Medan Christopher Nolans omdiskuterade filmatisering av The Odyssey väcker debatt finns det skäl att återvända till Homeros odödliga klassiker som man lättare kan acceptera som en ”rövarhistoria” om något mycket avlägset. Verkligheten erbjuder tillräckligt många alfahannar som bekrigar varandra för att vi ska behöva söka upp dem på vita duken, skriver Gunnel Engström.

Nej, jag har inte sett Christopher Nolans ”storfilm”, The Odyssey. I stället valde jag att återvända till originalet, i alla fall till Ingvar Björkesons lediga och lättflytande översättning av Odysséen. Det var några år sedan sist, och den här gången valde jag att lyssna till texten, fantastiskt uppläst av Ingela Ohlsson. Trots allt var det ju så all litteratur konsumerades tills rätt nyligen: högläst eller reciterad. Lyssnarupplevelsen väckte också lusten att återvända till några modernare verk som inspirerats av Homeros epos.

Homeros epos
Homeros Odysséen är, ovanligt nog för muntligt traderad text, inte kronologiskt disponerad. Historien tar sin början strax före handlingens upplösning. Vi är på Ithaka, där Penelope trakasseras av en hoper snikna friare som håller på att äta henne ur huset. Varje natt river hon upp sin väv för att skjuta på det val hon vet att hon kommer att tvingas göra. Men nu börjar det hända saker. Gudinnan Athena söker upp Odysseus son, den unge Telemachos, för att uppmana honom att ta reda på vad som hänt hans far som nu varit borta i tjugo år. Ynglingen utrustar ett skepp och ger sig av till kung Nestor på Pylos.

Filmen The Odyssey är omskriven och diskuterad just nu, men Homeros kommer att hålla länge än. Hans berättelse tål att upprepas, lyssnas på och vridas och vändas på i evighet – för att den helt enkelt är så fantastiskt bra.

Sedan skiftar historien fokus till Odysseus som är fånge – mer eller mindre godvilligt – hos nymfen Kalypso sedan flera år. Återigen griper gudarna in i skepnad av Athena som uppmanar Odysseus att ge sig av hemåt och som beordrar Kalypso att hjälpa honom. Han bygger en stadig flotte och får färdkost och annan utrustning av nymfen varpå han ger sig av. Tyvärr har han en svuren fiende i havsguden Poseidon som skickar en storm som krossar flotten. Halvdöd av utmattning sköljs den skeppsbrutne Odysseus upp på fajakernas ö.

Här är det dags för en ovanligt ljus episod (som Nolan lär ha hoppat över). Den unga kungadottern Nausikaa tvättar kläder i ett vattendrag nere vid stranden tillsammans med sina tjänarinnor. När flickorna är färdiga med sin tvätt börjar de leka med en boll och skrattar och pratar. Det är den enda riktig glada och vardagliga scenen i hela berättelsen, och Nausikaa beskrivs som en helt vanlig flicka med framtidsdrömmar om romantik och giftermål.

Nausikaa hjälper Odysseus att få företräde hos kung Alkinoos och den främmande gästen tas väl emot. Att vara gästfri är för övrigt en hederssak, och i flera av eposets sånger får vi se hur gäster fägnas med mat, dryck, sängplats, kläder och gåvor. Att vara en bra gäst är också viktigt, så Odysseus återgäldar vänligheten genom att underhålla övriga gäster med diverse historier. Det är här vi läsare får höra flera av de kända berättelserna: om den människoätande cyklopen, om besöket i dödsriket Hades, om hur männen förvandlades till svin hos Kirke, och om de fasansfulla sjömonstren Skylla och Karybdis samt den ödesdigra stölden av solguden Helios boskap. Alla dessa ödesdigra händelser kostade hans besättning livet, en efter en, och det är därför en ensam Odysseus som är helt beroende av hjälp från fajakerna.

Odysseus somnar djupt under färden och bärs sovande i land på Ithaka. Männen han en gång seglade ut med från Troja är för längesedan borta, och nu står han där alltså ensam på sin egen strand – utan att ens känna igen den.

Överallt i eposet finns sådana här insprängda berättelser och utvikningar. Det är ett av skälen till att litteraturvetarna tvistar om eposets ursprung: är det skrivet eller diktat av Homeros ensam eller redigerat i efterhand, är det en rest av diverse muntliga berättelser som sammanfogats löst i efterskott? För enkelhetens skull låter jag Homeros vara författaren i det följande. Att inhämta och redogöra för Homerosforskningen skulle vara som att ”tömma Stilla oceanen med tesked”, för att citera Sven Delblanc i hans Homerisk återkomst.

Försedd med rika gåvor och utrustad med ett nytt skepp lämnar så Odysseus fajakernas ö. Den här gången går sjöresan snabbt och odramatiskt. Han somnar djupt under färden och bärs sovande i land på Ithaka. Männen han en gång seglade ut med från Troja är för längesedan borta, och nu står han där alltså ensam på sin egen strand – utan att ens känna igen den. Åter ingriper Athena i handlingen och förvandlar Odysseus till en gammal, fattig tiggare för att han inte ska bli igenkänd av friarna. Först av allt söker han upp den gamle svinaherden Evmaios, som förstås tar emot honom så gästfritt han kan i sin fattigdom.

Så lämnar Homeros tills vidare sin hjälte och förflyttar handlingen till Sparta, dit Telemachos fortsatt sin resa i sökandet efter sin far. Han är gäst hos kung Menelaos och drottning Helena som nu är återförd till hemmet efter att ha varit orsaken till hela det trojanska kriget. Telemachos tas väl emot, och som seden bjuder förses han med rika gåvor när han beger sig på hemfärd, därtill återigen uppmanad av en gud.

Att inhämta och redogöra för Homerosforskningen skulle vara som att tömma Stilla oceanen med tesked, för att citera Sven Delblanc i hans Homerisk återkomst.

När både far och son slutligen befinner sig på Ithaka är det dags att göra upp med friarna en gång för alla. De är många, kanske rentav hundra, medan Odysseus bara har Telemachos och ett par trogna herdar på sin sida. För att segern ska vara möjlig i ett så ojämnt läge krävs förstås ett gudomligt ingripande och här är det dags för Athena att hjälpa till. Hon ser först till att friarnas vapen aldrig träffar sina mål, och när hon slutligen håller fram den skräckinjagande egiden, skölden med Medusahuvud, blir friarna vettskrämda och springer åt alla håll för att undkomma, men:

”så gick de andra till storms mot friarna inne i salen,
huggande kring sig vilt. Av stön och krossade skallar
genljöd luften, och blodet flöt i strömmar på golvet.”

När alla är döda låter Odysseus hämta tolv slavinnor, ”pigor”, som ”fört ett lösaktigt liv med friarna”. Först får de släpa ut liken och stapla upp dem, sedan städa och tvätta bort allt blod. Odysseus vill därpå döda dem med svärd för att de varit illojala, men Telemachos tycker det vore en alltför ärofull död och ser till att flickorna blir hängda i stället. Därpå väcker man den sovande Penelope och berättar att hennes man har återvänt. Hon förvissar sig om att tiggaren verkligen är Odysseus med hjälp av en hemlighet som bara de två känner till, och sedan går de till sängs:

”Efter att hänryckta först ha njutit kärlekens nöjen
fröjdades makarna åt att berätta allt för varandra”

Innan berättelsen är slut krävs dock ytterligare ett gudomligt ingripande av Athena. Odysseus har sökt upp sin gamle far och de rustar sig till kamp med friarnas släkt som dyker upp för att utkräva hämnd i sin tur. Striden börjar och ett nytt blodbad hotar, men på order av Zeus träder Athena in och manar alla att lägga ner vapnen. Gudinnan måste givetvis åtlydas och hon kan därför stifta en ”helig och edsvuren fred mellan båda stridande parter”. Med den versraden avslutas Odysséen.

James Joyce och ett litterärt pussel
Homeros epos har inspirerat flera sentida författare. Mest känd är förmodligen James Joyces version från 1922 med titeln Ulysses (eller Odysseus). Huvudpersonen heter Leopold Bloom, och hela handlingen utspelas under en enda dag när han vandrar runt i Dublin, medan Odysseus strapatsrika hemresa tar hela tio år.

I ärlighetens namn måste erkännas att det är omöjligt att se några likheter ”med blotta ögat” – det är bara boktiteln som ger en direkt hänvisning till Homeros epos. Man behöver läsa en handledning vid sidan av för att se sambanden. (Joyce lär ha sagt att hans litterära pussel skulle komma att sysselsätta litteraturprofessorerna under lång tid framåt.) Litteraturvetaren Olof Lagercrantz har skrivit en entusiastisk bok om romanen (Om James Joyces Odysseus, 1970), men inte heller den är till stor hjälp. Lagercrantz skriver till och med att om huvudpersonen, Leopold Bloom, såg bokens titelblad skulle denne aldrig dra slutsatsen att det är han själv som är Odysseus. Eftersom det skulle bli för krångligt att reda ut de paralleller som forskarna kartlagt, väljer jag att hoppa över James Joyce här.

Eyvind Johnsons krigströtte hjälte
En svensk version av Odysséen finner vi i Strändernas svall av Eyvind Johnson. Till skillnad från Joyce följer han originalet betydligt närmare. Men hans roman är påbörjad under andra världskriget (utgiven 1946) och har undertiteln ”En roman om det närvarande.” Odysseus i hans bok skildras därför som en krigstrött och sliten hjälte, traumatiserad av sina upplevelser vid Troja och med plågsamma minnen av ödeläggelse, våld, blod och dödande. ”Han kom ihåg Kriget med all dess olust. Under några sekunder stack röken från den brinnande priamosstaden honom i näsan, lukten av osande bränder, lukten av bränt tyg, bränt hår, av stekt mänskokött, lukten av blod, lukten av dödas och döendes träck”.

En svensk version av Odysséen finner vi i Strändernas svall av Eyvind Johnson. Till skillnad från Joyce följer han originalet betydligt närmare.

Odysseus behöver hjälp och han använder sin list och uppfinningsförmåga för att överleva och för att få sympatier. När han sitter som gäst i fajakernas sal och berättar om sina äventyr drar han medvetet rövarhistorier för att behålla åhörarnas uppmärksamhet. Cyklopen fanns förstås inte på riktigt men nu gäller det att vara intressant. ”Han kunde ha påstått: Det var ett vulkanland. Då skulle många ha gått hem och lagt sig”. Att hans män förtrollades och blev till svin hos Kirke är en beräknande lögn. ”Han kunde ha sagt att de stormdrivna och vilsna sjömännen och hjältarna träffade på en godsägaränka eller en ogift och ensam godsägardotter, en mäktig slottsfru som samlade på män och förvandlade dem i otrolig försumpning”.

När åhörarna börjar tröttna efter många timmar, måste Odysseus se till att skrämma dem så att de vaknar till och han säger: ”sen for vi till Dödsriket.” Att det handlade om en dröm under en febersjukdom skulle inte ha väckt något intresse hos åhörarna. På så vis ersätter Johnson myten och det övernaturliga med mänsklighet och realism.

Eyvind Johnsons Odysseus vill egentligen inte hämnas. På fajakernas ö blir han lovad Nausikaa som maka och han tänker att han skulle kunna stanna där och leva i lugn och ro. Han plågas ständigt av sina minnen av vad han gjort sig skyldig till under kriget. Särskilt dåligt samvete har han för att man brutalt dödat Hektors lille son Astyanax, antagligen på hans uppmaning. Han försöker skylla ifrån sig. ”Det var inte jag. Det var Kriget.” När han slutligen kommit hem till Ithaka söker han upp svinaherden Evmaios och i deras långa samtal är det Eyvind Johnsons samtid och röst som hörs. De talar om krigets fasor, om drömmen om fred och om hur begäret efter makt är det stora hindret.

Eyvind Johnsons Odysseus vill egentligen inte hämnas. På fajakernas ö blir han lovad Nausikaa som maka och han tänker att han skulle kunna stanna där och leva i lugn och ro. Han plågas ständigt av sina minnen av vad han gjort sig skyldig till under kriget.

Kanske ska krigets eviga svall mot stränderna äntligen ”stanna när mänskorna slutar att slåss om makten”. Om framtiden säger Odysseus att han hoppas människorna kommer att ha lärt sig av sin erfarenhet, av smärtan, av krigen. ”Då delar de kanske opp makten. Då har de kanske inga slavar. Då har de kanske rådslag i stället för krig, byteshandel i stället för plundring. Då delar de kanske brödet lika.”

Till sist måste Odysseus ändå ta itu med friarna men i Johnsons tolkning gör han det ytterst ovilligt. Han inser att om han själv tar makten från friarna blir det egentligen ingen förändring. ”Makten flyttas bara, det är alltihop”. In i det sista försöker han välja bort dödandet eller åtminstone skona någon och han tänker: ”Om jag kunde rädda någon så skulle det bli min ursäkt inför mig själv efteråt.” Två personer låter han leva, men alla de andra dödar han med hjälp av sonen. Allra sist är det de tolv slavinnornas tur, de som hade legat med männen som uppvaktat hans hustru. ”Det är inte jag som gör det”,  tänker Odysseus när han skuldtyngd raglar omkring på gården efteråt.

Han härdar inte ut med vad han gjort utan skyller på gudarna; själv är han inte där, han är bortrest och går omkring och längtar någonstans ”men inte hit”. Hos Homeros slutar berättelsen annorlunda, med ett gudomligt ingripande som garanterar fred – men hos Eyvind Johnson slutar det med att Odysseus har gett upp hoppet om fred och försoning. Allt är för sent.

Atwood ger ordet till Penelope
I Homeros värld spelar kvinnorna inte någon större roll. Men hos Margaret Atwood blir Penelope huvudperson och jagberättare, medan Odysseus hemresa inte får någon plats alls. Atwoods kortroman Penelopiaden (2005) är precis som Eyvind Johnsons en produkt av sin tid. Det är en feministisk spegelbild av originalet (eller en dråplig vrångbild), berättad i första person med humor och åtskilliga småsyrliga kommentarer. Penelope befinner sig i Hades sedan mer än tvåtusen år och härifrån skildrar hon sitt liv för oss som lever nu. Det är lätt halsbrytande att läsa hennes kommentarer om hur de döda i Hades tar del av våra nutida liv. ”På senare tid har en del av oss lyckats infiltrera det nya system av etervågor som numera omvälver klotet och kan på så sätt resa och titta ut genom de platta upplysta fönster som fungerar som helgedomar hemma hos folk.”

Största delen av Atwoods roman utgörs av Penelopes version av vad som hände efter Odysseus hemkomst, men hon berättar också om hur hon själv tog över ansvaret och styrde över Ithaka i makens frånvaro samtidigt som hon höll de påträngande friarna stången.

Största delen av Atwoods roman utgörs av Penelopes version av vad som hände efter Odysseus hemkomst, men hon berättar också om hur hon själv tog över ansvaret och styrde över Ithaka i makens frånvaro samtidigt som hon höll de påträngande friarna stången. Hon är en klok, listig och pragmatisk kvinna och – precis som sin make – rätt om sig och kring sig. Hon är visserligen fullt medveten om att hon lever i en ojämställd värld men anser att hon givetvis är sin makes jämlike. Honom beskriver hon inte som en hjälte och en gudars like utan som skrytsam och lögnaktig – även om hon älskar honom som han är.

Självklart känner hon igen honom direkt när han dyker upp på Ithaka men låtsas inte om det. Det skulle kunna vara farligt för honom och ”dessutom om en man satte sin ära i att vara skicklig på att förkläda sig vore det en bra dum hustru som hävdade att hon kände igen honom: det är alltid oklokt att kliva emellan en man och hans bild av sin egen smarthet.”

I Penelopiaden gör författaren inget större nummer av blodbadet som utspelar sig i salen utan går snabbt vidare. Först efter hämndorgien visar Penelope att hon känner igen sin man. Makarna går till sängs och berättar i en smickrande version om vad som hänt under den tid de varit skilda åt, om hur de gråtit, längtat efter och saknat varandra. ”Vi var båda – enligt oss själva – skickliga och skamlöst inbitna lögnare. Det är ett under att någon av oss trodde på vad den andra sa. Men det gjorde vi. Eller det är vad vi sa till varandra.”

Atwood hoppar alltså över dödandet av friarna men ger i stället stor plats åt de tolv pigorna, eller slavinnorna, dem som Odysseus lät döda som hämnd för att de legat med friarna utan ägarens tillåtelse. Några egna fria val hade de givetvis inte. Deras röster hörs i form av ”kören”, där de i versform ger sin version och lovar att hämnas, vilket de också gör med besked. Från sin plats i Hades berättar Penelope om hur Odysseus då och då tittar in för att hälsa på och berätta om sina nya liv som återfödd i olika gestalter. Alla hans liv har slutat illa, för de hängda pigorna förföljer honom ständigt. ”De gör honom nervös. De gör honom rastlös. De får honom att lida. De får honom att vilja vara var som helst eller vem som helst annars.”

Miller låter Kirke bli en fri kvinna
Flera författare har också utnyttjat personer eller figurer från Odyssén (och Iliaden) för en modern psykologiserande version. Ett exempel är Madeline Millers Kirke (2022) där huvudpersonen är den trollkunniga halvgudinnan Kirke. Hon är dotter till solguden Helios men har inte blivit accepterad av den övriga gudavärlden. Hon blir förvisad till en ö och lever där ensam i ett slags exil. Odysseus lägger till med sitt enda återstående skepp vid hennes ö för att vila. Hon förvandlar hans män till svin, men Odysseus lyckas motstå trolldomen med hjälp av en ört som guden Hermes gett honom. De båda finner varandra i sin ensamhet och utvecklar en djup relation under det år han stannar på hennes ö.

Flera författare har också utnyttjat personer eller figurer från Odyssén för en modern psykologiserande version. Ett exempel är Madeline Millers Kirke (2022) där huvudpersonen är den trollkunniga halvgudinnan Kirke.

Temat i Millers roman är kvinnlig frigörelse: hur en kvinna bryter sig fri från patriarkalt förtryck och finner sin egen väg och sin självständighet. Här är vi långt från ”originalet”. Romanen delar ett viktigt drag med Penelopiaden: båda böckerna klär av Odysseus hans hjältemantel. Hos Atwood framstår han som en opålitlig lögnare, och hos Miller är han en paranoid och krigsskadad man. Båda författarna placerar kvinnor i centrum och ger på så vis en feministisk version av myten.

Odysseus – en evig följeslagare
Vi får väl se om jag kanske ser Christopher Nolans film lite senare. Just nu hoppade jag ju över den, eftersom jag tycker att verkligheten erbjuder tillräckligt många alfahannar som bekrigar varandra utan att vi behöver söka upp dem på vita duken. Det har varit ett gott val att i stället vända sig till en klassiker som man lättare kan acceptera som en ”rövarhistoria” om något mycket avlägset. Filmen The Odyssey är omskriven och diskuterad just nu, men Homeros kommer att hålla länge än. Som vi har sett tål hans berättelse att upprepas, lyssnas på och vridas och vändas på i evighet – för att den helt enkelt är så fantastiskt bra.