Även årets valrörelse frågade hur vi ska få fram pengarna för att ”få råd” med sjukvården, järnvägen, försvaret eller klimatomställningen. Detta bygger på en fatal missuppfattning om hur finans- och penningpolitik egentligen fungerar, skriver Peo Hansen.

”Allt vi kan göra har vi råd med” – “Anything we can do, we can afford”. Så uttryckte sig den moderna nationalekonomins grundare, John Maynard Keynes, i ett inslag på BBC i april 1942. Han sa detta för att trycka tillbaka den motsatta uppfattningen, företrädd av det ortodoxa eller neoklassiska ekonomiska paradigmet. Ortodoxin hävdade nämligen att staten, tvärtom, först måste vaska fram pengarna innan något kan göras. 

Hade Keynes levt idag hade han haft fullt upp med att göra samma sak. I den svenska valrörelsen hade han fått jobba övertid. Denna var nämligen starkt präglad av ortodoxins neurotiska fokus på hur staten ska hitta pengarna. Från vänster till höger tävlade partierna om vem som är bäst på att minska budgetunderskott och statsskuld för att därmed, tror man, skaffa fram mer pengar till raden av nyttigheter: vård, skola, omsorg, infrastruktur, klimatsatsningar. Socialdemokraterna beskyllde exempelvis regeringen för att den ”skuldsätter svenska folket med nästan 200 000 kronor varje minut, varje dag, hela mandatperioden”. Vänsterpartiet och Miljöpartiet lovade en miljardärskatt som, om den genomförs, påstods kunna samla in en massa pengar som sedan kan slussas över till välfärden, klimatet och järnvägen.

Från vänster till höger tävlade partierna om vem som är bäst på att minska budgetunderskott och statsskuld för att därmed, tror man, skaffa fram mer pengar till raden av nyttigheter.

Många politiska förslag drunknade därför i ett redovisningstjafs om hur reformen skulle betalas. Man började alltså med en negation: vi kan inte göra detta om vi inte först hittar pengarna, genom höjda skatter, lån eller nedskärningar på annat som vi blir tvungna att prioritera mindre. Alla kan sedan själva fylla i vad som händer om man inte får igenom skattehöjningarna och nedskärningarna och hittar pengarna. Då händer just ingenting. Ungefär som det sett ut med järnvägsutbyggnaden och snabbtågen. I decennier har politiker pratat om detta, men aldrig ”hittat pengarna”. Under tiden har järnvägen fått förfalla.

Miljardärsskattens villfarelse
Det var de rödgröna, framför allt Vänsterpartiet, som betonade pengaletandet mest, inte minst genom förslaget om en miljardärsskatt. Bara om vi tar från de rika kan vi ge till de fattiga, blir budskapet. Bilden som vänstern frammanar är inte bara felaktig utan också ytterst olycklig då den ger sken av att samhället inte skulle klara sig utan de rikas skatteallmosor. Om detta stämmer måste vi följaktligen vara väldigt måna om att de rika förblir väldigt rika, annars kommer ju snart deras skatteallmosor att sina. Naturligtvis är detta ingen bild som vänstern vill förmedla. Men eftersom vänstern verkar i högerns ortodoxa ekonomiparadigm kan det inte bli på något annat sätt.

Vänsterpartiet betonade pengaletandet mest genom förslaget om en miljardärsskatt. Bara om vi tar från de rika kan vi ge till de fattiga, blir budskapet. Ytterst olyckligt då det ger sken av att samhället inte skulle klara sig utan de rikas skatteallmosor. Om detta stämmer måste vi följaktligen vara väldigt måna om att de rika förblir väldigt rika, annars kommer ju snart deras skatteallmosor att sina.

Nu finns det ju också ett starkt betonat jämlikhetssyfte med miljardärsskatten och andra skattehöjningar. Genom att skatta de superrika minskar vi den så skadliga ojämlikheten i samhället. Jag köper detta helt och fullt. Men för att skatten verkligen ska ha den här effekten och bli trovärdig, då krävs det rejäla skattehöjningar. Sådana lyser dock med sin frånvaro i förslagen. Nooshi Dadgostar framhåller absurt nog just detta som ett argument för skatten. I somras sa hon så här om pengarna som ska skattas från miljardärerna: “Det är ju pengar som en miljardär knappt märker av.”¹

Skattens upphovsman, den världsberömde ekonomen Gabriel Zucman, är av samma uppfattning. Hans förslag utgår från en skatt på blott två procent,² vilket inte minskar ojämlikheten ett enda dugg; det minskar bara miljardärernas förmögenhetsökningen en liten smula. Detta förklarar Dadgostars uttalande, och Zucman betonade detta själv i en debattartikel tillsammans med MP:s språkrör strax före valet: ”Det är inte radikalt med en skatt för miljardärer”, sa Zucman. Jag håller med, men vad är då poängen med en miljardärsskatt? Jämlikhet kan det ju knappast vara. Men då kommer pengaletandet tillbaka. Zucman och MP:s språkrör skriver: ”Sverige står inför stora investeringsbehov för att säkra långsiktigt välstånd.” Om bara miljardärerna hjälper till mer, fortsätter resonemanget, hade deras pengar ”kunnat användas till att höja barnbidrag, förbättra primärvård, rusta upp och bygga ut järnvägen och investeringar i klimatomställningen.”³ Tänk, vad vore vi utan miljardären! Välfärdens hopp och de röd-grönas sugar daddy.

Reella resurser och finansiella resurser
Så här knasigt blir det när de progressiva hänger kvar i högerns ekonomiska tankefigur. Keynes visade att den här synen på statens finanser var bakvänd. Devisen att ”Allt vi kan göra har vi råd med” betydde helt enkelt att vi kan utbilda och anställa fler sjuksköterskor om vi har människor som vill bli sjuksköterskor, om vi har tillräckligt med lärare, lokaler, utrustning och andra nödvändigheter. Vi kan bygga ut järnvägen om vi har tillgång på arbetskraften, stålet, kunskapen och så vidare. Men om vi saknar dessa reella resurser, ja då kan vi varken utbilda sjuksköterskor eller bygga järnväg. Då får vi utforma politik som exempelvis stimulerar människors vilja att utbilda sig till sjuksköterskor eller banarbetare, om det är där skon klämmer.

Keynes devis “allt vi kan göra har vi råd med” betyder att vi kan utbilda och anställa fler sjuksköterskor om vi har människor som vill bli sjuksköterskor. Vi kan bygga ut järnvägen om vi har tillgång på arbetskraften, stålet, kunskapen och så vidare. Pengarna har vi oavsett. Den svenska staten har monopol på att ge ut den svenska kronan.

Pengarna däremot, eller de finansiella resurserna, de har vi oavsett. Den svenska staten har monopol på att ge ut den svenska kronan och kan aldrig få slut på sina kronor. Därför kan staten alltid betala det som finns prissatt i svenska kronor. Men, och detta är centralt, den kan bara betala för saker vi praktiskt kan göra.

Hur vet jag detta? Det finns olika sätt att leda detta i bevis. Vi kan göra det på praktisk väg där vi undersöker konkreta fall. Vi kan visa det på mer teknisk väg och klargöra hur staten faktiskt gör när den spenderar sin krona – och svara på frågan om den först måste ta in skatt och låna? Detta leder sedan osökt in på en konceptuell diskussion där vi ställer grundläggande frågor om vad exempelvis budgetunderskott och statskuld egentligen är.

Lärdomen från pandemin
Vi börjar i den praktiska ändan. Få saker borde illustrera statens verkliga finanspolitiska svängrum bättre än de kriser vi haft de senaste åren. Jag har skrivit åtskilligt om den så kallade flyktingkrisen 2015, men också om pandemin.⁴ Vid båda tillfällena tog regeringen omgående bort det finanspolitiska ramverket. Ramverket är vårt självpåtagna regelverk som tillsammans med EU:s regelverk tvingar staten att alltid föra en åtstramande finanspolitik som håller välfärden och de offentliga investeringarna på svältkost. Det grundar sig på ortodoxins förgivettagande om att statens pengar är en bristvara som bara kan alstras via skatter och riskabla lån.

Ramverket säger sig garantera ”sunda statsfinanser”, där budgetöverskott och låg statsskuld eftersträvas. Men när kriser kommer, ja då riskerar de sunda statsfinanserna att ta kål på samhället, och då tas de bort i ren självbevarelsedrift. Som under pandemin.

Den föreställda nödvändigheten i reglerna visar sig nu vara felaktig och det som dagen innan sades vara omöjligt blir helt plötsligt inte bara möjligt, utan den enda vägens politik. Minns ni de ynka extra 2,5 miljarderna till kommunerna som Vänsterpartiet och Moderaterna lyckades få igenom i januari 2020, precis innan pandemin slog till? Detta var pengar som finansministern, Magdalena Andersson, motsatte sig då hon såg utgiftsökningen som ohållbar.

Minns ni de ynka extra 2,5 miljarderna till kommunerna som Vänsterpartiet och Moderaterna lyckades få igenom i januari 2020, precis innan pandemin slog till? Några veckor senare togs ramverket genast bort och Andersson presenterade ett corona-paket om 300 miljarder samt räntefria lån till bankerna om 500 miljarder för att trygga banksystemet.

Några veckor senare var pandemin här och då togs ramverket genast bort och Andersson presenterade ett corona-paket om 300 miljarder. I samma veva ställde Riksbanken ut räntefria lån till bankerna om 500 miljarder för att trygga banksystemet; och lånesummorna skulle snart fördubblas. ”Vårt jobb”, slog Riksbankschefen Stefan Ingves fast i en Rapport-sändning den 3 april 2020, ”är att se till så att svenska kronor inte tar slut. Vi kan tillhandahålla precis så mycket svenska kronor som det behövs”.

Statens miljardregn skulle sedan fortsatta att stå som spön i backen. Summan Andersson hade kallat ohållbar i januari 2020 var nu kaffepengar i jämförelse med pandemipengarna. ”Pengar kommer inte att vara ett problem”, sa statsminister Stefan Löfven på en presskonferens i april; ”staten står för extraordinära kostnader som är kopplade till det här virusutbrottet oavsett vad notan hamnar på.” Vid en pressträff i november 2020 betonade Magdalena Andersson följande: ”Brist på pengar får inte, ska inte och kommer inte stå i vägen för en framgångsrik bekämpning av viruset och vård av våra sjuka.”

Eftersom även EU:s och euro-områdets budgetregler togs bort försvann pengaproblemet för samtliga EU-länder, oavsett om de hade höga eller låga statsskulder. Grekland, till exempel, hade mycket högre statsskuld 2020 än 2015, då landet ansågs bankrutt. Likväl kunde Grekland spendera lika fritt som Tyskland under pandemin. Detta berodde på att ECB köpte upp alla statsobligationer (eller skulden) som länderna i eurozonen gav ut under pandemin och en lång tid därefter, vilket fick till följd att låneräntorna störtdök.⁵

Efter pandemin kom ramverket tillbaka och med det ny åtstramning. Nu började Sverige skära ned sin sjukvård igen. Men samtidigt som det inte finns pengar till vården bestämde samtliga riksdagspartier förra året att återigen sätta ramverket ur spel och avsätta 300 miljarder till försvaret. Tillsammans med stödet till Ukraina läggs dessa miljarder utanför ramverket. Uppenbarligen handlar det inte om brist på pengar, utan om politik och att ingen i Riksdagen förmår syna bluffen om pengabristen.

Men samtidigt som det inte finns pengar till vården bestämde samtliga riksdagspartier förra året att återigen sätta ramverket ur spel och avsätta 300 miljarder till försvaret. Tillsammans med stödet till Ukraina läggs dessa miljarder utanför ramverket. Uppenbarligen handlar det inte om brist på pengar, utan om politik och att ingen i Riksdagen förmår syna bluffen om pengabristen.

Svenska kronor är det sista Sverige har brist på. Däremot har Sverige brist på reella resurser. Detta blev uppenbart under pandemin. I början av 1990-talet, innan ramverket och överskottsmålet infördes, låg Sverige i OECD-toppen i fråga om andelen sjukhussängar per 1 000 invånare. När pandemin drog in 2020, och många överskottsår senare, var Sverige nästan sämst i OECD och i EU intog man jumboplatsen.⁶ Samtidigt gick Sverige från att ha 4300 respiratorutrustade intensivvårdsplatser 1993 till endast 574 2018;⁷ under samma period ökade Sveriges befolkning med 1,5 miljoner personer. Sveriges ”sunda statsfinanser” hade raserat Sveriges sjukvård.

Att staten spenderade mycket pengar under pandemin innebar därför inte att det fanns tillräckligt mycket att spendera på, såsom vårdpersonal. Eftersom det finanspolitiska ramverket hade fått oss att skära i vården i 30 år var statens pengaregn inte tillräckligt. Vad detta visar är att de är de reella resurserna och inte de finansiella som ytterst sätter gränsen för vad statens finanspolitik kan göra här och nu.

Hur spenderar staten?
Men hur skapar då staten den svenska kronan, egentligen? Som vi sett liknar politiker från höger till vänster staten vid ett hushåll. Till allra största del gör även ekonomerna detta. Som jag visade ovan tillhör vänsterekonomen Gabriel Zucman denna stora skara. Staten måste först ta in pengarna innan den kan spendera, heter det, eller som en annan vänsterekonom, Elinor Odenberg, utrycker saken i boken Dyrtider: ”Det finns tre huvudsakliga vägar för en regering att finansiera en ny politik: skatter, lån eller nedskärningar.”⁸

Men detta är en felaktig beskrivning. Hushåll och företag är ytterst beroende av inkomster. De behöver tjäna eller låna pengarna först innan de kan spendera. De är valutaanvändare. För staten gäller det omvända. Staten är valutautgivare. Den måste alltid spendera den svenska kronan först innan den kan ta tillbaka den i skatt eller ta emot den som betalning för statsobligationer, det vi kallar statens ”lånande”.

Så hur gör staten när den spenderar svenska kronor? Jo, den krediterar bankkonton ute i ekonomin. Hushållens konton krediteras med barnbidrag, företagens konton med pengar för utförda tjänster åt staten. Hur gör staten när den tar in skatt? Jo, den debiterar bankkonton i ekonomin. Momsinbetalningar och privatpersoners inkomstskatt, till exempel.

Hushåll och företag är ytterst beroende av inkomster. De behöver tjäna eller låna pengarna först innan de kan spendera. De är valutaanvändare. För staten gäller det omvända. Staten är valutautgivare. Den måste alltid spendera den svenska kronan först innan den kan ta tillbaka den i skatt.

Vi kan göra det hela lite mer komplicerat också. Vi kan ställa frågan vad exakt det är som krediteras och debiteras? Jo, det är bankreserver som bankerna har på sina reservkonton i Riksbanken; och det är insättningar på våra konton hos bankerna. När staten spenderar krediteras bankernas reservkonton hos Riksbanken och våra bankkonton krediteras med lika mycket. Och när staten skattar debiteras våra konton hos bankerna och bankernas bankreserver hos Riksbanken debiteras med lika mycket.

Bankerna sörjer alltså för att verkställa betalningarna mellan staten och den privata sektorn. När staten spenderar och gör sina betalningar skapar den pengarna vi använder för att betala skatt. Härigenom skapar den också pengarna bankerna använder när de köper statsobligationer av staten, alltså när bankerna så kallat lånar ut pengar till staten. När staten har spenderat mer än den skattat tillbaka och har ett så kallat underskott uppstår ett motsvarande överskott av bankreserver på bankernas reservkonton hos Riksbanken. Det är detta överskott de använder för att köpa statsobligationer, det som kallas för statens skuld.

På den här vägen kan vi förstå varför skattepengar inte kan finansiera staten. Och så förstår vi också varför bankerna inte kan låna ut svenska kronor till staten; pengarna de ”lånar ut” när de köper statsobligationer måste ju bankerna först erhålla av staten. Om det inte hade fungerat så hade vi inte haft några pengar att betala skatt med och bankerna hade inte haft några pengar att köpa statsobligationer för. Rent tekniskt är det så här det går till, vilket framgår i de riktiga regelverken för statens ut- och inbetalningar.⁹ Dessa regelverk motsäger därmed det politiskt och ideologiskt dikterade finanspolitiska ramverket.

När staten spenderar skapas nya pengar i ekonomin; när staten skattar tar den bort pengar från ekonomin. Trots att skatter inte finansierar staten kan vi inte var utan dem. Genom att konstant ta bort pengar från den privata sektorn verkar skatter inflationsdämpande. De utgör också viktiga styrinstrument; tänk höjda skatter för smutsig industri och sänkta skatter för klimatanpassad industri. Skatter har också en kraftfull inverkan på graden av ojämlikhet i ett samhälle.

När staten spenderar skapas nya pengar i ekonomin; när staten skattar tar den bort pengar från ekonomin. På den här vägen kan vi förstå varför skattepengar inte kan finansiera staten. Och så förstår vi också varför bankerna inte kan låna ut svenska kronor till staten.

Någon kanske invänder här och säger att bankerna skapar väl också pengar. Det stämmer, men de skapar bankkrediter eller kontoinsättningar, inte den svenska kronan i form av centralbanksreserver och kontanter. Bankerna kan inte använda sitt pengaskapande eller kreditgivning för att göra sina betalningar. Hade det varit så hade banker aldrig kunnat gå i konkurs. När vi hör om ”bailouts” av banker ska vi tänka precis så. Aha! Nu behöver bankerna statens pengar för att komma på grön kvist igen.

När ett land som Sverige så kallat ”lånar” sina egna kronor är det inget riktigt lån. Därmed är inte heller statsskulden en riktig skuld. Som ekonomen inom skolbildningen modern penningteori (Modern Monetary Theory) Stephanie Kelton visar ska vi tänka på statens ”skuld” som alla de pengar som staten har spenderat ut över tid och som den inte tagit tillbaka i skatt.¹⁰ ”Skulden” är alltså den privata sektorns nettosparande. Och det är inget riskabelt; tvärtom är sparandet i den privata sektorn både nödvändigt och av godo. Om staten inte ser till att spendera tillräckligt sjunker aktiviteten i ekonomin och arbetslösheten stiger. Hushållen och företagen kan också komma att kompensera för detta – vilket de gör i Sverige – genom att låna för mycket, och en stor privat skuldsättning är alltid väldigt riskabel.

Inflationen
Från det ortodoxa hållet kritiseras moderna penningteorin ofta för att förbise inflationsrisken. Att inte förorda budgetbalans och en låg statsskuld blir här liktydigt med att öppna dammluckorna för inflation. Den här föreställningen saknar dock empiriskt stöd. Sverige har exempelvis länge haft en av EU:s lägsta statsskulder på runt 30 procent av BNP. När inflationen steg efter pandemin och Rysslands anfall på Ukraina hade Grekland den högsta statsskulden i EU (180 procent), följt av Italien (147 procent), Portugal (120 procent) och Spanien (116 procent). Enligt ortodoxin borde Sverige därför också ha klarat sig bättre än dessa länder. Men så blev det inte; i stället såg inflationssiffrorna ut så här i april 2023: Sverige 10,5 %; Grekland 3 %; Italien: 8,2 %; Portugal 5,7 %; Spanien 4,1 %.

Inflation är inte, som ekonomen Milton Friedman hävdade, alltid och överallt ett monetärt fenomen, alltså en fråga om för mycket pengar. I stället är den alltid ett empiriskt fenomen. Det innebär att varje gång vi har inflation så måste vi fråga: Var kommer inflationen från?

Inflation är inte, som ekonomen Milton Friedman hävdade, alltid och överallt ett monetärt fenomen, alltså en fråga om för mycket pengar. I stället är den alltid ett empiriskt fenomen. Det innebär att varje gång vi har inflation så måste vi fråga: Var kommer inflationen från? Vad orsakar den? Först när vi har svaren på dessa frågor vet vi vilka åtgärder som kommer att vara effektiva. Blir exempelvis en energiprischock lättare att hantera om vi höjer räntorna, skär ner på välfärds- och klimatinvesteringar och gör fler människor arbetslösa? Eller är det kanske förnuftigare att investera i förnybart som minskar beroendet av fossila energikällor och sårbarheten för importerade energiprischocker? Även här ser vi därför fördelen med att förstå att skilja på reella och finansiella resurser.

Samhällsbyggande eller pengaletande?
Det är också den insikten som får oss att navigera rätt när ett samhälle ställs inför stora målkonflikter. Som dagens målkonflikter mellan exempelvis militärt försvar, klimatomställning och sjukvård. I debatten handlar det mesta om att det inte finns pengar till allt och att målkonflikten därför är finansiell. Som jag har visat här har vi naturligtvis pengarna. Däremot skriker många områden efter mer arbetskraft. Om fler ur en redan krympande arbetskraft ska verka inom försvaret och försvarsindustrin, innebär det att färre kan verka inom sjukvården eller klimatomställningen. Om mer forskning och innovation ska flyttas till rustningsindustrin innebär det att mindre reella resurser används för annan forskning. Om fler unga människor rekryteras till försvaret finns det färre unga till vård och omsorg.

Till skillnad från de svenska kronorna är de reella resurserna alltid begränsade och något vi inte löser enbart genom att spendera mer pengar. Här krävs riktig politik som tar itu med reella problem i stället för fiktiva finansiella problem. Fram till nu har vi orienterat oss efter ett finanspolitiskt ramverk och förirrat oss att tro att det är pengarna som vi måste hitta. Detta har gett trettio år av åtstramning och ett samhälle som går på kryckor. Att förstå hur finanspolitik egentligen fungerar öppnar dörren för alla dom som vill ägna sig åt samhällsbyggande – det vi kan göra när vi slutat lägga all energi på att hitta pengarna vi redan har.