En epidemi av manlig ensamhet sprider sig, manosfären växer och RFSU ger dejtingtips. När manliga vänskaper är emotionellt fattiga och många lägger hela sitt behov av närhet i kärleksrelationen tar det hårt att bli bortvald av kvinnor. Men maskulinitet byggd på dominans och sexuell framgång är ett patriarkalt problem, som kräver feministiska lösningar, skriver Veronica Flyman.

Det talas om en manlig ensamhetsepidemi, en social kris där män upplever ofrivillig ensamhet. Folkhälsomyndigheten konstaterar att män i alla åldersgrupper upplever högre grad av emotionell ensamhet än kvinnor.¹ I en undersökning från RFSU framkommer att 16 procent av männen saknar någon att prata med när de befinner sig i en svår situation – en andel som är dubbelt så hög i jämförelse med kvinnor.² Siffrorna är dystra och ofrivillig ensamhet är starkt korrelerad med psykisk ohälsa och för tidig död.³

Folkhälsomyndigheten konstaterar att män i alla åldersgrupper upplever högre grad av emotionell ensamhet än kvinnor. RFSU har tagit fram en dejtingmanual för unga män, som ska peppa killar att bryta ensamheten. Det framstår närmast ironiskt.

Som ett svar har RFSU tagit fram en dejtingmanual för unga män, som enligt organisationen ”ska peppa killar att bryta ensamheten”.⁴ I manualen ges tips och råd kring dejtingens olika faser, men också information om vart man kan vända sig om man behöver stöd ifall man skulle må psykiskt dåligt. Det framstår närmast ironiskt. Inför en epidemi av manlig ensamhet – ett fenomen kopplat till psykisk ohälsa och suicidrisk – presenteras en manual i hur man skapar en tilltalande dejtingprofil och ett lyckat samtal på första dejten! 

I en debattartikel i Dagens ETC skriver Johanna Ringh träffsäkert att en viktig förklaring till mäns ofrivilliga ensamhet är kvinnors allt högre förväntningar på ömsesidighet, jämlikt ansvarstagande och emotionell närvaro i romantiska relationer – som många män upplever sig ha svårt att leva upp till. Samtidigt står kvinnor ofta stadigare i sitt singelskap, tack vare vänskaper som präglas av just dessa kvaliteter.⁵

Inför en epidemi av manlig ensamhet – ett fenomen kopplat till psykisk ohälsa och suicidrisk – presenteras en manual i hur man skapar en tilltalande dejtingprofil och ett lyckat samtal på första dejten! 

I sin mest radikala form kan manlig ensamhet ta sig uttryck i manosfären, ett löst sammanhängande nätverk av forum, poddar och influencers där frågor om könsroller och dejting är i fokus. Manosfären präglas av en uttalat fientlig syn på kvinnor i allmänhet och feminism i synnerhet. Av incels, män som upplever sig vara ofrivilligt utan sexuella och romantiska relationer, förklaras manlig ensamhet med föreställningen att kvinnor systematiskt och illvilligt utesluter vissa män från sex och romantiskt erkännande. Incels betraktar attraktion som en hierarki, där endast ett fåtal ”högstatusmän” anses få kvinnors uppmärksamhet.

Tvåsamheten är problemet
I ljuset av kvinnors samtida krav på romantiska relationer framstår den manliga ensamheten som ett relativt nytt fenomen. Men den blottlägger ett mer djupgående mönster i det moderna samhället som kunnat observeras ända sedan den franske sociologen Émile Durkheim publicerade sin studie Självmordet år 1897: kvinnor tenderar att vara mer nöjda och tillfredsställda med livet som singlar än män, medan det omvända ofta gäller i den heterosexuella tvåsamheten. 

Manlig ensamhet i singellivet – och kvinnors i den patriarkala tvåsamheten – illustrerar att detta relationsideal vilar på något djupt otillfredsställande. För män tycks tvåsamheten fungera som den främsta källan till känslomässig närhet, medan den för kvinnor historiskt ofta har varit en plats för självbegränsning eller rentav, självutplåning. När kvinnor i allt större utsträckning avvisar eller omförhandlar villkoren för denna relationsform står många män handfallna inför vad som egentligen återstår.

Simone de Beauvoir fångar denna paradox i det klassiska feministiska verket Det andra könet från 1949. I sin analys av manlig makt är Beauvoir inspirerad av filosofen G. W. F. Hegel och dennes herre-träl-dialektik somBeauvoir menar präglar relationen mellan könen. Hegels argument ser ungefär ut så här: för att människan ska kunna bli ett fullvärdigt subjekt krävs erkännande från ett annat fritt subjekt. Men herren söker erkännande genom dominans, underordnar trälen och gör denne till objekt. I denna bristande ömsesidighet uppstår paradoxen. Eftersom trälen inte erkänns som en jämbördig individ kan dennes erkännande inte heller fullt ut bekräfta herrens frihet. 

Den första våldshandlingen patriarkatet kräver av män riktas inte mot kvinnor. I stället krävs att alla män utför en form av psykisk självstympning – att de dödar de emotionella delarna av sig själva.

Beauvoir beskriver hur mannen historiskt har konstituerat sig själv som Subjektet och kvinnan som den Andre. Genom denna asymmetri kan mannen bekräfta sin överordnade position, men samtidigt undergrävs möjligheten till ömsesidigt erkännande eftersom kvinnan inte erkänns som en fullvärdig individ. Respekt från någon man själv inte betraktar som jämlik blir i förlängningen meningslös. Särskilt, menar hon, tar sig detta i uttryck i den patriarkala tvåsamheten där kvinnan riskerar utplåna sig själv i kärlekens tecken.

Beauvoir påtalar att det finns något djupt otillfredsställande och skört med denna dynamik –även för män. Om manlig makt görs möjlig genom kvinnors ofrihet, innebär det i praktiken att maskulinitet definieras genom en distans till de relationella villkor – ömsesidighet, närhet, sårbarhet – som gör fullvärdigt erkännande möjligt: Dialektiken mellan herre och [träl] får här … sin mest konkreta tillämpning: genom att förtrycka blir man förtryckt. Männen hålls kedjade just genom sin suveränitet … Det är ett faktum att männens lag, det samhälle som har utvecklats av män och för män, har definierat de kvinnliga levnadsvillkor som i sin nuvarande form är en plåga för båda könen.⁶

En maskulinitet som definieras genom dominans riskerar att beröva män just de relationer av ömsesidigt erkännande som gör vår tillvaro existentiellt meningsfull.

I ett patriarkalt samhälle är det i den romantiska relationen som patriarkala strukturer blir mest kännbara. Detta skapar en maktens paradox: en maskulinitet som definieras genom dominans riskerar samtidigt att beröva män just de relationer av ömsesidigt erkännande som gör vår tillvaro existentiellt meningsfull.

Män stympas av patriarkatet
Filosofen bell hooks fördjupar analysen ytterligare. I The Will to Change från 2004 skriver hon hur patriarkala strukturer inte enbart skadar kvinnor, utan i också lemlästar män emotionellt:

Den första våldshandlingen som patriarkatet kräver av män riktas inte mot kvinnor. I stället kräver patriarkatet att alla män utför en form av psykisk självstympning – att de dödar de emotionella delarna av sig själva.⁷

hooks menar att pojkar socialiseras till en maskulinitet där vissa känslor tillåts – främst ilska och aggression – medan andra, såsom rädsla och behov av närhet, systematiskt undertrycks. För att bli “riktiga män” lär de sig att distansera sig från sin egen sårbarhet och från andra människor. Hon skriver: ”För att indoktrinera pojkar i patriarkatets regler tvingar vi dem att känna smärta och samtidigt förneka sina känslor”.⁸ Resultatet blir en typ av emotionell isolering där män saknar språk och praktiker för ömsesidigt erkännande. Hooks argumenterar för att patriarkala strukturer ger män makt och autonomi, men samtidigt berövar dem något fundamentalt: förmågan att ge och ta emot kärlek. 

Många män lägger därför hela sitt behov av känslomässigt stöd i romantiska relationer med kvinnor, och de saknar ofta parallella stödstrukturer i form av nära vänskaper.

Enligt hooks gör patriarkal maskulinitet manlig vänskap fattig på emotionell närhet och sårbarhet. Att vara en ”riktig man” i en patriarkal kultur innebär att distansera sig känslomässigt från andra män – annars riskerar man att betraktas som ”bögig”. Därför kretsar manligt umgänge oftare kring aktiviteter – som sport, spel eller musik – snarare än kring intimitet och känslomässigt utbyte. Detta är också en tendens jag kan urskilja i arbetet med min egen avhandling om singelliv.

Många män lägger därför hela sitt behov av känslomässigt stöd i romantiska relationer med kvinnor, och de saknar ofta parallella stödstrukturer i form av nära vänskaper. Precis som i Beauvoirs analys framträder maktens paradox: ju mer män gör sig beroende av den romantiska tvåsamheten för sina känslomässiga behov, desto mer visar sig detta vara en bräcklig grund för fullvärdigt erkännande.

Även detta mönster återkommer i arbetet med min avhandling. Män tenderar att tillskriva den romantiska tvåsamheten en existentiell betydelse – som en bärare av livets yttersta mening. Kvinnor, däremot, tillskriver oftare samma betydelse till sina vänskaper. Resultatet blir att män i högre utsträckning betraktar sin singelstatus som en form av existentiell brist. 

I manosfären ges upplevelser av ensamhet och avvisande en tydlig berättelse och blir en källa till gemenskap: ”problemet ligger inte hos oss”, utan i att kvinnor upplevs kontrollera tillgången till sex och romantiskt erkännande. Den frustration och skam som följer av ensamheten omvandlas då till vrede och förbittring, snarare än sårbarhet och öppenhet.

Mot denna bakgrund framstår manosfärens genomslagskraft bland unga män begriplig. Att de värderingar som cirkulerar i dessa miljöer har fått fäste illustreras av en växande homofobi bland tonårskillar⁹ och ett starkt stöd för traditionella familjevärderingar bland unga män.¹⁰ I manosfären ges upplevelser av ensamhet och avvisande en tydlig berättelse och blir en källa till gemenskap: ”problemet ligger inte hos oss”, utan i att kvinnor upplevs kontrollera tillgången till sex och romantiskt erkännande. Den frustration och skam som följer av ensamheten omvandlas då till vrede och förbittring, snarare än sårbarhet och öppenhet.

I hooks termer skulle man kunna säga att den manliga ensamheten är en form av patriarkalt trauma som grundas i emotionell stympning. Lösningen ligger då inte i att hjälpa män att bygga romantiska relationer som kompensation för ensamhet, utan i något mer radikalt: att avlära patriarkal maskulinitet och återerövra förmågan att älska – att kunna visa sig sårbar och bejaka andra i deras sårbarhet. 

Kvinnor erkännade är centralt men kan ständigt utebli
En viktig faktor i mäns ofrivilliga ensamhet är de dynamiker som präglar dagens dejtingscen, där appar och snabba svep på kortfattade presentationer spelar en central roll. Kvinnor får mer uppmärksamhet och uppvaktning, medan män i högre grad beskriver upplevelser av utanförskap och bristande respons.¹¹ En av deltagarna i min avhandling, en man i 50-årsåldern, säger så här om dejtingappar: “Helt jävla värdelöst om jag ska vara ärlig. Jag tror jag har swipeat liksom, jag har lätt swipeat 100 personer höger de senaste två veckorna utan att få en enda swipe tillbaka. Jag tror inte riktigt att kvinnor drabbas av samma sak.”

Helt jävla värdelöst om jag ska vara ärlig. Jag tror jag har swipeat liksom, jag har lätt swipeat 100 personer höger de senaste två veckorna utan att få en enda swipe tillbaka. Jag tror inte riktigt att kvinnor drabbas av samma sak.

Dejtingapparnas format bygger på snabba beslut baserade på bilder och ett fåtal förenklade egenskaper, såsom längd, utbildning eller fritidsintressen. Potentiella partners framträder därmed i första hand som objekt för begäret. Beauvoir påminner oss om att kvinnor historiskt har placerats just i denna position: som objekt för det manliga begäret, snarare än som individer med eget begär. Trots kvinnors ökade valfrihet framträder de i Beauvoirs termer fortfarande som den Andre: kvinnors erkännande förblir centralt för mäns status, medan deras egen frihet förblir villkorad.

Mäns erfarenheter av exkludering och osynlighet blir då den andra sidan av samma dynamik. Som hooks påpekar uppmuntrar patriarkal maskulinitet män att söka erkännande genom sexualiteten – genom att erövra och att få knulla. Män socialiseras ofta att knyta sin identitet till sexuell framgång, snarare än emotionell intimitet. I manosfären omvandlas denna erfarenhet till en uppmaning att återta dominans över kvinnor i den sexuella arenan och att skambelägga kvinnors sexuella agens.

När status och makt knyts till sexuell bekräftelse blir maskuliniteten beroende av ett erkännande som ständigt kan utebli. På dagens dejtingscen uppstår därmed en paradoxal situation, männens erkännande görs i allt högre grad beroende av ett sexuellt begär som de själva inte kontrollerar. I stället skapas upplevelser av att bli systematiskt bortvald. I denna mening kan manosfären, i synnerhet incels, förstås som ett extremt uttryck av herre–träl-dialektiken: när maskulinitet definieras genom sexuell framgång och kvinnor reduceras till objekt för begäret skapas samtidigt ett växande avstånd till det ömsesidiga erkännande som är nödvändigt för att bryta isoleringen. 

Ett patriarkalt problem med feministisk lösning
Vad är då alternativet? Många feminister har en stark impuls att ta avstånd från de män som omfamnar patriarkal maskulinitet, inte minst så som den uttrycks inom manosfären. Varför skulle man närma sig den som föraktar en?

I sin debattartikel lyfter Ringh fram den viktiga poängen att det inte är kvinnors ansvar att ”rädda ensamma män”. I stället betonar hon den enskilda mannens individuella ansvar: ”Ingen annan kommer att rädda män ur den emotionella isoleringen. Inte en partner. Inte en vän. Inte en terapeut. Inte samhället. Den resan börjar inifrån i ett beslut att inte längre vänta.”¹²

Det är inte kvinnors ansvar att bryta den manliga ensamheten, men manlig ensamhet är ett patriarkalt problem som kräver feministiska lösningar. 

Även hooks betonar att det inte är kvinnors ansvar att rädda män från den ensamhet som patriarkal maskulinitet producerar. Samtidigt varnar hon för en feminism som reducerar problemet till en fråga om enskilda mäns brist på förändringsvilja. För hooks kan förändringen inte enbart förstås som ett individuellt projekt, utan som ett kollektivt och politiskt arbete. Hon betonar att feminismen inte kan lyckas utan mäns deltagande, därför att om män inte förändras, kan inte patriarkatet upphöra. Det är inte kvinnors ansvar att bryta den manliga ensamheten, men manlig ensamhet är ett patriarkalt problem som kräver feministiska lösningar. 

Hooks beskriver feministisk maskulinitet, vilken bryter med patriarkatets känslomässiga disciplinering. Hooks lyfter fram män som aktivt arbetar med sina känslor – som vågar tala om rädsla, sorg och osäkerhet – och som utvecklar vänskaper och andra former av gemenskaper där omsorg och emotionell öppenhet får ta plats. Hon beskriver också engagerade pappor som ett viktigt exempel: män som väljer närvaro, omsorg och ansvar för sina barn, snarare än den emotionella distans som länge präglat patriarkalt faderskap. Gemensamt för dessa exempel är att de utmanar föreställningen om ”den riktiga mannen” som självständig, kontrollerad och känslomässigt avskild. 

En feministisk maskulinitet kräver att den romantiska tvåsamheten och sexualiteten avväpnas som de främsta arenorna för erkännande av mäns sårbarhet.

Samtidigt betonar hooks att förändring inte kommer kunna ske i en handvändning. Patriarkala strukturer ger trots allt män materiella och symboliska fördelar som kompenserar eller rentav överväger för dess existentiella och emotionella isolering. För henne är det därför avgörande att feminismen välkomnar de män som försöker avlära sig patriarkal maskulinitet. Just dessa män kan bidra till att bryta destruktiva mönster och visa pojkar att sårbarhet, närhet och erkännande inte behöver hota deras identitet.

En feministisk maskulinitet kräver att den romantiska tvåsamheten och sexualiteten avväpnas som de främsta arenorna för erkännande av mäns sårbarhet. Beauvoir påtalar att den patriarkala kärleken – där maskulinitet knyts till sexuell och romantisk dominans – i grunden är icke-autentisk. Den autentiska kärleken består i stället av en relation där människor möts som fria individer vilka ömsesidigt erkänner varandra utan att upphäva den andres självständighet. En sådan relation bryter med maktens logik – och ligger i grunden också i mäns intresse. Som Beauvoir själv formulerar det: ”Han kommer att befria sig själv genom att befria henne”.¹³