Vad hände med frigörelsen? När manssamhället är på frammarsch och unga män blir allt mer könskonservativa är vi skyldiga de unga kvinnorna en feminism som fungerar. Men inte ens från vänster talas det längre om kvinnoförtryck, skriver Lotta Lindqvist i en essä om andra vågens kvinnokamp och allt som den kan lära oss.

En gång i månaden träffar jag en vän, vi diskuterar feminism och dricker vin. Hon är 40-talist och en bit över 80. En kväll sa hon: ”Jag tycker det är rätt skönt att jag ska dö snart, det är värre för er som måste se hur det går”. Makabert, men jag skrattade gott. Hon syftade på det politiska läget i allmänhet, feminismen och den kvinnojoursrörelse vi båda lämnat. Det går utför. När demonstrationståget på Internationella Kvinnodagen ett par veckor senare passerade krogen där vi brukar ses fanns inte en enda kvinnoorganisation med i arrangörsgruppen. Min vän orkar inte gå i tåget längre, men hon har svårt att tro mig när jag säger det. Taket orkar hon fortsatt gå i.

Kvinnornas tid är sannerligen inte nu. Det är är knappast den första backlash en politisk rörelse har skådat, men det utmärkande nu är att det på samma gång kan verka finnas en stark medvetenhet hos folk i allmänhet och förment feministiska frågor är vanliga i det politiska samtalet. Med ett kapat vokabulär förs politiska samtal och politiska reformer genomdrivs som helt saknar feministisk verkan, förankring eller idé.

Feminism handlar om att sätta kvinnor först. För att ta reda på om en viss politik eller reform är feministisk måste man använda kvinnan, inte ”jämställdheten”, som politiskt subjekt och fråga sig: kommer detta att gynna kvinnor som grupp?

Världens och Sveriges kvinnor befinner sig i en krypande katastrof och behovet av feminism och kvinnokamp är akut, i synnerhet med tanke på den auktoritära riktning en stor del av världen går i. Det är bara det, att vi sjabblat bort vad feminism är, eller vad den kan vara. Vi har tappat bort den feminism som funkar, om vi vill förändra samhället.

Feminism handlar om att sätta kvinnor först. För att ta reda på om en viss politik eller reform är feministisk måste man använda kvinnan, inte ”jämställdheten”, som politiskt subjekt och fråga sig: kommer detta att gynna kvinnor som grupp? Man bör också fråga: hur blir det för kvinnor med lägst samhällelig status? Det som funkar på botten är oftast giltigt för hela gruppen, medan detsamma inte gäller för toppen.

Feminismen är en politisk rörelse för kvinnans frigörelse. Det är en rörelse av och för kvinnor som syftar till att omfördela makt och resurser från män till kvinnor. Grundläggande är insikten att vi lever i ett patriarkat; ett hierarkiskt samhällssystem där män systematiskt tilldelas makt och privilegier på bekostnad av kvinnor och att det påverkar alla samhälleliga institutioner och våra personliga relationer.

I detta system kan två könsklasser urskiljas, kvinnor respektive män. Feminism är kvinnors motstånd mot denna samhällsordning vilket i förlängningen syftar till att åstadkomma revolution och förändra systemet. Det betyder att det inte finns något naturligt eller förutbestämt med manlig makt, alltså att det finns möjlighet till förändring och att denna är feminismens uppgift.

Efter andra vågens feminism har fortfarande ingen ny värd namnet fötts.

Det talas om feminismens ”vågor” och så många som fyra sådana. Som jag ser det befinner vi oss fortsatt i vågdalen efter den andra. Här nere har de feministiska idéerna förvridits, förkastats och urvattnats. Vunna segrar har glömts bort, när de inte medvetet förminskats, misstänkliggjorts och avpolitiserats. Efter andra vågens feminism har fortfarande ingen ny värd namnet fötts.

Vår uppgift är därför att förvalta, studera och lära av de som gått före för att igen kunna ta oss upp på en ny våg. Kvinnofrågorna är ungefär desamma, då som nu. Kanske är det likadant med sättet att identifiera dem? Det finns mycket att hämta hos den kvinnorörelse som en gång, för inte så väldigt länge sedan, förändrade samhället i grunden.

Det råder en sorglig historielöshet och kunskapsbrist, också inom vänstern, vad gäller kvinnorörelsen och feminismen, dess praktiker och idéer. Tyvärr är vänstern inte heller den motkraft mot backlashen som kvinnokampen så väl hade behövt. I frågan om feminism har man en helt annan hållning än till de socialistiska idéerna, om vilka ingen skulle påstå att gammalt per definition är dåligt, att individen kan vara större än gruppen, att konflikt är sämre än samförstånd och att kommersialisering kan vara progressivt. På en del håll har man närmast övergivit den materiellt grundade feminism som avtäcker makt, till förmån för den som fokuserar på “normer”.

Feminismen är en politisk rörelse för kvinnans frigörelse. Det är en rörelse av och för kvinnor som syftar till att omfördela makt och resurser från män till kvinnor.

Könsmaktsordningen förstås ofta som en historisk rest vilken vi alla önskar göra oss av med, om den alls förklaras eller namnges. Journalisten Julie Bindel beskriver i sin bok Feminism for women att feminism har blivit lite vad som helst och därmed ingenting: ”Föreställ dig socialister som säger att socialism är vad som helst som den som är emot kapitalism identifierar det som”.¹ Hon menar också att påståenden om att feminism är jämlikhet “för alla” är samma ohederliga typ av desarmering som när “Black Lives Matter” möttes med “All lives matter”.

Andra vågens feminister beskrivs återkommande och då uteslutande som ett gäng mossiga, superprivilegierade, vita heterokvinnor. De påstås ha varit essentialister och rasister och att allt de åstadkom inte hade ett skit att göra med någon annan än de själva! Deras idéarv ses med misstänksamhet och kastas ut trots allt de gett oss. Efter dem kom 80-talets högersväng, nyliberalismens övertagande och 90-talets hyperkommersiella “Girl Power”.

Ändå kan ingen argumentera för att rätten till egen försörjning, barnomsorg, smärtlindring vid förlossning, fri abort, kriminalisering av mäns våld mot kvinnor, preventivmedel, avskaffande av sambeskattningen och rätten till skilsmässa är bara skit. Trots högergiren stod den svenska kvinnorörelsen sprungen ur andra vågen stadigt länge och dess könsmaktsanalyser resulterade i enorma segrar som sexköpslagen och lagen om grov kvinnofridskränkning, båda från sent 90-tal. Det går inte att komma ifrån att dessa segrar har varit allra viktigast för kvinnor längre ner på samhällsstegen och knappast var något som endast tillkom en liten elit. Nej, andra vågen bedrev kvinnokamp som fungerade, med en analys som träffade rätt.

Rörelsen föddes på 1960-talet av kvinnor som engagerat sig i den antikoloniala frihetskampen, i antiimperialismen, i krigsmotstånd och i medborgarrättsrörelsen. Det var en tid då man trodde på att samhället kunde förändras och att framtiden var ljus. När den första vågen handlat om formella rättigheter, tog den andra vid för att realisera vunna rättigheter och samtidigt ta kvinnofrågan ett steg längre med frågor som mäns våld, familjelivets organisering, reproduktiva rättigheter, sexualitet, könsroller, diskriminering, arbete och barnomsorg. De var radikala feminister. Idag säger vi radikalfeminism.

Andra vågens feminister beskrivs återkommande som ett gäng mossiga, superprivilegierade, vita heterokvinnor. Ändå kan ingen argumentera för att rätten till egen försörjning, barnomsorg, smärtlindring vid förlossning, fri abort och preventivmedel bara är skit.

Andra vågen kom alltså ur den politiska vänstern och stod den alltid nära. Varför är lätt att förstå. Feminismen är en kollektivistisk idé och vänsterpolitik är det som gynnar kvinnor som grupp. Både (radikal)feminismen och marxismen är handlingsteorier. Men, de bröt sig ur vänstern för att det även där fanns könsförtryck och de ville organisera sig separatistiskt, runt sina egna frågor som annars inte fick vidare gehör. Långt ifrån alla de feministiska frågorna var och är inte heller höger-vänster-frågor. Separatism var en grundbult, och kvinnoallianser byggdes när och som det passade.

Många kvinnokämpar fortsatte dock sitt vänsterpolitiska engagemang och tog med sig kunskaper, styrkor och frågor från den separatistiska organiseringen in i vänstern, men de flesta av dem är borta nu. Jag har varit vänsterpolitiskt aktiv i större delen av mitt liv, men aldrig känt mig så långt från rörelsen som nu. Trots att i princip alla vänstermän påstår sig vara (allierade med) feminister har tredje vågens nyliberala idéer om kön som identitet fungerat som bakväg för att lufta misogyna tankar och göra sig av med den kvinnokamp som man tröttnat på tar plats. Trots att många håller med oss i sakfrågorna har de genom tystnad visat att feminismen inte rör dem och de har lite att förlora (men en hel del att vinna) på att kvinnliga feminister kastats ut och brännmärks som könskonservativa transfober.

Trots att i princip alla vänstermän påstår sig vara (allierade med) feminister har tredje vågens nyliberala idéer om kön som identitet fungerat som bakväg för att lufta misogyna tankar och göra sig av med den kvinnokamp som man tröttnat på tar plats.

Dagens vänster har varit högst delaktig i att städa ut feministiska analyser. På så sätt har de banat väg för den konservativa högern att ta poänger som en besinningens röst på könsområdet. Flera feministiska grundfrågor har lämnats över, som att kön inte är en fråga om självidentifikation utan materiell verklighet, att många kvinnor inte får ihop “livspusslet” och vill vara mer med sina barn samt frågan om sexuella övergrepp mot barn och rättssystemets slappa hantering av mäns våld mot kvinnor.

Att vänstern inte ägt och tagit våldsfrågan på allvar och förvaltat kvinnorörelsens kunskapsarv är en politisk skandal. Sexualiserat våld är ett bärande element i militärismen, kapitalismen, imperialismen så väl som rasismen. Det är en integrerad del i samhällsbygget och det största hotet mot kvinnors liv och hälsa, världen över. Det finns inget annat svar än misogyni på varför det inte är en av de högst prioriterade frågorna. Högern har effektivt exploaterat kvinnors rädsla, och erbjuder (vita/svenska/respektabla) kvinnor beskydd. De har använt kvinnors våldsutsatthet för att driva rasistisk deporteringspolitik och repressiv kriminalpolitik, av vilket inget ligger i kvinnors egentliga intresse.

Högern har exploaterat kvinnors rädsla, och erbjuder beskydd. De har använt kvinnors våldsutsatthet för att driva rasistisk deporteringspolitik och repressiv kriminalpolitik, av vilket inget ligger i kvinnors intresse.

Den yngre generationen flickor är utsatta för allt sjukare skönhetsideal, ständigt mer sadistisk porr, digitaliserad och allt grövre sexuell exploatering samtidigt som möjligheterna att vara ekonomiskt självständig minskar. Det sexualiserade våldet har gjorts till en fråga om kvinnors “samtycke”; How low can you go, girl?

Den yngre generationens pojkar blir allt mer könskonservativa, säg mig, hur blir det för flickorna som växer upp med dem? Vi är skyldiga dem en feminism som fungerar, som låter dem skapa trygga rum och sammanhang, som respekterar deras erfarenheter och som vågar ge dem verkliga förklaringar av varför livet drabbar dem som det gör. Utan feminismen står de utlämnade och ensamma inför den förvirring, skam och skuld som uppstår genom livet för kvinnor i patriarkatet och den idag så omhuldade ”valfriheten”.

Liberaler har kapat andra vågens paroller om val. ”My body, my choice” var en paroll som kom till under en tid då kvinnors liv i hög utsträckning karaktäriserades av brist på just, valmöjligheter. Vi fick inte arbeta, kunde inte skydda oss mot graviditet, var i princip tvungna att gifta oss och våldtäkt inom äktenskapet var tillåtet. I en sådan kontext är det relevant att prata om kvinnors val. Idag ser det annorlunda ut och vi lurar i flickor att alla val som görs av kvinnor per definition är feministiska, till och med att det är det som är feminism. För dagens kvinnor är ”valfriheten” mer svek än möjlighet.

Den yngre generationens pojkar blir allt mer könskonservativa, säg mig, hur blir det för flickorna som växer upp med dem? Vi är skyldiga dem en feminism som fungerar.

I Backlash – kriget mot kvinnorna, som handlar just om bakslaget efter andra vågen i USA, menar Susan Faludi att det västerländska kvinnoförtrycket nu istället bygger på att kvinnor fås att vingklippa sig själva: ”… det är viktigt inte bara att hon är klädd i snörliv, utan också att hon snör sig själv.”² Det är fortsatt en avgörande insikt. Det påstås att vi kan välja att leva ensamma samtidigt som ensamma mammor är utfattiga, vi kan välja att göra karriär eller iallafall jobba heltid och skaffa barn trots att utmattningstalen skjuter i höjden, det påstås att en del kvinnor minsann vill sälja sina kroppar trots att vi känner till misären som göder prostitutionen och att samtycke och BDSM är sexuell frihet trots att småtjejer vittnar om att det är skrämmande och gör ont att bli strypt av sin kille.

“Estetisk plastikkirurigi” (kvinnlig könsstympning med ekonomiska motiv) paketeras som empowering och vi uppmanas att “unna oss” smärtsamma skönhetsbehandlingar och dieter. I en tid då kommersialisering sker i rasande takt och kapitalet ständigt bryter nya marknader kan vi vänta oss en allt grövre exploatering av kvinnokroppen, trots att det är svårt att föreställa sig i en värld där man redan varufierat såväl sex som graviditet, barnafödande och handel med bebisar genom surrogat.

Den som väljer fritt är också ansvarig för utfallet av sina val, och vi går mot en tid där kvinnor sägs välja att rulla tillbaka grundläggande rättigheter. Men feminism praktiseras inte genom individuella livsstilsval, det görs genom organisering och förändring. Allt som kvinnor gör är inte feminism. Vi måste därför hålla fast vid de strukturella analyserna: vilken är kontexten inom vilken vi gör våra val? Varför väljer vi som vi väljer? Vilka alternativ har vi? Vilka erfarenheter har vi gjort genom livet?

Dagens vänster har varit högst delaktig i att städa ut feministiska analyser. På så sätt har de banat väg för den konservativa högern att ta poänger som en besinningens röst på könsområdet.

Frågan om arbetstidsförkortning är ett bra exempel. 70-talets kvinnorörelse förutsåg svårigheterna med att kombinera yrkesarbete och barn och drev frågan om förkortad normalarbetstid. Det vi fick var rätten till obetald deltid som många kvinnor ”väljer” att nyttja med konsekvenser för pension, SGI, och möjligheter i arbetslivet. De angrep frågan på samhällsnivå, nu är den åter förpassad till familjen och det gäller att haffa rätt man för att via honom förverkliga frigörelsen. Ingen lyckas realisera det jämställda relationsidealet och känner i sin tur skam över det. Dagens feminism bör ta till sig av andra vågens kärnfamiljskritik och väcka liv i drömmen om andra sätt att organisera hemliv och barn. Många andra vågare beskriver exempelvis hur kollektivhus var avgörande för deras moderskap, aktivism och arbetsliv.

Den feministiska idén om rätten till arbete och barnomsorg kan idag bli till ett elitistiskt projekt. Folk lägger hushållsarbete på entreprenad med skatterabatt, tävlar om att hämta tidigt och det har blivit trendigt att ta avstånd från hetsen och “välja” det riskabla livet som modern hemmafru, vilket högern tagit som bevis på att feminismen inte lagt något kvinnor vill ha på bordet. Intressant nog diskuteras samtidigt obligatorisk förskola för invandrarbarn och utlandsfödda kvinnor görs ned i debatten för att de inte släpps in på arbetsmarknaden. Kvinnorörelsens syfte var aldrig att båda föräldrar skulle jobba och konsumera ihjäl sig medan de lämnar barnen i en nedmonterad omsorg. Syftet var aldrig att vissa skulle lämna ifrån sig sina barn, men inte få arbeta.

Det talas om jämställdhet. Sällan eller aldrig om kvinnoförtryck.

Det talas om jämställdhet. Sällan eller aldrig om kvinnoförtryck. Jämställdhet är inte (bara) en kvinnofråga, upprepas som om det skulle vara något positivt, men sanningen är att om det inte är en kvinnofråga, så är det inte feminism utan något annat – och vem vet egentligen vad? Feminister har aldrig velat bli blott män, inom ramen för nuvarande system. Författaren Carin Holmberg sa på en föreläsning nån gång att vi är på väg mot ”ett jämställt patriarkat”. Ett samhällsbygge som i grunden inte förändrats.

Världen feminister ser framför sig måste vara fundamentalt annorlunda än den vi nu lever i. Vi måste ha större visioner än val mellan pest eller kolera, möjligheten att samtycka till övergrepp och det urtrista hittepåt om jämställda kärnfamiljer. Men den typen av feminism stör. De som företräder den möter motstånd. I Tusen systrar ställde krav – minnen från 70-talets kvinnokamp minns författarna allt motstånd de mötte; hån och förlöjliganden, hot och medial smutskastning.³ Det var kvitto på att de ägnade sig åt aktivism som fungerade. Att de drev frågor som var verkligt utmanande. Revolutionerande.

Porr och prostitution är inte feministiskt. Att försvara våldsamma och förnedrande sexuella praktiker är inte feministiskt. Att propagera för krig och upprustning är inte feministiskt. Att hålla killgrupper är inte feministiskt. Att avköna språket och motarbeta separatism är inte feministiskt.

De utmanade manssamhället tillsammans, med moderskapet och barnen i centrum, vilket var en direkt spegling av deras liv. Men också en strategi: “Vi kämpade inte bara för oss själva utan för alla kvinnor och alla barn och deras framtid”, skriver Birgitta Bolinder.³ Det var ett svar till dem som menade att feminister bara tänkte på sig själva och försakade sina barn. De mötte dåvarande KDs kampanj om “ofödda barns rätt” med parollen “Alla födda barns rätt – till daghem”. Grupp 8, en av de mest kända organisationerna, presenterade sig i en artikel i DN 1970, vilken illustrerades med en bild av gruppens medlemmar och alla deras barn. Kanske var det första gången i Sveriges historia där en politisk grupp inkluderade sina barn.

Idag utmanar de som kallar sig feminister sällan något särskilt alls. Dagens feminism har i sina försök att vara inkluderande, nyanserade och män till lags blivit en uddlös rörelse. Kvinnokampens framgångar är inte i mäns intresse och de kommer att störa manssamhället. Gör den inte det, är det en signal att ta på allvar. Alla möjliga människor kallar sig feminister, även om siffrorna går ner bland de unga. Och varför skulle de inte gå ner, när begreppet uppfattas som allt mer innehållslöst? Det finns inte längre implicit i epitetet någon förväntan om att göra något särskilt alls. Men att vara för porr och prostitution är inte feministiskt. Att försvara våldsamma och förnedrande sexuella praktiker är inte feministiskt. Att propagera för krig och upprustning är inte feministiskt. Att vara “soft girl” är inte feministiskt. Att hålla killgrupper är inte feministiskt. Att avköna språket och motarbeta separatism är inte feministiskt.

Jämställdhetsreformer kan på kort sikt förstås vara jättebra, men i grunden är det en liberal idé som högerfeminister företrätt. Det är viktigt att prata om löneskillnader och självklart att kvinnor kan driva företag, men för den som säger att män är ansvariga för kvinnoförtrycket blir det svårare. För den som säger att förbättring av kvinnans situation kommer att betyda försämring av mannens blir det motigt. För den som säger att kapitalismen och konsumtionssamhället är ett kvinnofientligt system blir det väldigt besvärligt. För den som säger att feminism handlar om kvinnor och vår roll i reproduktionen kan det bli stört omöjligt.

Jämställdheten när den är som värst öppnar för män att utmåla sig själva som lika mycket offer för könsorättvisor som kvinnor.

Jämställdheten när den är som värst öppnar för män att utmåla sig själva som lika mycket offer för könsorättvisor som kvinnor. Utan könsmaktsanalys är det svårt att förklara hur samma situationer och handlingar inte kan ha samma innebörd för kvinnor och män. Feminismen ska synliggöra kön, i en värld där det allmänna har manlig utgångpunkt. Ann-Marie Ljungberg minns i sin bok om det hon kallar “prekärfeminism” ett telefonsamtal med Expressen.⁴ De ville skriva reportage om ensamstående föräldrar och deras svårigheter. När Ljungberg säger att hon vet många mammor som lever på existensminimum men inga pappor, och informerar journalisten om att skillnaderna i inkomster mellan ensamma mammor och ensamma pappor överskrider inkomstskillnaderna i stort tackar journalisten för sig. Hon vill ha både en mamma och en pappa, för jämställdhetens skull.

Att en kvinna ger sin man en örfil är inte detsamma som det omvända. För att kontexten är patriarkatet och könsmaktsordningen. För kvinnor är det en del av ett konstant överhängande hot om våld och ett livslångt parerande av detsamma. För en man är det en enskild händelse. I jämställdhetens och inklusionens anda har det könsneutrala språket om våld tillsammans med övergivandet av insikten att våldet också konstruerar kön öppnat dörren för män. På så sätt är den nya kriminaliseringen av psykiskt våld sannolikt en katastrofreform. Män och samhället har alltid hävdat att det är ”två som träter”; vad gjorde hon som fick honom att tappa kontrollen och slå henne? “Det här är inte en oskyldig, blyg och försiktig tjej som går in i förhållandet” sa den norske bonusprinsens advokat Petar Sekulic om Nora Haukland i rättegången om våldsbrott mot henne, i syfte att visa att det inte fanns någon maktobalans i förhållandet.⁵

Tack vare kvinnorörelsen och statsfeminismen har vi i Sverige redan utmärkt lagstiftning, utformad med radikal analys; Grov kvinnofridskränkning, där psykiskt våld, hot, kontroll, förföljelse och trakasserier kan ingå i en sammanhängande våldsutsatthet, så som den drabbar kvinnor. Sofia Bryngelsson, som arbetat många år som åklagare i kvinno- och barnfridsmål berättar i samtal för mig att den nya lagen sannolikt kommer att göra lagföring av män för fysiskt våld mot kvinnor svårare samt riskera att stjäla resurser från våldsbrott mot kvinnor vilka är i en och samma (könsneutrala) “våld-i-nära-relationer”-pott.

Att männen fått makten över barnen och att det jämställda föräldraskapet kan användas för att hålla kvar kvinnor i våld är en feministisk katastrof, inte minst sett till vad det lär barnen.

Annan jämställdhetspolitik som drabbat kvinnor hårt är förstås besattheten av det delade föräldraskapet. Politiken på föräldraskapsområdet är helt inriktad på att mammor och pappor ska dela lika. Med ett stort antal reformer har det lett fram till en situation där det ska pappas till varje pris och gemensam vårdnad kan användas för att fortsätta utsätta kvinnor och barn för våld, inte minst uppmärksammat av föreningen Lex Tintin. Ann-Marie Ljunggren skriver att 1998-års reform om gemensam vårdnad mot en förälders vilja var det som “orsakade (ensamstående mammor) mest lidande av allt”.⁴ Idag har bestämmelsen utökats och det är möjligt att döma till gemensam vårdnad mot båda föräldrarnas vilja. Vidare har vi pappamånader som brinner inne om fadern inte tar ut dem, ett pinsamt lågt underhållsbelopp och feminister som propagerar för individualiserad föräldraförsäkring.

Att männen fått makten över barnen och att det “jämställda” föräldraskapet kan användas för att hålla kvar kvinnor i våld är en feministisk katastrof, inte minst sett till vad det lär barnen. I mars i år publicerade Dagens ETC en granskning där kvinnors självmord relaterade till våldsutsatthet räknas in i mordsiffran. Räknat på det viset dog 130 kvinnor av våld utövat av en manligt partner i Sverige år 2024.⁶

2024 gjordes det möjligt för föräldrar att överlåta föräldradagar till andra än den andre föräldern och kritiken var hård från vänsterhåll. Förslaget ansågs dåligt för jämställdheten (igen, vem är det?) och ansvarsbefria pappor men är i praktiken en vinst för kvinnor som kan dela omsorgen med andra viktiga vuxna och slipper ta allt själv om fadern inte finns närvarande. Den del av kritiken som rör risken att fattigare kvinnor exploateras för skattepengar kan förstås kommas åt utan att bestämmelsen skrotas, om politisk vilja att värna kvinnors intressen finns.

Att en kvinna ger sin man en örfil är inte detsamma som det omvända. För att kontexten är patriarkatet och könsmaktsordningen.

Sådan politik förs i feminismens namn. Det kan alltså gå snett och därför måste feministisk teori och idé stå i relation till vad den kan åstadkomma. Feminismen måste vara både rörelse och ideologi, tillsammans. Andrea Dworkin inleder sin bok Woman hating från 1974 med: “Den här boken är en handling, en politisk handling där målet är revolution. Den har inget annat syfte. Det är inte intellektuell visdom, akademiskt skitsnack eller idéer huggna i granit eller avsedda för odödlighet. Den är en del av en process, och dess kontext är förändring”.⁷

I centrum för denna rörelse och dess praktik ska kvinnors materiella situation och levda erfarenheter stå, inte abstrakta akademiska idéer. Politiken måste analyseras utifrån hur det blir för kvinnor i praktiken, här och nu, och inte försöka styra mot en verklighet som inte finns.

Andra vågarna ägnade sig åt en strategi de kallade medvetandehöjning. De studerade tillsammans och applicerade det de läst på kontexten de befann sig i. De satte i system att dela berättelser för att identifiera gemensamma mönster och sedan göra politik för att förändra dem. De läste tillsammans för att bygga en rörelse att räkna med. De lyfte skuld- och ansvarsoket från de egna axlarna genom att identifiera patriarkala verkningar i det egna livet och gå till attack mot dem.

Idag skickar vi in berättelser till ”mansbebisar” eller skriver #MeToo-inlägg, men det tar oss inte särskilt långt och kunskapen om feministiska idétraditioner och organisationsformer är förvånande låg. Feminister och vänstern måste studera kvinnofrågan. Inte läsa jämställdhetshandböcker a la Ida Östensson och Thor Rutgersson eller självhjälps- och terapiböcker, utan feministisk teori, forskning och vittnesmål.

Det vi kan vara säkra på är att inget samhälle skulle låta det som händer kvinnor hända, om det inte fanns ett djupt förakt för oss.

Efter den enorma våg som var #MeToo är det de som bildade organisationer som finns kvar, som #InteDinHora och #UtanSkyddsnät. De bygger vidare på andra vågens organisering mot mäns våld och sätter kvinnors erfarenheter i centrum. De sprider kunskap om kvinnors verklighet och de arbetar med solidaritet och förändring, samtidigt och för den egna gruppen.

Jag har sagt till kvinnliga vänner: föreställ dig att ha en partner som ger dig samma tillbaka vad gäller hushållsarbete, känslomässigt stöd, bekräftelse, förståelse och kärlek. Vart hade man varit i livet? Ingen kvinna i en heterosexuell relation kan föreställa sig det. Hur hade det varit om vi inte lagt tid och energi på dessa åderlåtande relationer, som vi lärt oss är meningen med livet? Hur hade vår ungdomstid sett ut om vi inte förhöll oss till perverterade skönhetsideal och hela tiden kontrollerade vårt beteende enligt könsordningen? Hur hade det varit om vår sexualitet fått formas när vi var redo, utan manlig rovdjurssexualitet som satte villkoren? Ingen vet. Men vi måste fortsätta drömma om och jobba mot den horisonten. Det vi kan vara säkra på är att inget samhälle skulle låta det som händer kvinnor hända, om det inte fanns ett djupt förakt för oss.

Genom att driva frågor med massrörelsepotential kan vi igen bygga en rörelse för alla kvinnor. Hur står det egentligen till med förskolan? Förlossningsvården? Våldtäktsstatistiken? Då kan kvinnokampen finna stöd och allianser bland kvinnor som annars inte är positivt inställda till feminister.

“De fanns där, hade svar på varför det var så svårt, och vad man skulle göra åt det. De pratade om allt det som jag brottades med”, säger min väninna om sin tids kvinnorörelse. “Det var som en våg och man kunde låta sig sköljas med, jag var inte jätteaktiv, men jag var med och det handlade om mig.” Så ska feminismen svara upp mot kvinnolivet.

Genom att driva frågor med massrörelsepotential, som halva befolkningen förstår sig på och kan se värdet av, kan vi igen bygga en rörelse för alla kvinnor. Hur står det egentligen till med förskolan? Förlossningsvården? Våldtäktsstatistiken? Då kan kvinnokampen finna stöd och allianser bland kvinnor som annars inte är positivt inställda till feminister eller betraktar sig som vänster. Uppgiften är att analysera livet och världen ur ett kvinnoperspektiv och sedan göra politik för kvinnor. Vill vänstern samarbeta med oss, måste de respektera oss. Gör de inte det, har vi inget politiskt läger alls att alliera oss med, och de ingen feminism att kokettera med.