I en ny bok ger Hans Lagerberg upprättelse åt Erik XIV:s polischef Jöran Persson, som förknippats med terror mot adeln och som avrättades av hämndlystna adelsmän. Per Leander har läst en fascinerande biografi.

I Solnastadsdelen Huvudsta, i närheten av där jag bor, ligger Göran Perssons väg. Den är inte uppkallad efter den tidigare statsministern, utan efter en betydlig mer kontroversiell politiker och namnet stavades ursprungligen med J. Att Jöran Persson har fått en gata uppkallad efter sig är egentligen konstigt, eftersom han är en av de mest hatade och förtalade personerna i svensk historia. Han var prokurator (polischef) åt Erik XIV och är förknippad med den våg av terror som släpptes lös mot adeln under senmedeltidens maktkamp mellan kungen och de gamla feodalherrarna. Nu har författaren Hans Lagerberg, som tidigare skrivit biografier om bland andra anarkisten Hinke Bergegren och kommunisten Per Meurling, skrivit en bok om Jöran Persson, i vilken han gör upp med den gamla historieskrivningens bild av honom som ”en i hjärtat elak man”.

Att Jöran Persson har fått en gata uppkallad efter sig är egentligen konstigt, eftersom han är en av de mest hatade och förtalade personerna i svensk historia.

Jöran Persson är en på många sätt fascinerande ”selfmade man” som representerar den nya tjänstemannaklass som växer fram i Sverige under Gustav Vasas styre, då kunskap och meriter börjar få större betydelse än börd och ståndstillhörighet, när viktiga poster ska tillsättas i statsapparaten. Långt ifrån fattig kom han ändå från relativt enkla förhållanden som son till en präst (också det ett resultat av Gustav Vasas politik) och fick möjlighet att studera juridik hos den store humanisten Philipp Melanchthon vid Wittenbergs universitet. Efter en tid som sekreterare åt befälhavaren på slottet i Viborg under det svensk-ryska gränskriget i Finland på 1550-talet, värvades Jöran Persson som rådgivare åt Gustav Vasas äldste son och arvtagare prins Erik.

Som jag har beskrivit i min egen bok Gustav Vasas revolution (Carlssons förlag, 2024), är det den enväldige monarkens historiska uppgift att lägga grunden för nationalstatens framväxt och därmed övergången från feodalism till kapitalism. Historiskt har adeln varit den reaktionära klass som står emot denna utveckling. Gustav Vasa började kampen för att bryta högadelns makt, vilket var en uppgift som Erik fick ärva tillsammans med kronan. Till en början försökte Erik XIV kompromissa med adeln, men när det blev tydligt att de gamla feodalherrarna hela tiden satte sina egna särintressen framför nationens, blev han tvungen att ta i med hårdhandskarna.

Som prokurator blev Jöran Persson ledare för Höga nämnden, den domstol som skulle utreda och döma korrupta och förrädiska adelsmän. Det är svårt att inte tänka sig att han fann en viss njutning i sitt arbete, när denne man av folket likt en svensk motsvarighet till Robespierre fick döma bortskämda och skräckslagna aristokrater till döden. Men tvärtemot den tidigare historieskrivning som framställer Jöran Persson som sadist, visar Hans Lagerberg att han verkar ha varit benägen att hellre fria än fälla. Och de flesta adelsmännen blev efter dödsdomarna benådade, om de gick med på att svära trohet till kungamakten. Även om flera huvuden ändå fick rulla, går det inte att tala om ett skräckvälde, så som Jöran Perssons regim tidigare har framställts.

Lagerbergs bok är en medryckande biografi som ger nytt liv åt en av den svenska historiens mest missförstådda personer, och välkommen läsning för den som vill förstå vem Jöran Persson verkligen var.

Det är ironiskt att Jöran Persson har fått skulden för en händelse som han inte alls var inblandad i, nämligen de så kallade Sturemorden 1567. Sturarna var den adelsfamilj som ansågs förnämast i Sverige och som på allvar utgjorde ett hot mot de uppkomlingar som Gustav Vasa och hans söner trots allt var. Det var Erik XIV själv som tog initiativet till att mörda flera representanter för denna familj, när de satt fängslade på Uppsala slott under kulmen i maktkampen mellan kungen och adeln. Men händelsen blev så skandalomsusad att kungen tvingades söka försoning med högadeln igen, och i samband med det valde han att offra sin prokurator Jöran Persson, som var adelns främsta hatobjekt.

Det har diskuteras i århundraden huruvida Erik XIV var paranoid och galen eller inte, men att han skulle ha manipulerats av en ondsint Jöran Persson, som äldre historieskrivning gjort gällande, stämmer helt enkelt inte. Att Erik slutligen störtades genom den av hans lillebror hertig Johan ledda statskuppen 1568, visar att det faktiskt fanns en adlig konspiration mot kungen. Men om Erik kom relativt billigt undan med den förgiftade ärtsoppan i fångenskapen på Örbyhus, blev Jöran Persson avrättad under tortyrliknande förhållanden av de hämndlystna adelsmännen i Stockholm. Även hans gamla mamma ska ha dömts till döden som ”trollpacka”.

Jöran Persson avrättades under tortyrliknande förhållanden av de hämndlystna adelsmännen i Stockholm. Även hans gamla mamma ska ha dömts till döden som trollpacka.

Hans Lagerberg är inte den första författaren som försöker ge Jöran Persson upprättelse, då vänstersinnade historiker med förståelse för medeltidens klasskamp har kunnat se Erik XIV:s prokurator som en progressiv politiker för sin tid. Även August Strindberg gjorde honom till en folkets hjälte i en av sina pjäser. Men Lagerbergs bok är en medryckande biografi som ger nytt liv åt en av den svenska historiens mest missförstådda personer, och välkommen läsning för den som vill förstå vem Jöran Persson verkligen var, i den mån han numera inte är helt bortglömd av en eftervärld som nog tror att den gata som bär hans namn i Huvudsta är uppkallad efter en helt annan politiker.