokratin”. För vem vill plädera för en åsikt som utgör ett sådant hot?

Att hota någon är ju en brottslig handling, vilket hat – än så länge – inte är. Men håller kanske på att bli?

I samband med att Centerns partiledare Anna-Karin Hatt i oktober avgick på grund av allt det ”hot och hat” som riktats emot henne skrev Sven Anders Johansson en artikel här i Parabol, där han ifrågasatte den likställdhet mellan å ena sidan hot och å andra sidan hat som har blivit så vanlig. Båda ses som just ett hot mot demokratin. Att hota någon är ju en brottslig handling, vilket hat – än så länge – inte är. Men håller kanske på att bli?

Efter terrordådet mot judar på Bondi Beach 14 december föreslog Australiens premiärminister Anthony Albanese en ny lag: Australien ska kunna neka visum till personer som ”sprider hat och oenighet”. Personer som vill resa in i landet skulle i framtiden kunna få sin visumansökan nekad om de hade uttryckt hatiska eller våldsamma åsikter.

På DN-debatt publicerades i december en artikel av kriminologen Jenny Rogneby med rubriken ”Hat och hot mot debattörer måste bli ett demokratibrott” ² Hot är en handling, men hat är en känsla. I demokratins namn bör vi alltså förbjuda vissa känslor.

När någon drar demokratihot-kortet i en debatt blir resultatet att själva ursprungsfrågan inte kan diskuteras i egen rätt. En verklig åsiktsbrytning blir omöjlig eftersom frågan upplöses genom att ses som ett hot mot demokratin. För vem vill plädera för en åsikt som utgör ett sådant hot?

I det konkreta förslag om en ny brottslagsstiftning som Rogneby lägger, ”demokratibrott genom otillbörlig påverkan”, nämns visserligen enbart hot, men i artikeln i övrigt blandas orden hat och hot om vartannat. Rogneby skriver: ”Det som urholkar demokratin är inte hatet i sig – utan att det får stå utan motkraft”. Motkraften till hat bör väl vara kärlek, så jag utgår från att det är en känsla som inte ens i framtiden ska förbjudas.

Hur skulle det rent konkret gå till att förbjuda känslan hat? Vem ska avgöra vad som är hat och hur ska det avgöras? Var ska gränsen gå mellan hat och ogillande? Säg att jag är en människa som ogillar privatiseringar av till exempel skolan – det är väl en åsikt som man bör få hysa i en demokrati? Men om jag hatar privatiseringar av skolan, då ska den känslan förbjudas.

De som vill förbjuda hat kanske menar att det bara är uttryck för min känsla som ska förbjudas? Jag får ha känslan i mitt inre, men om jag uttalar den – förbud. Då får vi resultatet att om jag säger ”jag ogillar” så är det lagligt, men om jag säger ”jag hatar” så är det olagligt. Tja, det kanske är ett sätt att få människor som inte vill begå brott att sluta säga ”jag hatar” – men det kommer inte att innebära någonting annat än att vi lär oss att tala det nyspråk som Georges Orwell skrev om i sin roman ”1984”.

Hur skulle det rent konkret gå till att förbjuda känslan hat? Vem ska avgöra vad som är hat och hur ska det avgöras? Var ska gränsen gå mellan hat och ogillande?

Eller är det kanske bara hat mot andra människor och inte mot företeelser (såsom privatiseringar) som ska förbjudas? Får jag inte hata någon enda människa då, inte till exempel mitt ex som jag tycker var så fruktansvärt elak mot mig? Eller får jag hata människor jag känner men inte främlingar? Då måste någon bedöma hur nära jag står människan jag hatar.

Men säg att vi ändå på något mirakulöst sätt (vi kanske har uppfunnit något slags maskin som kan mäta just den här känslan) objektivt lyckas slå fast: den här människan känner eller uttrycker verkligen hat – vore det då bra, eller till och med ett villkor för en fungerande demokrati, att förbjuda en person att hysa den känslan?

För det är ju faktiskt det de här förslagen säger: att förbjuda känslor är demokratiskt. I mina öron låter det som om de redan talar nyspråk.

Med tanke på hur svårt det i praktiken vore att verkligen lagstifta mot känslan hat kanske de här förslagen inte är tänkta att tas på allvar? Men varför i så fall föreslå dem; är det ett sätt att misstänkliggöra känslor i politiken?

Filosofen Åsa Wikforss hänvisade nyligen i en artikel i Dagens Nyheter till en rapport av SNS Demokratiråd från 2021, som visade att den ideologiska polariseringen i Sverige har ökat sedan 2010 när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.³ Och även den känslomässiga polariseringen har ökat och var som störst 2022.

Huruvida Wikforss anser att den ideologiska polariseringen är negativ framgår inte. Men hon anser i alla fall att den ”affektiva polariseringen” är ”demokratiskadlig”.

Kommer ni ihåg när den dåvarande socialdemokratiske statsministern Göran Persson debatterade mot moderaternas partiledare Carl Bildt i SVT:s duell  inför valet 1988? Han sa: ”Berätta gärna om nya it-satsningar och nya flygplansmodeller. Men berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det”. ⁴

Idag hade hans ord månne setts som en fara mot demokratin.