2019 legaliserade Sverige dubbeldonation – donation av ägg och spermier samtidigt – och embryodonation. Detta innebär att mängder av människor kommer att växa upp utan kunskap eller koppling till sitt biologiska ursprung. Detta är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi donatorfödda förnekas våra rättigheter, skriver Margaretha Wahlström.

Barnlängtan är en stark känsla. Känslan är så stark att den har inspirerat vetenskapen och samhället till att utveckla allt fler metoder och alternativ för att sätta barn till världen. Ett sådant alternativ är att använda sig av donerade könsceller, spermier och/eller ägg, för att göra drömmen om ett barn till verklighet. Svensk vård erbjuder idag heterosexuella par, samkönade par och frivilligt ensamstående behandling med donerade könsceller. I media förs ofta diskussioner om vilka rättigheter dessa olika grupper har och hur deras väg till barn bör underlättas. En grupp uteblir dock fortfarande ofta i diskussionen och det är människorna som är resultatet av könscellsdonation. Det är på tiden att blicken riktas mot donatorskapade personers rättigheter och hur de får stå tillbaka i en industri som enbart har de vuxnas intressen för ögonen.

Det är på tiden att blicken riktas mot donatorskapade personers rättigheter och hur de får stå tillbaka i en industri som enbart har de vuxnas intressen för ögonen.

Jag kom till genom anonym spermadonation i Danmark och har alltid vetat om det. När jag växte upp på 1990-talet rådde det en tystnad kring könscellsdonation i Sverige. Att jag visste om att jag var donatorskapad skulle visa sig vara ett undantag. Bland människor som kommit till som jag är det nämligen ett numer (ö)känt faktum att majoriteten i min generation som skapats genom donation är omedvetna om det. Att det förhåller sig så är något som nya DNA-matchningar ideligen påminner oss donatorskapade om. Majoriteten av nya syskon som dyker upp har nämligen fått veta först i vuxen ålder och för en del blir självaste DNA-testet det som avslöjar omständigheterna runt deras tillkomst. Hemlighetsmakeriet runt donation i min generation kan tänkas bero på att när jag skapades var det främst heterosexuella par som använde sig av donation och då som en lösning på manlig infertilitet. Användandet av donation var något som skulle mörkas och vägen till barn sopades igen.

På 2010-talet började det pratas mer öppet om donation i Sverige. Ett tecken på ökad öppenhet var att media började belysa ofrivillig barnlöshet och hur insemination, IVF och könscellsdonation kan spela in i människors familjebildande. Barn till varje pris? och Drömmen om ett barn var svenska dokumentärer som skildrade par och frivilligt ensamståendes resa mot barn med hjälp av till exempel könscellsdonation och surrogatmödraskap. I dokumentärerna ingick även etiska diskussioner om metoderna som användes. Jag ska erkänna att de diskussionerna inte gjorde ett större avtryck hos mig som donatorskapad. Jag upplevde att störst fokus låg på föräldrarna. Drömmen om barn och sorgen över avsaknaden av ett förmedlades tydligt genom TV-rutan. De vuxnas längtan och kamp gick inte att ta miste på. I de fall då ett barn till slut låg i deras famn var lättnaden påtaglig: sagan fick ett lyckligt slut. Som jag minns det var det också där programmen slutade och om hur människor som kommit till som jag såg på sina omständigheter sades inte ett ljud.

De vuxnas längtan och kamp gick inte att ta miste på. I de fall då ett barn till slut låg i deras famn var lättnaden påtaglig: sagan fick ett lyckligt slut. Som jag minns det var det också där programmen slutade.

2023 var det dags att belysa könscellsdonation i svensk TV igen. Denna gång gick turen till Uppdrag granskning och reportageserien i tre delar tilldelades namnet Den svenska spermieskandalen. Serien granskar den svenska donationsindustrin och skildrar övertramp som har begåtts i familjebildandets namn. Bland annat avslöjas att sperma stulits från män som sökt vård med sin partner och att de blivit ofrivilliga (och ovetandes) spermadonatorer. Även sperma som donerats av militärer i forskningssyfte har, utan samtycke, använts för att skapa barn.¹ Den här gången får människor som kommit till genom donation vara med i samtalen.

Men det är inte donation från deras perspektiv som är uppe till diskussion utan snarare hur de vuxna – föräldrar och donatorer – har drabbats av situationen. Stölderna av sperma benämns som en skandal, något som namnet på reportagen speglar. Och visst är det etiskt förkastligt (och borde vara olagligt) att mäns sperma stulits, att de blivit ofrivilliga donatorer och nekats kännedom om och en relation till sina biologiska barn. Men om det som drabbar barnen i denna industri är det än en gång tyst om. Jag undrar vad som egentligen borde benämnas som en skandal: är det undantagen som beskrivs i dokumentären, undantagen som de vuxna drabbas av? Eller är den verkliga skandalen hur donationsindustrin i åratal har behandlat barn?

I Sverige får en person som kommit till genom könscellsdonation (efter 1985) veta vem donatorn, den biologiska föräldern, är vid ‘mogen ålder’, något som ofta bedöms vara när personen har fyllt 18 år.

I Sverige får en person som kommit till genom könscellsdonation (efter 1985) veta vem donatorn, den biologiska föräldern, är vid ”mogen ålder”, något som ofta bedöms vara när personen har fyllt 18 år. Sedan 2019 har donatorskapade personer även möjligheten att hitta andra som har kommit till med hjälp av samma donator – det vill säga halvsyskon. Detta kräver dock att samtliga inblandade har fyllt 18 år och att de skrivit in sig i en särskild journal där de samtycker till att få kontakt med varandra.

Idag regleras könscellsdonation i Sverige av olika lagar och instanser: bland annat av vävnadsrådet, i föräldrabalken och i lagen om genetisk integritet. Sverige slår sig ofta för bröstet och ser sig förnöjt som ett land som har en välreglerad donationsindustri, inte minst lyfts det faktum att Sverige var först i världen med att förbjuda anonym donation fram.² På Kunskapsguidens hemsida går det att läsa: ”Den svenska lagstiftningen är i linje med Förenta Nationernas barnkonvention som innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn, bland annat barnets rätt att känna till sitt ursprung”.²

I barnkonventionen ingår barnens rätt att få vetskap om sina föräldrar och att få omvårdnad av dessa, rätt att behålla sin identitet och sina släktförhållanden och att inte skiljas från sina föräldrar.

Kunskapsguidens uttalande kan inte vara mer fel. Enligt barnkonventionen räknas nämligen varje människa under 18 år som ett barn. Till de mänskliga rättigheter som barnkonventionen redogör för ingår barnens rätt att få vetskap om sina föräldrar och att få omvårdnad av dessa, rätt att behålla sin identitet och sina släktförhållanden och att inte skiljas från sina föräldrar.³ I 18 år, under hela barndomen, nekas barn som kommit till genom donation flera av de rättigheter som barnkonventionen fastslår. Undanhållandet av rättigheter och information sker systematiskt och drabbar varje person som har kommit till genom donation. Det är inte ett undantag eller ett misstag. Det är något som svenska staten har godkänt och något som medvetet genomförs av vården varje dag. Varför höjs inte fler upprörda röster angående det? Varför genererar inte det en rad granskande dokumentärer och reportage? Varför får inte människor som har kommit till genom könscellsdonation komma till tals?

2019 valde Sverige att även tillåta dubbeldonation (donation av ägg och spermier samtidigt) och embryodonation (donation av ett redan befruktat ägg, ofta ”överblivna” från ett par som försökt skaffa barn med hjälp av IVF). I praktiken innebär det att barn kan skapas med hjälp av både donerade ägg och spermier och därmed växa upp utan någon av sina biologiska föräldrar närvarande.⁴

Hur kommer det sig att könscellsdonation vars kärna och koncept går ut på att separera barn från halva eller hela deras biologiska ursprung överhuvudtaget får fortsätta ske? Hur kunde det få ske till att börja med?

Undanhållandet av barns båda biologiska föräldrar inskränker barns rättigheter ytterligare. Extra anmärkningsvärt blir det då barnkonventionen gjordes till svensk lag 2020, bara ett år efter ovanstående beslut.⁵ Hur kommer det sig att svenska bestämmelser om könscellsdonation inte har reviderats efter att barnkonventionen blev svensk lag? Hur kommer det sig att könscellsdonation vars kärna och koncept går ut på att separera barn från halva eller hela deras biologiska ursprung överhuvudtaget får fortsätta ske? Hur kunde det få ske till att börja med?

De senaste månaderna har könscellsdonation varit uppe på tapeten igen. Den här gången handlar diskussionen om hur många barn en och samma donator ska få ge upphov till.⁶ Även om jag som donatorskapad välkomnar begränsningar och en hårdare reglering av donationsindustrin så finns grundproblematiken kvar. Är det etiskt försvarbart att stillandet av vuxnas barnlängtan sker på bekostnad av barnen som skapas? Är det rimligt att svensk vård tillåts genomföra behandlingar vars konsekvenser strider mot barnkonventionen och svensk lag? Kan könscellsdonation någonsin bli något annat än en skandal?