Sedan ett par decennier tillbaka har klasskampen bedrivits mest framgångsrikt av den ägande klassen. Ekonomin har avreglerats och klyftan mellan de som äger kapital och de som bara äger sin arbetskraft har vidgats. I sin nya bok Vad hände med arbetarklassen? Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige diskuterar Johan Alfonsson utvecklingen. Historikern Jonas Sjölander har läst den.

För 26 år sen blev jag klar med min magisteruppsats i historia. Det var en undersökning av Harry Bravermans bok ”Arbete och monopolkapital”och den så kallade Braverman-tesen om arbetets degradering i det tjugonde århundradet. Han menade att ökande krav på effektivitet och överföring av kontroll och makt från arbete till kapital leder fram till ett växande främlingskap i arbetarnas förhållande till produktionsprocessen.

Bara det faktum att arbetarklassen är beroende av lönearbete är i sig ett faktum som fjättrar och begränsar handlingsutrymmet. Ojämlikheten i materiella tillgångar skapar också ojämlikheter i makt.

Min uppsats kom till i ett klimat där den här typen av diskussioner betraktades som obsoleta och gammeldags. Det hävdades att arbetslivet inte såg ut som det hade gjort tidigare. Kapitalism var ett ord som ogärna användes. Vi var på väg in i ett postindustriellt kunskapssamhälle och en tid där autonomi, rörlighet och delaktighet i stället präglade relationerna på arbetsmarknaden. Vi var alla individer och individualismen var oförenlig med begrepp som arbetarklass. Klass hörde hemma förr. Industriarbetaren hade, som det hette i ett samtida historiografiskt arbete från universitetsvärlden, blivit historia.¹

När jag läser min uppsats på nytt känner jag mig nöjd över att jag var lika kritisk då som nu till det som höll på att ske i såväl forskningen som i den allmänna samhällsdebatten. Vi kan också konstatera att 1990-talets idéentreprenörers visionära fraser om det hägrande kunskapssamhället och arbetarklassens hädangång visade sig vara felaktiga.

Det mänskliga samhället har nämligen sedan urminnes tider varit ett kunskapssamhälle. Det är ju inget nytt! Det kapitalistiska produktionssättets klassamhälle är däremot inte lika gammalt.

Sociologen Johan Alfonsson har i ”Vad hände med arbetarklassen?” (Arkiv förlag) skrivit en livsviktig bok, som på ett pedagogiskt och levande sätt visar att en majoritet av svenskarna alltjämt tillhör arbetarklassen. Detta underbyggs med såväl statistiskt underbyggda analyser som personliga berättelser där exempelvis Adolfssons morföräldrars livsberättelser utgör illustrativa exempel.

Sociologen Johan Alfonsson har i Vad hände med arbetarklassen? skrivit en livsviktig bok, som på ett pedagogiskt och levande sätt visar att en majoritet av svenskarna alltjämt tillhör arbetarklassen.

Morföräldrarna gjorde aldrig någon klassresa, men upplevde ändå det stora emancipatoriska språng som efterkrigstidens välfärdsparantes innebar. Igenkänning! Mina egna morföräldrar var fram till 1945 kontrakterade statare och därefter lantarbetare till pensionen. Ändå upplevde de en emancipation och den var ett resultat av efterkrigstidens unika och parentetiska välfärdsreformer. Vi som en gång har fötts i arbetarklass under de efterkrigstida välfärdsåren känner igen oss i Alfonssons beskrivning:

“Min mormor och morfars otroliga livsresa var en resa som alla arbetare i Sverige gjorde. Hela samhället lyftes och arbetarklassen förflyttade sig längst. Det var inte så att politiken av välvilja gav arbetarklassen allt detta. Arbetarklassen var en integrerad del i politiken och sköt den framför sig genom sina fackföreningar och genom sitt parti. Under större delen av 1900-talet hade arbetarklassen varit det självklara politiska subjektet. Politiken var skapad av dem och för dem.”

Parantesen var dock en parentes och efter en halv livstid skulle vindarna vända. En viktig kritisk invändning mot Bravermans sätt att definiera utvecklingen inom industrikapitalismen var att degraderingen av arbetarklassen framstod som en deterministisk process där arbetarna själva och som kollektiv fråntogs sin agens. Av detta finns inget hos Alfonsson. Arbetarklassen var aktiva som subjekt i arbetarrörelsens organisationer.

Men det finns också andra klassbaserade subjekt. Sedan 1970-talet trädde de ägande klasserna fram med stor tydlighet. De flyttande oblygt fram sina positioner i en klasskamp ovanifrån och den blev en global rörelse som i retrospektiv inte bara satte avtryck genom att åstadkomma en fullständig avreglering av ekonomin och få till ett avgrundsdjupt gap mellan de som äger och de som inget äger.

Sambandet är glasklart. Socialdemokraterna övergav från tidigt 1990-tal arbetarklassen och har sedan dess förlorat 35 procent av sina arbetarklassväljare. Vi vet till vilket parti en stor del av dessa arbetarväljare har gått.

Till på köpet kom arbetarklassen att osynliggöras totalt. Konsekvenserna illustreras tydligt i Alfonssons bok, som är ett välkommet bidrag till diskussionen om klassamhället och definitionen av begreppet klass. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är just Göran Therborn som har skrivit förordet till boken. ”Vad hände med arbetarklassen?” är nämligen ett utmärkt komplement till Therborns ”Kapitalet överheten och alla vi andra. Klassamhället i Sverige – det rådande och kommande” (2018).

Ojämlikheten är uppenbar på en rad olika områden i jämförelse med dem där uppe (hälsa, livslängd, inkomst, trygghet i arbetslivet) och det är framför allt från det tidiga 1990-talet som arbetarklassen har hamnat på efterkälken. Arbetarklassen är samtidens förlorare konstaterar Alfonsson.

Förklaringarna till detta har med makt och maktresurser att göra. Alfonsson påminner oss här om Walter Korpis maktresursteori till. Bara det faktum att arbetarklassen är beroende av lönearbete är i sig ett faktum som fjättrar och begränsar handlingsutrymmet. Ojämlikheten i materiella tillgångar skapar också ojämlikheter i makt, kontroll och påverkan på samhällsutvecklingen.

När politiken inte längre heller intresserar sig för de frågor som rör arbetarklassens existensvillkor urholkas även möjligheten att via valsedeln förändra dem till det bättre. Arbetarklassen är beroende av kollektiva organisationer och rörelsers maktresurser. När dessa trycks tillbaka, försvagas eller ideologiskt överger sina ursprungliga principer om att företräda just arbetarklassens intressen försvinner följaktligen också möjligheterna att förbättra dess existens- och levnadsvillkor. Sambandet är glasklart. Socialdemokraterna övergav från tidigt 1990-tal arbetarklassen och har sedan dess förlorat 35 procent av sina arbetarklassväljare. Vi vet till vilket parti en stor del av dessa arbetarväljare har gått.

För en socialist är svaret organisering och kamp. Det är endast genom politisk handling som förändringar kan komma till stånd.

Det är en dyster bild som tecknas. Vi som är födda kring 1970 och har växt upp och blivit vuxna i ett Sverige i politisk förvandling torde inte förvånas. Vi som har formats och arbetat i de ideologiska högeromkastningarnas, avregleringarnas och omfördelningarnas decennier, men som ändå längs vägen har hittat fram till en politisk vänsterståndpunkt: vi känner igen oss.

Alfonssons bok med sin snygga, pigga och trotsiga paketering slutar självklart inte i moll. I det avslutande kapitlet som rubriceras ”En värld att vinna” framstår svaren som självklara och logiska. För en socialist är svaret organisering och kamp. Det är endast genom politisk handling som förändringar kan komma till stånd. Alfonsson har flera förslag som skulle kunna öka och förbättra ”den stora majoritetens liv direkt och stärka arbetarklassens makt”.

Genom att föra upp frågor som förbättrar livsvillkoren för arbetarklassen på agendan kan också högernationalismens irrbloss brytas. Frågan är om det i samtiden finns något politiskt parti i landet som är byxat att göra det? Men någonstans måste det börjas och varför inte genom en studiecirkel på tre till fem träffar? Längst bak i boken finns nämligen en studiehandledning författad av Mats Wingborg. Detta gör mig lika glad som det ljuvliga omslaget till boken som tar spjärn från 1970-talet när det var som bäst!