Under den här vinjetten presenterar Parabol ett aktuellt och intressant konstprojekt.

Petronella Petanders “Tiden” är ett cirka halvtimmeslångt videoverk om tiden i ett kvinnofängelse. Den turkosa busskuren som förekommer i filmen är belägen en knapp kilometer från kriminalvårdsanstalten Färingsö. De flesta som använder hållplatsen är besökare till anhöriga på anstalten – eller någon som precis har muckat och ska ta bussen därifrån. Parabol publicerar här speakertexten och ett urval bilder från filmen. Verket visas i Kalmar konstmuseums utställning “Det sista straffet” t o m 24 maj 2026.

I kiosken kunde man välja mellan två sorters schampo.

Två balsam.

Två hårfärger: en mörk och en blond.

Fyra olika färdigstämplade vykort.

Bic-pennor och linjerade A4- block.

Veckans, eller förra veckans, TV-tidning.

Två sorters chips: Dill och Lättsaltade.

Två chokladkakor: Marabou mjölkchoklad och Schweizernöt.

Tre godispåsar: Bilar, Gott & blandat och Polly.

Två läsksorter: Cola och Cola light.

Sju sorters cigaretter.

Och så rulltobak och rullpapper.

Om man hade tur, och stod långt fram, några Golden Delicious.

Alltihop 50% dyrare, än ordinarie priser. 

Inget av dina veckosamtal blev godkända.

Det var bara nummer till fast telefon som blev godkända.

Du kände ingen som hade fast telefon.

Ingen kände någon med fast telefon.

De enda du kunde komma på,

var såna som satt på liknande ställen.

Och de blev sällan godkända av andra skäl.

Och blev de godkända, så passade inte telefontiderna.

Eller så blev inte du godkänd där.

Dessutom, kunde samtalen vara avlyssnade – det var de själva som sa det.

Då var det bättre med papper och penna.

Man fick skriva brev till folk istället.

De som hade en adress, förstås. 

De olika avdelningarna var åtskilda med snören, på promenadgården.

Snörena var spända mellan träd och stolpar,

och betydde att man inte fick prata med varandra över dem.

Det visste alla.

Utom de som var nya.

De hejade, och pratade med folk på andra sidan,

tills de blev tillsagda och fick avsluta sin promenad.

Alla gjorde det misstaget, en gång.

Aldrig två.

Man började gå tysta promenader, och vågade knappt titta på nån.

Men med tiden lärde man sig ett teckenspråk,

bakom vakternas ryggar. 

De hade en egen tandläkare, som kom en gång i veckan.

Man fick lämna in en anhållan,

och skriva, att man hade sån fruktansvärd tandvärk,

att man låg vaken hela nätterna.

Det var såklart inte sant, men enda sättet att få komma dit.

Sen fick man ny tid, för ny lagning, varje vecka.

Lika bra att passa på.

Några månader efter att allt var klart,

fick man göra om samma procedur, en gång till.

Och då var smärtan outhärdlig – på riktigt.

Plomberna var provisoriska, förklarade de.

Av ekonomiska skäl.

De höll inte så länge.

En efter en, trillade de av.

I duschen, på gymmet eller i sömnen. 

Privata kläder var inte tillåtet.

Alla gick runt i likadana mjukiskläder – som en gråmelerad massa,

som svepte fram i korridoren.

På var och ens bröst, ungefär i höjd med hjärtat,

satt tre stora bokstäver.

Under dem, en lite mindre siffra, som angav storleken.

Det mesta var utplockat, och allt hade tappat formen.

Tvättmedlet, det var sånt där starkt, för industrier.

En del kunde aldrig sluta klia sig.

Och ingen skulle drömma om,

att nånsin ta på sig mjukiskläder, efter det här. 

Du hade blivit ganska bra på att packa DVD-skivor.

Först skulle det kontrolleras noga att skivan inte hade någon repa nånstans.

Sen skulle den tryckas fast, i rätt fodral.

I rätt ordning.

Det var vanligt med dubbla skivor.

Det var viktigt att dubbelkolla,

att filmens titel på skivan stämde exakt med den på fodralet.

Sen skulle fodralet plastas in.

Det fanns en särskild maskin för det.

Ibland fick du lust att repa en skiva och sen plombera den, omsorgsfullt.

Du lovade dig själv att aldrig se de där filmerna,

av ren princip. 

Söndagar jämna veckor, var det bingo.

Från början hade det varit varje vecka,

men priserna gick åt så snabbt,

att man var tvungen att ha det varannan vecka.

Priserna kom från välgörenhetsorganisationer,

överskottslager som konkursat

och förtroenderådets egna lilla förråd av kvarlämnade prylar.

I samband med nerläggning,

skänkte en av stans bingohallar nästan helt nya brickor, kontrolltavla, bingo-snurra och professionella duttpennor.

Det gjorde att det kändes mer på riktigt.

Och med tanke på prisläget i kiosken,

var det knappast nån som hade råd,

att inte vara med. 

Volleybollplanen var utmarkerad med svart och grå silvertejp.

Planhalvorna hade råkat bli olika stora.

Det hade pratats om att dra om linjerna, de senaste två åren.

Men ingen orkade ta tag i det,

och tejpen satt så hårt.

Det fick bli tillfälliga lösningar, som med allt annat.

Man fick lotta och sen turas om att byta sida.

Det förlorande laget klagade alltid på silvertejpen. 

När Strålskyddslagen skärptes, nåt år tidigare,

tvingades all statlig verksamhet att göra sig av med äldre solarier.

De skänktes då till andra statliga inrättningar, av annan karaktär.

Därav solariet, i källaren.

Det gick under benämningen Hälsa och egenvård och användes konstant.

Vissa tog två tider på en dag.

Förutom kläderna och nyckelknippan, var det så man såg skillnad.

Vakterna var likbleka, i jämförelse. 

Ingen kom undan.

Alla var tvungna att delta, i deras tester och utredningar,

med olika engelska namn och bokstavsförkortningar,

som de själva inte kunde svara på, vad de betydde.

Det var skalor mellan 1 och 5, eller 0 till 100.

Vissa frågor hade följdfrågor, om svaret var ja,

och sen nya följdfrågor på det, tills man svarade nej.

Man skulle inte tänka för länge – det blev bäst då.

De summerade poäng,

som räknades om till punkter,

som blev till linjer, i ett diagram.

De sa att statistiken, inte var så bra.

Att det var komplicerat.

Och på nåt märkligt sätt kom de alltid fram till,

att du borde gå deras program,

och lära dig Självkontroll, Problemlösning och Effektivt tänkande. 

I källaren fanns också gymmet.

Taket var ovanligt lågt,

och lysrören blinkade i spegelväggen, som var sprucken, och hängde snett.

Fönstren var små, och i marknivå.

Ventilation fanns inte, allt var bara provisoriskt – sen 15 år.

Luften tog slut fort.

Gruppträning var särskilt plågsamt.

I många år hade man önskat galler på utsidan av fönstren,

för att kunna vädra.

Ledningen sa nej.

”Det skulle se så tråkigt ut”.

Förtroenderådet påpekade då,

att taggtråden, som lindade in hela området, inte heller såg så rolig ut.

Kraven att få öppna fönstren, för att kunna andas, avslogs till slut,

med motiveringen, att det inte fanns några galler. 

Ungefär var sjätte månad började färgen på väggen flagna,

och svartmöglet därunder blev synligt igen.

Då var det dags att måla om.

Såna projekt räknades som arbete.

Ett välkommet avbrott, från det eviga packandet.

För rättvisans skull, brukade man rotera.

Det vill säga,

de som målade förra vändan, fick stå tillbaka gången efter, osv.

Men det tog ytterligare nån månad, att få tag på färg, penslar och roller.

Och sen ytterligare en vecka eller två, att organisera arbetet.

Och när allt var klart,

minst en vecka att komma tillbaka till ordinarie arbetsrutiner. 

En stor del av tiden, tillbringades i kö.

Överallt var det kö.

Det började på morgonen, till toaletten.

Sen var det medicinen.

Därefter, första räkningen.

Därifrån, kö för att lämna prov.

Beroende på utfall, kunde det även bli kö till arbetslaget,

och kö till promenaden.

Och när arbetsdagen var slut, skyndade man att ställa sig i postkön.

Sen kö till maten, på respektive avdelning.

Kort därefter, kö till räkningen igen.

Och så kö till promenaden igen.

Nånstans däremellan, kö till solariet.

Likaså gymmet.

Vissa kvällar, kö till kiosken.

Och så kö till medicinen igen.

Och kö till toaletten igen. 

Varje gång det kom en ny,

rubbades hela ordningen, för en stund.

Det var oundvikligt.

Gruppen försökte justera rubbningen, så smidigt som möjligt.

För att underlätta processen, och minska risken för missförstånd,

agerade man snabbt – som från ryggmärgen, i en gemensam organism.

Med blickar, kroppsspråk, tonlägen och suckar,

lät man den nya förstå, vilken plats som var ledig,

och hur viktigt det var, att hålla sig på den platsen. 

Om man blev sjuk var man tvungen att ha intyg på det,

annars fick man ingen lön.

Timlönen var 13 kronor och sjuklönen hälften av det.

Intyg fick man av sjuksyster

och det var upp till en själv, att lyckas ta sig dit.

Det var alltså dumt, att bli för sjuk.

Man måste orka tjata.

Man måste flagga på frenetiskt,

och när signalen gick igenom,

först hosta lite, och sen i en mening, förklara läget.

Inte som en fråga.

Tonfallet var viktigt.

Till slut skulle de tröttna.

Det var lättare att gå med till sjuksyster,

än att hela tiden trycka bort dig.

Men det kunde ta fram till eftermiddagen,

så det gällde att inte ge upp –innan.

Det gällde att veta det. 

Helgerna var värst.

Allt stod stilla, och tiden gick ännu långsammare.

Solariet var upptaget,

tvättstugan var fullbokad och alla maskiner på gymmet var paxade.

En del hade sin stickning – det kunde lätt bli en hel halsduk, på en lördag.

Annars var det bara städning enligt schema,

TV-repriser från veckan som gått, eller kortspel förstås.

Låg man på sängen,

kunde man känna vibrationerna, från dörrar som öppnades och stängdes.

Och dunkandet i väggarna,

som ibland föregicks av svordomar, och könsord, på olika språk. 

Efter avslutad kurs,

kunde man få ett inplastat diplom, i fyrfärgstryck.

Där stod att man genomgått 50 timmars programverksamhet,

för Förbättrat tänkande,

med inriktning på Livsstilsförändring.

Det var undertecknat säkerhetsansvarige och hade en stor färgad stämpel.

Efter en tid, när man fått lyckats få ihop ett antal kurser,

kunde man få en pärm, att samla alla sina diplom i.

Vem man någonsin skulle vilja visa dem för,

var det ingen som riktigt hade tänkt på. 

Söndagar var besöksdag.

Det krockade alltså med bingon, varannan helg.

För dem som fick besök, var det förstås tråkigt att missa den.

Men för dem som aldrig fick besök,

var det en liten tröst,

att åtminstone ha chans att vinna en sprejdeodorant,

eller ett garn av utgången färg.

De godkända besökarna visiterades – i den mån det var möjligt,

av personal av samma kön – både innan och efter besöket.

Rutinen var densamma för de intagna,

med den skillnaden,

att visitationen även innebar s.k. kroppsbesiktning,

i olika olustiga ställningar. 

På övervåningen fanns ett bibliotek, som var öppet en kväll i månaden.

Det bestod av böcker som hade gallrats från riktiga bibliotek,

och en viss andel nyare böcker.

De hade köpts in med bidrag från stiftelser

som hade som ändamål att stödja grupper och individer,

som av olika skäl var frihetsberövade.

Det var den lugnaste platsen i hela byggnaden.

En nervös bibliotekarie från kommunen, var där som volontär.

Hon plockade upp kartonger, ställde i ordning hyllor

och delade ut handskrivna lappar med boktips och tänkvärda citat.

Hon var den enda som inte hade uniform.

Men framförallt, var det hennes sätt att vara, som inte riktigt passade in.

Hon ansträngde sig nämligen, för att lära sig allas förnamn,

och inte bara efternamnen och numren. 

Det vanligaste kortspelet krävde dubbla lekar,

och spelades ofta i par, som utmanade varandra.

Då och då, uppstod spontana turneringar.

De som inte deltog,

stängde antingen in sig på grund av ljudnivån,

eller samlades i ring, för att titta på.

Mest spelade man om äran.

Men det förekom också, att vinnarna fick fördelar,

som att handla i kiosken före alla andra,

eller stå längst fram i medicinkön under en hel vecka. 

Det gick rykten om en av vakterna, som bodde på själva området.

Ryktet sa att han satt med kikare i köksfönstret, på sina lediga helger.

Då var det lätt att urskilja registreringsnumren på besökarnas bilar –

förutsatt att det inte var dimma, eller oväder.

Numren antecknades,

daterades och kördes mot olika register i ett särskilt program,

som endast kunde användas med behörighet.

Det faktum,

att de anonyma anmälningarna ibland steg med flera hundra procent på söndagar,

var kanske ingen slump. 

En natt i vargtimmen, när du låg vaken och började räkna på saker,

kom du fram till att när din totala tid var gjord,

skulle du ha sett 700 avsnitt av Simpsons.

Plus minus hundra.

Du undrade om det fanns så många avsnitt,

eller om den skulle börja om.

Andra saker att räkna på,

kunde vara hur många minuter i månaden varje person stod i kö.

Räknat i underkant.

Eller,

hur många timmar det skulle ta, att ta sig till fastlandet – till fots.

Hur du än räknade, blev resultatet, att det förmodligen inte var värt det.

De hade verkligen tänkt på allt. 

Julafton,

var ingen vanlig dag – då rådde fred.

Då skrevs inga rapporter,

och inkommande samtal kopplades fram, mer eller mindre utan kontroll.

Ingen ville ha dålig stämning på julafton.

Kl.07.00 ropade centralvakten ut i högtalarna:

God jul!

Klockan 07.15 knackade det på din dörr.

Det var representanter från förtroenderådet,

tillsammans med en av vakterna, i tomteluvor,

som frågade om det fanns några snälla barn.

Du fick ett paket, med en schampoo-flaska, ett paket cigg och en nalle. 

Ett tiotal vykort hade satts upp med tandkräm, på väggen ovanför sängen.

Det var kattungar, solnedgångar,

Kungen och Silvia,

jordgubbar och JAG SAKNAR DIG i versaler.

Det var det sista du såg, innan du släckte lampan på kvällen.

Sen tog tv:ns sken över.

Ofta stod den på hela natten.

Ibland med ljud, ibland utan.

På så sätt var du aldrig ensam.

Därinne, var definitionen av gemenskap annorlunda,

och skulle aldrig gå att översätta, till utsidan.

Liksom inget utifrån, gick att ta med sig in. 

Alla dagar i veckan –

vid samma klockslag, plus minus några minuter –

låstes dörren från utsidan.

Och det här var nästan det värsta.

Värre än tandläkaren, svartmöglet och alla urinprov, tillsammans.

Att bli inlåst på sju kvadratmeter, samma tid varje kväll, och hata det,

hade blivit en trygghet.

Ingen skulle erkänna det.

Men innerst inne, förstod man.

De har forskat på det där.

Att det är lättare att hantera,

att veta exakt vad som ska hända – även om det är dåligt –

än att leva i ovisshet.

Nåt med psykologi.