Efter fyra år av krig i Ukraina finns inget fredsavtal i sikte. Positionerna har varit låsta sedan juni 2024. Inte heller Trump har kunnat påverka krigets utveckling. Ryssland har de så kallade maximalistiska kraven och Ukraina vägrar göra landavträdelser. Förhandlingarna i Abu Dhabi och sedan i Genève i år ledde ingenstans. Kriget kommer att avgöras på slagfältet, menar Tomas Pettersson.

I en intervju med brittiska BBC den 23 februari, i samband med fyraårsdagen av den ryska invasionen, menade den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskyj att Vladimir Putin startat det tredje världskriget.¹ Kanske är det lite tidigt att tala om ett tredje världskrig redan nu, men liknelsen är inte orimlig ur ett humanitärt perspektiv. Rysslands och Ukrainas förluster, inte minst i antalet döda, går att jämföra med de som krigförande parter såsom Storbritannien och Frankrike hade i första världskriget 1914-1918. Exakta siffror är inte kända och föremål för diskussion, men säkert är att det rör sig om ungefär två miljoner döda och sårade, kanske ännu fler.²

Efter att förhandlingarna i Istanbul våren 2022 strandat gick Ukraina till motoffensiv och tog tillbaka stora områden som gått förlorade tidigare under året. Samtidigt genomförde Ryssland en strategisk reträtt i söder och förberedde sig på ett längre krig.³ Året därpå gick Ryssland på offensiven kring staden Bakhmut, medan Ukraina förberedde sig för en större sommaroffensiv i söder.

Zelenskyjs tiopunktsplan för fred inkluderar ett totalt tillbakadragande av rysk trupp och ett återupprättande av 1991 års gränser. Rysslands plan är att Ukraina neutraliseras, avmilitariseras och avnazifieras och de fyra oblasterna Luhansk, Donetsk, Cherson och Zaporizjzja övergår till Ryska federationen.

När den sistnämnda inte ledde till ett genombrott gick kriget in i en ny fas.⁴ Denna fick en fast politisk dimension i juni 2024 och lever fortfarande kvar, snart två år senare. Ukraina och dess supportrar samlades då i Schweiz för en fredskonferens, som Ryssland inte bjöds in till.⁵ Konferensen byggde på Zelenskyjs tiopunktsplan för fred, som bland annat inkluderade ett totalt tillbakadragande av rysk trupp från ukrainskt territorium och ett återupprättande av 1991 års gränser.⁶ Ryssland hade emellertid förekommit fredskonferensen genom president Vladimir Putins tal till det ryska utrikesministeriet den 14 juni.⁷. Ukraina skulle bland annat neutraliseras, avmilitariseras och avnazifieras, medan de fyra oblasterna Luhansk, Donetsk, Cherson och Zaporizjzja i sin helhet skulle övergå till Ryska federationen.

I grova drag är de diplomatiska positionerna identiska drygt 18 månader senare. Ytterligare ett diplomatiskt varv snurrades förvisso under 2025, i och med att Donald Trump tog plats på scenen. Särskilt augustimötet i Alaska med Putin stack ut. Under en mindre medieturné i början av februari meddelade dock den ryske utrikesministern Sergej Lavrov att ryssarna trott att den amerikanske presidenten förstått den ryska positionen, men att ”andan från Anchorage” gått om intet sedan dess.⁸

När parterna först samlades i Abu Dhabi och sedan i Genève förra månaden var det alltså återigen, mer eller mindre, en fråga om 1991 års gränser eller de så kallade ryska maximalistiska kraven, det vill säga de från den 14 juni 2024. Ryssland har sina krav och Ukraina kommer inte att göra några landavträdelser alls. Föga förvånande ledde förhandlingarna ingenstans. Ingendera av parterna vek en tum.

Det som skiljer sommaren 2024 från vårvintern 2026 är att fler än några få insatta vet att Ukraina kommer att förlora kriget. Faktumet har brutit igenom den västerländska propagandamuren.

Det som skiljer sommaren 2024 från vårvintern 2026 är att fler än några få insatta vet att Ukraina kommer att förlora kriget. Faktumet har brutit igenom den västerländska propagandamuren, vilket speglas i faktumet att den ansedda tidskriften Foreign Affairs den 26 februari publicerade en artikel med just titeln Ukraine Is Losing the War.⁹

Hur har detta tolkats i Sverige? Johan Mathias Sommarström kallar i en kommentar i Aftonbladet förhandlingarna för ”teater”:
”Fred i Ukraina innan sommaren [2026] sa USA:s president Donald Trump. Det kan han glömma. Han har visserligen brutit mot allt vad internationella regler och medmänsklighet heter men fred kommer han inte lyckats mäkla. Det är bortkastad tid att ens hålla fredsförhandlingar (om det nu kan kallas så). Putin har inte vikt en tum från sina krav om att få kontroll över hela Donbass, alltså Luhansk- och Donetsk länen [sic], där de nu kontrollerar de största områdena, men inte allt”.¹⁰

Putin är alltså inte villig att acceptera den “kompromiss” som USA förespråkar (eller Zelenskyj, för den delen) om att frysa frontlinjen där den nu står. I det får Sommarström stöd av Martin Kragh vid Stockholm Centre for Eastern European Studies (SCEEUS). Kragh menar i en rapport att Kremls tal om ”andan från Anchorage” bara är en retorisk dimridå. Försöken att på diplomatisk väg ta över Donbass (Luhansk och Donetsk) ”saknar direkt koppling till Moskvas bredare politiska och militära mål”, som bland annat inkluderar kraven från den 14 juni 2024.¹¹

Kragh missar faktumet att kraven och ”andan från Anchorage” är en och samma sak. Det är bara metoden med vilken de uppnåddes som skiljer sig, alltså med eller utan förhandlingsinslag, vapenvilor, frysta frontlinjer, frivilligt ukrainskt tillbakadragande från Donbass.

Kragh missar faktumet att kraven från den 14 juni 2024 (”de maximalistiska kraven”) och ”andan från Anchorage” är en och samma sak. Det är bara metoden med vilken de uppnåddes som skiljer sig, alltså med eller utan förhandlingsinslag, vapenvilor, frysta frontlinjer, frivilligt ukrainskt tillbakadragande från Donbass och så vidare. I det här fallet var det särskilt Vladimir Putin som var villig att löpa riskerna som medföljde ett frysande av frontlinjerna. Den ryska armén hade bara kunnat köra på, vilket den geopolitiske analytikern Alexander Mercouris övertygande argumenterat för vid ett flertal tillfällen – även om de faktiska detaljerna från Anchorage-mötet inte är kända.¹²

Här på Parabol har vi tidigare lyft fram att Kreml kan komma att utöka sina krav från de av den 14 juni 2024. Martin Kragh refererar till detta i SCEEUS-rapporten som att Ryssland eftersträvar en uppdaterad ”eurasisk säkerhetsarkitektur”, något som är identiskt med att man ”förbereder sig för en långsiktig militär konflikt”.

Vad helst Vladimir Putin företar sig är han bara ute efter att kriga, med andra ord, men om han bara drar sig tillbaka från Ukraina så slipper vi ha den här diskussionen. Hållningen är i det närmaste universell inte bara i Sverige, utan i hela Europa.

Med tanke på att detta inte ligger i korten behöver vi titta på möjliga scenarier för vad som faktiskt kommer att hända. Två sådana är synliga i dagsläget.

Det första rör den rapporterade splittringen i den ukrainska förhandlingsdelegationen,¹³ där Zelenskyjs mer jordnära stabschef Kyrylo Budanov rapporteras att ha en annan position än sändebuden Andrej Jermak och David Arachamia, som följer Zelenskyjs linje. Till skillnad från det övriga ledarskapet i Kiev har den tidigare underrättelsechefen Budanov ända sedan Bakhmut 2023 varit tämligen frispråkig med att saker inte gått som de tänkt ur ett ukrainskt perspektiv.¹⁴ Hans lojalitet för den ukrainska saken är det veterligen ingen som ifrågasätter; han är bara mer realistiskt kring utsikterna på slagfältet. Som Budanov själv uttryckte saken i ett tal den 23 februari: vi når snart en punkt där alla parter behöver bestämma sig för att röra sig mot fred eller fortsätta kriget.¹⁵

För Ukrainas räkning innebär detta en palatskupp i Kiev. Budanov är såklart knappast ensam i insikten att Zelenskyjs hållning bara kan leda till Ukrainas fullständiga nederlag och upphörande som självständig stat.

För Ukrainas räkning innebär detta en palatskupp i Kiev. Budanov är såklart knappast ensam i insikten att Zelenskyjs hållning bara kan leda till Ukrainas fullständiga nederlag och upphörande som självständig stat. Den ukrainska nyhetssajten UA News rapporterar att förberedelser pågår för att befästa Odessa med ett ringförsvar, där pensionärer och studenter ska beväpnas.¹⁶ Det doftar Berlin 1945, Ragnarök och en Last Stand i Odessa snarare än i Kiev eller Lviv. Budanov är ensam om att öppet ge uttryck för den här verkligheten – om än i noga inlindat språk.

I teorin finns det tidsmässigt utrymme för detta också. Svåra strider kvarstår i Donbass kring de befästa städerna Slovjansk och Kramatorsk; i Zaporizjzja och på andra sidan Dnjepr i Cherson – som Ryssland övergav 2022. Det kan ta allt från tre till nio månader, beroende på hur stor motståndsförmåga de ukrainska stridskrafterna fortfarande besitter.

Frågan är om det inte redan är för sent, även om mer verklighetsförankrade personer som Budanov tar över i Kiev innan de fyra regionerna övertagits av den ryska armén. Till och med en sådan som Budanov kan vara oacceptabel för Ryssland – särskilt med tanke på det som pågått parallellt med förhandlingarna i Abu Dhabi och Genève under februari: mordförsöket på generalen Vladimir Alekejev i Moskva, användandet av kryssningsmissilen Flamingo mot ett mål djupt inne i Ryssland,¹⁷ som i första hand har betydelse för Rysslands strategiska avskräckningsförmåga. samt inte minst den ryska underrättelsetjänsten SVR:s rapport om att Frankrike och Storbritannien har för avsikt att förse Ukraina med kärnvapen.¹⁸

Något fredsavtal finns inte i sikte, utan det här kriget ser ut att behöva avgöras på slagfältet.

Den sistnämnda rapporten behöver inte ens vara sann, men om ryssarna börjar delta i Västs mediespel är det hög tid att ta notis. Då har nämligen krafter i Ryssland börjat ledsna på Putins försiktighet och nått slutsatsen att det är dags att ta i med hårdhandskarna, både vid förhandlingsbordet och längs med frontlinjen.

Något fredsavtal finns därmed inte i sikte, utan det här kriget ser ut att behöva avgöras på slagfältet. Gärna som Putin territoriellt hade stannat vid de fyra regionerna blir detta allt mindre troligt ju längre tiden lider. Och i motsvarande grad är ledarskapen i Kiev och Europa – med ett högst oklart syfte i det senare fallet – beredda att offra Ukrainas existens som framtida suverän stat.