Studentprotesterna i Iran har vuxit till en av de starkaste demokratiska drivkrafterna i landet. Men i skuggan av krig och stormaktspolitik riskerar rörelsen att krossas, skriver Mats Alexandersson.

De senaste studentprotesterna i januari och februari vid Irans universitet framstår i dag som en av de mest betydelsefulla demokratiska drivkrafterna i landet. Studentupproren, härdade av de täta protesterna de senaste åren, säger tydligt nej till alla former av diktatur, religiösa som monarkistiska.

Samtidigt står de inför enorma hinder, inte minst genom krigets logik och stormakternas rivalitet, som gör utvecklingen djupt osäker. Den iranska demokratirörelsen har hamnat i skymundan, just när studenternas och gräsrotsorganisationernas kamp som mest behöver synlig uppmärksamhet och konkret solidaritet från omvärlden.

I skrivande stund befinner sig den iranska demokratirörelsen och vänsteroppositionen i skuggan av det krig som inleddes av USA och Israel den 28 februari.

I skrivande stund befinner sig den iranska demokratirörelsen och vänsteroppositionen i skuggan av det krig som inleddes av USA och Israel den 28 februari. Denna situation av existentiellt nödvärn tvingar oppositionen att samtidigt stå emot regimens säkerhetsapparat och krigets förstörelse. Mot bakgrund av erfarenheterna från Afghanistan, Irak och Libyen ser den iranska gräsrotsrörelsen det pågående kriget som ett direkt hot snarare än ett diffust löfte om regimskifte. Tidigare amerikanska interventioner har lämnat efter sig sönderfallna stater, miliser och långvariga humanitära katastrofer. Vilket enligt min mening är Israels långsiktiga mål med bombningarna i Iran.

Aktivisterna markerar just nu en tydlig front mot både mullornas, militärens och imperialismens planer. De vägrar låta pratet om ”demokrati” bli täckmantel för ännu en omstöpning ovanifrån. Medan samma folkmassor som bar protesterna 2025-2026 återigen reduceras till kanonmat i ett nytt experiment.

Mot detta ställer studentvänstern en strategi som utgår från att verklig frigörelse bara kan byggas underifrån, genom självorganiserade råd och oberoende facklig organisering.

Den parastatliga och militära ekonomin utgör kärnan i dagens iranska kapitalism. Det gör att kriget inte bara framstår som en yttre chock, utan som en fortsättning på en långvarig social kontrarevolution som slagit sönder folkets livsvillkor. Den rådande krigslogiken är inskriven i kampen om oljan och geostrategiska positioner, inte i något genuint demokratiskt projekt. Minns den arabiska våren och förstå de saudiarabiska och emiratiska prinsarnas allians med USA.

Mot detta ställer studentvänstern en strategi som utgår från att verklig frigörelse bara kan byggas underifrån, genom självorganiserade råd och oberoende facklig organisering. Även med den dubbla risken mot sina liv och den fruktansvärda verkligheten att infrastrukturen sakta men säkert bombas sönder och samman och regimen lyckas använda kriget till nationell samling mot ”den stora satan”. Varje maktövergång som framöver regleras i det politiska spelet mellan USA och regimen eller exilledare kommer att lämna den iranska gatan reducerad till kuliss snarare än subjekt i den revolutionära processen.

Den pågående demokratirörelsen

Studentprotesterna som utspelade sig på campusområden som Sharif, Amirkabir och Teherans universitet beskrevs av observatörer som en medveten vägran att låta protesternas mål kapas av krafter som ville se en återgång till Pahlavi-dynastins styre. Det som började som en reaktion på ekonomisk kollaps och brutal repression kristalliserades snabbt i ett tydligt politiskt krav: upprättandet av en republik där makten utgår från lokala råd. Vid Al-Zahra-universitetet, ett av landets främsta lärosäten för kvinnor, trotsade studenter säkerhetsstyrkorna genom att hylla de unga demonstranter som mördades under januari-massakern, och markerade i praktiken mot försök att kapa protesterna genom att blockera monarkistiska grupper från inflytande över campusens mobilisering. 

Denna ideologiska gränsdragning tog sig uttryck i slagord som ekade över Teheran. Genom att skandera att förtryckaren skulle störtas, oavsett om denne bar turban eller krona, artikulerade studenterna en djup misstro mot den politiska elit som styrt Iran under det senaste seklet. De dokument och manifest som cirkulerade, bland annat genom nätverk knutna till National Council of Resistance of Iran (NCRI), exempelvis det uttalande nr 68, betonar att universitetet inte längre ses som en arena för begränsade reformer utan som en bastion för genomgripande omvandling. Kraven riktas inte bara mot regimens avgång, utan också mot en omedelbar upplösning av det väpnade gardet och miliser som Basij, vilka ses som de främsta hindren för fria val och tryckfrihet.¹

Studentrörelsens program framstår som det mest sammanhängande demokratiprojektet på bordet. Om något demokratiskt kan överleva och byggas efter kriget är det just denna linje – en underifrånstyrd, sekulär republik som varken kan approprieras av mullornas reststat eller av ett frånvänt exilprojekt.

Studentvänsterns vision om ett nytt Iran

Den iranska studentrörelsen formulerade under protesterna i slutet av februari ett politiskt program som tydligt bryter med den traditionella oppositionens retorik. I ett uppmärksammat manifest från studenter vid Amirkabir-universitetet den 22 februari beskrivs universitetet som en vaken vaktpost som inte bara motsätter sig det aktuella förtrycket, utan också aktivt blockerar vad de kallar historiskt döda alternativ. Studentvänstern identifierar sig som en tredje kraft, fast besluten att förhindra att regimskiftet mynnar ut i en ny form av enmansstyre, även när landet befinner sig i krig.

Deras krav sträcker sig långt bortom ytliga reformer eller enkelt regimskifte. Centralt är en radikal omfördelning av makt och resurser, där social rättvisa och rätten till oberoende facklig organisering ses som oskiljaktiga från politisk frihet. För dessa studentråd är kampen mot slöjtvång bara en del av en större frigörelseprocess; de kräver en fullständig upplösning av säkerhetsapparatens grepp om civilsamhället som förstärkts ytterligare under kriget. Studentrörelsens program framstår som det mest sammanhängande demokratiprojektet på bordet. Om något demokratiskt kan överleva och byggas efter kriget är det just denna linje – en underifrånstyrd, sekulär republik som varken kan approprieras av mullornas reststat eller av ett frånvänt exilprojekt.

En lång nyliberal baksmälla

Den iranska makteliten står i dag därför inför sin mest ödesdigra konfrontation med sin egen befolkning i modern tid. Vad som i våra ögon kan verka som plötsliga utbrott av raseri är i själva verket kulminationen på en decennielång nyliberal baksmälla, där den teokratiska fasaden har spruckit och blottat en förstenad maktstruktur.

Protesterna har lamslagit landets främsta universitet och är inte en isolerad händelse utan en direkt fortsättning på den kedja av revolt som inkluderar bränsleprotesterna 2017–2018, generalstrejkerna 2019 och den historiska ”Kvinna, Liv, Frihet”-revolten 2022. Denna rörelse har nu nått en ny mognadsgrad där de ekonomiska kraven på social rättvisa har smält samman med ett kompromisslöst krav på total politisk transformation.

För att förstå sprängkraften i dagens studentuppror måste man analysera den historiemateriella verklighet som till exempel Kayhan Valadbaygi beskriver i sin bok ”Capitalism in Contemporary Iran” från 2024. Han visar hur regimens ekonomiska vägval, särskilt privatiseringarna under 2000-talet, skapade ett parasitärt ”militär-stiftelsekomplex” vilket i sin tur banade väg för den utveckling där IRGC:s bolag i dag trängt undan både arbetare och basarhandlare. Denna ordning har skapat en ny fattigdom även bland den högutbildade klassen, vilket förklarar varför universiteten i Teheran, Isfahan och Tabriz nu fungerar som rörelsens intellektuella och operativa högkvarter. Studenterna är inte bara ideologiskt drivna; de är en del av en generation vars ekonomiska framtid har stulits av det parallella ekonomisk maktblocket som kontrollerar allt från oljeraffinaderier till telekom och banker.²

De ser igenom geopolitikens grupprivalitet och förstår att deras frihet inte kan köpas genom utländsk intervention eller bombmattor, utan måste vinnas genom folkets egna krafter.

Förkasta regimens narrativ

Den globala dimensionen, som forskaren Kamran Matin belyser, tillför ytterligare ett lager av komplexitet till studenternas nuvarande krav. Matin beskriver i sin bok ”Recasting Iranian Modernity” från 2012 den iranska utvecklingen som en serie av eftersläpande revolutioner där diktatoriska rester från nomad-stater har blandats med kapitalismens tryck och utländsk inblandning. Detta har skapat en miljö där imperialismens ekonomiska piska, i form av sanktioner, ironiskt nog ofta har stärkt revolutionsgardets grepp genom att ge dem monopol på svarta marknader och smuggling.³

Studenterna i dagens protester visar en anmärkningsvärd analytisk skärpa när de i sina manifest förkastar både den nuvarande regimens ”motståndsekonomi” och de västerländska sanktioner som främst drabbar befolkningen. De ser igenom geopolitikens grupprivalitet och förstår att deras frihet inte kan köpas genom utländsk intervention eller bombmattor, utan måste vinnas genom folkets egna krafter.

Integrationen mellan studenternas radikala krav och den bredare arbetarklassens missnöje har blivit rörelsens största styrka. Valadbaygi har noterat hur även de traditionella basarhandlarna i Isfahan och Teheran nu har vänt regimen ryggen efter att IRGC:s militära bolag tagit över deras roller inom handel och finans. När studenterna nu skanderar om social rättvisa och rätten till facklig organisering, talar de direkt till de oljearbetare och fabriksanställda som lidit under den nyliberala vändningen. Denna breda folkliga enighet, som sträcker sig från medelklass, kurdiska kvinnokämpar till persiska industriarbetare, utgör den mest trovärdiga vägen framåt för att undvika ett scenario likt det i Libyen, där statlig kollaps följs av kaos.

En tidigare saknad samordning

Ett centralt faktum i studenternas kravlistor, särskilt från de radikala grupperna vid Amirkabir- och Sharif-universiteten, är att politisk frihet är omöjlig utan ekonomisk rättvisa. Detta har skapat en naturlig allians med de oberoende fackföreningarna, som Haft Tappeh-arbetarnas syndikat och de fria arbetarnas union i Iran. Dessa grupper har i gemensamma uttalanden ställt sig bakom studenternas krav på att upplösa det Islamiska revolutionsgardet (IRGC).

Anledningen är praktisk, arbetarna ser IRGC som den största arbetsköparen och exploatören genom dess kontroll över industrikomplex, medan studenterna ser dem som den främsta bödeln på campus. Denna gemensamma fiende har gjort att “shoras” – de rådsstrukturer som nu återuppstår i fabriker och bostadskvarter – fungerar som noder för logistiskt stöd, där arbetare skyddar studenter från Basij-milisen under gatuprotester.

Möjligheterna för fackföreningarna begränsas idag av en extrem militarisering av arbetsplatserna, men de har utvecklat strategier för att kringgå detta. Istället för traditionella strejker, som lätt kan slås ner med våld, använder man sig av “slowdowns” (arbeta-långsamt-aktioner) och koordinerade korta avbrott som lamslår produktionen utan att ge regimen en tydlig måltavla för massarresteringar.

Dessa aktioner synkroniseras nu med studenternas campusprotester genom underjordiska nätverk på Telegram. När studenterna vid Teherans universitet skanderar mot prästerskapet och säkerhetsapparaten, svarar arbetarna i Khuzestans olje- och stålindustri med att vägra erkänna de statskontrollerade “Islamiska arbetsråden”, vilket skapar en parallell maktstruktur som successivt undergräver regimens auktoritet. En utveckling som den amerikanska imperialismen fruktar mer än byte av general i regimtoppen.

Motståndet organiserar sig

Det finns flera specifika rörelser som stödjer denna utveckling och ger den en ryggrad. Förutom lärarnas och industriarbetarnas förbund spelar de lokala kvarterskommittéerna, som växte fram under “Kvinna, Liv, Frihet”-rörelsen 2022, en viktig roll. Dessa kommittéer fungerar som en länk mellan studenternas radikala manifest och befolkningens vardagliga behov, genom att organisera ömsesidig hjälp och sprida information när regimen stänger ner internet.

Även pensionärsrörelserna, som under de senaste åren varit bland de mest konsekventa i sina protester mot inflation och korruption, har nu slutit upp bakom studenterna. Deras stöd ger rörelsen en tvärgenerationell legitimitet som gör det svårare för regimen att avfärda protesterna som enbart ungdomligt oförstånd.

Framåt ligger den största utmaningen i att omvandla dessa sporadiska strejker och manifestationer till en sammanhängande generalstrejk. Studentråden kräver nu öppet en “demokratisk republik byggd på råd”, vilket innebär en vision där makten stannar hos dessa lokala enheter även efter regimens fall.⁴

När kriget väl tystnar är det långt ifrån givet att studentvänsterns demokratiska projekt segrar; det är bara den bästa möjlighet som faktiskt finns. Genom att knyta samman facklig organisering med studenternas politiska klarhet finns embryot till ett nytt system byggt underifrån – men detta embryo kan lika gärna krossas av nya eliter, krigsherrar eller exilprojekts maktanspråk om det lämnas isolerat. Just därför kräver deras krav på tryckfrihet, föreningsfrihet och en sekulär rättsstat inte bara beundran på avstånd utan aktivt stöd, så att den kraft som redan nu byggs i råd, fack och kvinnonätverk får en chans att bli den demokratiska ryggrad som saknats i tidigare iranska omvälvningar.

Svalt stöd inom den europeiska vänstern

Bland exiliranier i Sverige och resten av Europa växer nu en bitterhet som är svår att ignorera. För exiliranier handlar detta inte om att ställa två dödliga tragedier, Gaza och Iran, mot varandra, utan om att kräva en universell konsekvens i kampen för mänskliga rättigheter. Det handlar om en känsla av att ha blivit lämnade ensamma i kylan medan världens blickar riktas åt ett annat håll. När hundratusentals människor fyller Europas gator i protest mot kriget i Gaza, ställs en obekväm fråga på sin spets: Varför mobiliserar inte västvärldens samvete på samma sätt när unga kvinnor och män mördas av Islamiska revolutionsgardet i Teherans och Kurdistans gränder?

Kritiken om en selektiv humanism vilar på en tydlig observation av hur politisk aktivism fungerar i praktiken. Under det senaste året har kontrasten varit slående. Forskaren Kamran Matin, verksam vid University of Sussex, har i sina analyser pekat på hur den iranska regimens överlevnad inte bara beror på dess våldskapital, utan också på de geopolitiska och inter-imperialistiska rivaliteter som präglar regionen.⁵

Matin menar att regimens förmåga att projicera sig som en ”anti-imperialistisk” motkraft till väst skapar en komplexitet som ofta förlamar den internationella solidariteten. Medan demonstrationerna för Gaza har blivit en massrörelse som omfattar allt från studentförbund till fackföreningar, har stödet för det iranska folket ofta stannat vid digitala sympatier och mindre sammankomster.

Kayhan Valadbaygi har i sin bevakning understrukit att det iranska folkets kamp är en manifestation av långvariga strukturella påfrestningar. Han betonar att vågen av protester i början av 2026 inte är isolerade händelser utan ett tecken på en kvalitativ förskjutning där regimen alltmer tvingas styra genom enbart tvång. Valadbaygi har lyft fram hur regimens informationsblockader och brutala repression, med tusentals döda och tiotusentals fängslade, riskerar att hamna i skuggan av andra konflikter. Denna diskrepans beror till stor del på en djupt rotad ideologisk tradition inom västvärldens aktivism, där kampen mot Israel ofta ramas in som en anti-imperialistisk nödvändighet, medan den iranska teokratins brott mot den egna befolkningen inte alltid passar in i samma enkla narrativ.⁶

Att ignorera de iranska demonstranternas rop på frihet ses som ett historiskt svek, där rädslan för att verka politiskt inkonsekvent tycks väga tyngre än solidariteten med dem som faktiskt ger sina liv för demokrati under en teokratisk diktatur.

En annan bärande orsak till det svala intresset är den upplevda bristen på politisk hävstång. I fallet med Gaza finns det ett tydligt krav på den egna regeringen att påverka allierade, vilket skapar en känsla av att protesten kan leda till en faktisk politisk förändring. När det gäller Iran är läget det motsatta; de diplomatiska broarna är i princip brända och tunga sanktioner är redan på plats efter IRGC:s terrorstämpling tidigare i år. Detta skapar en uppgivenhet där den genomsnittliga medborgaren upplever att deras röst inte “biter” på en regim som redan har ställt sig utanför det internationella samfundet.

Därtill spelar regimens totala kontroll över informationsflödet en avgörande roll. Genom att systematiskt släcka ner internet har Teheran lyckats dämpa de visuella bevisen på våldet. Utan de ständiga bildströmmarna av lidande i realtid blir det iranska folkets kamp mer abstrakt för en omvärld med begränsat uppmärksamhetsspann.

För exiliranier handlar detta inte om att ställa två dödliga tragedier mot varandra, utan om att kräva en universell konsekvens i kampen för mänskliga rättigheter. Man pekar på att den iranska regimen är en av de främsta arkitekterna bakom det kaos som drabbar civilbefolkningen i både Iran och dess grannländer. Att ignorera de iranska demonstranternas rop på frihet ses som ett historiskt svek, där rädslan för att verka politiskt inkonsekvent tycks väga tyngre än solidariteten med dem som faktiskt ger sina liv för demokrati under en teokratisk diktatur.