Många debattörer tycks ha blivit lättade över den litteraturlista som presenterades i regeringens kulturkanon. I själva verket är verken hämtade från en ganska begränsad period i svensk historia, några decennier i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet – men enbart reaktionen på den tids samhällsförändringar, skriver Peter Sundborg.

Det var med stigande förvåning jag läste kommentarerna till kulturkanonen i några av våra vänstertidningar. Paulina Sokolow skriver till exempel i Flamman: ”De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.”¹ I Aftonbladet är man mest bekymrade över att Hasse & Tage och ABBA inte finns med. Karin Pettersson tycker att ”resultatet är rörigt och svårbegripligt”.² Göran Greider skriver i Dalademokraten: ”Urvalet framstår bara som ett sammelsurium, en kaotisk googlesökning, när man tar del av det. Det är meningslöst men i alla fall en smula underhållande.”³

Och i Magasinet Konkret kan man läsa att ”Dagens presentation av en svensk kulturkanon känns ungefär som att få en medeltida karta – fin att hänga på väggen men den leder ingenstans för den som vill navigera i kulturens komplexa landskap.”⁴ Martin Aagårds kritik i ETC är visserligen originell, men missar målet, han skriver att ”Den kultursyn som kanonutredningen visade upp påminde starkt om den som präglade det forna Sovjetunionen”.⁵ Det är oroande att den här uppenbart tendentiösa kulturkanonen har fått ett så försonligt mottagande. Min uppfattning är att kulturkanonen har en kraftig högernationalistisk slagsida.

Kulturkanonen har en kraftig högernationalistisk slagsida. Många av verken i kanonen, en femtedel, är hämtade från en ganska begränsad period i svensk historia, några decennier i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det var en omvälvande tid på många sätt. Men inget av allt detta speglas i kulturkanonen.

Många av verken i kanonen, en femtedel, är hämtade från en ganska begränsad period i svensk historia, några decennier i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet (närmare bestämt 1885-1925). Det var en omvälvande tid på många sätt. Arbetarrörelsen växte i snabb takt under slutet av 1800-talet och radikaliserades under 1910-talet. Opponenterna gjorde revolt mot Konstakademin och inom litteraturen framträdde Det unga Sverige på 1880-talet. Storstrejkerna 1902 och 1909 visade rörelsens disciplin och styrka. Upproren 1917-1918 var kulmen på arbetarrörelsens offensiv. Strindberg drog 1910 igång det som skulle kallas för Strindbergsfejden.

Det talades och skrevs om solidaritet och kamp mot orättvisor och förtryck. Det gamla unkna överhetssverige skulle ryckas upp med rötterna. Men inget av allt detta speglas i kulturkanonen trots att alltså många verk kommer från denna tid. Istället är det något helt annat som lyfts fram i kanonen. Och på ett ganska tydligt sätt för den som är någorlunda insatt i svensk historia och kulturhistoria.

Det som lyfts fram i kanonen är högernationalismen – religion, patriotism, rashygien, näringslivets framgångar, vördnad för den gamla överheten, vördnad för familjen, Sveriges hjältekungar och överklassens manifesteringar.

Det som lyfts fram i kanonen är högernationalismen – religion, patriotism, rashygien, näringslivets framgångar, vördnad för den gamla överheten, vördnad för familjen, Sveriges hjältekungar och överklassens manifesteringar. Jag ska ta några exempel.

Carl Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden” (1913-1925). Det är verkligen ett gediget verk på nio band och tusentals sidor. Hur kanonkommittén har tänkt sig att detta verk ska fungera som kanon rent praktiskt förstår jag inte. Men det är naturligtvis innehållet som är intressant. Grimberg var högernationalist och kritiserades redan av sin samtid för att förhärliga krig och Sveriges så kallade hjältekungar. Allra mest hyllade han Gustav II Adolf och Karl XII. Den senare för övrigt en kung Strindberg kallar ”Sveriges förstörare” under Strindbergsfejden.⁶ Men det kanske inte är tillfälligheter. Är högernationalisten Carl Grimberg kanonkommitténs ideologiska kompass i den svenska kulturhistorien?

Idéerna i Barnets århundrade har många olika ursprung, varav en del kan betecknas som vänster och andra som höger. Ellen Keys tankar om kärleksäktenskapet är varken originella eller nya (för år 1900 då boken kom). Barnets lycka är förvisso Ellen Keys mål, men vägen dit är beströdd med mycket grumligt tankegods. Hon menar till exempel att kvinnas plats är i hemmet och att ett yrkesliv fördärvar hennes möjligheter att ta hand om barn och hem.

Och omvänt skriver hon att kvinnan genom sina moderliga funktioner förbrukar så mycken fysisk och psykisk lifskraft att hon på den andliga produktionens område måste bli underlägsen”.⁷ Stort utrymme i boken får hennes idéer om rashygien och övermänniskan. Hon medger själv att hon inspirerats mycket av Friedrich Nietzsche. En bärande tanke är att människor med dåliga arvsanlag, till exempel fysisk eller psykisk ohälsa, företrädesvis hos underklassen, ska av samhället förhindras att ingå äktenskap och skaffa barn. Detta för att förädla människosläktet så att det blir allt lyckligare. Det var förvisso åsikter som låg i tiden och omhuldades av de stora imperialistmakternas överhet och Key hänvisar till brittiska, såväl som tyska och franska vetenskapsmän.⁸ Men det var överklassens idéer, hos vänstern fanns dessa åsikter inte. Socialisternas uppfattningar om hur samhället skulle kunna förbättras byggde på Marx´s tankegångar, inte Nietzsches.

Barnets lycka är förvisso Ellen Keys mål, men vägen dit är beströdd med mycket grumligt tankegods. Hon menar till exempel att kvinnas plats är i hemmet och att ett yrkesliv fördärvar hennes möjligheter att ta hand om barn och hem.

Selma Lagerlöf kom från överklassen och det är i högreståndsmiljöer Gösta Berlings saga utspelar sig. Handlingen rör sig framåt från den ena herrgården till den andra. Herrgården hade en helt annan nimbus på 1800-talet än idag, när var och varannan villa är stor som en herrgård och en del har vissa av dess drag. I herrgården fanns på 1800-talet makten och rikedomen. På bruken och verken stod herrgården som en strålande, oljemålad monolit bland arbetarkasernernas och ekonomibyggnadernas gråa eller faluröda massa. Lagerlöfs herrgårdar befolkas av majorer och majorskor, grevar och grevinnor och de är uppfyllda av stora känslor och starka passioner.

Gösta Berlings saga är en god representant för den högernationella och romantiska 1890-talslitteraturen. I Gösta Berlings saga finns ingenting av 1880-talslitteraturens realism, samhällskritik och upprorsanda. Replikerna är stela och uppstyltade och för att få upp dramatiken kastas människorna från den ena känslostormen till den andra. Överhetsperspektivet är självklart, en gång utbrister majorskan: ”Bonden har sin bärgning av att hugga min skog och köra mitt tackjärn. Kolaren lever av att skaffa mig kol, flottkarlen av att föra mitt timmer. Det är jag, som delar ut det rikedomsbringande arbetet. Smeder, hantverkare och timmermän leva av att tjäna mig.”⁹

Gösta Berlings saga är en god representant för den högernationella och romantiska 1890-talslitteraturen. I Gösta Berlings saga finns ingenting av 1880-talslitteraturens realism, samhällskritik och upprorsanda.

Arbetarna, som med sitt slit arbetar ihop herrgårdsfolkens förmögenheter, syns nästan inte till i boken, förutom på några ställen där de dyker upp som statister. Tjänstefolket finns med då och då, men bara för att visa sin underdånighet. Den enda gången en upprorisk underklass nämns kallas den för ”pöbel”. Endast en person ur underklassen har fått ett namn; soldaten och torparen Jan Hök.¹⁰.  

Kanonkommittén verkar dela Grimbergs syn på August Strindberg. Inget av författarens viktigaste prosaverk finns med i kanonen. Istället han man valt att ta med Giftas I och II. Är anledningen till detta att vi ska lära oss tycka illa om Strindberg? I Giftasnovellerna presenteras en förfärlig kvinnosyn. Mot detta ställer kommittén bland annat Almqvists Det går an och Frida Stéenhoffs Lejonet unge. Jag tror inte detta har skett av en slump.

Arbetarna, som med sitt slit arbetar ihop herrgårdsfolkens förmögenheter, syns nästan inte till i Gösta Berlings saga, förutom på några ställen där de dyker upp som statister.

Den svenska nationalromantiken representeras i kanonen av Midsommarvaka av Hugo Alfvén, målningen Nordisk sommarkväll av Richard Berg och Stockholms stadshus av Ragnar Östberg. (Riksdagshuset av Helgo Zettervall och Aron Johansson uppfördes under den här tidsperioden och är i högsta grad nationalistiskt men inte romantiskt). Dock skulle man också kunna räkna in familjeidyllerna Tomtebobarnen av Elsa Beskow och Lilla Hyttnäs av Karin och Carl Larsson. Det kan tyckas mycket för en enskild, och ganska kortvarig, konstriktning.

Men nationalromantiken sammanföll med högerns och det svenska kapitalets storhetstid. Med undantag för tre år leddes Sverige av högerregeringar från 1906 till 1917. Under några år satt näringslivstopparna själva i regeringen (bland annat K A Wallenberg och Dan Broström). Tiden från omkring 1900 och några decennier framåt var en lysande tid för svenskt näringsliv. Konkurrenskapitalismen övergick till imperialism och det svenska industrikapitalet smälte ihop med bankkapitalet. Under högkonjunkturerna ökade lönsamheten och under lågkonjunkturerna rensades icke livskraftiga företag ut. Med idéer hämtade från USA genomdrevs hårda rationaliseringar som ledde till arbetslöshet och låga löner.

Inget av Strindbergs viktigaste prosaverk finns med i kanonen. Istället han man valt att ta med Giftas I och II. Är anledningen till detta att vi ska lära oss tycka illa om Strindberg? I Giftasnovellerna presenteras en förfärlig kvinnosyn.

Borgarklassen satsade en del av profiterna på arkitektur och konst. Framträdande arkitekter som Isak Gustaf Clason och Ragnar Östberg ritade villor, stenstadshus och till och med slott för den allt förmögnare delen av den svenska ekonomiska eliten. Näringslivets män finansierade också kyrkor och andra offentliga byggnader. Uppförandet av ett av de arkitektoniska verken som ingår i kanon, Ragnar Östbergs Stockholms stadshus, hade aldrig kunnat genomföras utan ekonomiskt och politiskt stöd av Enskilda Bankens ordförande K A Wallenberg (vilket inte med ett ord berördes i det timslånga TV-programmet om Östberg och stadshuset).¹¹. På Östermalm byggdes den så kallade Lärkstaden åt storföretagare och finansmän. Det var ingen slump att Nordisk sommarkväll av Richard Berg köptes av den stormrike Göteborgsmagnaten Pontus Fürstenberg.

Bakom överklassens nationella och romantiska svärmeri dolde sig ett fruktansvärt klassamhälle med enorma skillnader i levnadsförhållanden. För arbetarklassen har bostadssituationen sannolikt aldrig varit så förfärlig som under 1910-talet. Man bodde i oplanerade och slummiga trähusområden i städernas utkanter och i de gamla stenstadhusen in mot centrum trängde man ihop sig i enrummare och bodde i källare och på vindar. Ibland var läget så prekärt att folk tvingades bo i gymnastiksalar. Kanonkommittén är blind för 1800-talets arbetarrörelse och man är lika blind för den industriell revolutionens alla avigsidor. Kapitalismen och näringslivet lyfts däremot fram. Ekonomi och Uppfinningar är två av tio kategorier i kanonen.

Kanonkommittén är blind för 1800-talets arbetarrörelse och man är lika blind för den industriell revolutionens alla avigsidor. Kapitalismen och näringslivet lyfts däremot fram. Ekonomi och Uppfinningar är två av tio kategorier i kanonen.

Ett annat verk i kanonen, Läsebok för folkskolan, kom till när överklassen behövde stärka sitt grepp om underklassen efter revolutionerna 1848. Det var inte bara på den europeiska kontinenten upproren härjade, utan också i Sverige. Marken skälvde under fötterna på överheten. I Stockholm dödades 30 människor när demonstranter och militärer drabbade samman. Men efter att revolutioner och uppror överallt slagits ner följde en kontrarevolution där den allt mera reaktionära aristokratin slog ihop sina påsar med den framväxande kapitalistiska borgarklassen. Och på 1850-talet blomstrade kapitalismen. Under revolutionsåret luftades idéer om socialism och kommunism. Nu behövde överheten, som nämnts, stärka greppet om underklassens tänkande. Sannolikt i detta syfte skapades Läsebok för folkskolan som kom ut för första gången 1868, troligen efter många års förarbete. Syftet med läseboken var naturligtvis att förmedla kunskap, men läseboken hade också ambitioner att stärka nationalkänsla och förmedla religiösa ideal. Den uppmanade underklassen till fromhet, flit, samarbetsanda, tacksamhet, noggrannhet, ärlighet och ödmjukhet.

Någon kanske invänder att kanonen inte ska skildra en samhällsutveckling eller ge plats för olika syn på samhället. Men så här beskriver kanonkommittén sitt övergripande syfte: ”Genom att lyfta fram verk och företeelser som haft varaktig betydelse för svensk kultur och samhällsutveckling – inom både konstnärliga och samhälleliga fält – syftar kulturkanonen till att främja en medborgerlig bildning som kan stärka gemenskapen och bredda förståelsen för Sveriges historiska förankring.”¹²

Man kan därmed fråga sig: Är det bara nationalromantiken och högernationalismen som har haft varaktig betydelse för svensk kultur och samhällsutveckling – inte 1880-talslitteraturen eller socialdemokratins framväxt, och inte heller till exempel proletärlitteraturen på 1920- och 30-talen eller välfärdsbyggets arkitektur på 1940-talet?

Är det bara nationalromantiken och högernationalismen som har haft varaktig betydelse för svensk kultur och samhällsutveckling – inte 1880-talslitteraturen eller socialdemokratins framväxt, och inte heller till exempel proletärlitteraturen på 1920- och 30-talen eller välfärdsbyggets arkitektur på 1940-talet?

Ensidigheten i kanonkommitténs urval kan inte betecknas som någonting annat än ideologisk. Det är högerns ideal, högerns normer och högerns samhällssyn som ska spridas med den svenska kulturkanonen. Själva idén med en kulturkanon kommer från högern. Den bakomliggande tanken speglas i ett annat avsnitt i kanonkommitténs motivering: ”Sverige är i dag präglat av en stor splittring rörande tillit, trygghet, social sammanhållning och gemenskap. I detta läge finns behov av att tydliggöra och tillgängliggöra det kulturella arv som har format landet, som en gemensam referensram för både nya och etablerade medborgare.”¹² Vi ska ha en gemensam referensram och denna ska präglas av högerns idéer.

Nu hoppas många, som inte gillar tanken på en kanon över huvud taget, att kommitténs 100 verk ska stanna på pappret eller på sin höjd bli en vacker hemsida. Men kanonkommittén har storslagna planer och det finns en hel del som talar för att de kommer att genomföras. Borgerliga debattörer har genom åren ofta klagat på att borgerligheten inte har någon kulturpolitik. Med kulturkanonen har man fått en sådan. Dessutom framtagen av respekterade kulturpersonligheter och akademiker. Jag tror inte högern kommer att missa chansen att sätta sin starka prägel på det ideologiska klimatet i samhället med kulturkanonen. Sverigedemokraterna har fått en uppsättning kulturarvsverk utan att själva göra arbetet. Kanonkommittén vill att de 100 verken i kanon ska bli normgivande för det offentliga kulturlivet. De ska användas i skolan och av offentligt finansierade museer och andra institutioner. Kommittén inhämtade sin första framgång när programmet Dagens Dikt bestämde sig för att använda verken i kanonen.

Nu hoppas många, som inte gillar tanken på en kanon över huvud taget, att kommitténs 100 verk ska stanna på pappret eller på sin höjd bli en vacker hemsida. Men kanonkommittén har storslagna planer och det finns en hel del som talar för att de kommer att genomföras.

Avslutningsvis vill jag framhålla att jag inte menar att man ska förkasta verk av Carl Grimberg, Selma Lagerlöf eller Ragnar Östberg som kulturarv. Men man bör se dem i sina kontexter. I början av 1900-talet presenterade några bildningsentusiaster inom den svenska arbetarrörelsen en intressant hållning till kulturarvet; det kritiska övertagandet. Vi ska ta över kulturarvet och vi ska vårda det, men vi ska inte undvika att se kritiskt på det och vi ska sätta in det i sitt rätta sammanhang.