Hur står det till med tillgängligheten i Sverige egentligen? Negar Mottaghi bevittnar hur restauranger på västkusten inte kan ta in en rullstol, inte har ramp eller för höga bord.

En kollega och jag var nyligen i en småstad på västkusten för att föreläsa. Jag skulle prata om våld i nära relationer, han om fysisk tillgänglighet. Jag är gående. Han är rullstolsanvändare. Tillsammans blev vi som två levande kontraster som råkade befinna oss i ett dygn fyllt av aha-upplevelser och en del ilska.

För samtidigt som han belyste allt vi normtypiska ofta tar för givet, fick jag i realtid bevittna hur han utsattes för otillgänglighet efter otillgänglighet. Kaffekoppar placerade i höjd för tvåmetersmän på hotellfrukosten. Trottoarkanter som skickade honom på omvägar. Hissar ur funktion. Och ett populärt hotellspa som tydligen inte är till för personer i rullstol, men absolut för alla andra som vill betala.

Andra restaurangen hade ramp, men bara till en dyblöt uteservering under ett tak som läckte.

När föreläsningarna var klara ville vi äta något gott. Mitt krav var kött och bea. Hans krav: att faktiskt kunna ta sig in. Första restaurangen hade bea men ingen ramp. Andra restaurangen hade ramp, men bara till en dyblöt uteservering under ett tak som läckte. Därifrån fanns dörren in till restaurangen, så jag gick in och frågade efter en mobil ramp. Servitrisens svarade “Tyvärr, vi har ingen ramp. Men ni kan sitta där ute om ni vill.” Där ute? I regnet? I kylan? På blöta stolar? Jag har aldrig känt så mycket sekundärskam i hela mitt liv.

Min kollega tog det med en sorts ”van vid detta”- ro och svarade: ”Synd. Vi var ett sällskap på 50 som hade tänkt äta här. Men vi tar våra pengar någon annanstans.” Sedan rullade han nerför rampen och jag travade efter med våra paraplyer, eftersom rullstolar inte kommer med paraplyhållare tydligen.

Tredje restaurangen hade ramp. En felvinklad, brant ramp som krävde både teamwork och en tredje person som dök upp för att hålla upp dörren (för ramper innebär tydligen inte öppningsbara dörrar). Men de hade i alla fall bea! Så vi kämpade oss in, bara för att mötas av en lokal som mest liknade ett dåligt skämt, enbart barbord och barstolar! Det var som att klara bana ett men inte låsa upp resten av spelet. Som att befinna sig mitt i en dålig film! Det spelar ingen roll hur kvällen slutade. För insikten slog hårt, det är praktiskt taget omöjligt att äta kött med bea om du sitter i rullstol.

Hur inkluderande är det att kunna ta sig in i restaurangen, men inte få plats vid ett bord? Att bo på hotell men inte kunna duscha? Att gå på museum men inte kunna se utställningen på övervåningen.

Och här någonstans blir det smärtsamt tydligt att tillgänglighet i Sverige inte är någon självklarhet. Det är normaliserad diskriminering, inlindad i falska ord som “inkluderande”, “öppet för alla” och “vi gör vårt bästa”. Hur inkluderande är det att kunna ta sig in i restaurangen, men inte få plats vid ett bord? Att bo på hotell men inte kunna duscha? Att gå på museum men inte kunna se utställningen på övervåningen. Att kunna komma in i en butik men inte nå kassan eller kortterminalen osv osv.

Det är dessutom alltid fel person som får bära skammen. Det är aldrig restaurangägaren som rodnar, utan det är personen som blir kvar utanför dörren. Det är aldrig verksamheten som måste förklara sig utan det är den som inte kommer in som förväntas förstå. Ibland känns det som att många verksamheter i praktiken skulle kunna sätta upp en skylt där det står “endast gående personer”, och de flesta skulle fortfarande tycka att det var rimligt.

Det ska inte krävas aktivism för att få tillhöra ett samhälle. Och bea-jakten är bara ett litet exempel, större hinder än så finns i kollektivtrafiken, vården, skolan, kulturen, på arbetsplatser och i myndigheters lokaler. Tillgängligheten brister överallt och vi behöver inse det.