Det har blivit inne att säga att det finns många typer av marxism, och att alla har lika rätt. Marx skulle inte hålla med, menar Peter Sundborg, som ger sig in i debatten om antologin Samtida marxistisk teori.

Teoretiker som kallar sig marxister men som på väsentliga, och ibland helt avgörande, punkter reviderar Karl Marx brukar man kalla för revisionister. I antologin Samtida marxistisk teori, som debatterats i Parabol, är det framför allt revisionister som presenteras. Av bokens 38 omskrivna teoretiker betecknar jag 25 som uppenbara revisionister. Flera vill jag beteckna som tveksamma och endast ett fåtal är verkligen marxister. Vad är då en revisionist?

Begreppet myntades inom arbetarrörelsen efter att den tyske socialdemokratiske ledaren och teoretikern, Eduard Bernstein, kommit ut med boken Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter 1899. Boken var en systematisk och grundlig uppgörelse med Marx.

I antologin Samtida marxistisk teori är det framför allt revisionister som presenteras. Av bokens 38 omskrivna teoretiker betecknar jag 25 som uppenbara revisionister.

På en rad områden ville Bernstein revidera Marx. Ett av dessa var idén om revolutionen. Bernsteins tanke var att en väl fungerande kapitalism var förutsättningen för övergången till socialism. Och övergången skedde inte genom en revolution utan stegvis.

Socialismen kunde mycket väl förverkligas inom kapitalismens ramar. Kapitalismen skulle inte gå under av ekonomiska orsaker, utan på grund av socialismens högre moraliska och etiska kvalitéer. På det här sättet försvann också klasskampen. Övergången från det ena samhällssystemet till det andra blev en moralisk fråga.

När det gällde den ekonomiska teorin kritiserade Bernstein arbetsvärdeläran och mervärdeteorin. I all korthet innebar Marx arbetsvärdelära att en varas värde mättes genom det samhälleliga nödvändiga arbete den innehöll. Bernstein menade att detta var en teoretisk konstruktion som inte hade någon förankring i det verkliga samhället. I och med att arbetsvärdeläran föll, så föll också mervärdeteorin, enligt Bernstein.

På en rad områden ville Bernstein revidera Marx. Ett av dessa var idén om revolutionen. Bernsteins tanke var att en väl fungerande kapitalism var förutsättningen för övergången till socialism. Och övergången skedde inte genom en revolution utan stegvis.

Istället för att ha sitt upphov i produktionssfären, vilket Marx hävdade, så uppstod mervärdet och profiten genom att kapitalisten köpte billigt och sålde dyrt, hävdade Bernstein. Mervärdet uppstod alltså inte genom att lönearbetaren lade ner mer värde i en producerad vara än han fick betalt för. Bernstein var den första revisionisten och han skulle få efterföljare under arbetarrörelsens historia. Bernsteins revisionism var uppenbar och han försökte inte dölja den. Senare revisionister ville i allmänhet inte erkänna att de omtolkade eller misstolkade Marx.

När nu redaktörerna Evelina Johansson Wilén, Lotte Schack, Carl Wilén och Johan Örestig Kling presenterar en lång rad marxistiska teoretiker är det alltså revisionisterna som dominerar. Orsaken till att det är viktigt att kritisera revisionismen är inte någon slags strävan efter en ”ren” och ”sann” marxism. Orsaken är att marxismen är en revolutionär teori som uppstod och utvecklades i syfte att användas i arbetet för arbetarklassens befrielse.

Orsaken till att det är viktigt att kritisera revisionismen är inte någon slags strävan efter en ”ren” och ”sann” marxism. Utan att marxismen är en revolutionär teori som uppstod och utvecklades i syfte att användas i arbetet för arbetarklassens befrielse.

Liksom Bernsteins revisionism fick svåra negativa konsekvenser för den revolutionära arbetarrörelsen kring sekelskiftet 1900 kan nya revisionistiska teorier få det nu och i framtiden. Jag kan inte i denna artikel av utrymmesskäl gå igenom alla de 25 revisionisterna utan har valt ut några av de mest intressanta.

Det är inte ovanligt att de presenterade teoretikerna i antologin underkänner Marx historieteori. Det gör till exempel historikern Robert Brenner. Revideringen av marxismen är tydlig. Brenner anser att kapitalismen uppstod av en tillfällighet. Kapitalismen var ett oavsiktligt resultat av att olika klasser helt enkelt försökte överleva under speciella sociala förhållanden, enligt Brenner. Han har kommit fram till detta genom sina studier av utvecklingen i England.

Men enligt Marx är ett samhällssystems övergång i ett annat ingen tillfällighet utan ett resultat av systemens inre motsättningar. De äldre systemen skapar vissa klasser och klassmotsättningar som driver utvecklingen fram emot en omvälvning varefter nya motsättningar uppstår. Brenner reviderar också Marx när det gäller de grundläggande motsättningarna inom feodalismen och kapitalismen, alltså de mellan jordägare och bönder och kapitalister och arbetare. Han menar att motsättningarna inom klasserna (till exempel inom jordägarklassen) är lika viktiga. Alltså ytterligare ett tydligt avsteg från Marx. För Brenner gäller inte Marx´s tes att all historia (den skrivna) är en historia om klasskamp.¹

Flera som kallar sig marxister svävar på målet när det gäller arbetarklassens revolutionära roll. Moishe Postone underkänner över huvud taget arbetarklassens revolutionära roll.² En del teoretiker i antologin menar att det istället är de mest utsatta, till exempel trasproletariat,³ hemlösa och kvinnor, som har den största revolutionära potentialen.

Brenner anser att kapitalismen uppstod av en tillfällighet. Kapitalismen var ett oavsiktligt resultat av att olika klasser helt enkelt försökte överleva under speciella sociala förhållanden, enligt Brenner.

Några teoretiker anser att den sociala reproduktionen är en lika viktig arena för klasskampen som produktionen. En av dessa är Stefania Barca. Hon menar att till exempel hushållsarbetare och småjordbrukare har samma revolutionära potential som industriarbetare.⁴ Kevin B Anderson hävdar att det inte nödvändigtvis är de produktiva arbetarnas klasskamp som är viktigast i striden mot kapitalismen, sexuella eller etniska minoriteters kamp kan ha en avgörande betydelse. Dessa rörelser kan i sin strid för frigörelse och erkännande inspirera industriarbetare att överge sina fördomar och solidarisera sig med de utsatta.⁵ Gargi Bhattacharyya menar att det är det reproduktiva arbetet som upprätthåller det kapitalistiska systemet som helhet.⁶

Det här är åsikter som må vara sympatiska, men de är inte marxistiska. För Marx är det inte utsattheten i sig som gör en klass eller ett skikt i samhället revolutionär, utan dess ställning i produktionen. Industriarbetarna befinner sig i en direkt konflikt med kapitalet om mervärdets fördelning och mervärdet är drivkraften i det kapitalistiska systemet. För att öka mervärdet pressas industriarbetarna att arbeta hårdare, till lägre löner och under allt mera miserabla arbetsförhållanden.

För Marx är det inte utsattheten i sig som gör en klass eller ett skikt i samhället revolutionär, utan dess ställning i produktionen.

I dag är det framför allt arbetarklassen i det globala syd som för den hårdaste kampen mot kapitalet; IT-arbetare i Sydkorea, textilarbetare i Bangladesh och bilarbetare i Kina. Dessa arbetare för redan idag en hård kamp för fackliga rättigheter, högre löner och bättre arbetsförhållanden genom strejker, demonstrationer och andra aktioner. I Sydostasien har arbetarklassen vuxit med 800 miljoner människor sedan 1990-talet samtidigt som arbetarklassen i Västvärlden har minskat kraftigt.⁷ En ny revolutionär våg i världen kommer sannolikt ha sitt ursprung i Sydostasien eller Sydasien.

Liksom Bernstein underkänner Sandro Mezzadra och Brett Neilson Marx arbetsvärdelära. De menar att dagens kapitalism har hittat andra källor att utvinna värde ur än bara den industriella varuproduktionen. De hävdar att värde också utvinns ur sociala allmänningar och gemenskaper, till exempel våra sociala interaktioner på digitala plattformar.⁸ Antonio Negri är inne på samma linje. Han anser att värde också produceras av till exempel kulturarbetare och servicearbetare. Han menar att exploateringen inte längre är begränsad till fabriksgolvet utan genomsyrar alla aspekter av det sociala livet.⁹

Kevin B Anderson hävdar att det inte nödvändigtvis är de produktiva arbetarnas klasskamp som är viktigast i striden mot kapitalismen, sexuella eller etniska minoriteters kamp kan ha en avgörande betydelse. Det här är åsikter som må vara sympatiska, men de är inte marxistiska.

Beverley Skeggs överger uttryckligen Marx arbetsvärdelära. Hon föreslår att värdet inte uppstår i produktionen utan i själva utbytet. Värdet uppstår då i första hand när någon annan betraktar varan som något med ett värde. ”Värde är för Skeggs en fråga om perspektiv och handlar om vem som har makt att bestämma över vad som anses ha ett värde, och därmed kan betraktas som en tillgång”, skriver Lena Sohl och Mikael Svensson.¹⁰ Arbetsvärdeläran är en av grundpelarna i marxismen. Raseras den så raseras också mervärdeteorin och teorin om den produktiva arbetarklassens ledande roll i kampen mot kapitalismen. Vad blir då kvar?

Jag vet inte om Ramón Grosfoguel verkligen kallar sig för marxist. Han ifrågasätter teorin om, att kapitalismen först utvecklades i Europa och sedan bredde ut sig för att till slut omfatta hela världen. Att kalla det nuvarande världssystemet kapitalistisk är missvisande, skriver Grosfoguel. Han anser inte att den rent ekonomiska strukturen är basen i systemet. Kategorier som ras, genus och sexualitet utgör ingen överbyggnad i systemet, utan själva basen. Grosfoguel ser den koloniala maktstrukturen som grundläggande i världssystemet idag, men frigörelsen sker genom den kulturella kampen.¹¹

Arbetsvärdeläran är en av grundpelarna i marxismen. Raseras den så raseras också mervärdeteorin och teorin om den produktiva arbetarklassens ledande roll i kampen mot kapitalismen.

Men att den ekonomiska basen utgör grunden för hela systemet är en huvudpoäng inom marxismen. Marx skriver: ”I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.”¹²

Även Slavoj Zizek avvisar Marx teori om bas och överbyggnad, men på ett annat sätt än Grosfoguel. Zizek menar att det inte är människans ställning i produktionen som skapar hennes medvetande, utan hennes medvetande skapas uteslutande ur samhällets överbyggnad, ur ideologin. Det är uteslutande den kapitalistiska ideologin som förser oss med föreställningar, fantasier, identiteter osv.¹³ Han tror inte på Marx teori om att politisk handling kan uppstå ur motsättningarna i produktionsprocessen.¹⁴

Konsekvensen av Zizeks tänkande är att det bara är intellektuella ”ideologikritiker” som han själv som kan förse vänstern med analyser och politiska strategier. Så är han också en vänsterns rockstjärna som åker på föredragsturnéer inför fullsatta lokaler världen över och deltar flitigt i poddar, TV och film. Hans böcker är bästsäljare.

Den indisk-amerikanska professorn Vivek Chibber har intresserat sig för arbetarnas klassmedvetande. Han menar att det inte är kulturella och ideologiska orsaker till att arbetarna väljer att inte ta kamp för sina intressen. Istället menar han att det är fråga om uppgivenhet; arbetarna är fullt medvetna om sin situation och ogillar den men de väljer ändå att ge upp på förhand. Arbetarna föredrar individuella lösningar istället för kollektiv kamp. Den strukturella situationen, beroendet av arbetsgivaren och den ekonomiska sårbarheten gör att arbetarna inte vill ta de risker som kamp och kollektiva aktioner innebär. Det är inte någon ideologisk hegemoni som gör att arbetarna godtar sin situation utan själva relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare, anser Chibber.¹⁵

Vivek Chibber menar att det inte är kulturella och ideologiska orsaker till att arbetarna väljer att inte ta kamp för sina intressen. Istället menar han att det är fråga om uppgivenhet. Det här rimmar illa med marxistisk teori och det rimmar illa med arbetarrörelsens historiska erfarenheter.

Det här rimmar illa med marxistisk teori och det rimmar illa med arbetarrörelsens historiska erfarenheter. Att arbetarna väljer samförstånd och inte kamp har definitivt ideologiska och kulturella orsaker, vilket blir uppenbart om man studerar socialdemokratins utveckling. Den reformistiska ideologin, tillsammans med ett otal mot arbetarklassen riktade lagar och avtal, har lett till att arbetarna i till exempel Sverige inte varit mer kampbenägna än de varit under de senaste decennierna. Samtidigt föder arbetarklassens ställning i produktionen ständigt en vilja till kamp och uppror. Under kapitalismens kriser blir denna vilja starkare.

Erik Olin Wright kanske inte ska kallas revisionist för han var väl inte ens marxist, även om han själv ansåg sig vara det? Hans idealism liknar snarare idealismen hos de utopiska socialister som verkade före Marx, alltså innan socialismen blev en vetenskap. Friedrich Engels beskriver i boken Socialismens utveckling från utopi till vetenskap utopisternas idéer som mer eller mindre fantastiska planer som skulle genomföras under ledning av några intellektuella medan arbetarklassen bara spelade rollen av statister. Det var de rättänkande teoretikerna som skulle undanröja alla missförhållanden under kapitalismen.

Men efter Marx vetenskapliga upptäckter, skriver Engels, ”framstod socialismen inte längre som en tillfällig upptäckt av den ena eller andra geniala hjärnan utan som det nödvändiga resultatet av kampen mellan två historiskt uppkomna klasser, proletariatet och bourgeoisin. Dess [socialismens] uppgift var inte längre att tillverka ett så fullkomligt samhällssystem som möjligt utan att undersöka det historiskt-ekonomiska förlopp, ur vilket dessa klasser och deras inbördes kamp med nödvändighet framgått…”¹⁶

Erik Olin Wright trodde inte riktigt på arbetarklassens förändringskraft utan menade att det viktigaste för socialister var att skapa en analys utifrån vissa givna vetenskapliga metoder och sedan försöka få så många som möjligt att ansluta sig till denna analys.¹⁷

Olin Wright menade att det fanns massor av socialistiska frön i det kapitalistiska samhället och det gällde att ta tillvara på dessa och få dem att växa.

Olin Wright menade att det fanns massor av socialistiska frön i det kapitalistiska samhället och det gällde att ta tillvara på dessa och få dem att växa. I och med att de socialistiska alternativen växte skulle kapitalismen så småningom bestämma allt mindre över människors levnadsbetingelser och försörjningsmöjligheter för att till slut marginaliseras. På så vis skulle samhället förändras inifrån och ut, utan ett revolutionärt brott med kapitalismen.¹⁸ En stor roll för Olin Wright spelade människors förmåga att föreställa sig en annorlunda värld och det gällde inte bara föreställningar om kapitalismens brister, utan också om hur det framtida samhället skulle kunna fungera rent praktiskt.¹⁹ Erik Olin Wright var uppenbarligen en socialistisk utopist, men jag vill inte kalla honom marxist med en dialektiskt-materialistisk syn på världen.

För redaktörerna av antologin Samtida marxistisk teori finns det uppenbarligen inte bara en marxistisk teori utan en rad olika och de bör alla kallas marxistiska. De skriver: ”Över tid och rum har det utvecklats så många tolkningar och tillämpningar att det är svårt att ens tala om marxism i singular…”²⁰ Det här är dock en uppfattning som knappast skulle gå hem hos Marx. Han lär ha sagt att han inte ville kalla sig marxist och syftade då på alla de irrläror och misstolkningar av hans teorier som florerade redan under hans livstid.

För redaktörerna av antologin Samtida marxistisk teori finns det uppenbarligen inte bara en marxistisk teori utan en rad olika och de bör alla kallas marxistiska. Det här är dock en uppfattning som knappast skulle gå hem hos Marx. Marxismen är en monism och eftersom det bara finns en verklighet kan det bara finnas en marxism.

För Marx själv och för Friedrich Engels och för marxister som likt Lenin vidareutvecklat marxismen finns det bara en marxism. Marxismen är en monism och eftersom det bara finns en verklighet kan det bara finnas en marxism. Jag ska ta ett exempel. Lenin och den tyska teoretikern Karl Kautsky hade under början av 1900-talet olika analyser av imperialismen. Båda ansåg sig vara marxister. Men bara en av dem kunde ha rätt och det visade sig vara Lenin. Kautsky hade helt enkelt utelämnat viktiga delar av marxismen i sin analys.

Marx har tolkats på olika sätt. Tolkningarna har ibland brutits mot varandra och det har inte alltid varit lätt för utomstående att avgöra vilken tolkning som har legat Marx närmast. En sådan tolkningsstrid utspelade sig under 1960-talet då de franske filosofen Louis Althusser kom med nya teorier om Marx utveckling. Det har på universiteten funnits ambitioner att vaska fram den ”sanna” Marx. Ett sådant försök är Per Månsons avhandling Från Marx till marxism där han till och med underkänner Friedrich Engels som ”sann” marxist.

En helt annan typ av strider kring Marx har utspelat sig inom arbetarrörelsen och framför allt inom den revolutionära arbetarrörelsen. Där har striderna om Marx varit livsavgörande. Utan en marxistisk analys har inte de revolutionära rörelserna överlevt. Det finns otaliga exempel på hur revisionistiska teorier tagit över partier och gjort dem reformistiska. Först omvandlas den revolutionära inriktningen till tom retorik och så småningom försvinner även den.

Lenin tillbringade hela sitt politiska liv med att polemisera mot olika typer av misstolkningar och förvrängningar av marxismen. Det var ett sätt att utveckla och stärka det revolutionära parti han var ledare för. Det har också funnits strider inom revolutionära partier. Liksom det inom det militära bara kan finnas en generalstab kan det i varje land bara finnas ett revolutionärt parti och varje parti vaskar fram sitt eget program. Grundat på en analys av kapitalismen i landet bestämmer sig partiet för en strategi.

Finns det idag en akademisk marxism, så som redaktörerna till boken påstår? Tveksamt. Visserligen kan det på universiteten utvecklas teorier som vidareutvecklar Marx analyser, men marxismen är oupplösligen förbunden med den revolutionära arbetarrörelsen. En teori som utvecklas på universiteten och stannar där är meningslös ur marxistisk synpunkt, den får mening först om den förenas med arbetarrörelsen.

En teori som utvecklas på universiteten och stannar där är meningslös ur marxistisk synpunkt, den får mening först om den förenas med arbetarrörelsen.

”Filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra den” är en central tes hos Marx. I stort sett alla de teoretiker som presenteras i antologin Samtida marxistisk teori är akademiker och verkar ha förblivit det. De kallar sig marxister på grund av Karl Marx goda namn och rykte, men de är inte marxister i revolutionär mening, det vill säga teoretiker som verkar inom ett kommunistiskt parti eller annan revolutionär organisation.

Precis som att det bara finns en marxism kan det bara finnas en socialism (även om socialismen av kulturella och politiska skäl i sina detaljer kan se olika ut i olika länder). Kapitalismen kan inte ersättas av någonting annat än socialism. Detta på grund av produktionsfaktorernas och produktionsförhållandenas utveckling. Kapitalismen driver den privata äganderätten till sin spets och efter kapitalismen finns bara en möjlighet, det kollektiva ägandet. Det kan inte uppstå något mellanting mellan kapitalism och socialism eller något helt nytt, av teoretiker uttänkt, system.

Kapitalismen kan inte ersättas av någonting annat än socialism.

De som påstår att det samhälle som växte fram efter Oktoberrevolutionen i Ryssland inte var socialism på grund av alla dess fel och brister, må vara idealister, men de är inte marxister. Socialismen uppstår ur kapitalismen efter en revolutionär omvälvning. Vi kan visserligen säga att den socialismen som uppstår vill vi inte ha, men det är omarxistiskt att påstå att det inte är socialism.

Det är framför allt två saker som kännetecknar socialismen; att arbetarklassen har makten och att ekonomin befinner sig utanför det kapitalistiska systemet. Om arbetarklassen förlorar makten, så som till exempel skedde i Sovjetunionen, så förändras ekonomin för att så småningom uppslukas av kapitalismens världsomfattande system. Landet blir återigen kapitalistiskt.

I antologin Samtida marxistisk teori finns två teoretiker som jag anser har vidareutvecklat marxismen, nämligen Samir Amin och David Harvey.

Det finns alltså bara en marxism. Men Marx levde under 1800-talet och en marxistisk analys måste göras även för 1900-talet och 2000-talet. Marxismen har därför vidareutvecklats av senare tiders politiker och teoretiker. De främsta är Lenin och Mao Zedong, men man kan också räkna in till exempel redaktörerna för Monthly Review och en del andra.

I antologin Samtida marxistisk teori finns två teoretiker som jag anser har vidareutvecklat marxismen, nämligen Samir Amin och David Harvey. Amin har bidragit med teorier om utsugningen av tredje världen och Harvey med analyser av nyliberalismen. En vidareutveckling av marxismen måste helt och hållet bygga på Marx och Engels teorier och analyser. Liksom det bara finns en verklighet finns det bara en kapitalism och den har sina lagar, vilka i grunden inte förändras men vars uttryck och konsekvenser hela tiden förändras. Dessa uttryck och konsekvenser kräver nya analyser.