Ska pengarna gå till försvaret eller till miljön? I den politiska debatten framstår de som två helt olika områden. I själva verket är naturen ett medium för kriget. Krig förs inte bara om naturen, utan genom den. Frågan är vilken politisk ekologi vill vi skapa, och vems intressen som får råda i tider av upprustning, skriver Gustav Cederlöf.

Bland de första målen för USA:s och Israels angrepp mot Iran fanns oljedepåerna. När oljan brann steg sot och kolväten upp i luften och följde med molnen över Teheran. På marken vittnade människor om hur solen försvann bakom röken och hur regnet föll över gator, bilar och hustak.¹ Det blev svårt att andas. Ögonen brände.² Det var något annat än den smog Teheran annars brottas med. Kriget föll från himlen genom vädret självt.

Det har länge varit en militär strategi att angripa oljefält och raffinaderier. Det slår direkt mot motståndarens ekonomi och energiförsörjning. Bara under de första två veckorna av kriget i Iran kan så mycket som sex miljoner fat olja ha gått upp i rök genom direkta attacker.³

Konsekvenserna tar inte heller slut när oljan brunnit upp. Våld verkar på olika tidsskalor. När föroreningar sprids med vinden och regnet, ned i mark och vattendrag, kan de finnas kvar långt efter att striderna är över. Matförsörjningen kan påverkas och tillgången till rent vatten försämras.⁴ Resterna av oljan blir en del av de miljöer där kriget utkämpas.

Bland de första målen för USA:s och Israels angrepp mot Iran fanns oljedepåerna. När oljan brann steg sot och kolväten upp i luften och följde med molnen över Teheran. Kriget föll från himlen genom vädret självt.

Vi föreställer oss ofta militär verksamhet och miljöfrågor som skilda områden. I den politiska debatten ställs de mot varandra: mer pengar till försvaret eller mer till miljön? Det svarta regnet visar något annat. Krig och upprustning lämnar inte bara spår i naturen. De formar nya landskap och skapar nya ekologiska villkor. Att skilja försvarspolitiken från miljöpolitiken innebär därför stora risker. I en tid då krig och upprustning präglar världen behöver vi förstå upprustningen också som en form av miljö- och klimatpolitik. Upprustningen bygger ofta på helt andra intressen än att värna planeten och alla de som lever här.

Hur ska vi förstå naturens plats i kriget? Inte minst i Mellanöstern har konflikter ofta handlat om att kontrollera naturtillgångar, i synnerhet olja. Det är ett perspektiv där stater konkurrerar om resurser och där naturen bäst kan förstås som en spelplan för storpolitik. Andra gånger föreställer vi oss naturen som ett offer. Den finns där som en del av krigets skådeplats och ödeläggs av kriget. Det är två perspektiv som båda gör naturen till något vid sidan av själva kriget.

Att skilja försvarspolitiken från miljöpolitiken innebär stora risker. Upprustningen bygger ofta på helt andra intressen än att värna planeten och alla de som lever här.

När kulturgeografen Derek Gregory i stället beskriver naturen som ett medium för kriget är det det han vill komma åt. Krig förs inte bara i naturen utan genom den. Genom lera, olja, värme, kyla, skogar, vind och vattenflöden tar kriget form. Med den logiken var det svarta regnet över Teheran inte bara en bieffekt av ett flygangrepp. Det var kriget, i materiell form.

Gregory har samlat soldaters egna naturerfarenheter i sitt arbete. I memoarer från första världskriget återkommer ständigt leran på västfronten. Berättelserna vittnar om intensiv skottlossning men också om hur soldaterna ”sov i lera, tvättade sig i lera, åt lera och drömde lera”. Under långa perioder stod fronten stilla inte bara för att arméerna låste varandra utan därför att människor, hästar och materiel bokstavligen sjönk ned i marken. Leran var en minst lika påtaglig motståndare som fiendens eld.⁵

Kanske är det också så vi ska förstå Paul Nashs berömda landskapsmålningar. Han skickades till fronten som krigskonstnär – ett högst brittiskt uppdrag. I Brev från nollpunkten beskriver Peter Englund den unge Nashs färd genom landskapet vid belgiska Ypres: ”Att gå omkring i lervällingen var ytterst ansträngande, då den sög fast ens fötter.” Nash trodde att han skulle bevittna hjältemod men möttes av en märklig ödslighet. Leran gömde de döda.⁶

I en av Nashs mest kända tavlor lyser en kall sol upp den plats där slaget stått vid Ypres. Allt som finns att se är jordhögar, kratrar och svarta stubbar. Resterna av en skog. Nash döpte tavlan till We Are Making a New World och ironin i titeln fångar en djupare poäng. Kriget har inte bara utspelat sig vid Ypres – det har stöpt om landskapet och skapat något nytt.

Det var en blandning av tunga lerjordar, artillerield, regn och arméernas framryckningar som gav upphov till gyttjan. Det låg ingen direkt tanke bakom. Det gjorde det däremot i Vietnam där det blev ett militärt mål att förändra naturen. USA fällde mer än 90 miljoner liter avlövningsmedel under Vietnamkriget. Avsikten var att göra det svårare för gerillan att gömma sig under träden. Det var ”som om en miljon sniglar hade krälat över vartenda löv på varenda buske och lämnat dem svarta och skrumpna”, skriver en amerikansk soldat för att beskriva känslan av att röra sig genom ett avlövat område.⁷ Än idag finns rester kvar i vegetationen och flera studier visar hur dioxiner koncentrerats i både människors och djurs kroppar.⁸

Naturen är inte bara en skådeplats för striden; kriget förändrar de materiella villkoren för hur människor, djur och växter kan existera. Vi kan inte skilja på det krig vi för och den natur det skapar.

Jag tänker på en scen ur J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen. Sauron har återkommit och trollkarlen Saruman förvandlat Isengards gröna landskap till vad som bäst kan beskrivas som ett militärindustriellt komplex. Industrins eldar brinner och skogen fälls för att bli bränsle. Floderna däms upp och marken bereder plats åt en fabrik för en ny armé. Hela Isengard har omvandlats till en krigsmaskin. Så upptäcker enterna vad Saruman gjort. De är trädliknande jättar som vakar över skogen. Tolkien ger genom enterna skogen en röst och gör den till ett politiskt subjekt. Inför förödelsen utbrister enten Lavskägge att ”många av de här träden var mina vänner!” De marscherar mot Isengard för att försvara skogen och därmed sig själva.

När Koreakriget tog slut 1953 upprättades en fyra kilometer bred remsa av minerad mark, taggtråd och vakttorn, nästan 25 mil tvärs över halvön. Få människor har kunnat sätta sin fot där. I stället lever nästan sex tusen vilda arter i den demilitariserade zonen, över hundra av dem utrotningshotade.

Tolkien visar en annan sida av kriget: kampen om vilken natur vi vill se. Den natur som skapas är inte förutbestämd – det är en politisk fråga där intresse står mot intresse. Efter enternas intåg rivs dammarna och fabrikerna försvinner. Den grånade marken görs om till bördiga trädgårdar. Det är förstås bara en saga, och vi kan knappast förlita oss på att enterna ska vakna. Men poängen är viktig.

Det behöver inte ens finnas ett pågående krig för att militarisering ska skapa nya ekologiska förutsättningar. Det kanske tydligaste exemplet finns på Koreahalvön. När Koreakriget tog slut 1953 upprättades en fyra kilometer bred remsa av minerad mark, taggtråd och vakttorn som sträcker sig nästan 25 mil tvärs över halvön. Sedan dess har mycket få människor kunnat sätta sin fot där. I stället uppskattar man att nästan sex tusen vilda arter lever just i den demilitariserade zonen och att över hundra av dem är utrotningshotade.⁹ En av världens mest militariserade gränser har ironiskt nog blivit en grön oas och en tillflyktsort för rödlistade arter.

Det ger intryck av att naturen tar plats där människor inte längre rör sig. Att naturen blomstrar i människans frånvaro. Men naturen på den koreanska halvön är inte en rest av en mer ursprunglig värld. Vi behöver förstå landskapet som resultatet av en geopolitisk ordning. Militären har inte bara stridit om eller förstört naturen – den har också bidragit till att skapa ett landskap efter sin egen logik. För att använda antropologen Eleana Kims uttryck är den demilitariserade zonen en ”politisk ekologi”.¹⁰

Det är lätt att se politiska ekologier i andras krig, på andra platser, i andra tider. Men samma sak gäller här hemma. Vad händer med landskapet när ett samhälle rustar upp? Beredskap kan handla om vapensystem, försvarsanslag och informationskampanjer, men också om hur vi förändrar marken, vattnet och ekosystemen. Om vilket militariserat landskap vi skapar.

Den kanske mest uppmärksammade frågan om Försvarsmaktens miljöpåverkan gäller PFAS. Ett stenkast från Blekinge flygflottilj i Kallinge drack de boende under årtionden kranvatten förorenat av PFAS, en grupp mycket svårnedbrytbara kemikalier som bland annat använts i brandsläckarskum. Under Flygvapnets brandövningar spreds stora mängder PFAS till marken och grundvattnet. Efter en lång rättsprocess slog Högsta domstolen 2023 fast att de boende har rätt till skadestånd från det lokala vattenbolaget som levererat det förorenade vattnet.¹¹

Vättern är inte bara en plats där Försvarsmakten råkar öva. Den är dricksvatten, livsmiljö och övningsområde. Frågan är därför inte hur mycket miljöpåverkan försvaret får orsaka, utan vilket landskap vi vill skapa när vi rustar för krig.

Precis som det svarta regnet visar PFAS-föroreningarna hur militär verksamhet bokstavligen griper in i ekosystemen. De är inte ett miljöproblem som uppstått vid sidan om försvaret.

Det blir om möjligt ännu tydligare vid Vättern. Vättern är en vattentäkt för omkring 300 000 personer och samtidigt ett militärt övningsområde. Vid sjöns västra strand ligger Karlsborgs flygplats – tidigare Västgöta flygflottilj – där det länge pågått en konflikt om utsläpp, bland annat av PFAS som dränerar ut i vattnet. Tillsammans med forskare från bland annat Göteborgs Universitet har föreningen Aktion Rädda Vättern drivit frågan om att ge sjön en röst.¹² I maj 2026 meddelade Försvarsmakten att man tagit en ny PFAS-reningsanläggning i bruk i Karlsborg.¹³ När regeringen förra året gav Försvarsmakten tillstånd att öva skarpskjutning över Vättern förklarade statsminister Ulf Kristersson att miljötillstånd inte kan tillåtas sinka upprustningen: ”Det kan inte vara så att miljötillstånden i stort sett systematiskt hindrar Försvarsmakten att utöva sitt arbete”.¹⁴

Formuleringen sätter fingret på hur relationen mellan försvar och miljö framställs i debatten. Miljön finns där vid sidan av säkerhetspolitiken – som ett regelverk, ett tillståndsförfarande, något som i bästa fall inte står i vägen för det som anses viktigare. Men om militär verksamhet i sig formar de miljöer där försvaret verkar är det en uppdelning som inte går att upprätthålla.

Naturen som ett medium för upprustningen ger oss en annan förståelse av Vättern. Sjön är inte bara en plats där Försvarsmakten råkar öva; den är en del av de villkor som lokalbefolkning, djurliv och militär verksamhet är beroende av. Den är på samma gång dricksvatten, livsmiljö och övningsområde. Frågan är därför inte främst hur mycket miljöpåverkan försvaret får orsaka, utan vilket landskap vi vill skapa när vi rustar för krig.

Samma sak gäller upprustningens klimatpåverkan. Försvarsmaktens klimatavtryck redovisas bara delvis och det saknas fortfarande en offentlig bild av hur stora utsläpp upprustningen genererar. Vad vi däremot vet är att militär verksamhet kräver flygfotogen, diesel och cement. Om Natoländerna når sitt mål om att lägga 3,5 procent av BNP på försvar kommer det varje år, enligt en studie, att motsvara koldioxidutsläppen från ett oljeproducerande land i Mellanöstern.¹⁵ Upprustningen förändrar det globala klimatsystemet. Vi diskuterar ofta säkerhetspolitikens kostnader i kronor och ören men kostnaderna måste också räknas i ton koldioxid, vattenkvalitet och förändrade livsmiljöer.

På Uppsala konstmuseum fyller Peter Johanssons verk Kanon ett helt rum. Det är en luftvärnspjäs som har ett tjugotal broderade landskapstavlor monterade på eldröret. Kanonen riktas alltså inte mot naturen, utan naturbilderna är bokstavligen en del av den. Johansson låter två föreställningar krocka med varandra: här finns militären som våldsapparat och naturen som idyll. I Kanon går det inte att betrakta naturen som en bakgrund till samhället. Den framträder som en kulturell och politisk plats – en del av ett landskap som anses värt att försvara.

Vad ska det svenska försvaret försvara? Befolkningen, demokratin och territoriet. Men borde det inte också vara ängsmarken, grundvattnet, sjöarna och skogsstigarna? Om badplatsen och svampstället försvinner, har vi då försvarat landet?

Så vad är det egentligen det nya svenska försvaret ska försvara? Befolkningen, demokratin och territoriet, förstås. Men borde det inte också vara ängsmarken, grundvattnet, sjöarna, skogsstigarna och de arter som delar landskapet med oss? Om badplatsen och svampstället försvinner, har vi då försvarat landet?

Vi gör oss en otjänst om vi ställer säkerhet och miljö mot varandra som om de vore två skilda politiska områden. Säkerhet är inte bara en fråga om vilka hot vi skyddar oss mot. Det handlar också om vilka risker vi är beredda att acceptera och vem det är som får bära dem.

Ett samhälle blir inte säkrare av att man försvagar de ekologiska villkor som människor och andra arter är beroende av. Om utsläppen ökar, vattnet förorenas och ekosystemen bryts ned har inte säkerheten stärkts. Riskerna har bara omfördelats – från ett område till ett annat, från en grupp till en annan och från en tidshorisont till en annan.

I Teheran fick människor uppleva kriget som svart regn. Frågan vi behöver ställa nu är vilken natur Sveriges upprustning lämnar efter sig.