Tron på att livet under Franco var bättre vinner mark bland unga spanjorer. En förklaring är den glömskans pakt som de politiska krafterna slöt vid övergången till demokratin. Allt sopades under mattan och Spanien blev ett turistpaket, skriver Fernando Alvarez Montalbán.

Livet under Franco var bättre (på spanska “Con Franco vivíamos mejor”) tycker 17 procent av dagens unga spanjorer enligt en enkät gjord av institutet CIS.¹ De skäl som nämns är bland annat att det var lättare att hitta en bostad, att hårdare tag kan väl behövas, att lite terror och förtryck skulle vara bättre än dagens ”socialismskit” eller att Franco helt enkelt verkade ganska cool.

Det kan te sig underligt att så många som aldrig har levt i en diktatur uttrycker sig på det sättet. Men egentligen är det inte särskilt förvånande. Enligt samma undersökning anser omkring 20 procent av spanjorerna att livet under Francos tid var ”bra” eller ”mycket bra”. Lika många tycker dessutom att Spanien i dag är en diktatur.

20 procent av spanjorerna tycker att livet under Francos tid var bra och att Spanien i dag är en diktatur. Man häpnar över den enorma graden av okunskap eller enfald som präglar dagens samhälle.

Man häpnar över den enorma graden av okunskap eller enfald som präglar dagens samhälle. Hur kan man seriöst tycka att Spanien är en diktatur? Hur kan man förstå att spanska politiker och framstående personligheter kan säga detta offentligt? På vilka grunder kan de hävda det?

Det som definierar en diktatur är ett totalitärt och auktoritärt styre. Ett styre som använder våld för att utöva sin makt, som förbjuder politiska partier, som begränsar yttrandefriheten och upphäver den personliga friheten. Där diskriminering på grund av kön, ras, religion och sexuell läggning förekommer och där oliktänkande censureras och bestraffas; oberoende domstolar saknas och lagstiftningar och beslut tas av den verkställande makthavaren, alltså diktatorn själv. Där gripanden, förhör och rättegångar sker utan tydliga rättigheter för den enskilde. Konsekvenserna blir ett samhälle där rädslan för repressalier mynnar ut i ett angiverisystem där ingen känner sig trygg och väldigt få vågar uttrycka sig kritiskt.

Inget av detta stämmer med den nuvarande socialdemokratiskledda regeringen. Däremot var allt detta vardagsmat under de 36 långa år som Francos diktatur varade.

Inbördeskriget inleddes på ett brutalt sätt när generalen Franco genomförde en statskupp 1936 och struntade i att spanjorerna tidigare röstat fram vänsterkoalitionen Frente Popular.

Jag tänker inte här diskutera orsakerna till det spanska inbördeskrig under 1930-talet, som mynnade i en diktatur. Jag vill snarare peka på dess konsekvenser. Likväl måste jag ändå nämna att inbördeskriget inleddes på ett brutalt sätt när generalen Francisco Franco genomförde en statskupp den 17 juli 1936 och därmed struntade i att spanjorerna bara några månader tidigare hade röstat fram vänsterkoalitionen Frente Popular. Visserligen var månaderna innan statskuppen en ganska rörig och våldsam period med flera attentat som kulminerade med mordet på oppositionsledaren José Calvo Sotelo, den 13 juli 1936. Men statskuppen var planerad redan innan mordet, och de allra flesta historiker är eniga om att inget kunde rättfärdiga den. 

När det spanska inbördeskriget tog slut den 1 april 1939, med Francos seger över de republikanska styrkorna, upphörde inte repressalierna mot de besegrade. Tvärtom. Miljontals spanjorer – politiska motståndare, intellektuella, liberala, homosexuella och alla andra som inte ansågs leva upp till kraven för nationalkatolicismen- deporterades, fängslades och tvingades i exil, och tiotusentals avrättades efter summariska rättegångar, och deras kroppar hamnade i de upp till 6 000 massgravar som fortfarande finns spridda över hela Spanien.

I 30 år visade Francoregimen utåt upp en bild av framgång och ekonomisk utveckling men det riktiga Spanien led av fattigdom, kulturell misär, förtryck och internationell isolering.

Fram till mitten av 1960 talet, det vill säga under nästan 30 år, visade Francoregimen utåt upp en bild av framgång, ekonomisk utveckling, fred och samförstånd. Men det som präglade det riktiga Spanien under den här tiden var hunger, fattigdom, kulturell misär, tillbakagång, rädsla, förtryck, internationell isolering, migrationen från landsbygden in till städerna och det utanförskap som denna alltid innebär, utvandring till andra europeiska länder på grund av arbetslöshet, och hundratusentals flyktingar som tvingades att söka skydd för att rädda sitt liv. 

Det märkliga är att dessa ofattbart hemska fakta länge har varit okända för allmänheten.

När Franco dog 1975 inleddes Spanien övergång till demokrati, det som kom att kallas “La Transición”. Landet blev en modell för försoning och framtidstro som hyllades världen över. Trots alla politiska motsättningar och efter allt lidande och polarisering under 39 år av diktatur enades alla parter om att vända blad och blicka framåt.

Spanien valde att inte gräva i det förflutna. En ”glömskans pakt” slöts mellan Francoanhängarna och oppositionen för att underlätta övergången till demokrati. Massgravar förblev orörda, arkiv stängda och offrens berättelser tystade.

Spanien valde att inte gräva i det förflutna. Detta berodde på det så kallade pacto del olvido – ”glömskans pakt” – en informell överenskommelse som slöts mellan Francoanhängarna och en stor del av den demokratiska oppositionen och som syftade till att underlätta övergången till demokrati genom att undvika konflikter om krigets och diktaturens brott. Resultatet blev att massgravar förblev orörda, arkiv stängda och offrens berättelser tystade.

Det är bara de senaste åren som spanjorerna har börjat prata öppet om detta. Under 1980, 1990 och början av 2000-talet nämndes inbördeskriget och Francos diktatur knappt i det offentliga samtalet. I skolböckerna reducerades dessa händelser till några få rader, som om de aldrig ägt rum. Som om de inte tillhörde den egna historien, utan ett avlägset främmande land. Det framställdes nästan som om det handlade om en mindre intressant film.

Jag skriver detta samtidigt som jag läser om de nyupptäckta bilderna och dokumenten om avrättningarna under diktatorn Bashar al-Assads regim. En förskräcklig, fruktansvärd upptäckt. Men som belyses nu, 10 år efter att övergreppen ägde rum. I Spanien har vi fått vänta i 90 år. Vilket annat europeiskt land har drabbats av sådan kollektiv amnesi?

Jag läser om de nyupptäckta bilderna och dokumenten om avrättningarna under diktatorn Bashar al-Assads regim. En förskräcklig, fruktansvärd upptäckt. Men som belyses nu, 10 år efter att övergreppen ägde rum. I Spanien har vi fått vänta i 90 år.

Tre punkter kännetecknade denna ”glömskans pakt”: amnesi, amnesti och likställande. Amnesin innebar att allt som hade att göra med diktaturen försvann från det offentliga samtalet. Man menade att det skulle främja en försoning och en fredlig samexistens mellan spanjorerna. Denna amnesi översattes juridiskt till en amnesti för alla som begått grova brott mot mänskliga rättigheter under diktaturen. De garanterades straffrihet. Slutligen innehöll glömskans pakt en klausul där varje part förband sig att avstå från att använda sitt förflutna som ett instrument för politiska krav. Tesen om ”de två sidor” befästes, diktaturen och de demokratiska krafterna i den andra republiken framställdes som två lika ansvariga parter för inbördeskriget. Detta suddade ut skillnaden mellan en auktoritär regim och en demokrati. Alla krav som hade att göra med den republikanska erfarenheten försvann från den politiska scenen och lämnade inget utrymme för frankismens offer.²

1978, tre år efter Francos död, antogs en ny demokratisk konstitution. Därefter följde en period av ekonomisk tillväxt och kulturell blomstring. Spanien blev en turistattraktion insvept i ett färgrikt omslag, ett slags oskyldigt limbo, där alla hemska händelser hamnade i glömskan och sopades under mattan och endast sol, playa, fiesta och tapas blev kvar. Samma turistpaket som gäller än idag.

Det dröjde ända till 2007, under socialisten Zapateros regering, innan Spanien på allvar började försöka skipa rättvisa och våga prata öppet om alla oförrätter, om alla försvunna, om alla människor, de flesta civila, som blivit nedgrävda i något dike längs vägar över hela landet.

Det dröjde ända till 2007, under socialisten Jose Luis Rodriguez Zapateros regering, innan Spanien på allvar började försöka skipa rättvisa och våga prata öppet om alla oförrätter, om alla försvunna, om alla människor, de flesta civila, som blivit nedgrävda i något dike längs vägar över hela landet. Processen att väcka upp minnena och hantera arvet efter Francos diktatur växte under namnet Det historiska minnet “La memoria histórica”. Bland de initiativtagarna till rörelsen var organisationen Asociación para la Recuperación de la Memoria Histórica (ARMH) som grundades år 2000 efter att en grupp aktivister exhumera en massgrav i Priaranza del Bierzo, där resterna av 13 republikaner hittades. Det var startskottet för en bredare rörelse som ville ge historien tillbaka en röst och rättvisa till offer och anhöriga.

En lag om historiskt minne antogs 2007. Det är en schysst och nödvändig process för att leta fram, identifiera och återbegrava försvunna och avrättade under Francos diktatur, och att äntligen kunna skipa rättvisa och ge upprättelse åt deras anhöriga och familjer. Lagen har även medfört att frankistiska symboler och gatunamn tagits bort från offentliga platser. Processen kallas idag för “La Memoria democrática” med fokus på mänskliga rättigheter och utbildning.

I dag råder det inga tvivel om alla dessa vidriga och avhumaniserande handlingar som Franco bar ansvar för under de 36 långa år av diktatur. Att försöka förneka, ignorera, nonchalera, förminska eller på något sätt dölja det, är att begå ett brott mot mänskligheten. Och alla, gamla som unga, som aktivt eller passivt, medverkar till att tysta ner det är medskyldiga.

Parollen ”Livet under Franco var bättre”, som nu vinner mark bland unga spanjorer, är sannolikt inte uttryck för spontan nostalgi, menar sociologen Maite Aurrekoetxea Casaus. Snarare tycks den vara en politiskt framkallad berättelse, byggd på föreställningen att dagens ungdom har misslyckats, att den ”lever sämre” än sina föräldrar och att endast ordningen från det förflutna kan återställa en påstådd normalitet.³

Låt oss därför tala klarspråk och påminna dessa 17 procent av unga spanjorer som inte förstått hur förskräcklig Francos diktatur faktiskt var.