Angola firar femtio år som självständig nation. Landet sitter på ett batteri av naturresurser, regionalpolitiskt inflytande och geopolitiska kontaktnät för att vända utvecklingen med skyhög inflation, utbredd hopplöshet och det färska minnet efter kravaller som drabbade angolanska städer under sommaren. Hur ser ledande MPLA:s framtid egentligen ut? Klas Lundström besöker landet.

Över centrala Luanda sveper en drös rysktillverkade stridsflygplan fram och går in för landning på flygplatsen Quatro de Fevereiro, döpt efter den ödesmättade lördagen 1961, då den väpnade angolanska befrielsekampen inleddes i form av strejker, storskaliga protester och uppror i fängelser där politiska fångar hölls inspärrade. I den förvirrade tystnaden mellan de passerande planen och det eftersläpande dånet blickar Catalina upp mot himlen med trött blick. Hon kom till Luanda som ung studerande från Huamboprovinsen i de angolanska inlandshögländerna för att söka skydd undan inbördeskrigets härjningar.  

Den ödesmättade lördagen 1961 inleddes den väpnade angolanska befrielsekampen i form av strejker, storskaliga protester och uppror i fängelser där politiska fångar hölls inspärrade.

Studierna blev snart ett minne blott, överlevnad krävde all hennes vakna tid och sedan 1990-talet har hon inhyst sig i en gränd på halvön ”A Ilha” (ön) som letar sig ut som en avkrok från centrala Luanda, försedd med stränder, skogsområden och en sedan 2002 pågående landdispyt mellan stat och internflyktingar.  

– Det där ljudet väcker minnen, säger hon och nickar mot skyn. Av krig, flykt och tråkigheter. Angola firar femtio år, det är därför de där planen håller på som de gör och flyger runt, runt ovanför oss.  

Sedan blickar Catalina ner i sin röda tvättbalja. Den är sprucken och här och var har färgen flagat. I baljan ligger hennes levebröd: färsk frukt som hon via mellanhänder får skickade till sig från hemprovinsen Huambo. Hon sitter nedsjunken på en pall där en av ”A Ilhas” otaliga trånga gränder börjar. Där delar små matbutiker, bostäder under plåttak, skönhetssalonger och barer utrymme längs en grusväg som fortfarande är lerig efter morgonens regnskurar. Ett soundsystem bidrar till den uppsluppna eftermiddagsstämningen och tvingar människor att skrika sig hesa för att göra sig hörda över dunket av trummor och bas.  

– Femtio år av överlevnad, trettio av inbördeskrig, noll av glädje, säger Catalina i ett oväntat musikavbrott.  

Femtio år av överlevnad, trettio av inbördeskrig, noll av glädje, säger Catalina i ett oväntat musikavbrott.

En berusad man raglar ut ur gränden och en öldrickande klunga och visar sin uppskattning för Catalina genom att höja sin Cuca-flaska mot himlen.  

– Den här damens frukt är den bästa i stan, direkt från Huambo!  

Catalina avfyrar ett snett leende åt mannen och viftar sedan bryskt bort honom, tillbaka till oväsendet, in i bara en av många delar av Angola som byggdes i all hast, av desperata händer. Under krigstid. 

Folkrörelsen för Angolas befrielse (MPLA), grundad 1956, spelade en central roll i Angolas självständighet från portugisiskt styre i november 1975 och har förblivit landets dominerande politiska kraft. För många angolaner är MPLA liktydigt med staten själv. 

2017 tog president João Lourenço över en internkonfliktpräglad partiskuta som stävade fram genom stormiga politiska vatten.  

Efter att ha efterträtt José Eduardo dos Santos påbörjade Lourenço en politisk vårstädning som sände chockvågor inom MPLA-rörelsens oligarki och dos Santos innersta krets, vilken ställdes till svars och inför rätta för decennier av korruption och nepotism som lamslagit Angolas ekonomiska utveckling och raserat de välfärdsprojekt som sjösattes efter självständigheten 1975.¹ Mellan 1975 och 1992 ledde MPLA Angola inom ramen för en uttalat marxist-leninistisk folkrepublik och i väpnad strid (med Kubas stöd) mot två USA- och Sydafrikastödda rebellgrupper, FNLA och UNITA. Med hjälp av kubanska läkare och lärare byggde Angola upp en hälso- och utbildningssektor som senare forskning kontextualiserar som avancerad, tillgänglig och kostnadsfri.² Under Portugals kolonialstyre dröjde det till 1845 innan angolaners hälsa och utbildningsmöjligheter ens blev föremål för politiska debatter.³

”A Ilhas” sju kilometer långa och smala landremsa är fysiskt avskild från resten av den afrikanska kontinenten. Här grundade portugisiska sjömän 1576 den koloni som senare växte till dagens Luanda. På ena sidan blickar invånarna ut över Atlanten, på den andra inåt mot Luandas gråtrötta hamn. Under det utdragna inbördeskriget mellan 1975 och 2002 blev ”A Ilha” slutdestination för tusentals internflyktingar som slog sig ner i skogsområdet ”A Floresta”.  

Catalina, en av många som undflydde döden i ”A Ilhas” vimmel, insåg först som vuxen att kriget hade stakat ut hennes liv. Det Huambo och rurala Angola som hon växte upp och mindes med ett barns ögon fanns inte längre kvar, utan hade grusats till oigenkännlighet under hårda strider mellan MPLA-regeringen och UNITA under 1990-talet.⁴ 

När inbördeskriget tog slut – i och med UNITA-ledaren Jonas Savimbis brutala död 2002, med hjälp av amerikansk och israelisk underrättelsetjänst – blev således många internflyktingar kvar i Luanda. Inte bara för att de saknade alternativ att återvända till, det Luanda som de levde i var även deras stad och plats i världen.⁵)

Stora delar av Angolas land förblev länge minerat och mineralrika landsändar var beslagtagna av utländska företag som finansierade och beväpnade både MPLA-regeringen och UNITA-rörelsen med vinster från utvinningen av diamanter, koppar, kobolt, litium och guld.

Stora delar av Angolas land förblev länge minerat och mineralrika landsändar var beslagtagna av utländska företag som finansierade och beväpnade både MPLA-regeringen och UNITA-rörelsen med vinster från utvinningen av diamanter, koppar, kobolt, litium och guld.⁶ 

– I Angola är människor alltid på flykt, förklarar Catalina. De jagar arbete, söker inkomster, försöker försörja sina familjer eller flyr från vräkningar.  

Det sistnämnda har varit ett återkommande inslag för ”A Ilhas” invånare. Tvångsvräkningar har blivit vad antropologen António Tomas kallar ”en vardaglig teknik för ordenamento do território (markförvaltning)”⁷ Dessa har också skett i återkommande omgångar såväl före som efter självständigheten.  

Under oljebonanzan under nollnolltalet och en bit in på 2010-talet antog emellertid tvångsvräkningarna, enligt Tomas, en ”annan natur” och inom ramen för ”en större urban omvälvning” där spåren av inbördeskriget, inklusive dess offer (papperslösa internflyktingar), skulle bereda plats åt en modern urban fasad. På ”A Ilha” blev skyskrapor, femstjärniga hotell och fräna nattklubbar längs strandkanten en vallfärdsplats för nyrika angolaner och Luandas svällande expat-community (knutna till Angolas gruv-, olje- och byggindustrier).  

Det är förståeligt att angolanska staten agerar: år 2050 väntas landets stadsbefolkning har tredubblats och jakten efter långsiktiga ekonomiska substitut att bottna statsfinanserna i har hittills varit fruktlös.

Den pågående ansiktslyftspolitiken, initierad av dos Santos regering i tider av skyhöga oljepriser, har emellertid letat sig långt bortom Luanda och ritat om infrastruktur och levnadsvillkor för många angolaner i städer som Lubango, Menongue och Namibe.⁸ Det är förståeligt att angolanska staten agerar: år 2050 väntas landets stadsbefolkning har tredubblats och jakten efter långsiktiga ekonomiska substitut att bottna statsfinanserna i har hittills varit fruktlös. President Lourenço har flera gånger understrukit vikten och brådskan i att diversifiera landets oljebaserade ekonomi.⁹ Han vill även nedmontera den ”resursförbannelse”-modell som oljans intäkter, möjligheter och avtal har försett den angolanska staten med.¹⁰ 

Om olja i Luandas omgjorda innerstadskvarter har blivit en symbol för tillväxt har det svarta guldet visat sig i form av svårbegripliga matematiska konstellationer på landsbygden. Här ringlar bil- och motorcykelköer sig långa vid bensinstationer och sår frustrationens frön bland folklagren.  

– Det är fullständigt kaos, säger en västerländsk safarientreprenör i södra Angola. I september missade jag bensin och kunde inte arbeta på veckor. Hur det ens kan hända i ett av Afrikas största oljeproducerande länder övergår mitt förstånd. Jag får inte ihop det, det här landet pumpar ju upp miljontals fat varje dag. 

Det är fullständigt kaos, säger en västerländsk safarientreprenör i södra Angola. I september missade jag bensin och kunde inte arbeta på veckor. Hur det ens kan hända i ett av Afrikas största oljeproducerande länder övergår mitt förstånd.

I juli utbröt massiva protester i Luanda och andra städer efter att MPLA-regeringen skar ner på ett i sina ögon kostsamt bensinsubventionsprogram.¹¹ Kraftigt höjda bränslepriser slog genast hårt mot Angolas minibustjänster och strejker lamslog stora delar av landet. Snart bröt plundring, vandalism och sammanstötningar med polisen ut i Luanda och spred sig till andra delar av landet, vilket till slut ledde till minst 22 dödsfall och omkring 200 skadade.¹² Samtidigt bjöd Angola in Argentinas landslag i fotboll för en vänskapsmatch som en del av 50-årsfirandet¹³ i hopp om att dämpa kritiken mot regeringen genom att låta folket möta världsmästarna, ledda av superstjärnan Lionel Messi.¹⁴ 

”Idrottsspektaklet” fördömdes emellertid omgående av människorättsorganisationer i Angola och Argentina, vilka påpekade att ”de miljontals dollar som lagts på en enda fotbollsmatch” bättre kunde bistå Angolas befolkning, där nästan 70 procent lever under fattigdomsgränsen och 15 procent av alla hushåll lever i extrem fattigdom, enligt FN-organet IFAD.¹⁵ 

Selma, anställd inom den offentliga hälsovården i Menongue, centralort i provinsen Cubango i södra Angola, liknar fotbollsmatchen mellan Angola och Argentina vid ett ”opium för folket”-trick.  

– Det handlar bara om att dölja verkligheten, säger hon. Eller åtminstone hoppas att vi glömmer den en stund. Så många människor är hungriga och desperata efter hopp i det här landet – och vad ger regeringen oss? 90 minuter fotboll. Det gör mig bara ledsen, vi förtjänar bättre. 

Selma, anställd inom den offentliga hälsovården i Menongue, centralort i provinsen Cubango i södra Angola, liknar fotbollsmatchen mellan Angola och Argentina vid ett ”opium för folket”-trick. 

Dessvärre upphör inte motgångarna här. Sedan 2024 har Angola uthärdat sin värsta torka sedan självständigheten.¹⁶ ”El Niños” oförutsägbara beteendemönster har minskat nederbörden drastiskt i de södra provinserna Huíla, Cunene och Namibe, vilket fråntog tillgången till dricksvatten för 1,2 miljoner människor.¹⁷ Längs med vägen som leder mot staden Namibe, nära gränsen till Namibia, ropar män och kvinnor till förbipasserande bilar i desperata försök att sälja säckar med träkol. Varorna är resultatet av okontrollerad avverkning längs bergspasset Serra da Lebas majestätiska sluttningar. Här kämpar otaliga familjer mot nätternas bitande kyla och dagarnas brännande solsken för en högst tveksamt lönsam inkomst.¹⁸ 

Vid utkanterna av Tombwa, en fiskestad grundad av portugisiska fiskare, ploppar så kallade ”ökenförorter” (centralidades) upp ur marken som små klippformationer, byggda med statliga medel för att minska överbefolkning och dess sårbarhet för sjukdomar.¹⁹ Dess värre präglas tillvaron helt och hållet av vattenfrågan. Svarta marknadens primära vara är vattendunkar och kvinnor försörjer hela familjer genom att släpa dunkar för motsvarande korvören.²⁰ 

President Lourenço har flera gånger understrukit vikten och brådskan i att diversifiera landets oljebaserade ekonomi.

Den årliga nederbörden är försumbar och en bensinstation några kilometer bort är enda platsen dit människor kan söka sig för att ladda en mobiltelefon, tvätta händerna på kundtoaletten eller åtnjuta satellitmottagning. María är i nedre tjugoårsåldern och vars försörjning bottnar i oregelbundna nattskift på bensinstationen.  

– Det är fem kilometer att gå, förklarar hon.  

Hon ger sig av före gryningen för att hinna till sitt pass och går sedan hem mitt i natten.  

– Jag vågar inte gå längs vägen när det är mörkt, säger hon. Lastbilar och motorcyklar kör så fort och man vet aldrig om föraren är berusad eller håller på att somna vid ratten. Men i öknen, på natten, finns schakaler och andra djur som man måste se upp för. 

Hur tror hon att livsvillkoren för människorna i Namibeöknen kommer att se ut om tio år? María tystnar och sitter länge försjunken i tankar medan hon stirrar ut genom bensinstationens luftkonditionerade fönster. Här inne säljs det främst säljs läsk, alkohol och snacks.  

– Jag vet inte, säger hon till slut. Jag har aldrig riktigt tänkt på framtiden, jag har aldrig haft tid för det. 

På Namibes fiskmarknad är kunder, försäljare och fiskare överens om att framtidens konturer redan har lagt sig över världens äldsta ökenregion. Klimatförändringar har medfört varmare havsvatten, vilket ritar om förutsättningarna för marina ekosystem under ytan, samtidigt som yttre krafter förändrar levnadsvillkoren och minskar fångsterna för människor längs Namibes ”skelettkust” (kallad så på grund av sina många skeppsvrak och övergivna fartyg).  

Paulo står med ena foten på sandtröskeln där Namibeöknen slutar medan den andra låter sig svalkas av Atlantens slutliga möte med land. I gryningen närmar de sig, förklarar han. 

– Där, säger han och pekar mot horisonten, utraderad av en molnslöja. Det här vädret är perfekt för dem. 

Klimatförändringar har medfört varmare havsvatten, vilket ritar om förutsättningarna för marina ekosystem under ytan, samtidigt som yttre krafter förändrar levnadsvillkoren och minskar fångsterna för människor.

”De” är de kinesiskflaggade fisketrålarna som guppar på tomgång långt ute till havs under dagarna, i skydd av internationella vattenbestämmelser, fram tills vargtimmen. I skarven mellan natt och dag, just före gryningen när det är som mörkast och havet pressas som längst in mot land, kastar de sina illegala och finmaskiga nät och värmer upp motorn och styr kursen inåt land. Näten gillrar en effektiv och snabbsvepande fälla för den marina världen och förutom fisk dras bottensediment och korallrev med i vad som förkroppsligar en pågående och långsam dödsstöt av Cunenes yttre kontinentalsockel.²¹  

– Trålarnas ”myggnät” slukar allt i sin väg, säger Paulo och suckar, alltjämt med blicken kvar ut mot horisonten.  

För Paulo innebär utvecklingen – Kinas så kallade ”mörka havsflotta”, en hybridindustri av militär expansion och ekonomisk opportunism – en katastrof. Paulo växte upp i Namibe, en fiskedominerad kuststad anlagd av den portugisiska kolonialmakten på 1840-talet. Som barn till portugisiska nybyggare som lämnade ”metropolen” (det officiella namnet för det portugisiska imperiets europeiska centrum) och António de Oliveira Salazars fascistdiktatur bakom sig för ”provinsen” Angola och löften om ”ett nytt liv” växte han upp med bilden av imperiet som osårbart, starkt och enat.  

– Vi var de vita och försedda med privilegier som vår hudfärg garanterade oss, men här nere i södra Angola var det inget liv i överflöd.  

Paulo berättar att han följde med sin far ut på havet för första gången som sexåring och efter skolan hjälpte han till med fångsten, nättrassel och förberedelserna inför fiskförsäljningen till lokala marknader och mellanhänder. 1961 började den väpnade angolanska befrielsekampen att slita det portugisiska imperiet itu, först i form av riktade attacker i norr, nära gränsen till det just självständiga Kongo-Kinshasa, därefter i form av en fullskalig väpnad kamp.²² Den 25 april 1974 störtades den portugisiska diktaturen av en militärkupp som övergick i den så kallade ”nejlikerevolutionen” och Portugals samtliga kolonier – däribland förutom Angola även Mozambique, Guinea-Bissau och Östtimor – utlovades självständighet.²³ 

När poeten, läkaren och MPLA-medgrundaren Agostinho Neto till slut förklarade Angola självständigt den 11 november 1975, efter ett stormigt år av inbördesstrider mellan rivaliserande befrielserörelser med egna agendor och utländska finansiärer, föreföll den postkoloniala framtiden lika öppen och gränslös som utsikten från Namibes hamnkvarter.²⁴ 

När poeten, läkaren och MPLA-medgrundaren Agostinho Neto till slut förklarade Angola självständigt den 11 november 1975, efter ett stormigt år av inbördesstrider mellan rivaliserande befrielserörelser med egna agendor och utländska finansiärer, föreföll den postkoloniala framtiden lika öppen och gränslös som utsikten från Namibes hamnkvarter.

– De flesta ”portugiser” kastade alla sina behörigheter på biltaken och flydde, berättar Paulo. Få hade någonstans att ta vägen, många var ju födda i Angola och visste inget annat. Andra hade någon släkting eller bekant i Portugal och hoppades på hjälp där. Andra körde söderut, mot Sydafrika, där de hoppades att apartheidregeringen skulle välkomna dem med öppna armar.  

De flesta som lämnade Portugals avvecklade kolonier ”återvände” till ett sargat europeiskt land som de varken hade levt i eller i många fall aldrig besökt, nu som retornados (”återvändare”). Paulo minns föräldrarnas oro när Angola blev självständigt. Alla frågetecken.  

Frågetecknen har knappast blivit mindre, inte ens efter inbördeskrigets slut. Och särskilt inte efter att det uppdagats hur pass långt president dos Santos gick i sin utförsäljning av Angolas naturresurser. Dessa vatten, förklarar Paulo och sveper en arm längs med havstavlan, har varit hans värld och levebröd sedan litet barn. Dessa vatten var också en viktig del i kohandeln inför låneavtalen med framför allt Kina, vilket integrerade Angola som aktör i Kinas ”Belt and Road Initiative” (BRI).²⁵ 

Nu, tjugo år senare, har dos Santos efterträdare Lourenço i omgångar visat motståndskraft mot Kinas cementerade inflytande över Angolas ekonomi.²⁶ Det har gjorts för att tillfredsställa en rasande inhemsk väljarkår (som ventilerade sina antikinesiska sentiment under de blodiga sociala oroligheterna i juli och augusti), men inte i så pass stor utsträckning att Angola löper risken att förlora Pekings gunst.²⁷   

Men Lourenço har spelat spelet väl. Och allt vid en geopolitiskt känslig tidpunkt då Angola återigen betraktas som en kronjuvel för konkurrerande icke-afrikanska stormakter. Lourenços förbättrade relationer med Washington ledde till att dåvarande presidenten Joe Biden besökte Angola 2024. Ett historiskt möte som betonade södra Afrikas centrala betydelse för västvärldens behov av stabil tillgång till sällsynta jordartsmetaller, strategiska fiskevatten och djuphavshamnar.((Joshi 2025) 

”Lourenços regering har sett Angolas utrikespolitik vandra bort från ideologisk till pragmatisk multipolaritet – och bli genuint alliansfri”, konstaterade Alex Vines, chef för Chatham Houses Afrikaprogram, till BBC.²⁸ 

I slutändan handlar lejonparten om ”Lobitokorridoren”, ett megainfrastrukturprojekt och utbyggnad av en redan befintlig järnvägslinje som sträcka sig som en 1 344 kilometer lång orm och knyta samman Kongo-Kinshasas kobolt-, litium- och koppargruvor och Zambias kopparbältsregion med kuststaden Lobito längs Angolas atlantkust. Lobitokorridoren förverkligar en västerländsk kolonialdröm som löper tillbaka till Berlinkonferensen 1884–1885 – en säker, billig och trygg handelsväg från Afrikas hjärta till Atlanten.((Frank 2024;  

”På papperet är det ett praktiskt järnvägs- och hamnnätverk som kopplar samman Kongo-Kinshasa och Zambia med Angolas kust”, skriver historikern Dean Clay.²⁹ 

I verkligheten ekar det förflutna där Afrikas rikedomar primärt gynnar främmande makter på bekostnad av lokalsamhällen som står kvar med smulor att slåss inbördes om. Ironiskt nog har Donald Trumps utrikespolitik redan försenat Lobitokorridoren genom att dra ner på amerikansk infrastrukturfinansiering i Afrika och indragna USAID-medel, särskilt i Zambia. Allt samtidigt som han sjösätter ett handelskrig med Kina, den stat som råkar kontrollera den överväldigande majoriteten av ”korridorregionens” koboltgruvor.³⁰ 

Ironiskt nog har Donald Trumps utrikespolitik redan försenat Lobitokorridoren genom att dra ner på amerikansk infrastrukturfinansiering i Afrika och indragna USAID-medel, särskilt i Zambia.

Paulo åser hur tidvattnet vänder. Det är fullmåne och goda chanser till krabbfångst, förklarar han. Längre ut till havs har självhushållande och småskaligt fiske det allt svårare att konkurrera mot kinesiska trålare som dammsuger havsbottnen och minskar bestånden i de vatten som fött generationer av angolanska fiskare. 

– Det har förekommit protester både lokalt och nationellt mot den tidigare regeringens öppna armar för främmande länder att komma och stjäla vår försörjning, säger Paulo. Folk förlorar inte bara sina jobb och sin förmåga att försörja sina familjer – de förlorar sin identitet och sin plats i samhället. När Angola var i desperat behov av dollar efter inbördeskriget var allt till salu. Nu upplever vi effekterna av den politiken genom att vi inte kan överleva på löner som är för låga för att klara de höga levnadskostnaderna i det här landet. 

Samtidigt som Kina och USA har gått in i vad politiska bedömare kallar ”Kalla kriget 2.0.” kämpar Angola för att hålla sig flytande mitt i en pågående storm av externa omständigheter som påverkar landets inrikespolitik.³¹ Men Angola blev också självständigt under liknande förhållanden. 1975 hade USA förödmjukats i Vietnam och dåvarande utrikesminister Henry Kissinger såg en chans till ”amerikansk upprättelse” i Angola.³² 

”En kraftfull markering i Angola skulle fördriva spöket från Vietnam och installationen av en klientregim i Luanda skulle ge ett billigt lyft för amerikanskt anseende och hans egen prestige”, skriver historikern Piero Gleijeses. 

President Lourenço, bör understrykas, har försökt något liknande under sina två snart gångna mandatperioder. Ett försök att ge Angola upprättelse efter trettio år av nepotism, korruption och utförsäljning av mineralresurser i utbyte mot mutor, inflytande och personliga vinster (allt dokumenterat i publiceringen ”Luanda Leaks”, en pinsam skandal för den framlidne expresidenten dos Santos (död 2022) och dennes dotter Isabel dos Santos (som undflytt korruptionsanklagelser och lever i Dubai).³³ 

Uppfattningen att Lourenços utrensning av ett korrumperat och familjedynastiskt maktcentrum tvärstannade när saker och ting verkligen började förändras – politiskt, socialt och juridiskt – delas av många angolaner.

– Lourenço kom till makten och började rensa ut dos Santos anhängare och familjemedlemmar, men sedan slutade han bara plötsligt, förklarar en västerländsk affärsman verksam i Luanda. Han borde ha fortsatt och gett Angola en chans till en nystart, vilket hade kunnat ge landet något att glädjas åt efter femtio år av självständighet. 

Uppfattningen att Lourenços utrensning av ett korrumperat och familjedynastiskt maktcentrum tvärstannade när saker och ting verkligen började förändras – politiskt, socialt och juridiskt – delas av många angolaner. 

– Partiet skulle ha imploderat om Lourenço hade fortsatt, tror Catalina.  

Det är sen eftermiddag och de första myggen har börjat surra omkring gränden. Catalina sitter fortfarande på sin pall intill fruktbaljan vid. När nästa presidentval hålls 2027 är Lourenço inte längre aktuell som Angolas främste politiske ledare. Frågan är om 2027 blir året då MPLA tvingas lämna över maktens nycklar till de bittra rivalerna i UNITA. Sedan det första flerpartivalet 1992 har UNITA minskat väljaravståndet till sin politiska ärkerival. I Luanda har UNITA till och med förnedrat MPLA genom att vinna huvudstaden 2022 (63 procent mot MPLA:s futtiga 33 procent).³⁴ 

Att säkra stödet och förtroendet hos ett folk som överlevt ett brutalt inbördeskrig, utbredd hunger och otaliga ekonomiska kriser är ingen lätt sak. Att formulera en framtidsvision som Angolas unga majoritetsbefolkning kan tro på är ännu svårare. Känslan av tillhörighet, av att vara rotad i något, är avgörande, menar den angolanske arkitekten Michel Zeca i en intervju med CNN.³⁵ 

Över hela Angola finns synliga tecken på ständig rotlöshet: skolbarn som bär med sig egna stolar till klassrummen, kvinnor som sover bredvid sina marknadsstånd, kongolesiska flyktingar som undflytt pågående väpnade konflikter i Kongo-Kinshasa.

”Offentliga platser bör vara demokratiska, någonstans där människor kan känna ägandeskap och stolthet,” säger han. 

Över hela Angola finns synliga tecken på ständig rotlöshet: skolbarn som bär med sig egna stolar till klassrummen, kvinnor som sover bredvid sina marknadsstånd, ovanpå säckar för att skydda sina varor från klåfingriga tjuvar, kongolesiska flyktingar som undflytt pågående väpnade konflikter i Kongo-Kinshasa för att ”försvinna i mängden” på ”A Ilha”. Här överlever de på korvören från försäljning av krimskrams och egengjorda smycken. Precis som Catalina en gång gjorde när Angolas inbördeskrig rasade och hon var en ung student som hamnade i Luanda för att vänta ut kriget. Trettio år senare är kriget över, men hon är kvar. Vilket Angola som omringar henne vet hon inte längre, om hon någonsin vetat det. 

– När Angola föddes var MPLA dess barnmorska, säger Catalina. Kanske vore partiets upplösning inte det värsta som kan hända. Efter döden följer trots allt något helt annat.