För fyrtio år sedan mördades Olof Palme. Blev sorgekortegen genom Stockholms gator den 15 mars 1986 den sista manifestationen för arbetarrörelsen i Sverige? Stefan Arvidsson återvänder till de röda fanorna med svarta sorgflor för att reflektera över vad som har hänt sedan dess.  

Det blev den sista stora manifestationen av arbetarrörelsen i Sveriges historia. Inne i Stockholms stadshus hade företrädare för 157 nationer samlats, däribland världsledare såsom Rajiv Gandhi, Francois Mitterrand, Helmut Kohl, George Schultz, Shimon Peres och Perez de Cuellar. Många höll tal om det storslaget anständiga i att viga sitt liv åt fred och solidaritet.

När sorgekortegen avgick från stadshuset mot statsministerns sista viloplats på Adolf Fredriks kyrkogård hade en halv miljon människor anlänt.  Närmare 1000 lokala och nationella organisationer knutna till den socialdemokratiska arbetarrörelsen hade hörsammat uppmaningen att pryda Stockholms gator med röda fanor. Draperade i tunt svart sorgflor flankerade fanorna vägen där kortegen drog fram. När katafalken med den mördades kropp passerade fanorna, bugade de sig en efter en.

Draperade i tunt svart sorgflor flankerade fanorna vägen där kortegen drog fram. När katafalken med den mördades kropp passerade fanorna, bugade de sig en efter en.

Inom semiotiken, läran om tecken, skiljer man på de olika sätt som något framstår som tecken. Några streck på ett papper kan till exempel likna ett ansikte och då fungera som ett tecken för det (ett porträtt). Eller så kan vi ha kommit överens om att något (till exempel en röd rund skylt med ett tvärgående gult streck på) ska betyda något (”förbud mot infart”).

I begravningståget var det en annan sak som gjorde fanorna till tecken: såsom rök kan vara ett tecken på en brinnande brasa genom fysisk kontakt, representerade fanorna hela det socialdemokratiska Sverige. Från Ystad till Haparanda hade medlemmar under årtionden burit dessa fanor runt på gator och torg, i sol och regn. På sistone hade en hel del av dem kanske stått och samlat damm i en parti- eller facklokal, men då i en bestämd lokal, på någon bestämd ort.

Att fanorna var tecken på socialdemokratins närvaro – inte bara som en abstrakt symbol av rött, utan som ett tecken skapat genom fysisk kontakt – förstärktes av det faktum att många av fanorna bar inskrifter som berättade när och var en organisation, för till exempel gruvarbetare och sömmerskor, hade bildats.

De röda fanorna från när och fjärran på huvudstadens gråa gator illustrerade väl att arbetarrörelsen hade nått rikets hjärta. Alltid hade det livgivande arbetets produkter transporterats till den kungliga huvudstadens många munnar och magar, men från 1932 och oavbrutet i 44 år, hade det varit arbetarrörelsen som hade innehaft den politiska makten.

Nu hade den definitivt besegrats och slottet kunde kosta på sig att för andra gången någonsin låt flaggorna vaja på halv stång för en som inte tillhörde kungafamiljen. (Första gången var för Dag Hammarskiöld, också han ett offer för dunkla högerkrafter.)

När hotet från socialismen och arbetarrörelsen inte längre fanns kvar, från 1990-talet och framåt, återuppstod efter årtionden i halvmörker den gamla överklassen som svärmar av vampyrer

Hädanefter gick det inte att vidmakthålla det folkhem som hade karvats ut mellan amerikansk kapitalism och sovjetisk diktatur. Omedelbart efter Palmes död visade det sig att folkhemmets grundvalar inte var så robusta som de nyss hade verkat. Eller, snarare, nu visade det sig att det fanns starka högerkrafter som inte ville att grundvalarna skulle klara av att bära upp det samhälle där det med Per-Albin Hanssons berömda ord inte fick finnas ”några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”.

Nu visade det sig att en del svenskar faktiskt ville att Sverige skulle rymma grisar som skulle få mer kel än någon gris är i behov av under sin livstid. Sverige gick från att vara ett exceptionellt jämlikt land till ett nyliberalt experiment där individer ansågs vara, och ansåg sig själva vara, smarta och lyckade när de berikade sig på till exempel medmänniskornas behov av vård.

Palmes parti accepterade detta förfall, inte sällan till och med välkomnade det som oundvikligt. Ute i stora världen – den värld som Palme jobbade hårt för att den skulle bli lik de svenska hemmen, mer välmående både materiellt och kulturellt – leds idag världens mäktigaste land av en kelgris med en narcissistisk läggning som världen knappast har skådat sedan Ludvig XIV:s dagar.

Efter Palmes död flyttade karriäristerna inom SAP fram sina positioner och rörelsen närmast kapitulerade ideologiskt. Därefter föll de kommunistiska länderna i Östeuropa samman. Eftersom demokrati innebär att man har rätt att välja de som har makt över ens liv har överklassen – adeln, industrimagnaterna och affärsmännen – alltid instinktivt ogillat demokrati. Men efter första världskrigets blodbad och med kommunistiska revolutioner som överhängande fara, tvingades de likafullt att acceptera allmän rösträtt.

När hotet från socialismen och arbetarrörelsen inte längre fanns kvar, från 1990-talet och framåt, återuppstod efter årtionden i halvmörker den gamla överklassen som svärmar av vampyrer: Jeffrey Epstein och hans entourage av saudiska prinsar, norska prinsessor, ryska oligarker, amerikanska tech-entreprenörer, italienska karriärpolitiker, brittiska kapitalister och franska fixarekonomer. Tiden för kapitalism med mänskligt ansikte var över.

Samtidigt som kelgrisarna i en accelererande takt tar för sig mer och mer av kakan, och därmed förstör mer och mer av jorden, kämpar människor i de breda folklagren för att åtminstone få tillhöra något slags under-kelgrisflock: om jag är svensk bör svenskar ha det lite bättre än andra, är jag hindu i Indien bör jag ha det lite bättre än muslimerna i landet, och så vidare.

Många var de som jublade när kommunistisk och socialdemokratisk politik och kultur tynade bort under 1900-talets sista decennier, men de alternativ som därefter seglade upp – nationalism, religion, kommersialism och tillkämpade minoritetspositioner – kan aldrig stå emot den narcissism, girighet och infantil rivalitet som är kapitalismens själ.

Jag växte upp med att avsky Palme. Min pappa var den ende på Televerket i Tranås som under 1970- och 80-talet inte röstade rött. Idag kan jag se många fel hos efterkrigstidens socialdemokrati, men en del av dess företrädare var klyftiga och pålästa och hade en genuin vilja att förbättra livskvaliteten för vanliga människor.

En del av dem, inte minst Palme, hade dessutom resning, moral. Det är ytligt att önska sig nya politiker, istället för ny politik, det medger jag. Och kanske kan man inte få nya politiker förrän en ny politisk strömning finner sin väg upp till jordytan. Men det är svårt att inte känna med Ivan Oljelund i hans debattbok ”Humanismen: Några synpunkter” från 1919: ”Voro de statsmän så stege de fram för folket medan tid är, kallade på det och sade: ’Vi ha kommit i en återvändsgränd. Det går inte längre att böta och lappa. Vi måste gå till botten och lägga grunden till ett nytt samhälle efter sunda principer. Vi anropa er medverkan. Var och en av er skall få göra gällande sin goda förmåga. Vi erinra er också om, att det blir svårt och måhända fattigt en längre tid, så länge detta arbete pågår, men vi få dela mödorna och ha vår glädje i vad vi skapa. Följ oss nu till detta värv med kraft och djärvhet!’ Det finns intet folk, som ej med stormande jubel skulle lyssna till ett sådant tal och med väldig kraft och hänförelse följa sådana män. Men männen saknas, männen som våga fritt och öppet handla medan tid är. Därför komma katastroferna”.

Vad tror ni skulle hända om till exempel lastbilschaufförerna i världens tio största länder gick ut i strejk under ett par månader? Då faller det globala kapitalistiska samhället ihop som en sufflé som tas ut ur ugnen.

Blev Palmes begravning verkligen den sista stora manifestationen av arbetarrörelsen i Sveriges historia – eller bara den senaste? När groteska mängder av ihopsamlad rikedom fixar så att en maffialiknande affärsman blir USA:s president, liksom när i mindre skala Sveriges kapitalister pumpar in pengar i högerpropaganda, då är det enbart världens arbetare som i egenskap av just arbetare – inte som amerikaner, svenskar eller brasilianare – kan styra utvecklingen bort från konflikter, klimatkris, kulturskymning och primitiv konkurrens.

Vad tror ni skulle hända om till exempel lastbilschaufförerna i världens tio största länder gick ut i strejk under ett par månader? Då faller det globala kapitalistiska samhället ihop som en sufflé som tas ut ur ugnen. Socialister måste återta den ädla uppgift som Socialdemokraterna ålades sig i den så kallade Portalparagrafen: ”Socialdemokratins mål är att så omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation, att bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer, flertalet frigörs från beroende av ett mindretal kapitalägare och den på ekonomiska klasser byggda samhällsordningen lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgare.”

Paragrafen tillkom 1897 och vägledde partiets medlemmar i drygt hundra år. Femton år efter skottet på Sveavägen, under den storm av nyliberal propaganda som drog genom landet, finansierade av Wallenberg med vänner, ströks den. Nu är det dags för socialdemokrater att rannsaka sig, se framåt och sätta tillbaka Portalparagrafen i partiprogrammet. Det är nu eller aldrig. Palme eller Epstein. Socialism eller barbari.