Det är en märklig och obehaglig tanke: att det inte längre är skogsskövlingen eller utsläppen som skrämmer oss mest – utan själva skogen. Misha Istratov skriver om det växande fenomenet biofobi.

Naturkontakt bör bli lika självklar i skolan som läsning och idrott. När naturen blir en främling blir den också svårare att försvara. Biofobi är inte bara en privat rädsla – det är en kulturförskjutning som gör naturen politiskt försvarslös och därmed vår livsgrund förhandlingsbar.

Det är en märklig och obehaglig tanke: att det inte längre är skogsskövlingen eller utsläppen som skrämmer oss mest – utan själva skogen. Att naturen, som i generationer har varit vår bakgrundskuliss och vårt språk, nu väcker äckel, obehag och rädsla hos en växande del av befolkningen. Och att det inte bara är en känsla – utan något som spiller över i våra prioriteringar.

En ny forskningssammanställning från Lunds universitet samlar 196 studier om det forskarna kallar biofobi: starka negativa känslor inför naturen och dess delar, och kopplar fenomenet till urbanisering och minskad vardagskontakt med naturen.

En ny forskningssammanställning från Lunds universitet samlar 196 studier om det forskarna kallar biofobi: starka negativa känslor inför naturen och dess delar, och kopplar fenomenet till urbanisering och minskad vardagskontakt med naturen.¹. Ungefär var femte person bär på en sådan aversion.². Det är lätt att tänka att detta är ett personligt problem. Men i ett samhälle blir det snabbt en kollektiv konsekvens.

Det är lätt att avfärda som en kuriositet, såsom att vissa är rädda för spindlar och någon tycker att duvor är otäcka. Men poängen är inte känslorna i sig, utan vad de gör med ett samhälle. Det är svårt att försvara det man ryggar för. Och nästan omöjligt att bygga naturvård på avsky.

Kulturen har alltid förstått naturens dubbelhet. I sagan är skogen både skydd och prövning. I romantiken blir den ett rum för det heliga. I upplysningen ett objekt att kartlägga och kontrollera. Men i svensk litteratur finns också något annat: en vardaglig förtrogenhet. Hos Selma Lagerlöf bär landskapet moral och minne; naturen är inte kuliss, den är medspelare. Hos Tomas Tranströmer är världen full av portaler: en mossig sten, en skugga, en fågelröst som öppnar något i oss. Det är inte idyll – det är närvaro.

När det levande börjar uppfattas som smuts, börjar vi också behandla det som skräp. Och skräp har inga rättigheter.

Den förtrogenheten spelar roll i en demokrati. För när naturen slutar kännas som “vår”, börjar den kännas som “något där ute”. Något man hanterar eller som man städar bort. Det är just den förtrogenheten som verkar tunnas ut. Här finns en farlig förskjutning: från skogen som plats till skogen som problem. Något som ska lösas med bekämpning, klippning, avskjutning, sanering. När det levande börjar uppfattas som smuts, börjar vi också behandla det som skräp. Och skräp har inga rättigheter.

Kanske är det inte så konstigt. Vi tränas i kontroll: temperatur, ljus, ljud, mat, underhållning. Allt är filtrerat, ordnat, optimerat. Naturen är motsatsen. Den kladdar, sticks, luktar och förändras utan att fråga. Den är full av slump och friktion. Den påminner oss om att vi är kroppar i ett ekosystem, inte bara användare i ett gränssnitt. Och när vi tappar vanan vid det oförutsägbara, blir det levande lätt att uppfatta som störning. Det är så avståndet växer: inte som hat, utan som reflex. Som ordförande i Insamlingsstiftelsen Artkrisen arbetar jag ideellt med att finansiera natur- och biodiversitetsprojekt.

Kanske är det inte så konstigt. Vi tränas i kontroll: temperatur, ljus, ljud, mat, underhållning. Allt är filtrerat, ordnat, optimerat. Naturen är motsatsen. Den kladdar, sticks, luktar och förändras utan att fråga.

Jag trodde länge att de största hindren var pengar, markkonflikter och politisk kortsiktighet. Den här forskningen visar något annat: att stödet också kan vittra av ett mer basalt skäl – att naturen i sig börjar kännas fel. I en demokrati är naturvård inte bara vetenskap. Den är också en folklig lojalitet. Den kräver att människor i bred mening accepterar att vissa arter får finnas kvar, att vissa skogar får stå, att vissa beslut kostar, att allt inte kan lösas med röjning och “nolltolerans”.

Men vad händer med den lojaliteten om naturen i allt högre grad väcker aversion? Då börjar skyddet kännas som en uppoffring för något man inte ens gillar. Då blir det enklare att sälja in “ordning” som i praktiken betyder tomhet: färre insekter, färre rovdjur, färre buskage, mindre friktion.

Harry Martinson lät i Aniara människan glida bort från sin planet, inte i ett enda dramatiskt språng, utan genom en lång förlust av riktning. Så kan en naturrelation också försvinna: inte genom ett beslut, utan genom en vardag utan kontakt. Och när kontakten blir episodisk och berättelsen blir alarmistisk – vargar, fästingar, bränder, översvämningar – är det lätt att naturen glider från hemvist till hinder. Vi får en generation som kan allt om klimatet – men inte står ut med en mygga.

Det man upplever som äckligt eller hotfullt vill man få bort. Och det man vill få bort, försvarar man inte. Det är en civilisatorisk paradox: vi lever av ekosystemen, men vi lär oss att avsky dem.

Det är lätt att se vilka politiska reflexer som följer av ett sådant avstånd: biofobi kan hänga ihop med krav på hårdare jakt, mer bekämpningsmedel och en mer steril närmiljö. Det låter drastiskt, men mönstret är logiskt. Det man upplever som äckligt eller hotfullt vill man få bort. Och det man vill få bort, försvarar man inte. Det är en civilisatorisk paradox: vi lever av ekosystemen, men vi lär oss att avsky dem. Vi är bokstavligen beroende av pollinatörer, friska jordar, rena vatten, stabila klimatmönster – men vi tränas i att se liv som ett irritationsmoment. En sådan kultur kan inte försvara sin egen framtid.

Förlorar vi den politiska viljan att skydda naturen, förlorar vi i förlängningen villkoren för ett mänskligt liv som är mer än krishantering mellan katastrofer. Och här har skolan en roll som är större än alla kampanjer.

Vi undervisar barn om naturen som fakta: fotosyntes, näringskedjor, arter. Men naturrelation är inte bara kunskap – det är vana, trygghet, förtrogenhet. Det är att kunna stå i en skog och känna igen ljuden, lukterna, rytmen. Att veta vad som är farligt och vad som bara är främmande. Att lära sig skillnaden mellan risk och fantasi.

Om biofobin drivs av brist på positiva erfarenheter, är botemedlet inte ännu en presentation om biologisk mångfald. Det är praktiken. Natur som vardag. Återkommande utomhuslektioner i alla årskurser. Skolgårdar som inte bara är asfalt. Små fälttimmar där man får vara i det levande utan att allt måste bli prestation: följa en myrstack en termin, lära sig vanliga fågelläten, odla, bygga ett enkelt insektshotell, hitta en plats som blir “klassens skog”. Inte som event. Som rutin.

Botemedlet mot biofobi är natur som vardag. Återkommande utomhuslektioner i alla årskurser. Skolgårdar som inte bara är asfalt. Små fälttimmar där man får vara i det levande utan att allt måste bli prestation, som att följa en myrstack en termin.

Det låter banalt – men det är så man bygger lojalitet. Vi försvarar det vi känner igen. Vi vårdar det vi har minnen av. Och när avståndet växer, krymper också viljan att skydda. Vi behöver, med andra ord, ett slags kulturpolitik för naturkontakt: en idé om att barns möte med det vilda är lika bildande som deras möte med litteratur, musik och historia. För utan den erfarenheten riskerar naturen att bli ett abstrakt ord – och abstraktioner väcker sällan mod när de hotas.

Till sist är frågan nästan pinsamt enkel: kan man försvara något man aldrig lärt sig att tycka om?

När skogen blir en främling blir också framtiden hemlös. Och det första som dör är inte en art – utan relationen som skulle ha räddat den.