Den 13 december går Haitis befolkning till valurnorna för första gången på tio år. Men vad betyder ett val när huvudstadens befolkning inte får rösta? Dessutom är stora delar av befolkningen är på flykt och den faktiska samhällsmakten i flera områden utövas av organiserade våldsaktörer snarare än av staten? Klas Lundström rapporterar.

Det haitiska valrådet Conseil Électoral Provisoire (CEP) har beslutat att genomföra decembervalet i nio av tio departement. Undantaget är Ouest, Haitis västra departement, där huvudstaden Port-au-Prince ligger och där omkring en fjärdedel av landets befolkning bor. Läget bedöms vara för osäkert för att ett val ska kunna genomföras på ett säkert sätt och stora delar av Ouest ser därför ut att uteslutas.¹

Valet ska ge Haiti en ny början. Men vad förändras när huvudstadsregionen delvis ställs utanför och väpnade grupper redan styr vardagen i stora områden?

Valet ska ge Haiti en ny början. Men vad förändras när huvudstadsregionen delvis ställs utanför och väpnade grupper redan styr vardagen i stora områden? Bara under första kvartalet 2026 dödades 1 600 människor i våldsrelaterade händelser, enligt FN.

De flesta dödsfallen tillskrivs Viv Ansanm, en sammanslutning av en rad olika kriminella organisationer som är inriktade på handel med vapen, människor och narkotika och som kontrollerar stora delar av huvudstaden. 1,4 miljoner haitier lever som internflyktingar och uppemot sex miljoner befaras lida av akut hunger före årsskiftet.²

Mördad president, återstående frågetecken
Bakom de korta notiserna i västerländska medier döljer sig den nödvändiga frågan: vilken skillnad skulle ett decemberval göra? Å ena sidan, vad annat att göra för en svag politisk makt i tider av obeskrivlig hopplöshet och en närmast normaliserad tillvaro i våld, osäkerhet och misstro till omvärldens förmåga att bistå landet i sviterna av otaliga kriser? Ett val kan i bästa fall förflytta den politiska debatten bort ifrån frågetecknen och trätan som lamslagit Haiti sedan landets president Jovenel Moïse mördades i presidentpalatset i juli 2021.

Moïses tillträde kantades av politisk träta, juridiska processer och ett uppskjutet val som lamslog landets statsapparat, vilket ledde till att han under en tid styrde genom presidentdekret.

Ett val kan i bästa fall förflytta den politiska debatten bort ifrån frågetecknen och trätan som lamslagit Haiti sedan landets president Jovenel Moïse mördades i presidentpalatset i juli 2021.

Mordet på Moïse förblir omgärdat av fler frågetecken än svar. Bland de gripna återfanns colombianska legosoldater – varav flera hade militär bakgrund och vissa hade kopplingar till paramilitära miljöer eller hade fått utbildning i USA – rekryterade av ett säkerhetsbolag med säte i Florida. Enligt uppgifter som bland andra grävande reportern Kim Ives fört fram ska exilhaitier och oligarker med koppling till bolaget ha spridit en förklaring om att mordet handlade om personligt maktbegär snarare än om kontroll över statens ekonomiska nycklar – en version som, om den stämmer, skulle avleda uppmärksamheten från mäktigare krafter i bakgrunden.

Uppgifterna är alltjämt omstridda och obekräftade, men går igen i flera oberoende granskningar. Vad vi säkert vet är att fyra män dömts för inblandning – men i amerikansk och inte haitisk domstol. Och det eftersom flera av de åtalade greps och lagfördes på amerikansk mark samtidigt som Haitis eget rättsväsende saknar resurser.³

Många mäktiga män
Motivet bakom presidentmordet förblir dock ouppklarat. Moïses presidentskap byggde på ett svagt mandat – mindre än 20 procent av väljarkåren – och tillträdet godkändes efter en segdragen, årslång juridisk process. Många krafter inom Haiti ville aldrig se honom som president.

En av dem var Ariel Henry, som tillträdde som tillfällig premiärminister – och de facto president – efter Moïses död. Henry beskriver sig själv som partipolitiskt obunden, men hans politiska bana inleddes i det tidiga 2000-talet som ledare för en rörelse som motsatte sig befrielseteologen och socialdemokraten Jean-Bertrand Aristide. Efter att Aristide avsattes 2004 blev Henry medlem av det USA-stödda råd som utsåg övergångsregeringen. Två decennier senare kom han i praktiken att ärva makten i Moïses populistiska parti – Parti Haïtien Tèt Kale PHTK – en gång lanserat som en moderniserande, näringslivsvänlig kraft, men numera snarare förknippat med korruption och samröre med väpnade grupper. Henry representerar med andra ord samma elitorienterade, ekonomiskt konservativa maktlinje som länge stått i motsatsställning till Aristides fördelningspolitik.⁴

Mordet på Haitis president Moïse förblir omgärdat av fler frågetecken än svar. Bland de gripna återfanns colombianska legosoldater – varav flera hade militär bakgrund och vissa hade kopplingar till paramilitära miljöer eller hade fått utbildning i USA – rekryterade av ett säkerhetsbolag med säte i Florida.

Aristides främsta brott – och hot – var att hans socialpolitiska insatser och ekonomiska reformer hotade Haitis cementerade plats som billig exportör av råvaror till det rika nord, menar Mark Danner, journalist och författare med mångårig erfarenhet av att bevaka Haiti:

– Haiti är ett land som har en kung, ett antal presidenter med livslånga mandat och otaliga diktatorer i alla slags ränder, blandade med otaliga revolutioner, maktövertaganden, självmord och statskupper, konstaterade Danner när jag intervjuade honom efter mordet på Moïse 2021.⁵

Vad Danner pekar på är alltså inte kaos för kaosets egen skull, utan ett mönster – varje gång en folkvald ledare försökt omfördela makt eller resurser bort från den cementerade eliten har denna elit, ofta lierad med utländska intressen, svarat med kupp, mord eller sabotage. Det är den logiken, snarare än enskilda personers ambitioner, som förklarar varför Haiti sällan tillåtits bygga stabila demokratiska institutioner.

Befrielseteologen Aristide är den ende haitiske ledare i modern tid som vunnit ett brett och otvetydigt folkligt mandat i fria val – med omkring två tredjedelar av rösterna 1990 och en andra gång år 2000 i ett val där hans parti Fanmi Lavalas dessutom tog över 80 procent av mandaten i parlaments- och lokalval.⁶

Aristide och Fanmi Lavalas gick till val på ett uttalat progressivt program fokuserat på social och ekonomisk demokratisering genom satsningar på utbildning och vuxenalfabetisering, ökad tillgång till sjukvård, fördubblad minimilön och en jordreform till förmån för småbrukare, kombinerat med ett öppet ifrågasättande av västs historieskrivning av den haitiska revolutionen och dess eftermäle. Första gången störtades han genom en militärkupp 1991. Andra gången avsattes han 2004 under väpnat och internationellt politiskt tryck, där västerländska intressen och Haitis oligarki spelade centrala roller.⁷

Haitis revolution – ett brott mot kolonial ordning
Men Aristides och Lavalas primära brott och hot gentemot den haitiska maktordningen var inte satsningarna på utbildning och sjukvård i sig – utan att rörelsen på allvar krävde att den franska staten skulle återbetala det belopp Frankrike en gång utpressat av Haiti medelst militära hot och som ”kompensation” för ”förlorad egendom”. Det handlade om plantager, marker och människokroppar sedan den slavledda revolten hade befriat från den franska kolonialmakten.

Ekonomer bedömer att ”skulden” grusade nödvändiga samhällsinvesteringar och Haitis ekonomi tros ha gått miste om uppemot 200 miljarder kronor i tillväxt mellan 1825 och 1947, då skulden var ”betald”. Kort före kuppen 2004 hade Aristides regering formellt begärt att Frankrike skulle återbetala en motsvarande summa.⁸

Aristide krävde att den franska staten skulle återbetala det belopp Frankrike en gång utpressat av Haiti medelst militära hot och som kompensation för förlorad egendom. Macron medgav att Haitis skuld var orättfärdig, men han utlovade inga pengar.

”Skuldens” politiska betydelse i dagens politiska landskap ligger i vad den satte i gång. I över än ett sekel gick en majoritet av statens intäkter till att betjäna lånet i stället för till skolor, sjukvård eller infrastruktur, vilket höll landet i permanent finansiell knapphet. Skuldbördan var också en del av motiveringen till att USA ockuperade Haiti 1915–1934 och under den perioden tog kontroll över landets tullintäkter för att säkra återbetalningarna till amerikanska fordringsägare – en extern kontroll över statens huvudsakliga inkomstkälla som i dag har ett dystert eko: när Viv Ansanm 2026 kontrollerar tullar, hamnar och vägspärrar är det staten, snarare än gängen, som historiskt sett ofta förlorat rätten att bestämma över sina egna intäkter.

Just därför blev Aristides återbetalningskrav från Frankrike en brännande politisk fråga för de krafter som ville se honom störtad från makten. Det handlade om mer än bara historisk symbolik, på spel stod kontrollen över Haitis statskassa. Frankrikes president Emmanuel Macron medgav 2025 – 200 år efter kravet restes – att Haitis skuld var ”orättfärdig” – men han utlovade inga konkreta återbetalningsinitiativ till den forna kolonin.⁹

Gängen ersätter staten
Viv Ansanms maktkoncentration över framför allt Port-au-Prince är inget direkt utslag av kolonialism i sig, utan snarare en följd av vad återkommande extern inblandning och svaga statsapparater möjliggjort över tid. Resultatet efter mordet på Moïse 2021 lämnade ett maktvakuum som organiserade våldsaktörer klev in i och sedermera tog kontrollen över. I Port-au-Prince 2026 är gängherravälde regel snarare än undantag. Viv Ansanm har likt en politisk organisation knutit till sig tidigare rivaliserande grupperingar och kontrollerar numera inte bara huvudstaden utan breder ut sitt inflytande till centrala och rurala delar av landet – samma zoner där val ska hållas i december 2026.¹⁰

FN:s säkerhetsråd har svarat med riktade sanktioner mot enskilda gängledare, bland andra Jimmy ”Barbecue” Chérizier. Åtgärderna i sig försvårar för enskilda individer att röra sig eller flytta pengar internationellt, men de rubbar sällan kärnverksamheten som håller själva systemet igång – kontroll över hamnar, vägspärrar och tullintäkter. Så länge dessa strukturer förblir intakta och orörda riskerar omvärldens sanktioner att bli symboliska snarare än att faktiskt bryta gängens ekonomiska makt.

Resultatet efter mordet på Moïse 2021 lämnade ett maktvakuum som organiserade våldsaktörer klev in i och sedermera tog kontrollen över. I Port-au-Prince 2026 är gängherravälde regel snarare än undantag.

Kriminaliteten är organiserad, hierarkisk och strukturerad och utövar ett slags samhällsmakt över enskilda invånare genom beskattning i form av utpressning av näringsidkare, tullar och vägspärrar samt kidnappning för lösensumma. På så vis styr grupperna inte bara den ekonomiska rörelsefriheten (i den mån någon sådan existerar) utan även den politiska.

Mönstret och logiken liknar den modell som ofta förknippas med Pablo Escobars Medellín, där knarkbaronen vann utbrett stöd i socioekonomiskt utsatta stadsdelar genom punktinsatser som garanterade folks säkerhet och byggde fotbollsplaner åt barnen. Där ingen statlig närvaro funnits har organiserade brottssyndikat klivit in – förutom i Colombia och Haiti även i Jamaica, Mexiko och stora delar av Centralamerika. Gemensam nämnare är våldet som fungerar som främsta styrmedel.¹¹

Sandra Pellegrini, Karibien- och Latinamerikaanalytiker vid konfliktövervakningsorganisationen Armed Conflict Location and Event Data (ACLED), skriver i en analys att omvärlden inte bör betrakta det ”lugn” som ofta uppstår i områden kontrollerade av organiserad brottslighet som annat än skenbart. Det är snarare ett kvitto på att strukturen cementerats och effektiviserats i fråga om ekonomiskt och politiskt inflytande, i vanlig ordning på bekostnad av civila och av rörelser som ställer sig kritiska till utvecklingen. Resurser som tidigare lades på inbördes strider riktas i stället i allt högre grad mot att kontrollera civila, säkra social lydnad och generera ekonomiska intäkter.¹²

I Port-au-Prince, Kingston och Medellín framhålls gängledare stundom som lokala beskyddare snarare än som utpressare – synligt i graffiti och porträtt som blivit en del av stadsbilden. Det är ett konkret tecken på hur våldsmakt, över tid, kan omvandlas till socialt och politiskt inflytande.

Ett politiskt landskap som det kommande decembervalet är tänkt att inte bara utmana utan även bli ett substitut för. Vad som inte får glömmas bort är att decembervalets nuvarande form – där huvudstadsregionen utesluts på grund av säkerhetsfarhågor – är en följd av det laglösa herravälde som den organiserade brottsligheten har inrättat i Haiti. Och vad innebär politisk representation när stora delar av huvudstadens invånare ställs vid sidan av processen, när internflyktingar saknar reell möjlighet att delta och när den makt som formar vardagen i stora delar av landet inte är vald utan beväpnad?

Vad som inte får glömmas bort är att decembervalets nuvarande form – där huvudstadsregionen utesluts på grund av säkerhetsfarhågor – är en följd av det laglösa herravälde som den organiserade brottsligheten har inrättat i Haiti.

En genomgång av de registrerade partierna inför valet (rekordmånga 282) visar att partier sprungna ur olika intressesfärer och dynastier deltar. Där finns Aristides gamla Fanmi Lavalas, men saknas gör den mördade Moïses PHTK och Rèstistance Dèmocratique (RED), ett folkrörelseliknande parti som bildades av Moïses tidigare medarbetare – vars valmedverkan hindras av valmyndigheten. Särskilt PHTK:s frånvaro väntas få stora konsekvenser eftersom partiet i Haitis senaste val 2016 blev landets i särklass största och mest inflytelserika parti. Vilka som fyller det tomrummet återstår att se.¹³

Oavsett vilka namn som till slut ställer upp gäller det i vilket fall en politik för bara nio av tio departement, eftersom valet inte omfattar Ouest, där en fjärdedel av befolkningen bor och där Viv Ansanm redan i praktiken avgör vem som kan röra sig, handla och rösta. Att väpnade miliser i augusti 2026 angrep Haitis viktigaste oljeterminal Varreaux, en central energikälla för sjukhus och annan samhällsbärande infrastruktur, kan därför ses som ett ”stresstest” för landets säkerhetsapparat och dess förmåga att garantera befolkningens säkerhet på väg till valurnorna.

Sandra Pellegrini menar att det inte var någon slump att sammandrabbningarna inträffade bara dagar efter att en ny polisstation etablerats i Varreaux och personal ur Haitis multinationella, FN-sanktionerade insatsstyrka mot gängen (Gang Suppression Force) posterats i Cité Soleil, en av Port-au-Princes mest utsatta stadsdelar. Att skydda kritisk infrastruktur som Varreaux-terminalen är en förutsättning för att begränsa gängens inflytande inför och under valet i december.¹⁴

Att väpnade miliser i augusti 2026 angrep Haitis viktigaste oljeterminal Varreaux, en central energikälla för sjukhus och annan samhällsbärande infrastruktur, kan därför ses som ett stresstest för landets säkerhetsapparat.

”Den här sårbarheten ger gängen möjlighet att utöva press på myndigheterna”, skriver Pellegrini i en analys om det kommande valet.¹⁵

Kolonialismens efterdyningar och medias blinda fläck
Vad händer när fransk media bevakar Haitis ”instabilitet” utan att sätta den i sitt sammanhang från 1825, eller när amerikanska journalister rapporterar om Jamaicas ”våldskultur” utan att nämna den amerikanska inblandning i de politiska konflikter som bidrog till den organiserade brottslighetens starka ställning i Kingston? Då beter sig medierna som kolonialister: ansvaret flyttas bort från de aktörer – Frankrike, USA och haitiska respektive jamaicanska oligarkier – som aktivt saboterat progressiva samhällsinitiativ, utan att deras agerande behandlas eller belyses.¹⁶

Det är viktigt att inse att kolonialismen ännu lever kvar i Haiti.

Den indiske historikern Dipesh Chakrabarty beskriver detta som ”historicismens fälla” – föreställningen att vissa platser ännu väntar på modernitetens ankomst medan väst redan sägs befinna sig vid historiens slutstation, omgärdad av demokrati, välstånd och frihet.¹⁷

Det är viktigt att inse att kolonialismen ännu lever kvar i Haiti. Inte i någon förfluten mening utan som en aktiv, materiell och pågående kraft, närvarande i skuldbördans historiska eko, i utländska säkerhetsföretags roll i ett presidentmord och i de globala marknader för vapen och narkotika som förser gängen med både medel och motiv.