Trump-administrationen trappar upp i Karibien med Venezuela i fokus. Under förevändning av en antidrogoperation har USA mobiliserat ett hangarfartyg med kärnvapenkapacitet och flera robotkryssare. Bakom operationen skymtar en moderniserad Monroe-doktrin för att få kontroll över hemisfären, skriver Jaime Gómez Alcazar.

I slutet av 2025 har Karibiska havet åter blivit en dramatisk och strategiskt laddad scen i världspolitiken. Trump-administrationen har beordrat utplaceringen av hangarfartyget USS Gerald R. Ford och flera robotkryssare under förevändningen av en ”antidrogoperation”. I verkligheten rör det sig om den mest omfattande militära upptrappningen i regionen sedan slutet av det kalla kriget.

Samtidigt sammanfaller denna upptrappning med den skärpta konflikten om Essequibo, ett territorium på 159 000 km² som Venezuela gör anspråk på, men som administreras av Guyana. Efter enorma oljefynd offshore har ExxonMobil, Hess och CNOOC etablerat megaprojekt i Stabroek-blocket med produktion som väntas överstiga 1,3 miljoner fat om dagen år 2027.¹

I stället för att avvakta rättslig prövning i Internationella domstolen har USA militariserat omgivningen och förvandlat en juridisk process till ett potentiellt regionalt krig.

Tvisten ligger inför Internationella domstolen i Haag,² men i stället för att avvakta rättslig prövning har USA militariserat omgivningen och därmed förvandlat en juridisk process till ett potentiellt regionalt krig.

En moderniserad Monroe-doktrin
Samtidigt har USA riktat ekonomiska och juridiska påtryckningar mot Colombia. President Gustavo Petro har nu placerats på USA.S OFAC-lista.³ I stora delar av Latinamerika läses detta paket som uttryck för en moderniserad Monroe-doktrin: kontroll över hemisfären, kombinerad med ekonomisk och rättslig disciplinering och förebyggande åtgärder mot multipolära allianser.

I denna uppdaterade version är interventionen inte nödvändigtvis militär invasion, utan en samordnad användning av sanktioner, lawfare, underrättelseoperationer och medieretorik.⁴ Denna strategi bygger på att skapa narrativa ramverk som legitimerar åtgärder i demokratiskt språkbruk: begrepp som ”mänskliga rättigheter” eller ”kamp mot korruption” används selektivt för att rättfärdiga politiska interventioner som egentligen är ekonomiska och strategiska.

Historiska rötter och kontinuitet
Även om Monroe-doktrinen från 1823 formulerades som skydd mot europeisk expansion, kom den praktiskt att legitimera USA:s militära dominans i regionen med interventioner i Guatemala år 1954, Dominikanska republiken 1965, Grenada 1983 och Panama 1989. Under 2000-talet utvecklades denna logik genom Plan Colombia, som institutionaliserade militarisering genom säkerhetsargument.⁵

USA:s roll i kuppförsöket i Venezuela 2002 och statskuppen i Honduras 2009 visar att interventionen aldrig upphörde, utan endast ändrade form.

USA:s roll i kuppförsöket i Venezuela 2002 och statskuppen i Honduras 2009 visar att interventionen aldrig upphörde, utan endast ändrade form. Kubas ekonomi har under mer än 60 år varit föremål för en blockad som enligt FN-resolutioner utgör kollektiv bestraffning, och liknande metoder har senare använts mot Venezuela och Nicaragua, vilket visar att ekonomiskt tryck är en central komponent i modern imperial strategi.

Multipolaritet och kampen om energi
Konflikten i Essequibo avslöjar en global kamp om energi och råvaruflöden i en värld som rör sig bort från unipolaritet. BRICS-expansionen och Kinas ökade investeringar i latinamerikanska och karibiska hamnar och telekommunikation har förändrat maktbalansen.⁶ BRICS planerar dessutom alternativa betalningssystem för att minska dollarns dominans, något som oroar USA:s finans- och säkerhetsetablissemang.

För USA innebär ett förlorat Karibien en strukturell förlust: kontroll över det strategiska havsområde som förbinder Atlanten och Stilla havet.

Brasilien och Venezuela driver aktivt en multipolär diplomati, och flera latinamerikanska länder vill utveckla ekonomiska relationer oberoende av USA:s kontroll. För USA innebär ett förlorat Karibien en strukturell förlust: kontroll över det strategiska havsområde som förbinder Atlanten och Stilla havet. Karibien är därför inte perifert utan en frontlinje i kampen om världsordningen och energisystemens framtid.

Militariserad normalitet
USA:s robotangrepp mot små båtar i karibiska farvatten har i skrivande stund skördat 80 civila liv, huvudsakligen fiskare enligt internationella medier.⁷ FN:s människorättskommissarie har varnat för utomrättsliga avrättningar, eftersom insatserna sker utanför erkänd väpnad konflikt.⁸

FN:s människorättskommissarie har varnat för utomrättsliga avrättningar eftersom USA:s attacker mot båtar i Karibien sker utanför erkänd väpnad konflikt.

Denna utveckling är också del av ett globalt mönster där drönare och ”kirurgiska” militära verktyg används för att undvika politiska kostnader på hemmaplan och för att neutralisera debatt om krigets legitimitet. Tekniken skapar ett nytt dilemma: ju enklare det är att använda våld, desto svagare blir den globala spärren mot dess missbruk.

Tlatelolco och kärnvapenhotets återkomst
Genom Tlatelolco-fördraget (1967) blev Latinamerika och Karibien världens första kärnvapenfria zon. När hangarfartyget USS Gerald R. Ford med kärnvapenkapacitet nu opererar i regionen undermineras både traktatets anda och praktiska legitimitet. Efter Kubakrisen var en av de största diplomatiska framgångarna att Karibien förblev fria från kärnvapenstrategisk konfrontation. Denna säkerhetsarkitektur hotas nu av samma stat som en gång krävde den.

OAS – legitimitetskris och institutionellt beroende
Organisationen för amerikanska stater (OAS) beskriver sig som regionens demokratiförsvarare och forum för fredlig konfliktlösning. Men dess agerande uppvisar tydlig asymmetri. OAS fördömde omedelbart Venezuela efter anklagelser om hot mot oljeinstallationer i Guyanas farvatten, men förblev tyst när USA:s angrepp ledde till civila dödsfall. USA finansierar omkring 50 procent av OAS budget, och 22 program har stängts under 2025 efter amerikansk finansfrysning.⁹

Valet av Albert Ramdin som generalsekreterare har inte förändrat denna struktur. OAS framstår alltmer som en institutionell fortsättning av kalla krigets logik: ett diplomatiskt verktyg för stormaktens intressen, inte ett neutralt forum för regional fred. Dess tystnad inför militära angrepp och dess snabba hävstänger mot progressiva regeringar gör att den förlorat förtroende bland sociala rörelser, akademiker och diplomater i regionen.

Intern kolonialism och lokala splittringar
CARICOM¹⁰ är djupt splittrat. Trinidad och Tobago stödjer öppet USA:s linje, medan andra länder efterfrågar neutralitet. Sociologen Aníbal Quijano beskriver detta som intern kolonialism: när nationella eliter legitimerar extern dominans.¹¹ Samtidigt mobiliseras civilsamhället, fackföreningar och ursprungsfolk som kräver att Karibien förklaras som zon av fred. Denna kraft växer, som svar på vad som alltmer uppfattas som en existentiell fråga: rätten att existera utanför stormaktspolitikens logik.

Det som nu utspelas i Karibien är inte en kamp mot droger, utan en kamp om suveränitet och geopolitisk riktning.

Folkrätten förbjuder hot eller användning av våld och uppmanar alla medlemmar att respektera andra staters suveränitet, territoriella integritet och politiska oberoende¹². Det som nu utspelas i Karibien är inte en kamp mot droger, utan en kamp om suveränitet och geopolitisk riktning. Ett nederlag för folkrätten här skulle innebära en farlig global normförändring där militära lösningar ersätter diplomatiska processer.

Abya Yala och framtidens diplomati
Begreppet Abya Yala — ”det levande landet” — beskriver kontinenten som en civilisatorisk helhet. Det pekar mot en geopolitisk identitet byggd på samarbete och respekt för självbestämmande. En ny strategi kräver gemensamma positioner i FN, civila verifikationsmekanismer, institutionella spärrar mot lawfare och självständiga energi- och infrastrukturprojekt. Frågan är inte ideologisk, utan existentiell: förmågan att bestämma över sin framtid.

Historien visar att när Abya Yala agerar enat har dominans förvandlats till frigörelse. Att försvara Karibien som zon av fred är därför inte symbolpolitik utan en strategi för överlevnad och värdighet. Ingen stormakt, hur mäktig den än är, står över folkens suveränitet.