Ett vanligt argument mot SD:s förslag om slöjförbud är att alla kvinnor bör ha rätt att klä sig som de vill. Men handlar religion verkligen om valfrihet? Valley Ghanem ser en genomsekulariserad debatt om religion som inte förmår förstå religionens premisser.

Sverigedemokraternas återkommande förslag om hijabförbud har ännu en gång utlöst den välbekanta debatten om frihet, tvång och kvinnors rättigheter.¹ Argumenten är desamma som alltid.²

Den ena sidan förenar nationalistiska partier såsom SD och KD, feminister, islamkritiker och ex-muslimer. Trots sina olika utgångspunkter ser de hijab som ett uttryck för kvinnoförtryck och patriarkala strukturer och menar därför att samhället bör begränsa eller förbjuda den. Den andra sidan svarar att hijab är kvinnans fria val och därför måste försvaras. Dit hör, förutom muslimerna själva, ofta människorättsförespråkare, antirasister och religionsfrihetsförespråkare. Den som mot all förmodan missat debatten kan med fördel gå tillbaka och läsa.³

Det märkliga är att båda sidor utgår från samma premiss. För båda är hijab i grunden ett individuellt val vars legitimitet avgörs av graden av frivillighet.

Det är där hela debatten går vilse.

Jag hade inte burit hijab en enda dag om Gud inte hade föreskrivit den. Den är varm, krånglig och mitt svallande hår i vinden är mycket snyggare. Den troende frågar inte först vad hon själv vill göra, utan vad Gud vill av henne.

Man diskuterar friheten att välja, men aldrig om val över huvud taget är rätt kategori för att förstå en religiös praktik. Hijab är nämligen inte ett val i den mening som den sekulära liberala offentligheten föreställer sig. Den är religion. 

Detta kan låta självklart. Ändå förs nästan hela samtalet som om religion inte är relevant i sammanhanget. Gud är helt frånvarande. 

Människan förstås, i den västerländska idédebatten, framför allt som en autonom individ. Hon formar sitt liv genom fria val. Identitet blir något hon skapar snarare än något hon tar emot. Frihet definieras därför inte som förmågan att leva i enlighet med sanningen eller det goda, utan som frånvaron av yttre begränsningar. I en sådan världsbild blir religion bara ytterligare ett livsstilsprojekt bland andra, jämförbart med politisk övertygelse, kosthållning eller musiksmak. 

Men religion fungerar inte så.

Religion utgår inte från människans vilja  – snarare är den en ram för att skydda människan från den fria viljans nyckfullhet.

Religion utgår från det den håller för sant.

Den troende frågar inte först vad hon själv vill göra, utan vad Gud vill av henne. Om Gud finns blir människans frihet inte obegränsad självbestämmanderätt, utan friheten att leva i överensstämmelse med den verklighet Gud uppenbarat. 

Det är därför nästan all religiös praktik blir obegriplig om den reduceras till individuella preferenser.

Nästan all religiös praktik blir obegriplig om den reduceras till individuella preferenser.

Det kan vara lättare att förstå detta om vi tittar på den praktiserande muslimens fem dagliga böner, fastan eller vallfärden till Mecka. Det är sällan dessa beskrivs som uttryck för valfrihet.  

Varför?

Därför att vi förstår att religion består av plikter. Inte plikter påtvingade av staten eller familjen, utan plikter som den troende uppfattar kommer från Gud.

Vi har blivit så ovana vid tanken att en människa frivilligt kan underordna sig Gud att vi inte längre förmår förstå religion som fenomen.

Hijab hör hemma i samma kategori.

Jag hade inte burit hijab en enda dag om Gud inte hade föreskrivit den. Låt oss sluta avleda varandra och vara ärliga bortom uttryck som “hijab är min krona”. Den är varm, krånglig och mitt svallande hår i vinden är mycket snyggare. Jag bär den inte för att jag saknar egen vilja, utan därför att religion inte handlar om att varje morgon uppfinna sin egen moral. Tvärtom består religion just i erkännandet av en auktoritet utanför det egna jaget. En auktoritet som vet bättre.

Det är också här Koranens ord; “Det finns inget tvång i religionen”, ofta missförstås.

Versen betyder inte att islam innebär fri vilja i allt och inte heller att islam saknar förpliktelser. Den betyder att ingen människa kan tvingas till tro. Tron måste vara frivillig, eftersom en framtvingad tro inte är tro över huvud taget. 

Människans vilja är central inom islam – fri vilja är inte det.  

Men när människan väl har valt att vara muslim förändras relationen. Då handlar religion inte längre om huruvida varje enskilt bud passar hennes personliga preferenser. Den handlar om trohet mot den Gud hon redan underkastat sig.

Detta är egentligen inte särskilt märkligt. Nästan allt människor uppfattar som meningsfullt bygger på självvalda förpliktelser. Den som gifter sig accepterar trohet. Den som blir läkare accepterar yrkesetiken. Den som blir förälder upptäcker snart att barnets behov begränsar den egna friheten på otaliga sätt. Vi uppfattar inte dessa begränsningar som motsatsen till frihet. Tvärtom ger de våra liv riktning och innehåll.

Religion är den mest genomgripande av alla sådana förpliktelser, eftersom den inte ytterst riktar sig mot en annan människa utan mot Gud. 

Hijabdebatten blir så märklig när den försöker förstå en religiös plikt med ett sekulärt språk som utvecklats för att beskriva autonomi. Vi börjar försvara islam med liberalismens vokabulär. Religion översätts till identitet. Plikt översätts till valfrihet. Gud träder i bakgrunden och individen blir åter centrum.

Just därför blir hijabdebatten så märklig. Den försöker förstå en religiös plikt med ett sekulärt språk som utvecklats för att beskriva autonomi.

Det mest intressanta är kanske att även vi muslimer har accepterat detta språk. När hijab försvaras heter det ofta att den är ett uttryck för identitet, självbestämmande eller kvinnlig “empowerment”. Argumenten är begripliga. De uppstår ur en önskan att bemöta misstänkliggöranden och fördomar. Men samtidigt innebär de att vi accepterar motståndarens premiss.

Vi börjar försvara islam med liberalismens vokabulär.

Plötsligt handlar hijab inte längre om lydnad inför Gud, utan om individens rätt att uttrycka sig själv. Religion översätts till identitet. Plikt översätts till valfrihet. Gud träder i bakgrunden och individen blir åter centrum.

Det är ett högt pris att betala för att bli begriplig.

För om hijab endast kan försvaras som ett fritt livsstilsval har vi redan accepterat att religion ytterst måste rättfärdigas genom människor. Då har vi också gjort den sekulära liberala människans självbild till måttstock för all tro.

Kanske säger därför hijabdebatten mindre om islam än om vårt hypersekulariserade samhälle.

Vi har blivit så ovana vid tanken att en människa frivilligt kan underordna sig Gud att vi inte längre förmår förstå religion som fenomen. När Gud försvinner ur vår föreställningsvärld återstår bara de mellanmänskliga relationerna. Därför tolkas också religiösa handlingar främst som uttryck för makt mellan människor, vilket tvingar in den religiösa relationen mellan människa och Gud i en sekulär maktanalysram där den inte hör hemma.

Frågan är inte om hijab är ett fritt val. Frågan är om svenskheten fortfarande förmår förstå vad religion är.

Det betyder inte att religiösa praktiker står över kritik. Man kan som icke-troende ifrågasätta religionens sanningsanspråk eller invända mot dess bud. Även som troende har religonskritik en lång tradition inom islam. Men en sådan kritik bör åtminstone hålla sig till ämnet och rikta in sig på det religionen faktiskt gör anspråk på att vara. Inom klassisk sunni- och shiamuslimsk rättslära råder det i princip ingen oenighet om att hijab är obligatorisk; de försvinnande få, moderna eller reformistiska röster som ifrågasätter detta utgör marginella ståndpunkter utanför den klassiska juridiska traditionen.⁴

Så länge både förespråkare och motståndare fortsätter att diskutera hijab som om den främst vore ett individuellt val kommer debatten att röra sig runt ett fenomen som egentligen inte existerar. Frågan är inte om hijab är ett fritt val. Frågan är om svenskheten fortfarande förmår förstå vad religion är.