Finns det fritt val i religionen? Nej, menade Valley Ghanem, statsvetare och troende muslim. Jo, svarade Stefan Arvidsson, religionshistoriker. Nu svarar Thomas Idergard, katolsk präst, med ett kristet perspektiv på frågan om det fria valet.

”Där Gud är herre är människan slav” var både rubrik på, och poäng i, religionshistorikern Stefan Arvidssons artikel om religion och frihet i Parabol nr 9-2026. Arvidssons text var en reflektion över två artiklar som i numret dessförinnan hade resonerat om den muslimska hijaben och vad dess användning uttrycker. Artiklarna behandlar viktiga frågor som det från en kristen, och särskilt då katolsk, som är min, utgångspunkt finns anledning att ge ett annat perspektiv på.

Religion kan absolut göra anspråk på den troende. Ja, det är till och med skillnaden mellan religion och en ospecificerad ”andlighet”. En muslimsk kvinna som bär hijab, något synligt, därför att hon uppfattar ett gudomligt påbud om det, gör faktiskt något mer än bara ett enskilt livsstilsval bland flera likvärdiga.

”Kyrios” – tillhörighet som blir kulturkrig
Även om det yttrar sig annorlunda, och det är heller inte oväsentligt vilket jag ska återkomma till, gör också kristen tro anspråk på hela människans liv. Jesus säger inte till sina lärjungar att de kan göra vad de vill och ändå följa honom. Att de tidiga kristna, med grund i aposteln Tomas bekännelse i Joh 20, åkallar Jesus som ”Herre” är ingen artighet utan en beteckning och, ska vi komma ihåg, ett offentligt bruk med enorm sprängkraft. Det grekiska ord som användes och alltjämt används i kyrkans liturgi, ”Kyrios”, var en titel reserverad för den romerske kejsaren. Och vi talar inte om någon konstitutionell monark. ”Kyrios Caesar” betydde att allt, också den som använde uttrycket, tillhörde regenten och måste tjäna honom och hans syften med allt man var och hade.

Jesus säger inte till sina lärjungar att de kan göra vad de vill och ändå följa honom. Att de tidiga kristna, med grund i aposteln Tomas bekännelse i Joh 20, åkallar Jesus som ”Herre” är ingen artighet utan en beteckning

När de kristna istället ropar ”Kyrios Christos”, och vägrar delta i den värdegrundsmanifestation som offrandet till kejsarens bild utgjorde i Romarriket, blir det en förklaring av ett kulturkrig där många av dem snabbt skriver under sina dödsdomar och blir kyrkans första martyrer.

Samma omdefinition av termer för att markera en ny trohet finns i de första kristnas användning av ordet ”evangelium”. Ordet på grekiska, ”euangelion”, betyder glatt budskap om en konungs seger. I Romarriket var evangelister kejserliga härolder som sändes ut i riket för att på torg och i gatukorsningar läsa upp hyllningsepos om hur kejsaren vunnit ännu ett militärt slag mot rikets fiender (något som i sin tur ytterligare motiverade att man skulle tillbe kejsaren för den gemensamma välfärdens skull, med bibehållen total mångfald i all annan tro och praktik). När de kristna använder ordet för budskapet om Jesus seger över synd och död på korset och hyllar honom som den uppståndne från de döda förstås det också av de romerska myndigheterna som anspråk på herravälde. Och påskyndar de första århundradenas förföljelse av kristna i Europa.

Ett radikalt program för befrielse
Den kristna trosbekännelsen har alltså redan från början varit ett radikalt program för befrielse från de världsliga eliternas anspråk på total lojalitet (ja, tron på Jesus uppståendelse är en skarp varning till tyranner i alla tider eftersom den säger att våld och död inte har sista ordet). Men denna befrielse genomförs aldrig utifrån och uppifrån med lagar och diktat, utan inifrån varje enskild människa som i frihet tar emot och omfamnar tron för att försöka gestalta det egna livet efter den i stort och smått. Sådan känner kristna igen som verkan av den Helige Ande, kärlekens ande. Detta radikala alternativ till allt och alla som vill vara herrar i våra liv, personer såväl som idéer, vänder sig idag mot konsumism, materialism, individualism, sexualisering och Pride-kultur, abortvurm och självkonstruktivism, och väcker samma anstöt hos världsliga makthavare och influencers, precis som i Romarriket.

Den kristna trosbekännelsen har alltså redan från början varit ett radikalt program för befrielse från de världsliga eliternas anspråk på total lojalitet. Men denna befrielse genomförs aldrig utifrån och uppifrån med lagar och diktat, utan inifrån varje enskild människa som i frihet tar emot och omfamnar tron.

Den kristna befrielsen bygger absolut på, ja, förutsätter, en ny herre-följare-relation. Kyrios Christos. Eller ”Christus vincit, Christus regnat, Christus imperat” (”Kristus segrar, Kristus regerar, Kristus befaller”) som en katolsk hymn utropar också inristat i obelisken på Petersplatsen. Är det inte ofritt? Ja, det beror förstås på vad man menar med frihet.

Både marxismen och liberalismen förstår frihet som autonomi. Jag är fri om jag kan bestämma över mig själv och alltid välja mellan minst två, likvärdiga, alternativ, utan någon – formell – påverkan från någon annan. Detta är frihet reducerad till valfrihet, och som med tiden appliceras på livets alla områden, alltifrån elbolag till kön. Men det är inte den klassiskt kristna synen (och heller inte den klassiskt, hellenistiska filosofins syn – rent religionssociologiskt är ju kristendomen en sammansmältning av judisk, biblisk uppenbarelse och hellenistisk filosofi). Där är inte frånvaron av yttre tvång ensamt konstituerande för friheten, bland annat eftersom en i yttre mening självständig människa, som varken hindras av lag eller klass, kan vara ofri i det inre och styras av exempelvis starka begär, ideologiska föreställningar eller beroenden av starka auktoriteter.

Alla människor tjänar något eller någon – frågan är bara vad och vem
Människan är nämligen en varelse som för mening och ändamål med sin existens behöver tjäna, göra något i livet till ett centralt värde kring vilket allt eller mycket annat kretsar, från vilket allt eller mycket utgår, till vilket allt eller det mesta syftar. På religiöst språk är detta att ”tillbe”.

Om detta tjänande, denna tillbedjan, inte riktas mot Gud riktas det mot något annat som alltså i meningen yttersta föremål för tjänande blir gudomliggjort. Teologin talar om ”avgudar” och Gamla Testamentet i Bibeln är en ständig uppgörelse med falsk tillbedjan och dess avgudar. Thomas av Aquino har delat in avgudarna i fyra kategorier: pengar/materiella tillgångar, makt, popularitet/ära och njutningar. Enligt detta synsätt är den som är formellt fri ändå aldrig autonom som det ideologiska idealet utmålar det, eftersom han eller hon alltid tjänar, lyder och följer, något eller någon. Frågan blir snarare pragmatiskt vem eller vad vi tillåter inskränka vår autonomi; vem eller vad vi lyder; vem eller vad vi tjänar och tillber som Kyrios.

Den kristna befrielsen förutsätter en ny herre-följare-relation. Kyrios Christos. Eller ”Christus vincit, Christus regnat, Christus imperat” (”Kristus segrar, Kristus regerar, Kristus befaller”) som en katolsk hymn utropar också inristat i obelisken på Petersplatsen. Är det inte ofritt? Ja, det beror förstås på vad man menar med frihet.

Frihet i klassisk kristen mening är därför frihet till fullkomning, till att med sin vilja kunna förverkliga alla mänskliga potentialiteter efter deras ändamål, blomstra som person (av engelskans ”flourish”). Och en sådan frihet kan för att bli möjlig kräva ett inskränkt självbestämmande. Ta som ett exempel friheten att kunna uttrycka sig på ett främmande språk. För att komma dit kan jag inte själv välja vilka ord eller vilka verbdeklinationer jag känner för att lära mig. Ordförråd och grammatik är regler som utifrån föreläggs oss att lyda, det vill säga lyssna på, internalisera och följa, och bara en sådan lydnad leder till friheten.

Kristen lydnad i en vänskaplig relation
I Gud, som den rena och perfekta akten av varande, är alla potentialiteter förverkligade och Guds essens (vad Gud är) ett med Guds existens (att Gud är), som Thomas av Aquino förklarar det. Gud är därför helt fri vilket betyder att Gud inte kan göra vad Gud vill i en ”valfrihetsmening” utan bara kan, och bara vill, göra det goda. Guds vilja är ett med Guds väsen. För människan är projektet att också nå denna frihet. Men hon klarar det inte själv. Guds inkarnation, människoblivande i Jesus Kristus, blir det som tillför världen, den skapade materian, vad som förlorats med människans missbruk av sin fria vilja. Det vill säga närheten till, delaktigheten i, Guds eget liv redan här i denna värld; det vi kristna känner som ”nåd”.

Så har vi det unika i den kristna lydnaden, den kristna herre-följare-ordningen. Den säger inte att människan ska underordna sig en okänd makt därför att makten är starkare (något som för övrigt överbetonas med individualismen, då allt och alla värderas utifrån förmåga att välja själv; att vara stark är alltså att kunna välja mycket och få andra att välja det man själv väljer). Den säger att Gud har uppenbarat sig själv som sanningen och kärleken, men inte via en mellanhand som en profet eller dikterad skrift utan som person i vår materiella värld: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss” (Joh 1:14).

Både marxismen och liberalismen förstår frihet som autonomi. Jag är fri om jag kan bestämma över mig själv och alltid välja mellan minst två, likvärdiga, alternativ, utan någon – formell – påverkan från någon annan. Det är inte den kristna synen.

Med en materiell person kan andra materiella personer, det vill säga vi, ha relation på de villkor som gäller för materiella personer. Till sina lärjungar säger Jesus: ”Jag kallar er inte längre tjänare … Jag kallar er vänner” (Joh 15:15), eftersom en vän vet vad och varför den andre gör vad han gör. Gud uppenbarar sig inte bara som vännen utan som den sanna nästan (Jesus liknelse om den barmhärtige samariten handlar alltså inte om socialpolitik utan om honom själv), den som är närmare oss än vad vi är själva eftersom Gud har skapat oss, gett oss del i sin egen existens, och nu vill rädda oss från döden som slut och alltså ge oss del i sitt eget liv, där var och en har en unik plats och kallelse.

För sann, kristen tro – och nu talar jag inte om hur den kan ha använts av människor för andra syften än den eviga frälsningen, det är ett annat kapitel – så som den förts vidare från apostlarna som mötte Jesus uppstånden, i den kyrka som vilar på dem, är det därför omöjligt att säga att människan skulle förslavas med Gud som herre. Snarare är det så att bara med Jesus Kristus, Gud som människa, som herre kan människan bli gudomlig, det vill säga verkligt fri. Med början här och nu och fullbordat, med väsen och vilja fullt förenade, bortom vår tid och vårt rum.

Inte religion i allmänhet
Denna förklaring av relationen mellan frihet och lydnad är kristen och går inte att generalisera till religion i allmänhet. För den förutsätter tron på Jesus Kristus som sann Gud och sann människa.

Islam, som specifikt har diskuterats här i Parabol, är en annan religion. Gemensamt för alla icke-kristna religioner är att de saknar inkarnation. De förnekar att Gud, den transcendente och avskilde, ens skulle komma på tanken att bli del av sin egen skapelse. Det påverkar rätt mycket av resten. Till exempel förklarar inkarnationen varför idén om mänskliga rättigheter, utifrån den mänskliga personens värdighet, det vill säga den som Gud avtäcker och bekräftar genom att själv bli människa, har uppstått i den filosofiska och idéhistoriska miljö som har formats av kristen tro.

Gemensamt för alla icke-kristna religioner är att de saknar inkarnation. De förnekar att Gud, den transcendente och avskilde, ens skulle komma på tanken att bli del av sin egen skapelse. Det påverkar rätt mycket av resten.

För det finns verkliga skillnader i synen på Gud, uppenbarelsen och människans både status och frihet mellan kristendomen och islam. Och jag talar nu inte om att kontrastera, som är så vanligt bland religiöst okunniga, sekulariserad eller som det heter ”reformerad” kristendom mot islamism, två extremer. Jag syftar på grundläggande filosofiska föreställningar, framförallt om hur rättigheter inses och relaterar till tro, och hur religionen med grund i respektive religionsgrundare, förklarar relationen mellan stat och tro.

Men vårt sekularistiska samhälle, präglat som det är av liberalismens och marxismens autonomisträvanden, har stora svårigheter att värdera religion och religiöst grundade handlingar. Det påverkar också diskussionen om hijab. Det vanligaste sättet att relatera till hijab är att se bruket som ett individuellt modeval. Och detta modeval är man sedan antingen för (”det måste ju varje kvinna bestämma själv!”) eller emot (”förstår du inte vad detta signalerar?”). Men för den muslimska kvinna som bär slöja och som sätter slöja på sin dotter är det inte fråga om ett val av vad som är praktiskt eller snyggt och passar just henne, utan en religiös plikt, ett svar på frågan vad Allah kräver av henne.

Hijab handlar om teologi
Därför är den primära diskussionen om hijab faktiskt teologisk. På sin syn på Gud och människan i relation till Gud, bygger alla samhällen, också vårt sekulära, mycket av sin ordning, även om det inte inses, uttalas eller erkänns.

Enligt katolsk lära blir en handling inte automatiskt god, det vill säga moralisk, för att den motiveras religiöst. Lika lite som den blir god av att vara formellt frivillig. Att en människa frivilligt underordnar sig en religiös norm gör inte normen immun mot moralisk prövning, lika lite som normer som man underordnar sig av andra skäl än religiösa, exempelvis utifrån sexuell identitet, skulle vara immuna mot kritik.

Antaganden om att delar av kroppen vilka utan problem kan vara synliga på en man, som hår, hals och öron, blir problematiska om de syns på en flicka eller kvinna, och att en kvinna därför ska anses ha ett särskilt ansvar för mannens sexuella självbehärskning, finns det ur ett kristet, teologiskt perspektiv starka invändningar emot.

Antaganden om att delar av kroppen vilka utan problem kan vara synliga på en man, som hår, hals och öron, blir problematiska om de syns på en flicka eller kvinna, finns det ur ett kristet, teologiskt perspektiv starka invändningar emot.

Påven Johannes Paulus II (1978-2005) undervisade systematiskt om det som kallas ”kroppens teologi” och som börjar med att slå fast att människans kropp aldrig kan skiljas från personen. Den sexuella olikheten, komplementariteten, mellan man och kvinna – grundad i en total likhet i mänsklig värdighet – är avsedd för förening i ett självutgivande och ett mottagande av den andre i full frihet. Den ene är i sig själv gåva i samma anda som den andre tas emot som gåva.

Denna ömsesidighet gör att kvinnan inte är till för mannen mer än mannen är till för kvinnan. Båda delar samma ansvar för sig själva och varandra. (Och av detta skäl värjer sig katolska präster mot vanan med ”brudöverlämning” vid vigslar, båda ger och tar emot på helt lika villkor, annars går det inte att ha ett sakramentalt äktenskap.)

Förmågan att välja det goda
Allt detta betyder inte att kroppen skulle vara oviktig eller anständighet sakna betydelse. Snarare tvärtom. Men det börjar inte med att kvinnans kropp är ett problem. Mannen är inte ett offer för kvinnans hår, öron eller hals, och uppfattar han det så måste han öva sig i självbehärskningens dygd, av kärlek till Gud, sig själv och kvinnan. Här ger Guds nåd i Kristus, förmedlad i kyrkans sakrament, en kraft och riktning för den egna viljan att samverka med i en sådan kultivering.

Kvinnan är inte en potentiell frestelse som måste döljas för att mannen ska kunna vara moralisk. Båda är ansvariga för hur de ser på och behandlar den andre. Båda är kallade att se den andre som person, inte objekt. Och båda kallas därför också till kyskhet, det vill säga just självbehärskning (vars manifestation ser olika ut beroende på livsform).

Den katolska frågan gällande hijab är därför inte om den säger huruvida kvinnan är förtryckt eller fri att välja, utan vad det är för syn på människan och Gud som gör slöjan till en religiös plikt. Detta är viktigare att fråga än om plagget bärs frivilligt. För friheten måste ha ett innehåll.

Den katolska frågan gällande hijab är därför inte om den säger huruvida kvinnan är förtryckt eller fri att välja, utan vad det är för syn på människan och Gud som gör slöjan till en religiös plikt.

Då är vi tillbaka till frihet som något mer och större än autonomi och valfrihet; förmågan att välja det goda, det fullkomliga. Det går att försvara religionsfriheten som den institution som garanterar människans sanningssökande utan att försvara varje religion. Tvärtom kan många religioners både teori och praktik kritiseras för inverkan på den mänskliga förmågan till sann frihet. Det går att försvara rätten till privatliv som grundad i människans värdighet utan att försvara varje sätt att utforma detta privatliv. Tvärtom kan många sexuella handlingar kritiseras för att de fjärmar människan från sexualitetens ändamål.

Utifrån detta tror jag att utbytet om religion och frihet i Parabol missar något. Arvidsson har rätt i att både religioner och religiösa människor måste kunna granskas när de säger sig tala för Gud och Guds uppenbarelse. Ett universellt sanningsanspråk som alla religioner ändå gör, liksom metoderna för att förmedla det, måste ha goda, kommunicerbara skäl för sig. Men att dra slutsatsen att Gud bara skulle vara ett annat namn för människor är något helt annat. Det går nämligen inte att rent logiskt utesluta vare sig Guds existens – snarare är den logiskt motiverad att anta, emellertid ett tema för en annan artikel – eller att Gud skulle kunna förmedla sig och sin vilja till oss.

Förnuft och frihet i Jungfru Maria
Katolsk tro är att Gud har skapat människan med förmåga till förnuft och fri vilja, vilka tillsammans med förmågan till kärlek konstituerar Guds avbild, och uppenbarat sig för henne för att återställa denna avbild. Inte för att människan skulle vara en maskin som bara har att ta emot gudomliga order utan för att hon trots att hon skadat sig själv med sin synd, det vill säga sitt avvisande av Gud, kan använda sitt förnuft att förstå sanningen och sin vilja att omfamna den.

Människan blir inte fri genom att hon gör sig oberoende av Gud. Hon blir fri genom att tillåta Gud att befria henne från illusionen att hon själv skulle vara Gud. Och människan kan förstå hur Gud kan befria henne, och tillåta Gud att göra det, det tack vare att Gud själv har blivit människa.

Därför är Jungfru Maria så viktig som förebild: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38). Det skulle med Arvidssons resonemang kunna vara den ultimata bilden av underkastelse. Men trons ögon ser något helt annat. En person som först med kritiska frågor försökt förstå det ofattbart stora som erbjuds henne, och på basis av tillit till den som svarat på hennes invändningar säger sitt ja till Guds plan; och säger det med hela sin fria person!

Så har vi vad vi skulle kunna kalla den kristna paradoxen. Människan blir inte fri genom att hon gör sig oberoende av Gud. Hon blir fri genom att tillåta Gud att befria henne från illusionen att hon själv skulle vara Gud; det centrala värde i livet som allt handlar om att tillbe och tjäna. Där, när allt i hennes liv får sitt mål och sin mening i Gud, börjar hennes autentiska utveckling, liksom den autentiska utvecklingen av alla hennes relationer och av allt hon företar sig. Och människan kan förstå hur Gud kan befria henne, och tillåta Gud att göra det, det tack vare att Gud själv har blivit människa.