Jason Arday var professor vid Cambridge universitet när han tidigare i år hittades död i sitt hem efter att ha blivit anklagad för plagiat av andra akademikers arbeten. Handlar historien om Arday om rasism – och i så fall vilket slags rasism? Catrin Lundström analyserar en otrolig forskarkarriär. 

Efter att den tidigare professorn vid Cambridge universitet, Jason Arday, begick förmodat självmord 14 augusti utbröt protester mot det kopiösa antalet artiklar som publicerades bara i brittisk press under ett fåtal sommarveckor om en känd, men ändå relativt okänd, akademiker. 

På endast 22 dagar publicerades 229 artiklar om de osanningar som Arday ansågs ha farit med: forskningsfusk, plagiat, överdrivna sportinsatser och rena hittepåerfarenheter, allt inramat av en fabulös livshistoria. ¹

Och det går inte att säga annat än att han hade en osannolik bakgrund. Som barn till ghanesiska migrantföräldrar diagnostiserades han tidigt med autism och ansågs som sådan lågbegåvad och okontaktbar. 

Enligt egen utsago var han stum fram till 11 års ålder och kunde inte vare sig läsa eller skriva som 18-åring. Vid den tidpunkten tog hans liv en ny vändning och på bara tolv år lyckades han inte bara erövra språket, utan även en doktorsexamen i pedagogik vid John Moores universitet i Liverpool.

Ardays framgångssaga från svart stum pojke till respekterad forskare framstår också som hans främsta bedrift när tillsättningen av professuren i utbildningssociologi vid Cambridge tillkännagavs. Han var då 37 år gammal och den yngste svarte professorn någonsin vid lärosätet. 

Nyhetsbrevet från Cambridge ägnar stort utrymme åt hans fantastiska livsöde och många personliga bedrifter, och några få meningar om hans forskningsintresse om ras, ojämlikhet och utbildning, inom vilket professor Hilary Cremin på institutionen för utbildningssociologi utmålade honom som “den främste forskaren i hela världen”.

Texten framstår som en pamflett för representation, minoriteter och inkludering, och Arday som en symbol för dem alla. Det var uppenbart att han fyllde en viktig funktion för elituniversitetet. 

Texten framstår som en pamflett för representation, minoriteter och inkludering, och Arday som en symbol för dem alla. Det var uppenbart att han fyllde en viktig funktion för elituniversitetet. 

Det var givet att det skulle muttras över en ung svart man som tog plats i akademins finrum. Efter utnämningen viskades det i flera olika kretsar, givetvis rasistiska sådana, men även svarta kollegor ställde frågor kring hans arbete. 

Till slut fick den självutnämnde “rasrealisten” Nathan Cofnas scoopet och publicerade professor David Harris och Times Higher Education-journalisten Jack Groves förarbete om Ardays plagiat. Både Harris och Groves hade hotats med juridiska medel via kända advokatbyråer för rasistiska trakasserier efter sina förfrågningar om fusk med forskningsdata och plagiat. 

Harris undrade till exempel hur det kom sig att Ardays påstådda intervjuobjekt uttryckte sig ordagrant på samma sätt som intervjuobjketen i en artikel av forskaren Anjum Memon hade gjort. ² Ibland uppdelade på två olika personer, vilket förvirrade ytterligare. 

Frågan fick Arday att korrigera sin artikel i tidskriften Social Sciences från 2018, och “förtydliga” att han ”prövat” Memon et als (2016) citat i ett nytt sammanhang, men förväxlingarna mellan hans egna och Memons et als citat kvarstår. ³ 

När historien om plagiat briserade kunde jag inte låta bli att gräva i hur denna forskarhistoria blev till. Vad hade Arday egentligen skrivit om och hur stod sig hans arbete inom fälten ras- och vithetsstudier och sociologi?

Föga överraskande utbröt ett polariserat kulturkrig efter Ardays tragiska död. Sociologiprofessorn Paul Gilroy placerade Arday i en kamp mellan å ena sidan “kulturkrigarna” som lyft upp honom och rasistiska kritiker å den andra. Båda dessa läger hade tillsammans varit delaktiga i att försvåra livet för framtida svarta akademiker, påpekade Gilroy (8/8 Guardian). ⁴

När historien om plagiat briserade kunde jag inte låta bli att gräva i hur denna forskarhistoria blev till. Vad hade Arday egentligen skrivit om och hur stod sig hans arbete inom fälten ras- och vithetsstudier och sociologi? Jag är förvisso inte pedagog eller utbildningssociolog, men nog borde jag ha hört talas “den unga stjärnan” på fältet? 

Lustigt nog verkar få ha läst Ardays avhandling ens efter plagiatanklagelserna, trots att den ligger ute på hans Wikipediasida. Avhandlingen uppgavs ha tydliga likheter med pedagogen Paula Zwozdiak-Myers arbete varför jag också blev nyfiken på hennes verk. Det är trots allt inte var dag som man ramlar över akademiska texter med över hundra plagierade passager (och då har vi ändå plagiatkontroll på alla studentarbeten). 

Det första jag kunde konstatera var att detta inte riktigt var en avhandling. Trots sitt relativt omfångsrika sidantal kunde den enligt min bedömning inte betraktas som ett arbete över grundnivå eller möjligen en masteruppsats. 

Visserligen hävdar Arday att han gjort en gedigen enkätundersökning, men här finns endast fyra verkliga intervjuer. Och då talar vi inte om intervjuer med svårtillgängliga grupper såsom hemlösa nigerianska kvinnor i den nordiska underjordiska sexindustrin eller gömda, odokumenterade afghanska flyktingar i Jokkmokk. Nej, Arday intervjuade fyra av sina namngivna studentkollegor.  

Känslan av ett “konstigt” arbete – ord men inget språk, för att citera Tranströmer – bekräftas av jämförelsen med “ursprungstexten”, skriven av Paula Zwozdiak-Myers vid Brunel universitet (som ännu inte blivit professor). Titeln på hennes arbete från 2009 är An analysis of the concept reflective practice and an investigation into the development of student teachers’ reflective practice within the context of action research. Ardays har kastat om orden lite och kallar sin avhandling från 2015 An exploration of peer-mentoring among student teachers’ to inform reflective practice within the context of action research. Det finns alltså inget tvivel om vem som har kopierat vem. Arday råkade dessvärre få med accenten efter ”teachers’”.

Frågan hur detta kunde hända måste fortsätta att ställas för att vi ska ha en chans att lära oss något av denna mycket sorgliga historia. För att göra det måste vi se hans odyssé som den både individuella och institutionella händelse den faktiskt är. 

Zwozdiak-Myers arbete bygger på 80 enkäter och 12 intervjuer men lägger, olikheterna till trots, grunden för Ardays innehållsförteckning, metod, begrepp, analys och slutsatser. Pikant nog citerar han ungefär samma arbeten, även om ett antal nya har tillkommit. Referenslistan är på 44 sidor (i runda tal 550 texter) – som han tillskansat sig sedan han blev läs- och skrivkunnig 12 år tidigare. Sa jag att den tog två och ett halvt år att skriva?

Syftet ligger på grundnivå i analytisk skärpa: 1) hur kan ett kollegialt mentorskap och en reflekterande praktik bidra till att utveckla ett mer samarbetsinriktat lärande där lärarstudenterna stöttar varandra under sin lärarutbildning? och 2) vilka är de praktiska utmaningarna med kamratmentorskap under lärarutbildningen (min översättning)? Annorlunda uttryckt, hur kan lärarstudenter samarbeta bättre (eventuella utmaningar finns väl inbyggt i frågeställningen)? En möjligen adekvat fråga för en rapport på en pedagogisk meriteringskurs. 

Cofnas har identifierat omkring hundra passager där formuleringar är direkta plagiat eller närliggande citat från Zwozdiak-Myers text. Särskilt iögonfallande är de likartade referenserna till tidigare litteratur, där Ardays formuleringar och referenser (i parentes) helt överlappar Zwozdiak-Myers. Det får en ju att misstänka att läsningen kanske inte var så noggrann ändå. 

Vilka myter om det brittiska samhället och akademin fyllde Ardays berättelse om en ensam svart mans kamp mot neuropsykiatriska diagnoser genom stark vilja och hårt arbete?

Av de skälen menar jag att ett fokus på enbart plagiat döljer hur definitioner, centrala begrepp, teoretiskt ramverk, analys och resultat – det vill säga själva tankearbetet – mer eller mindre har kopierats från Zwozdiak-Myers text. Jag tror – och hoppas verkligen att jag har rätt – att detta är ett väldigt ovanligt fall i akademin – i motsats till dem som till Ardays försvar nu framhåller att plagiering förekommer överallt hela tiden över hela världen.  

Det andra jag kan konstatera är att detta troligtvis inte hade kunnat hända med en doktorand med anställning i Sverige. Inga handledare, kommentatorer eller dubbelläsare hade släppt fram ett arbete på den nivån. Om inte förr hade den fastnat i plagiatkontrollen.

Det tredje som överraskade mig när jag tagit mig igenom avhandlingen är att inget i denna 400-sidiga text handlar om ras och vithet – ett fält som han trots allt ansågs vara en grundreferens inom. Ordet “race” förekommer inte en enda gång i uppsatsen. Det förvånade mig faktiskt, men var på sätt och vis skönt, eftersom jag då tänkte att jag hade rätt bra koll på mitt forskningsområde ändå. 

Vad som händer efter att Arday lämnar John Moores universitetet med en doktorstitel får jag inte riktigt kläm på. Men redan under doktorandtiden – då han för övrigt drabbades av en hjärntumör och fick lära in hela texten på nytt – börjar Arday arbeta tillsammans med tungviktare på det pedagogiska fältet för kritisk rasforskning: Claire Alexander och Heidi Safia Mirza. Lustigt nog skedde debuten för samarbetet med en rapport som hade titeln Aiming Higher (tillsammans med Alexander, 2015), där även akademiska stjärnor som Sara Ahmed, Kehinde Andrews, Kalwant Bhopal och nämnda Mirza medverkar. 

Arday skriver i och för sig inte direkt om forskning i dessa samlingar, utan håller sig till egna erfarenheter och ej redovisade citat, på ett par sidor. Som medredaktör till Dismantling Race in Higher Education 2018 tillsammans med Mirza är han inte heller medförfattare till introduktionen, vilket annars är brukligt. 

Detsamma gäller för antologin Doing Equity and Diversity for Success in Higher Education tillsammans med Dave S. P. Thomas 2021. Där skriver Arday ett bidrag på fem sidor. Däremot får vi veta att “[t]his book would not have been possible without the support of my dear friend and mentor, the exceptional Dr Jason Arday, who entertained what seemed to be an aspiration and a far-fetched idea at the time.” Ardays namn tycks vid det här laget ha laddats med ett mycket omfattande symboliskt kapital. 

Det verkar alltså som att seniora icke-vita kvinnor (och män) bestämt sig för att lyfta en svart autistisk manlig junior forskare som ännu inte publicerat ett dyft på området, till medredaktör, vilket kan ses som en god gärning. Fast det hade de inte mycket för då två seniora minoritetskvinnor senare fick se sig snuvade på professuren på Cambridge i konkurrens med den betydligt mindre erfarne Arday. 

I flera forskarpresentationer nämner Arday att han är författare till bland annat boken Being Young, Black and Male: Challenging the Dominant Discourse på förlaget Palgrave, trots att den aldrig gavs ut. Han uppger också att han har kopplingar till olika universitet, vilket senare visat sig vara osant. ⁵

Jag anser, trots den självklara uppmaningen från progressiva forskare som Kehinde Andrews, att ställa sig på “rätt” sida i denna kamp, att vi inte är riktigt färdiga med Ardays resa genom akademin. Frågan hur detta kunde hända måste fortsätta att ställas för att vi ska ha en chans att lära oss något av denna mycket sorgliga historia. 

Hur kan man låta berättelsen om ras bli så platt att man riskerar att smeta en enskild mytomans tragiska öde på ett föreställt kollektiv? 

För att göra det måste vi se hans odyssé som den både individuella och institutionella händelse den faktiskt är. Det är en enskild historia i så måtto att Arday framstår som en tvättäkta och rätt ovanlig mytoman. Allmän så till vida att kollegor och institutioner gjorde den möjlig.

Nu är Jason Arday död. Åsikterna går isär om vad som ledde fram till hans förmodade självmord. Var det brittisk media som med sina hundratals artiklar gjorde det omöjligt för honom att leva vidare? Eller blev väven av lögner till slut outhärdlig att befinna sig i? 

Vilar skulden på Cambridge universitet som efter att ha lyft upp honom som akademins starkast lysande stjärna i egenskap av den yngste svarte professorn någonsin vid lärosätet, till slut övergav honom när han föll handlöst? Ligger ansvaret på dem som valde att tro på hans mirakulösa berättelser om maratonlopp med benfraktur, hjärntumör och amnesi inför disputation, och uppväxten som stum och illitterat? ⁶

Borde människor under hans väg ha frågat: var det verkligen så? Skulle John Moores universitetet i Liverpool ha dragit tillbaka hans avhandling när det kom signaler om plagiat? Eller för den delen aldrig släppt fram den? Kunde forskare på fältet ha utmanat honom i stället för att tissla och tassla om oegentligheter bakom hans rygg? Hade media kunnat motstå hans starka dragning till rampljuset? Var det verkligen lämpligt av Cambridge att kontakta en advokatfirma när journalister ställde kritiska frågor och därmed låta ärendet lämnas över till en illasinnad person som till synes fick rätt i sin rasistiska dom? 

Kvar finns alltså frågorna som jag menar måste ställas innan Arday glöms bort av såväl hans försvarare som hans belackare. Vilka myter om det brittiska samhället och akademin fyllde Ardays berättelse om en ensam svart mans kamp mot neuropsykiatriska diagnoser genom stark vilja och hårt arbete? Vilka strukturer ligger bakom fallet Arday och varför spelade alla med i spelet tills det visade sig ohållbart? 

Sociologen Musa al-Gharbi, som skrivit boken We have never been woke om de kulturella eliternas ”kamp” för social rättvisa, konstaterar att det finns flera likheter mellan Arday och honom själv. De är båda svarta män med en icke-typisk akademisk bakgrund. De har båda blivit uthängda i media och därpå förlorat sina arbeten (al-Gharbi som tämligen okänd forskarstudent, Arday som stjärnprofessor redan placerad i rampljuset). 

Jag vägrar acceptera att detta skulle vara ett förhållningssätt till icke-vita minoritetsforskare vi bör eftersträva, eller ens försvara. 

Men där slutar likheterna. Al-Gharbi blev inte professor i sociologi (eller utbildningssociologi), trots att han faktiskt är sociolog – och en ganska framgångsrik sådan. ⁷

För som al-Gharbi påpekar har inte Arday skapat sina egna akademiska framgångar. Flera universitet anställde honom, peer review tidskrifter publicerade hans arbeten – trots oklara data, redaktörer bjöd in honom till samarbeten, kollegor citerade hans artiklar, journalister reproducerade hans berättelser, förlag investerade i hans historia och så vidare. 

Allt detta gav Arday den legitimitet som sedan byggde hans karriär. Få kunde motstå berättelsen om en välgörande autistisk ghanesisk pojke som inte kunde tala, läsa eller skriva, men som på rekordtid klättrade uppåt i Eifelbenstornet. 

Arday, menar al-Gharbi, uppfyller samtliga kriterier på den nya symboliska elitens meritlista. Så pass att han hade kunnat komma ut som “anti-woke”-rörelsens främsta hjälte som avslöjade systemet genom att visa på dess bakvända logik om han hade velat. 

Sorgligt nog har hans försvarare inte ägnat mycket tid åt att ställa dessa, i mitt tycke, rimliga frågor om samhället och akademin som skapade myten Arday. I stället har de landat i att det skulle vara ett uttryck för anti-rasism att försvara och till och med hylla Arday som en stor och inflytelserik professor. Varför då? frågar jag mig. Hur kan man låta berättelsen om ras bli så platt att man riskerar att smeta en enskild mytomans tragiska öde på ett föreställt kollektiv? ⁸

Synen på rasism blir här enkelriktad mot enkom utsatthet och marginalisering, trots att ett överdrivet och exotiserande synliggörande likväl kan reproducera rasistiska stereotyper och upprätthålla en vit hegemoni genom inkludering av marginaliserade grupper som ett slags totemskt kapital. 

Att sträva mot representation och sätta den under lupp är ingen motsättning. Alla forskare har så att säga rätt till samma “organiserade skepticism” skulle sociologen Robert Merton säga. Alternativet är inte godhet. 

Akademins uppgift kan inte vara att lyfta vissa människor till symboler som står över kritik. Den måste vara att se till att ingen är fredad från frågor.

Vad vi har att göra med här är en samling vita utbildningsforskare – i huvudsak kvinnor –som i en inverterad antirasistisk (men djupt heterosexuell) logik svärmar kring en charmant, stilig ung svart man med vältränad kropp, för att checka boxarna för ras, funktionsvariation och kön (då män är i klar minoritet inom utbildningssociologi). Ordförande för anställningsnämnden var baronessan Sally Morgan. 

Likt en svart maskot blev Arday uppburen och reducerad på ett sätt som ställde honom utanför mellanmänskliga relationer. Jag vägrar acceptera att detta skulle vara ett förhållningssätt till icke-vita minoritetsforskare vi bör eftersträva, eller ens försvara. Ardays resa från marginalisering till upphöjdhet är en iscensättning av det totemska kapital som kulturella eliter är beroende av för att, som al-Gharbi skriver, ”känna” sig goda trots motsatt utfall. 

Det grundläggande problemet med representation har snarare att göra med hur vi formulerar våra frågeställningar och allt som följer med det – data, teori, reflektion och perspektiv. Att osynliggöra eller göra icke-vita till jokrar i ens forskargärning på sätt som reproducerar forskarens egen ohotade position genom den andres utanförskap är bara ett sätt att upprätthålla en helvit akademi med svart rekvisita. 

Nyckeln till förändring är givetvis att ställa frågor utifrån ett perspektiv som gör oss till medmänniskor i en gemensam strävan att förstå och åstadkomma något bättre, något som förutsätter att vi, åtminstone tillfälligt, möts som jämlikar i förhållande till en genomlysande granskning.

När akademiska institutioner i stället belönar synlighet, identitet och narrativ uppstår en farlig förväxling: det som ger en forskare symboliskt kapital blir samtidigt beviset på dennes vetenskapliga trovärdighet. Paolo Macchiarini gick länge under radarn tack vare närmast mytiska berättelser om hans storhet som inte fick ifrågasättas. 

Men Ardays arbete synliggör ju en utsatt grupp, och det är väl viktigt? Så kan det vara. Men med tanke på hur tunt hans arbete är på insamlad empiri och hur rikt det är på egna erfarenheter kan man mot bakgrund av Ardays historia fråga sig hur representativa dessa utsagor är. Flera av hans texter bygger på ett slags semibiografiska ”motberättelser” som tar sin utgångspunkt i autoetnografiska introspektioner med oklar giltighet. 

Vad det leder till är snarare att den egna positionen blir grunden för den akademiska auktoriteten. Om detta är Arday inte ensam. Mängder av forskning ägnar sig åt autoetnografi och navelskådning, varför ansvaret inte uteslutande ligger på honom själv. I Ardays fall blir det introspektiva draget dock särskilt bekymmersamt, eftersom det har en så tydlig fiktiv slagsida. 

Vad åstadkom då Arday i stället? Ja, i ett svep lyckades han underminera studiekontraktet och tilliten mellan handledare och student samt rasera anseendet på berörda institutioner. Genom att dramatisera historier om rasism urholkade han effektivt andras erfarenheter av densamma. I ett ständigt sökande efter att stå i centrum blockerade han aktivt och orättfärdigt andras väg. Genom att fuska sig fram vilseledde han andra minoriteter med funktionsvariation om vad som är möjligt och nåbart. 

Det är svårt att se var solidariteten och kunskapssökandet fanns i hans agerande. Snarare tycks hans erfarenheter av rasism använts som medel i strävan efter personlig framgång. Och, som Gilroy anmärker, med resultatet att ha gjort det ännu svårare för svarta forskare inom akademin, vilket förmodligen åsamkat skada för hela fältet kritiska ras och vithetsstudier.

Ardays eftermäle kommer inte att vara hans forskning, utan de lärdomar akademin kan dra inför framtiden – kanske för att ens överleva. Det krävs skeptiska frågor, kritiska läsare, tydliga kontrollinstanser, öppna diskussioner och utmanande debatter för att ta sig vidare. 

Inte enbart forskarna sätter krokben för en sådan utveckling. Det handlar inte minst om den ständiga urholkningen av resurser i kombination med ett uppblåst konkurrenssystem som underminerar de kollegiala och kritiska mekanismer som är tänkta att skydda akademins autonomi och integritet.

För att värna akademin som en bastion för demokratin måste vi veta vad som faktiskt är värt att skydda. Och det är inte enskilda akademiska stjärnor, oavsett hudfärg, utan de institutioner som gör det möjligt att nå verkligt grundad och väl underbyggd vetenskap. Akademins uppgift kan inte vara att lyfta vissa människor till symboler som står över kritik. Den måste vara att se till att ingen är fredad från frågor.