Brevformen eller den epistolära romanen har tillämpats med stor framgång av Madame de Sévigné, Montesquieu och Rosseau. I Månadens brev publicerar vi ett öppet brev - till ett ex, en statsminister eller någon du sett på gatan.

Käre jultomten.

Jag hoppas detta brev når dig innan renarna, med tanke på rådande klimatförändringar, kanske börjar ifrågasätta den logistiska rimligheten i ditt årliga distributionssystem eller till och med kräver kollektivavtal. Det vore olyckligt om min önskelista fastnade i någon form av arbetsrättslig konflikt för i år önskar jag mig inte en revolution. Jag önskar att bli en person.

Jag förstår att det kan låta som en omfattande beställning men jag har gjort noggranna efterforskningar – det finns otaliga guider på sociala medier – och kommit fram till att det krävs förvånansvärt lite för att materialisera en identitet. Det räcker med några noggrant utvalda inredningsdetaljer, gärna i miljövänliga material och beiga nyanser, sådant som påminner om naturen men utan naturens oförutsägbarhet.

När det är tydligt att min mänsklighet, åtminstone min kulturellt erkända sådan, är direkt korrelerad till mängden estetiskt tilltalande inredningsdetaljer i mitt hem skulle jag finna det olyckligt om du inte kunde hjälpa mig att sätta igång med mitt personskapande. Först när jag varsamt kan damma av en vas i “naturlig design”, eller ett keramikklot som “skapar balans i rum och själ”, eller en noggrant kuraterad stapel av obläddrade feel good-böcker,  framstår jag som en individ med substans. Du förstår säkert, käre tomte, att innan dess är jag blott en kropp i ett rum.

Därför önskar jag mig diverse inredningsföremål som ingen riktigt vet vad de är till för, men som antyder att jag vet något om världen som andra ännu inte förstått. Först då kommer alla se mig som en djupt existentiell person, men på ett diskret sätt, tänk dig lite som en ljuslykta i obehandlad lera. 

Alltså, för att bli den person jag önskar vara, och uppfattas vara, har jag insett att jag behöver ting. Till exempel några stenar jag kan positionera i harmonisk oordning som signalerar att jag är trygg i mig själv men ändå formbar; en spegel med ojämn kant för att uttrycka att jag är imperfekt men på ett estetiskt sätt; en vas som bara kan stå tom som en stilla påminnelse om att jag är tillräcklig som jag är; ett doftljus med jordiga toner vars milda rök påminner om skogar jag aldrig besökt, men gärna vill rädda; en handgjord korg i sjögräs, flätad av kvinnor i ett land jag inte minns namnet på, att ha som förvaring av mina tidningar om hållbar livsstil och kanske en filt i ekologisk ull för att visa att jag är en person som bryr sig om planeten men också kan trivas i ökad global uppvärmning.

Och så får jag naturligtvis inte glömma att nämna det där med dammsugningen. Där, på alla fyra dammsugandes under soffan, kommer jag av en slump i kontakt med något djupt inom mig. Jag vet inte om det är min kvinnlighet, kanske tänker jag på tidigare generationer kvinnor som utfört samma reproduktiva arbete, min universella kroppslighet eller bara den där svårdefinierade känslan av att äntligen ha ett tydligt syfte med något jag gör. Hur som helst vore det mycket uppskattat om du kunde skicka mig en möbel med särskilt låg höjd, känslan av att ha ett tydligt syfte är faktiskt ganska trevlig. Kanske är det så att den personen jag vill bli, tycker mycket om att dammsuga. 

Mina önskningar får gärna levereras innan före årsskiftet eftersom jag ska arrangera en nyårsbjudning och jag vill gärna vara en person, och inte blott en kropp i rummet, vid den tillställningen. Och kanske, om det finns plats över i säcken, vill jag vara en person med medvetet omatchade soffkuddar.