Richard Turpin tecknar en prenumeration på Kvartal för att få veta hur de intellektuella har svikit. Han finner att manifest mot politisk teater, men menar att det mycket allvarligare sveket från de intellektuella rör helt andra områden.

En rubrik i flödet lockade mig till läsning och dessvärre också prenumeration på publikationen Kvartal. Rubriken löd ”Hur ska vi förlåta de intellektuellas svek” och sades behandla förhållandena inom svensk teater. En anonym frågeställare enligt publikationens utsago, verksam scenkonstnär, vänder sig till Anna-Karin Wyndham och undrar hur hen ska förhålla sig till konstartens urartning de senaste 10-12 åren. Ingen söker längre efter sanning och ultimat skönhet, hävdar hen.

Anna-Karin Wyndham hyser förståelse för frustrationen och säger sig önska i likhet med Bo i den danska dramaserien Orkestret, att fler skulle markera mot andefattigt dravel, obligatoriska genusdoktriner och hånfulla tolkningar av mästerverken. Hon rekommenderar att åtminstone inte tiga och titta ner i golvet när någon modig, typ Marie Göranzon, kliver fram. Jag tror att jag sammanfattat resonemanget.

Ja, hur ska vi förlåta de intellektuellas svek? Jag tänker att frågan får mogna ett slag innan vi skyndar att ge Kvartal straffeftergift.

Ja, hur ska vi förlåta de intellektuellas svek? Jag tänker att frågan får mogna ett slag innan vi skyndar att ge Kvartal straffeftergift.

Det stämmer att konst som helt eller delvis finansieras genom offentliga anslag politiseras av dem som har att utdela medlen till nådemedlen (katarsis) – de anslagsgivande myndigheterna är inte värdeneutrala. Inom den liberaldemokratiska ramen trängs krav på tillgänglighet, demokrati, mångfald, representation etc.

Ska vi anta att det är mot dessa våra gemensamma europeiska värden och specifikt den svenska värdegrunden Kvartal rasar?

Det är en mycket gammal fråga som skymtar fram i Kvartals fråga/svarspalt. Existerar l’art pour l’art i sinnevärlden? Föreställningen om konsten som sig självt nog? Är inte all teater politisk? Ja på det första, nej på det andra kan man förmoda är Kvartals svar.

Men alla vet: ingen människa kan under sin levnad befria sig från det samhälle i vilket hon lever. Allt hon företar sig, gör hon i en värld styrd av natur och samhälle. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande, skriver Marx. Inte för att jag tror att Kvartal omfattar en sådan tankegång, men för andra kanske det kan leda till slutsatsen att konsten antingen utmanar eller upprätthåller rådande maktförhållanden. Och det gör varje föreställning lika unik som generell.

Att i stort sett hela det intellektuella kollektivet i Sverige tycks helt obekymrat om vad intellektuella i resten av världen tänker är ett svek. Kan en verklig europeisk intellektuell, för att tala med Myrdal, totalt ignorera resten av planeten?

Och sanning inom konsten – är inte konst per definition något annat än verkligheten? Visst en staty står på en sockel, är verklig, en novell finns. Det helt fiktiva existerar. ”Det eviga” av Tegnér är en vacker dikt. Men sann? Det som skiljer konstnärer från övriga intellektuella är ju att de kan fritt förhålla sig till verkligheten – i motsats till vetenskapare och journalister som ju helst inte ska ljuga och missleda. Är det inte så att ju falskare desto skönare?

Helt andra krav kan ställas på politiskt medveten teater. För ägnar man sig åt sådant så reses ju genast intellektuella anspråk på riktigt.

En sådan teater måste medvetet förhålla sig till olika intellektuella traditioner och den av Marx formulerade att ”det finns ingen kungsväg till kunskapen, och endast de som inte skyr mödan att klättra uppför dess branta stigar har utsikt att nå dess ljusa höjder” förefaller mig mest hedersam.

Men en sak som ju utesluter l’art pour l’art men vackert förenar en politiskt medveten teater med svenska kulturanslagsgivande myndigheters kriterier är det som Majakovskij och Vänsterfronten för konsterna (LEF) kallade социальный заказ – den sociala beställningen. LEF utgick från de behov som den nya sovjetstaten hade. Det var de objektiva förhållandena – den då pågående klasskampen – som gjorde beställningen. Konstens uppgift var att vara aktiv i samhällsförändringen, nyttig, agitatorisk och livsbyggande.

I LEF:s program ställdes principen om social beställning fram: konstnären skulle inte vara en isolerad ”präst-skapare” (i betydelsen gudomligt geni) som väntade på inspiration från ovan, utan en skicklig hantverkare som utförde det som samhället behövde just då.

Att vara intellektuell borde innebära att söka kunskap om världen/verkligheten och därefter sprida kunskap om det som begripits och om metoden som använts för kunskapens uppnående. Det innebär att vara självständig i sitt tänkande och ge uttryck för det.

Och något av allt det samhället behöver just nu är att definiera några av de intellektuellas svek. Låt oss bortse från sådana strömningar som menar att världen inte alls går att förstå. Att vara intellektuell borde innebära att söka kunskap om världen/verkligheten och därefter sprida kunskap om det som begripits och om metoden som använts för kunskapens uppnående. Det innebär att vara självständig i sitt tänkande och ge uttryck för det.

Vi vet såklart att tänkandet kan leda en människa helt fel. Det kan koka över och man kan intellektuellt argumentera för folkmord. I Israel är det inte alls ovanligt att akademiker hävdar att deras regering handlar rätt i sitt mordiska agerande gentemot palestinierna. Listan på intellektuella som hyllar våld och terror kan göras lång. En Ulrike Meinhof här, en Ezra Pound där. Är de svikare? Ja, om man helt omodernt ansluter sig till Humboldts tankar om vetenskap och humanism så är de ju det.

Vi vet såklart att tänkandet kan leda en människa helt fel. Det kan koka över och man kan intellektuellt argumentera för folkmord. I Israel är det inte alls ovanligt att akademiker hävdar att deras regering handlar rätt i sitt mordiska agerande gentemot palestinierna.

Jag har fått höra att dessa ideal inte längre är gällande, och vad de ersatts med vet jag inte. Eller jo, någon betalar för forskningen och kräver valuta för pengarna. Inte många som likt Sokrates tömmer giftbägaren för sin övertygelse. Och det borde inte heller vara nödvändigt. Enligt Humboldt skulle varken stat eller kyrka styra över vetenskapens innehåll – det var kärnan i den akademiska friheten. Den friheten är ett minne blott och de intellektuella som inte protesterar mot detta betraktar åtminstone jag som just svikare. Men vi inkluderar ju även icke-akademiker i den intellektuella sfären. I några fall konstutövare.

Med eller utan akademisk titel – en intellektuell sviker sitt uppdrag om den tiger inför det uppenbara, till exempel om pågående och väl dokumenterat folkmord. Det är ett intellektuellt svek att inte pröva egna argument mot meningsmotståndares. Det är fegt och svekfullt att okritiskt omfatta narrativ som beställts av makt och överhet. Det är rent av farligt! En intellektuell kan inte ha som uppgift att styrka maktens människor i deras vanföreställningar – en intellektuell med heder kan inte tillåta sig att smörja den räls krigsindustrin lagt ut mot en gemensam avgrund. En intellektuell som förordar krig framför fred, konflikt framför diplomati, dogm framför resonemang är en svikare.

En intellektuell sviker sitt uppdrag om den tiger inför det uppenbara, till exempel om pågående och väl dokumenterat folkmord. Det är ett intellektuellt svek att inte pröva egna argument mot meningsmotståndares. Det är fegt och svekfullt att okritiskt omfatta narrativ som beställts av makt och överhet.

Att i stort sett hela det intellektuella kollektivet i Sverige tycks helt obekymrat om vad intellektuella i resten av världen tänker är ett svek. Kan en verklig europeisk intellektuell, för att tala med Myrdal, totalt ignorera resten av planeten? Hur ser till exempel afrikanska intellektuella på Israels och USA:s oprovocerade angrepp på Iran? Hur betraktar vietnamesiska intellektuella kidnappningen av Venezuelas president?

Att avvända blicken är ett svek.

Afrikas befolkning är den yngsta i världen – har kubanska sociologer tankar om barnperspektiv i imperialistskadade länder? Hur ställer sig indiska intellektuella till Frankrikes försök att vidmakthålla sitt allt mer kraftlösa grepp över forna kolonier? Hur diskuterar man Ukrainakriget i Libyen?

Brist på nyfikenhet är ett oförlåtligt svek.

USA har störst andel av sin befolkning i fängelse av alla länder – pågår det en internationell debatt om orsakerna?

Ignoransen är ett svek.

Jordens resurser är ändliga – hur ska de fördelas? Hur många ska det räcka till för hur länge? Vad säger kinesiska intellektuella om saken?

Mänskligheten står verkligen inför allvarliga problem – intellektuella som genom sin tankemöda bidrar till att förvärra dessa problem, sviker.