Aldrig förr har svensk biståndspolitik förändrats så snabbt som av Tidöregeringen. Enprocentsmålet har slopats. Enorma nedskärningar och krångliga processer kännetecknar den “nya era” som Benjamin Dousa utlovat. Biståndet ska inte användas för fattigdomsbekämpning utan för att jaga fiender och utvisa människor. Fortsätter det såhär, kan vi inte längre tala om bistånd och mena samma sak som tidigare, skriver Mikael Boström.

Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa har sedan han tillträdde sin post i september förra 2025 aldrig missat ett tillfälle att poängtera att regeringen nu genomför den största omläggningen av svenskt bistånd i modern tid. Senast i samband med att han i februari avsatte Sidas generaldirektör Jakob Granit, som han menade inte var rätt man att leda kommande förändringar.¹ Oavsett vad ministern menar med ”modern tid” råder det ingen tvekan om att han har hållit vad han lovat. Det svenska biståndet har aldrig, under så kort tid, genomgått tillnärmelsevis lika stora förändringar som sedan Tidöregeringen kom till makten i september 2022. Känslan hos dem, som precis som jag själv, länge jobbat inom svenskt statligt bistånd, är att biståndet är på väg att dödas och att det är hela syftet med det som pågår.

Benjamin Dousa har sedan han tillträdde sin post aldrig missat ett tillfälle att poängtera att regeringen genomför den största omläggningen av svenskt bistånd i modern tid. Det råder ingen tvekan om att han har hållit vad han lovat.

Man kan inte säga annat än att resultatet av regeringens ansträngningar under sin snart fullbordade mandatperiod är imponerande. De inledde försiktigt; i den första budgeten klargjordes att det sedan 1968 förhärskande enprocentmålet inte skulle gälla längre men särskilt många större andra förändringar kom inte, bortsett en kraftig ökning av stödet till Ukraina. Efter det att regeringens reformagenda för biståndet, under namnet ”Bistånd för en ny era”, presenterats i december 2023 har det emellertid gått fort.²

Förändringarna har i huvudsak handlat om fyra saker: att lägga mindre pengar på utvecklingsbistånd, att starkt prioritera stödet till Ukraina, att använda biståndet för att bekämpa och bestraffa ”fiender” samt att helt förändra biståndets raison d’être, dess existensberättigande. Det sista gör att vi snart måste finna ett annat ord för att beskriva den verksamhet som Benjamin Dousa ansvarar för.

Slopandet av enprocentsmålet var ett av de första biståndsbesluten som regeringen tog efter makttillträdet. Principen att avsätta en procent av bruttonationalinkomsten till utvecklings- och humanitärt bistånd har alltid ogillats av den politiska högern, men inte förrän det nu fanns ett mycket starkt stöd från Sverigedemokraterna, lyckades Moderaterna få till ett regeringsbeslut om att överge den. Enprocentsmålet har underskridits många gånger tidigare, men regeringarnas ambition, såväl socialdemokratiska som borgerliga, har alltid varit att åter uppnå det så snart statsfinanserna medgivit. Nu är det slut på den ambitionen.

Följaktligen har det totala biståndet skurits ned avsevärt av Tidöregeringen, inte minst det som går genom Sida. I senaste budgeten skars Sidas anslag ned med 20 procent, från 22,5 till 18,5 miljarder kronor.³ Biståndets andel av BNI (Bruttonationalinkomsten) är nu nere på cirka 0,7 procent, vilken är den miniminivå FN rekommenderar för de rikaste givarländerna. För att kunna genomföra nedskärningen samtidigt med den enorma ökningen av stödet till Ukraina, har det långsiktiga utvecklingsbiståndet under en treårsperiod avslutats i fjorton länder varav sju i Afrika, tre i Asien, tre i Mellanöstern och ett i Latinamerika. I åtta av dessa länder har dessutom den svenska ambassaden (Mali, Burkina Faso, Liberia, Zimbabwe, Bolivia) eller ambassadkontoret (Myanmar, Sydsudan och Kambodja) lagts ned, eller kommer inom kort att läggas ned. Sju av dessa länder tillhör de femton fattigaste i världen – Sydsudan, Mali, Burkina Faso, Afghanistan, Jemen, Mocambique, Liberia.

Biståndet har fasats ut till länder förut, men aldrig i den omfattning och med sådan brådska som nu skett och sker. Sida och ambassaderna i dessa länder har enligt regeringens regleringsbrev till Sida för budgetåret 2026 fått knappt åtta månader på sig att ”på ett ansvarsfullt sätt” avsluta allt svenskt utvecklingssamarbete. Naturligtvis en fullständigt omöjlig uppgift för den som ser seriöst på vad ”ansvarsfullt” innebär.

Vid sidan av migrationspolitiken är jakten på fiender Tidöregeringens mest iögonfallande förändring av biståndet. Den här gången skulle Moderaterna inte missa tillfället att sätta åt de aktörer inom biståndssamfundet som de alltid starkt ogillat. Med SDs hjälp kunde jakten påbörjas.

Vid sidan av den direkta kopplingen till migrationspolitiken är jakten på fiender Tidöregeringens mest iögonfallande förändring av biståndet. Det stod klart ganska tidigt att den här gången skulle särskilt Moderaterna inte missa tillfället att sätta åt de aktörer inom det svenska biståndssamfundet som de alltid starkt ogillat. Med Sverigedemokraternas hjälp kunde jakten påbörjas.

De svenska solidaritetsrörelser och civilsamhällesorganisationer (CSO) som bedriver och driver opinion för, bistånd till fattiga länder, särskilt utvecklingsbistånd, har alltid varit en nagel i ögat på den politiska högern. Att dessa dessutom får större delen av sin verksamhet finansierad av staten genom Sida har man haft svårt att tåla. En tidig åtgärd från regeringen var att upphöra med det särskilda anslaget för kommunikation, vilket de svenska organisationerna kunnat använda för att i Sverige informera om sin verksamhet.

Dessutom slopades systemet med sjutton så kallade ramorganisationer, vilka hade större, långsiktiga avtal med Sida (t ex Afrikagrupperna, Diakonia, Act Svenska Kyrkan, Forum Civ) och ersattes med ett snårigt och resurskrävande system, där Sida har både stora och små direktavtal med många fler organisationer, inklusive utländska sådana. Ett givet resultat av förändringen är att många av de före detta ramorganisationerna fått sina budgetar kraftigt reducerade.⁴

Olof Palmes Internationella Center blev helt utan nya medel. Inte för att deras ansökan var undermålig eller att organisationen inte uppfyllde gällande kriterier, utan helt enkelt för att den är Socialdemokraternas partianknutna organisation.

För en av de gamla ramorganisationerna blev det dock värre än så – Olof Palmes Internationella Center. De blev helt utan nya medel, inte för att deras ansökan var undermålig eller att organisationen på något sätt inte uppfyllde gällande kriterier, utan helt enkelt för att den är Socialdemokraternas partianknutna organisation. Efter påtryckningar från UD (Utrikesdepartementet) fattade Sidas dåvarande generaldirektör Jakob Granit ett beslut i absolut sista minuten och helt utan förvarning till de berörda om att sådana organisationer inte längre kan beviljas medel avsedda för civilsamhället.⁵ I och med det beslutet måste Sida i konsekvensens namn också avslå ansökan från SILC (Swedish International Liberal Centre), Liberalernas motsvarighet till Palmecentret. I sin iver att ”städa upp” i stödet till det svenska civilsamhällets biståndsverksamhet, särskilt det vänsterlutande, tvingades regeringen således offra en av sina egna organisationer. Protesterna från SILC lär ha varit högljudda, men de tystnade märkbart snabbt.

En annan fiende som regeringen jagar på många samhällsområden, inklusive biståndet, är det man benämner islamism, som många gånger tycks vara detsamma som islam. Inom biståndet har det bland annat inneburit att FN-organisationen för palestinska flyktingar, UNRWA, förlorat sitt stöd från Sverige.⁶ Ett beslut som grundades på en bedömning av organisationens påstådda anknytning till Hamas, som inte delades av något annat biståndsgivarland, förutom USA.

Det har också inneburit att alla svenska organisationer som ansökt om medel från Sida, såväl för stöd till utveckling av det civila samhället som för humanitära insatser, har fått genomgå en närgången och tidsödande granskning för att säkerställa att inga kopplingar finns till våldsbejakande extremism, med betoning på islamism. Ett svårt problem för organisationerna har varit att regeringen och Sida inte gett någon vägledning om vad de menar med ”islamism”. Otydligheten har lett till en känsla av misstänkliggörande från regeringens och myndighetens sida och granskningen har av flera organisationer uppfattats som gränsfall till åsiktsregistrering.⁷

En fiende som regeringen jagar på många samhällsområden, inklusive biståndet, är det man benämner islamism. Det har inneburit att FN-organisationen för palestinska flyktingar, UNRWA, förlorat sitt stöd. Ett beslut som togs på organisationens påstådda anknytning till Hamas, som inte delades av något annat biståndsgivarland, förutom USA.

Mot bakgrund av misstänkliggörandet kom det inte som någon överraskning när den humanitära organisationen Islamic Relief nekades finansiering av Sida.  Återigen togs Sidas beslut i sista minuten och efter påtryckningar från högre ort, den här gången från Sidas styrelse som leds av den moderata före detta biståndsministern Gunilla Carlsson. Beslutet togs trots att vare sig Sidas särskilda granskning eller en granskning genomförd av Centrum mot våldsbejakande extremism kunnat påvisa någon antidemokratisk eller våldsbejakande verksamhet.

Slutsatsen från Sidas granskning var i stället att Islamic Relief är en mycket samvetsgrann och effektiv humanitär biståndsorganisation. Beslutet har lett till att fyra svenska organisationer gemensamt JO-anmält Sida för att inte följa förvaltningsrättsliga principer och likabehandlingsprincipen.⁸ Mig veterligen är det första gången Sida JO-anmäls.

Den politiska högerns allra största fiende inom biståndsvärlden har dock under lång tid varit själva myndigheten Sida. Den har setts som en given del av det ”sosseri” man nu med frenesi försöker radera ut. Redan under den förra borgerliga regeringsperioden (2006-2014) fanns ambitionen hos dåvarande biståndsminister Gunilla Carlsson att lägga ned Sida, men den gången stöp det på de mindre allianspartiernas motvilja.

Strategin den här gången är kontroll och detaljstyrning. Aldrig tidigare har Sida översköljts av så många och så detaljerade uppdrag och redovisningskrav från regeringen som under denna mandatperiod.

Strategin den här gången är kontroll och detaljstyrning. Aldrig tidigare har Sida översköljts av så många och så detaljerade uppdrag och redovisningskrav från regeringen som under denna mandatperiod. Beslutsfattandet har också vid flera tillfällen hamnat mycket nära ministerstyre, som i fallet med det stoppade humanitära stödet till UNRWA och beslutet att avslå Palmecentrets ansökan och i åtminstone ett fall handlat om renodlat ministerstyre – återvandringsinsatsen i Somalia, som inte ens Sidas generaldirektör visste någon om!⁹

Än så länge är det bara Sverigedemokraterna som talar klarspråk om att det är nedläggning av Sida man är ute efter, en myndighet som enligt dem har anställda som inte lojalt verkställer regeringens politik utan i stället agerar som politiska aktivister.¹⁰

Frågan är dock om det inte bara är en tidsfråga innan även regeringspartierna börjar tala om en nedläggning av Sida. Avskedandet av generaldirektören Jakob Granit och den blixtsnabba tillsättningen av Gunilla Carlssons dåvarande statssekreterare, Hanna Hellqvist på GD-posten kan mycket väl vara ett förspel inför en sådan åtgärd. Biståndsministern har i vilket fall annonserat om mycket omfattande förändringar av Sida, förändringar som uppenbarligen inte ens den till regeringen mycket följsamme Jakob Granit ansågs lämplig att leda.

Som ett brev på posten kom den pensionerade diplomaten Harald Sandbergs debattartikel i Dagens Nyheter om det svenska biståndet, en artikel som mycket väl skulle kunna vara ett beställningsverk. Förslagen från honom, till exempel om bildandet av en svensk utvecklingsbank, halvering av biståndet och slopandet av kärnstöd till FN-organisationer, känns igen från både regeringshåll och Sverigedemokraterna.¹¹

Läser man regeringens biståndspolitiska reformagenda är det uppenbart att det finns tankar på nedläggning av Sida. Myndigheten är formad för att hantera ett bistånd som inom kort är obsolet.

Läser man regeringens biståndspolitiska reformagenda är det uppenbart att det finns tankar på nedläggning av Sida. Myndigheten är formad för att hantera ett bistånd som inom kort är obsolet.  I Reformagendans inledning hamnar det svenska biståndets huvudmål om att skapa förutsättningar för utveckling för människor som lever i fattigdom och förtryck i bakgrunden. Istället är biståndets syften att: ”utöver effektiva åtgärder för att minska grundorsakerna till irreguljär migration, också fokuseras för att utgöra ett verktyg för att motverka irreguljär migration, öka återvändandet och bidra till ett effektivt arbete för frivillig återvandring.” Det fastslås också att “utvecklingssamarbetet är ett av de viktigaste utrikespolitiska verktygen för att driva och värna svenska intressen”.¹²

Traditionellt har den avgörande bevekelsegrunden för svenskt bistånd varit solidaritet och altruism oavsett regeringens politiska färg. I den förra borgerliga regeringens motsvarighet till Reformagendan, “Biståndspolitisk plattform” från 2014 poängterades inledningsvis att “Sverige har ett moraliskt ansvar att stödja människor som lever i förtryck, utsatthet och fattigdom”.¹³ Inga sådana bevekelsegrunder går att finna i Tidöregeringens biståndspolitik.

I Reformagendans inledning hamnar det svenska biståndets huvudmål om att skapa förutsättningar för utveckling för människor som lever i fattigdom och förtryck i bakgrunden. Istället är biståndets syften att minska grundorsakerna till irreguljär migration.

Det paradigmskifte som regeringen utlovat är på god väg att förverkligas. Tankemönster och normer inom biståndet, håller på att förändras. I stället för att ge stöd till fattigaste av de fattiga ska vi ”vattna där det växer”, i stället för fattigdomsbekämpning ska vi sträva efter ”rikedomsskapande”, i stället för internationell solidaritet är det egenintresset som ska leda oss, i stället för afrikanska låginkomstländer är det europeiska och asiatiska medelinkomstländer vi ska fokusera på.

Regeringen tycks heller inte vara särskilt noga med att biståndspengarna används till det som verkligen är bistånd, vilket bestäms av OECD:s biståndskommitté, DAC. Till exempel används biståndsmedel inom energisektorn i Ukraina helt ogenerat till att gynna svenska företag och villkoras bistånd till Somalia med att ta emot utvisade personer från Sverige.¹⁴ Det första fallet är ett tydligt exempel på bundet bistånd, som DAC starkt avråder från, det andra ett exempel på användning av biståndsmedel för något som DAC överhuvudtaget inte betraktar som bistånd.

Biståndsmedel används inom energisektorn i Ukraina helt ogenerat till att gynna svenska företag och bistånd till Somalia villkoras med att ta emot utvisade personer.

Men kommer detta paradigmskifte att hejdas i händelse av regeringsskifte i september? Alldeles säkra på det kan vi inte vara. I det nyligen presenterade biståndspolitiska programmet framtaget av socialdemokrater i Riksdagens utrikesutskott känns mycket av traditionell socialdemokratisk biståndspolitik igen, såsom enprocentsmålet och fokus på de mest resurssvaga länderna, men samtidigt en hel del av paradigmskiftets tankemönster.

Biståndet och utvecklingssamarbetet motiveras i huvudsak med att det utgör en viktig del av svensk säkerhetspolitik. Egenintresset framhävs på ett sätt som inte skiljer sig från Tidöregeringens: ”Ett effektivt bistånd är ett starkt svenskt intresse då det stärker vår säkerhet och konkurrenskraft”.¹⁵ Efter ett i dokumentet sällsynt nämnande av begreppet solidaritet betonas omedelbart att det inte längre duger som ensamt motiv för biståndet: ”Att utveckla en progressiv strategi för Afrika handlar därför inte bara om solidaritet, utan också om Sveriges och Europas egen framtida säkerhet och stabilitet.”¹⁶ Socialdemokraterna har också anammat Tidöregeringens användning av biståndet som ett instrument i utvisningspolitiken: ”Biståndet ska, med undantag för civilsamhällesstöd och humanitärt bistånd, till exempel kunna villkoras så att länder tar emot egna medborgare som utvisas från Sverige.”¹⁷

Slutsatsen är att ett regeringsskifte visserligen kommer att kunna rädda svenskt statligt bistånd från total undergång, men inte utan ett mycket starkt opinions- och påverkansarbete kunna leda till en återgång till ett bistånd med internationell solidaritet som ledstjärna. Blir det fyra ytterligare år med borgerlig regering, som dessutom inkluderar Sverigedemokraterna, kommer paradigmskiftet att fullbordas och svenskt bistånds raison d’être att vara egennytta, solidaritetens själva motsats. Vi kommer då inte längre att kunna tala om bistånd och avse samma sak som tidigare.

Av utvecklingsbiståndet kommer i huvudsak verksamhet i östra Europa, Balkan och delar av Mellanöstern att bli kvar, men vara helt och hållet motiverat av vår egen säkerhet och svensk konkurrenskraft. Spillrorna av biståndet till Afrika kommer att motiveras med att de kan motverka migration till Europa och Sverige. Även det humanitära biståndet kommer närmast uteslutande att formas och styras utifrån vad som gynnar Sveriges egen säkerhet. Sida kommer att vara ersatt av en utvecklingsbank för mobilisering av privat kapital och möjligtvis en särskild myndighet för humanitärt bistånd. Utrikesdepartementet kommer att ha tagit hand om resterna av stödet till FN-organisationer.

Blir det fyra ytterligare år med borgerlig regering, som inkluderar SD, kommer paradigmskiftet att fullbordas och svenskt bistånds raison d’être att vara egennytta, solidaritetens motsats. Vi kommer då inte längre att kunna tala om bistånd och avse samma sak som tidigare.

Vad som kommer att hända med det bistånd som fortfarande har solidaritet som ledstjärna, det vill säga det omfattande bistånd som genomförs av svenska CSO, är mycket osäkert. De egna insamlade medlen kommer inte på långa vägar att räcka för att bedriva verksamhet på samma nivå som idag. Stödet från staten kommer att fortsätta vara helt avgörande för de flesta organisationer. Sannolikt kommer regeringen att ha kvar någon slags mekanism för CSO-stödet, men volymen kommer att sänkas ytterligare och urvalet av organisationer som får stöd göras ytterst noggrant. Organisationer som inte lojalt följer regeringens intentioner i biståndspolitiken kommer inte att behöva göra sig besväret att söka medel.  

Finns det då inget att göra för att förhindra biståndets död i händelse av en Tidöregering II? Ett paradigmskifte är något mycket mer genomgripande än en politisk kursändring. Ett visst hopp finns i att paradigmskifte, i meningen förändrat tankemönster och normer sannolikt inte, åtminstone på kort sikt, kommer att uppsluka det svenska civilsamhälleliga biståndssamfundet. Där kommer det som idéhistorikern Sven-Eric Liedman benämner ”kontrastsolidaritet” att fortsätta vara drivkraften bakom viljan att hjälpa människor i andra länder som har det mycket sämre ställt än en själv, trots att den som skänker pengar och andra gåvor inte har något annat gemensamt med de fattiga än sin mänsklighet.¹⁸

Svenskt bistånd har hotats av egennyttiga åtgärder förut, även under socialdemokratiskt styre, men alltid lyckats motstå angreppen på grund av en stark kontrastsolidarisk biståndsvilja hos det svenska folket.

Svenskt bistånd har hotats av egennyttiga åtgärder förut, även under socialdemokratiskt styre, men alltid lyckats motstå angreppen på grund av en stark kontrastsolidarisk biståndsvilja hos det svenska folket. En antologi om det som sågs som biståndets kris i början av 1980-talet avslutas med orden: ”Vi tror att den avgörande bevekelsegrunden för bistånd är solidaritet. Svenska folket har genom att sätta av en procent av sin samlade produktion velat bistå människor som lider nöd och som har det svårt. Om biståndet blandas ihop med allehanda transaktioner där egennyttan är drivkraften kommer biståndsviljan på sikt att urholkas. Det vore det verkligt allvarliga”.¹⁹

Idag vill den sittande regeringen att deras omstöpning av biståndet ska leda till att den solidariska biståndsviljan urholkas. Det är en av grundbultarna i paradigmskiftet. Det svenska folket ska vilja ge bistånd till andra länder, bara om de vet eller tror att det gynnar dem själva. Endast ett envist arbete av det civilsamhälleliga biståndssamfundet tillsammans med solidaritetsdrivna politiska krafter kommer att kunna hindra att detta pågående paradigmskifte slukar hela vårt samhälle.