I Venezuela pågår ett regimskifte där landets ledning, under ordnade former, förbereder sin egen avgång. Den tidigare revolutionära rörelsen har förvandlats och de nya makthavarna los Rodríguez skänker Venezuelas ofantliga resurser till USA för decennier framåt i sin strävan att behålla makten, menar Juan Velasquez.

Tre månader har gått sedan USA:s attack mot Venezuela, som kulminerade i kidnappningen av president Nicolás Maduro och hans partner Cilia Flores. Bara två dagar efter attacken utsågs Delcy Rodríguez till tillförordnad president av sin bror Jorge, talman i nationalförsamlingen. Under den första veckan efter attacken inleddes en kampanj för att få presidentparet frigivet och återfört till landet. Under den andra veckan reducerades kampanjen till en hashtagg, i skuggan av Rodríguez intensiva förhandlingar med Donald Trump och Marco Rubio om att snabbt påskynda en långvarig omställning av Venezuela: från kontinentens främsta handelspartner med Kina och Ryssland till USA:s främsta allierade i regionen.

Förhandlingarna om regimskiftet genomfördes i snabb takt. Först anlände CIA-chefen John Ratcliffe till Caracas för att utforma en samarbetsstrategi på plats. Veckan därpå kom Laura Dogu som USA:s sändebud för att återöppna ambassaden i Caracas. Under tredje och fjärde veckan anlände Trumps energiminister Christopher Wright för att bana väg för ett långsiktigt energipartnerskap mellan länderna. Parallellt med dessa USA-besök antogs en ny lag om oljeutvinning i expressfart i den helt kontrollerade ”socialistiska” nationalförsamlingen, ledd av Jorge Rodríguez. När jag skriver detta har även en ny amnestilag för politiska fångar och ”samexistens” med högeroppositionen antagits.

I kölvattnet av denna chockagenda har allmänheten vant sig vid föreställningen om en välvillig USA-imperialism som avstår från att bomba landet tillbaka till stenåldern, som i Gaza, så länge Venezuela reserverar sina naturresurser för USA:s bolag.

I kölvattnet av denna chockagenda har allmänheten vant sig vid föreställningen om en välvillig USA-imperialism som avstår från att bomba landet tillbaka till stenåldern, som i Gaza, så länge Venezuela reserverar sina naturresurser för USA:s bolag. Venezuelas strategiska samarbete med Kuba har samtidigt avbrutits tvärt, och i brist på venezolansk olja har transporter och energiförsörjning för vanliga hushåll, skolor, sjukhus, livsmedelsförsörjning och all offentlig service på ön kollapsat.

Trumps tyranni utgör en ny form av chockdoktrin som vida överskuggar alla tidigare nyliberala agendor som någon USA-regering drivit, hemma liksom globalt. Inrikes sker det genom massgripanden och massdeportationer av icke vita migranter, utrikes genom att skrämma andra stater till underkastelse om de inte köper produkter från USA:s militärindustriella komplex. Hela världen tvingas nu finansiera USA:s militära produktion och närvaro överallt.

Med Trumps tyranni drivs Israels folkmord på palestinier i Gaza både som ett affärsprojekt med höga fastighetsvinster och som en varning till omvärlden. Gazamodellen har överförts till regelrätta utomrättsliga avrättningar i Karibien under flottans färd mot Venezuela. Brasiliens, Mexikos och Colombias presidenter – kontinentens tre största länder efter USA – hotas att stå näst på tur om de inte tiger inför, under och efter attacken i Caracas. Med Trumps tyranni har USA både paxat hela kontinenten och inlett demonteringen av hela det internationella rättssystemet. USA:s flotta rövar fritt på världshaven och hotar att bomba och kidnappa alla som motsätter sig landets envälde.

Inga länder på kontinenten har så konsekvent motsatt sig USA:s våld som Venezuela och Kuba. Därför blir den symboliska segern i att tvinga dem till underkastelse avgörande för att släcka den revolutionära, eller ens demokratiska, kampen på kontinenten och globalt.

Hotet om att bli bombad fungerar på kort sikt, kanske fram till mellanårsvalet i USA, men inte i längden. Därför har Trump–Rubio-strategin för Venezuela fokuserat på att framtvinga konsensus om samexistens och samarbete mellan länderna.

Hotet om att bli bombad fungerar på kort sikt, kanske fram till mellanårsvalet i USA, men inte i längden. Därför har Trump–Rubio-strategin för Venezuela fokuserat på att framtvinga konsensus om samexistens och samarbete mellan länderna. Lyckas de med detta kan de segla ur Epstein-stormen, med goda chanser för Rubio att kandidera till presidentposten om två år. De skulle då kunna hävda att de slagit tillbaka chavismens regeringsinnehav, som utgjort en lång parentes i ett annars utdraget samarbete efter Monroedoktrinens så kallade Roosevelt-tillägg.

Monroedoktrinen lanserades samtidigt som bolivarianismen. De nybildade republikerna beslutade under Panamákonferensen 1826 att hålla ihop mot ett eventuellt återtåg av de europeiska imperierna till Amerika. Den amerikanska unionen deltog som observatör, trots att den fortfarande var en slavägarstat, eftersom den delade intresset av att hålla europeiska stormakter borta. I slutet av 1800-talet hade Latinamerikas och Karibiens postkoloniala länder däremot splittrats i en mosaik av mindre plantagerepubliker. Samtidigt hade USA:s vita oligarki ockuperat halva Mexiko, tagit kontroll över mindre öar i Stilla havet och blivit den dominerande militära och industriella makten på kontinenten.

I början av 1900-talet hade USA även säkrat kontrollen över Panama. Venezuela utsattes för asfaltkriget, som USA-företag drev mot landet. Cipriano Castro gick segrande ur kriget, men landets ekonomi drogs in i stora skulder till europeiska företag. Tyskland, Storbritannien och Italien belägrade Venezuela för att driva in dessa skulder och besegrade lätt den venezolanska flottan. När de inte lyckades säkra kontrollen på land tvingades de be USA om hjälp.

För att undvika diplomatiska kriser föreslog USA att själva driva in framtida skulder åt européerna, med våld om det krävdes. Hotet om europeisk invasion, kombinerat med USA:s rätt att ingripa, gav USA fria händer på den amerikanska kontinenten. Venezuelas fall blev därmed avgörande för USA:s framväxt som global stormakt.

För att förhindra att de europeiska stormakterna stannade i Venezuela lät presidenten Cipriano Castro Roosevelts ambassadör i Caracas företräda landet i förhandlingarna med imperierna. Uppgörelsen innebar att Venezuela skulle betala de europeiska företagen med 30 procent av tullinkomsterna fram till 1930. För att undvika liknande diplomatiska kriser föreslog USA att själva driva in framtida skulder åt européerna, med våld om det krävdes. Hotet om europeisk invasion, kombinerat med USA:s rätt att ingripa, gav USA fria händer på den amerikanska kontinenten. Venezuelas fall blev därmed avgörande för USA:s framväxt som global stormakt.

Trots att FN och det internationella rättssystemet etablerades efter 1950-talet har Latinamerika och Karibien levt under USA:s tyranni, med två tydliga avbrott. Det första var den kubanska revolutionen, som från 1960-talet bjöd in Sovjetunionen för att stå emot USA:s militära trakasserier. Det andra kom när Chávez tog makten 1998, varefter Venezuela och Kuba började bygga regional gemenskap genom CELAC som motpol till USA och Kanada. Alliansen mellan Kuba och Venezuela har sedan dess stämplats som ett hot mot USA:s nationella säkerhet.

Det så kallade ”hotet om Castro-Chavismen” har använts av nyliberala krafter för att skrämma väljare från att stödja vänsterkandidater i hela kontinenten. Detta hot har också normaliserat den hårda blockad som USA tvingat på båda länderna. Vid varje val påminns samhällena om risken för en USA-ledd militär intervention om de inte tar avstånd från Castro-Chavismen.

USA har antagit en ny säkerhetspolitik som öppet aviserar att regimer som inte underkastar sig USA:s dominans på kontinenten ska störtas. Hösten 2025 sattes denna politik i verket när USA stationerade sin starkaste militära styrka utanför Venezuela, med förevändningen att bekämpa Maduro som ledare för en knarkkartell.

Sedan Trump tillträdde som president har USA antagit en ny säkerhetspolitik som öppet aviserar att regimer som inte underkastar sig USA:s dominans på kontinenten ska störtas. Hösten 2025 sattes denna politik i verket när USA stationerade sin starkaste militära styrka utanför Venezuela, med förevändningen att bekämpa Maduro som ledare för en knarkkartell. Den 3 januari 2026 gick USA vidare från hotelser till den direkta attacken i Caracas, vilket innebar en uppdatering av Roosevelt-lösningen från 1903. Då var USA på väg att bli en stormakt, idag är landet en superdominant militärmakt som öppet försöker skrämma bort Kinas och Rysslands inflöde av maskiner, fordon, vapen och industriellt stöd till Kuba och Venezuela. Sedan den 3 januari 2026 är Venezuelas och Kubas ekonomier i praktiken kidnappade och inkopplade i USA:s, som en varning till alla andra länder på kontinenten.

Lagreformen om oljeutvinningen kan ses som ett spel för galleriet. Den innebär att inkomsterna som oljebolagen betalar till Venezuela har halverats, från 30 till 15 procent. Det var dessa intäkter Chávez använde för att bygga upp välfärden för de fattiga, både i Venezuela och i länder som ingick i oljeleveranserna över Karibien genom Petrocaribe. Statliga PDVSA:s monopol på produktion och försäljning av olja ska nu delas med transnationella USA-bolag som förbereder sin snabba återkomst till landet. Det råder ingen klarhet i hur inkomsterna ska föras till Venezuelas centralbank.

Efter förhör i kongressen hävdar Marco Rubio att USA:s regering sätter in pengarna från försäljningen av Venezuelas olja på ett konto i Qatar, under Trump–Rubios direkta kontroll. Denna hantering åsidosätter både USA:s egna ekonomiska rutiner och de ordningar som världssamfundet etablerade efter andra världskriget för samexistens mellan nationerna.

Men hur kan en ynka nobelprismedalj väga tyngre i deras kritik än att “los Rodríguez” skänker bort Venezuelas ofantliga resurser för decennier framåt för att sitta kvar vid makten?

Ledningen som styr Venezuela efter attacken försöker övertyga omvärlden om att landet fungerar och att kaos uteblev efter attacken den 3 januari. Vänstermedier och inflytelserika vänsterintellektuella som Ramón Grosfoguel, Juan Carlos Monedero, Atilio Borón och Ignacio Ramonet menar att den venezolanska ledningen ”vinner tid” genom att underkasta sig Trumps envälde. De har hårt kritiserat att María Corina Machado gav sin nobelprismedalj till Trump för att bli utnämnd till Venezuelas nya president och har hånfullt kommenterat att Trump i stället valde Rodríguez. Men hur kan en ynka nobelprismedalj väga tyngre i deras kritik än att los Rodríguez skänker bort Venezuelas ofantliga resurser för decennier framåt för att sitta kvar vid makten?

Efter 3 januari har Venezuela avstått från att föra fallet till internationella instanser. Regimskiftet handlar nu om att acceptera att folkmordet som USA och Israel bedriver mot palestinierna ska utgöra ramen för alla länder som inte kan mäta sig med USA:s vapenmakt. För att normalisera denna ram har Venezuelas nationella åklagare och den styrande ledningen valt att inte samla in rättsmedicinska bevis för att väcka åtal mot Trump–Rubios brott mot mänskligheten i Karibiska havet och under attacken den 3 januari.

Det är också viktigt att understryka att uteblivet åtal bottnar i samma brist på transparens som präglade redovisningen av presidentvalet i juli 2024. USA:s attacker i Karibien utlöste en enorm mobilisering för krigsberedskap, men än i dag saknas rättsmedicinska bevis om USA:s uppmärksammade avrättningar.

Det venezolanska styret har i stället valt att bana väg för återkomsten av de oljebolag som Chávez körde ut ur landet i början av sin presidenttid. Det är också viktigt att understryka att uteblivet åtal bottnar i samma brist på transparens som präglade redovisningen av presidentvalet i juli 2024. USA:s attacker i Karibien utlöste en enorm mobilisering för krigsberedskap, men än i dag saknas rättsmedicinska bevis om USA:s uppmärksammade avrättningar. Den colombianska regeringen har lyckats hjälpa en fiskarfamilj att väcka åtal inför Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, medan Venezuela, med nära hundra liknande dödsfall, inte gjort någonting.

Officiell information från Venezuelas försvarsminister hävdade att mer än 100 soldater dödades i attacken mot Caracas, varav 32 var kubaner. Svaga pressuppgifter gör gällande att de flesta kropparna var oigenkännliga, något som skulle kunna användas för att väcka åtal i internationella domstolar. Den kubanska ledningen utlyste landssorg i samband med den massiva begravningen av soldater som tjänstgjorde i Maduros säkerhetsstyrkor i Venezuela. Men inte heller här finns en ordentlig och transparent rättsmedicinsk undersökning som omvärlden kan ta del av för att förstå vilka skador soldaterna dog av.

Dessa tvivel väcker fler frågor i skuggan av samarbetet mellan los Rodríguez styre och Trumps styre. Trump har sagt att detta samarbete förhindrar att Venezuela kollapsar som Irak, Libyen och Afghanistan och kanske ger upphov till terrornätverk liknande ISIS, vilket skulle försvåra USA:s kontroll. I stället är det bättre att låta den sittande regeringen själv genomföra Trump–Rubios omställningsplan.

Dessa tvivel väcker fler frågor i skuggan av samarbetet mellan los Rodríguez och Trumps styre. Trump har sagt att detta samarbete förhindrar att Venezuela kollapsar som Irak, Libyen och Afghanistan och kanske ger upphov till terrornätverk liknande ISIS, vilket skulle försvåra USA:s kontroll. I stället, menar han, är det bättre att låta den sittande regeringen själv genomföra Trump–Rubios omställningsplan. Detta är i sig nydanande jämfört med hur de nordatlantiska imperierna agerat de senaste 500 åren, då icke vita eliter i det globala syd ofta utrotats för att deras territorier skulle kunna tas över. Nu verkar Venezuelas ledning i stället inlemmas i Trump–Rubios styre, för att kapa banden till Ryssland och Kina på den amerikanska kontinenten. I linje med detta driver den sittande regeringen en agenda för både fred och försoning mellan venezolaner, liksom till ett mer vänligt och samarbetsinriktat förhållande till USA.

Eftersom Maduro är helt frånvarande i förhandlingarna om dessa omfattande och snabba förändringar blir det centralt att hävda det jurister kallar habeas corpus. Det vill säga rätten för varje frihetsberövad person att utan dröjsmål föras inför domstol, som omedelbart ska pröva om frihetsberövandet är lagligt eller besluta om frigivning. I Venezuela under Maduro har habeas corpus dock raderats för både höger- och vänsteroppositionella. Landet har haft över 900 politiska fångar som åberopat habeas corpus efter att ha protesterat mot regeringens maktinnehav.

Habeas corpus är alltså en resurs som Trump-administrationen själv inte respekterar för migranter som utsätts för ICE:s massgripanden och deportationer. Utifrån habeas corpus kan vi fråga var Nicolás Maduro och Cilia Flores befinner sig. Om de fortfarande lever uppstår frågan vad de tycker om reformerna i Venezuela. Under den första domstolsförhandlingen i New York framhöll försvarsadvokaterna att Cilia Flores fått hårda slag mot revbenen och i ansiktet under kidnappningen och begärde en medicinsk undersökning av skadorna. Mot bakgrund av att justitiedepartementet drog tillbaka åtalspunkterna som användes för kidnappningen, liksom massakern på 32 av presidentens livvakter under attacken, är det häpnadsväckande både att Maduros advokater inte åberopat habeas corpus för sin klient och att Maduro vid förhandlingarna glatt önskade alla ett ”Gott nytt år”, i stället för att ropa ”Yankees dra åt helvete!”, ”mördare av presidentgardet” eller ”barbariska förövare som slår en presidents fru!”.

Jag vill hävda att reaktionerna på attacken inte följer Maduros tidigare uppmaning om generalstrejk för att stå emot en USA-ledd attack. För mig framstår det som tydligt att ledningen iscensätter sin egen avgång. Den ska ske under ordnade former och på ett sätt som legitimerar de tillgångar som samlats under år av hemlig ekonomi för att kringgå USA:s blockad.

Vi tvingas leva med sanningen sådan den definieras av Trump–Rubio–los Rodríguez. Jag vill hävda att reaktionerna på attacken inte följer Maduros tidigare uppmaning om generalstrejk för att stå emot en USA-ledd attack. För mig framstår det som tydligt att ledningen iscensätter sin egen avgång. Den ska ske under ordnade former och på ett sätt som legitimerar de tillgångar som samlats under år av hemlig ekonomi för att kringgå USA:s blockad.

Under denna process har ledningen gått från att drivas av revolutionära principer till att agera som ett stort banditgäng som, utöver presidenten, brodern och ministrarna, även omfattar högsta domstolens domare, Maduros son och militärledningen som kontrollerar gruvekonomin i Orinocobältet. Det rör sig om långt fler personer i ett väloljat nätverk än de splittrade grupper som höger kan samla i exil kring Juan Guaidó mellan Miami och Madrid.

Därför ställer alternativa vänsterkoalitioner krav på transparens i förhandlingarna med Trump och kräver respekt för samt skydd av den nuvarande konstitutionen. De kräver omedelbar frigivning av alla politiska fångar och att autonomin återställs för de politiska partier som regeringen ”kidnappat” som stödpartier under senare val. Dessa vänsterorganisationer kräver också allmän löneökning i enlighet med konstitutionens bestämmelser samt att regeringen följer vallagen och utlyser fria och transparenta val senast i juli i år. För att valet ska kunna hållas kräver organisationerna att valmyndigheten rensas från korrupt personal och korrupta praktiker.

Det finns gott om förslag på hur Venezuelas demokratiska institutioner kan återupprättas mot USA:s och los Rodríguez regimskiftesagenda. De flesta gräsrotsorganisationer menar att endast grundlagens väg kan gagna folket, eftersom det var folkets mobilisering som byggde den institutionella ramen som USA och den nuvarande ledningen nu sätter åt sidan.

Det styrande partnerskapet mellan Trump–Rubio och syskonen Rodríguez måste följa rättsstatens principer. Det är anmärkningsvärt att man anlitar de bästa advokaterna för att försvara presidentparet i New York utan att ens kräva att båda framträder, eller att en transparent rättsmedicinsk undersökning av attacken i Caracas genomförs.

Det styrande partnerskapet mellan Trump–Rubio och syskonen Rodríguez måste följa rättsstatens principer. Det är anmärkningsvärt att man anlitar de bästa advokaterna för att försvara presidentparet i New York utan att ens kräva att båda framträder, eller att en transparent rättsmedicinsk undersökning av attacken i Caracas genomförs. Att Maduro och Flores träder fram inför världen borde vara ett krav som riktas både till Venezuelas styrande elit och till Trumps regering. Trump kan ignorera ett sådant krav, som han gör, eftersom han saknar skrupler, men Venezuelas ledning borde vara lojal mot folkets historiska erövringar och mot den egna konstitutionen. Samtidigt måste man inse, mot bakgrund av Epstein-avslöjandena, att de tvingas samarbeta med vår tids kanske mest avskyvärda kartell av massmördande pedofiler, våldtäktsmän och kannibaler.