I förra numret publicerade Parabol två artiklar där Valley Ghanem respektive Adel Sadat menade att sekulära grundantaganden styr debatten om religionens synlighet i offentligheten. Här svarar religionshistorikern Stefan Arvidsson dem utifrån ett antagande om att Gud alltid är en pseudonym.

Om du stod inför valet att leva ditt liv i enlighet med människors påbud eller i enlighet med Guds påbud, vilket skulle du välja? Eftersom Gud har skapat världen och är enormt klok och god skulle bara en vettvilling välja människornas påbud. Men nu står vi inte inför det valet, tyvärr. Det val vi i stället står inför är mellan att följa människors påbud eller människors påbud som de påstår är Guds påbud. 

I förra numret av Parabol publicerades två artiklar som utifrån religiösa grunder hävdar att bärandet av slöjan bör vara okontroversiellt i Sverige. Båda artiklarna är rättframma och på sitt sätt tänkvärda genom att de vill visa hur sekulära grundantaganden styr debatten om slöjan och till och med har påverkat de som utgår från en religiös världsbild. 

Adel Sadat, partisekreterare för Visionpartiet, framför ståndpunkten att bärandet av slöjan ofta sker på frivilliga grunder och att det som provocerar en del personer är det offentliga bejakandet av religiositet. Valley Ghanem hävdar däremot att slöjbärande inte alls är, eller bör vara något frivilligt, utan att det som är provocerande för många är att man (frivilligt) struntar i sin egen fria vilja för att lyda Gud. Här finns viktiga saker att diskutera.

Om Allah, Vishnu, Athena är pseudonymer – det vill säga om vi inte har tillgång till dessa gudars ord, om de nu existerar – kan vi tyvärr inte följa deras avsikter med oss och skapelsen.

Utifrån en sekulär världsbild förefaller religion enbart vara, påpekar Ghanem, ”ytterligare ett livsstilsprojekt bland andra, jämförbart med politisk övertygelse, kosthållning eller musiksmak”. Det är en slagfärdig observation. Men nu är det så att det mesta tyder på att religion faktiskt inte är något annat än just det: en livshållning bland andra, som du kan välja eller välja bort. 

Eller finns det goda skäl att tro att det var en ängel som heter Moroni som 1823 visade Joseph Smith vägen till de guldplåtar som ligger till grund för Mormons bok? Finns det goda skäl att tro att Vedaskrifterna är apauruṣeya, ”inte av mänskligt ursprung”? Finns det goda skäl att tro att Bibeln innehåller en guds egna ord och trovärdigt berättar om en guds handlande? Finns det goda skäl att tro att det var en ängel som heter Gabriel som under flera år gav Muhammed ibn Abdullah Koranen?

Jag förstår Valley Ghanems längtan efter att religion ska skydda människan från den fria viljans nyckfullhet. För visst gör människan mycket dumt och destruktivt. Men religion kan inte skydda på det viset. ”Gud” måste, som jag känt mig tvungen att påpeka, förstås som en pseudonym.

Den främsta anledningen att folk tror att dessa texter inte är skapade av människor verkar vara att någon som de uppfattar som en auktoritet, en förälder eller en präst, påstått detta. Sedan mer än två hundra år har vi emellertid tillgång till vad som brukar kallas den historisk-kritiska metoden (där ”kritik” inte betyder illvilja, utan tvivel). Den innebär att vi prövar om vi kan få klarhet i varför texten ser ut som den gör om vi som arbetshypotes utgår från att dessa förment heliga texter har tillkommit på liknande sätt som profana texter såsom Gilgamesheposet eller Odyssén: genom att någon har författat och redigerat dem. 

Gång på gång har det visat sig att detta angreppsätt kastar ljus över textens tillkomsthistoria (till exempel genom att skilja på suror från Muhammeds tid i Medina respektive Mecka), belyser motsägelser (till exempel varför det existerar två olika skapelseberättelser i Bibeln) och förklarar tidsbundna påstående (till exempel att solen rör sig). 

Jag vet nog ingen historiker som sysslat med någon av dessa texter som dragit någon annan slutsats än att textens språk, form, genre, innehåll, varianter, motsättningar, etik och världsåskådning tyder på att det är vanliga människor, bundna av sin tid och plats, som skrivit och redigerat dem. 

Men nu är det så att det mesta tyder på att religion faktiskt inte är något annat än just det: en livshållning bland andra, som du kan välja eller välja bort.

Jag förstår Ghanems längtan efter att religion ska ”skydda människan från den fria viljans nyckfullhet” genom ”ett erkännande av en auktoritet utanför det egna jaget”. För visst gör människan mycket dumt och destruktivt. Men religion kan inte skydda på det viset. ”Gud” måste, som jag känt mig tvungen att påpeka, förstås som en pseudonym.((Gud är en pseudonym” I Catharina Raudvere & Olav Hammer (red.), Med gudomlig auktoritet: om religionens kraft i Politiken(2004). Artikel i år i Expressen: https://www.expressen.se/kultur/glom-inte-gud-ar–ocksa-en-pseudonym/)) Om det existerar en gudomlig kraft eller person så tycks vi inte ha tillgång till vad den vill av oss. 

Det är säkert så att många shamaner, spåmän och profeter verkligen tror att de förmedlar en ande eller en guds avsikter, även om religionshistorien nog också innehåller en del charlataner. Men det innebär inte att vi bör utgå från att deras påståenden är sanna, obeaktat deras status i samhället och vad efterkommande, kanske vördnadsbjudande, präster påstår. Jag hoppas vi är överens om att vi inte bör överge vår kritiska förmåga enbart för att vi rör oss inom religionens sfär. Och inte heller att vi förhåller oss kritiska till hinduism eller scientologi, till exempel, men överger vår kritiska förmåga bara för det råkar handla om den religion vi växt upp med.

Det är säkert så att många shamaner, spåmän och profeter verkligen tror att de förmedlar en ande eller en guds avsikter, även om religionshistorien nog också innehåller en del charlataner. Men det innebär inte att vi bör utgå från att deras påståenden är sanna.

Ghanem menar att de ”begränsningar” religionen (eller islam) föreskriver ger livet ”riktning och innehåll”. Och nog kan man förstå att det finns en sådan längtan, en längtan efter att bli, med religionsvetaren David Thurfjells ord, ”anspråkstagen”. Men här måste vi se upp, ty här kan religion bli farlig. Om Allah, Vishnu, Athena är pseudonymer – det vill säga om vi inte har tillgång till dessa gudars ord, om de nu existerar – kan vi tyvärr inte följa deras avsikter med oss och skapelsen. I stället riskerar vi att leva våra liv i enlighet med någon annan människas intentioner, moral och tankesystem. Och det är inte säkert att dessa har varit visare eller snällare än vi, vi som vet att jorden snurrar runt solen och har läst Bamse. 

Låt oss heller inte glömma bort den sidan av religion (eller islam) som vare sig Ghanem eller Sadat tar upp och som ofta förtigs av företrädare för islam och en del andra religioner: det kan låta högtidligt och fint att tala om att underkasta sig Skaparens vilja, men baksidan av gudstron, såsom den framstår i flera världsreligioner, är tron på Satan och fruktan för helvetet. Ytterst är det för många den fruktan som får folk att följa bestämda regler och normer. Likt ”Gud” är emellertid ”Satan” en pseudonym. Det finns en människa bakom den pseudonymen och det är inte säkert att hans skrämsel gör dig gott. 

Apropå dagens situation för troende i Sverige skriver Ghanem: ”Frågan är inte om hijab är ett fritt val. Frågan är om svenskheten fortfarande förmår förstå vad religion är”. Men hon själv har kanske inte helt förstått allt om religion; hon har till exempel inte klart för sig att islam inte är detsamma som religion i allmänhet.

Apropå dagens situation för troende i Sverige skriver Ghanem: ”Frågan är inte om hijab är ett fritt val. Frågan är om svenskheten fortfarande förmår förstå vad religion är”. Men hon själv har kanske inte helt förstått allt om religion; hon har till exempel inte klart för sig att islam inte är detsamma som religion i allmänhet. 

När hon menar att åsidosättandet av människans önskningar, preferenser och val – till exempel impulsen att låta vinden leka med utsläppt hår, för att använda hennes eget exempel – ligger i religionens natur, tar hon miste. Från det forntida Grekland fram till dagens nyandlighet har religionerna nämligen som regel haft inslag av frivillighet. Mysterierna i Eleusis någon? Kloster någon? Gudinne-retreat någon? Islam har däremot varit en religion som traditionellt betonat åtföljandet av normer och ritualer, men det gäller alltså inte alla andra traditioner på samma sätt. 

Ghanem tycks likaså hysa uppfattningen att den gudsbild som genomsyrar traditionell islam, där Gud är Skaparen som människan måste underkasta sig, är den enda tänkbara. Det var med en sådan gudsbild i åtanke som anarkisten Bakunin på 1800-talet skrev de berömda orden: ”Där Gud är Herre, där är människan slav”. Men en sådan gudsbild är inte den enda möjliga.

Det gudomliga kan komma människorna till mötes, enligt dess apologeter, som bland annat hjälpare (till exempel Diana), som älskare (Krishna) eller som kompis (Jesus). Vill man som troende inte underkasta sig en sträng och kanske konservativ gud kan man söka sig till grupper inom traditionen som omhuldar en annan syn på samma gud – eller konvertera till en annan religion.

Ghanem tycks likaså hysa uppfattningen att den gudsbild som genomsyrar traditionell islam, där Gud är Skaparen som människan måste underkasta sig, är den enda tänkbara. Men en sådan gudsbild är inte den enda möjliga.

Ghanem och Sadat vill få det till att det inte är moralen bakom slöjan som provocerar vad Sadat benämner ”det offentliga Sverige”, ”makthavarna” och ”majoritetssamhället”; det är enligt dem religiositeten i sig. Sadat skriver: ”Slöjan stör inte för att den döljer hår. Den stör för att den visar tro. Den stör för att den påminner om Gud i offentligheten.”

Är det så? För mig personligen ligger det till så här: Jag stör mig, precis som Ghanem och Sadat hävdar, på slöjan eftersom den visar att folk formar sina liv på den ogrundade tron att de har tillgång till en gudoms ord. Jag stör mig på samma sätt som jag hade gjort om de som tror på astrologins larv hade börjat bära blå stjärnbeströdda hattar på staden. Jag störs eftersom jag fruktar att de formar sina värdefulla och ömtåliga liv utifrån fel antaganden.

Jag stör mig emellertid också, oaktat vad Ghanem och Sadat inbillar sig, på slöjan av moraliska skäl. Jag stör mig på den för att den är det mest synliga tecknet på hur starka konservativa vindar vi har i Sverige, på att den är det synliga tecknet på århundraden av reaktionärt kvinnoförtryck, på några mäns vilja att göra kvinnor så osynliga som bara möjligt i det offentliga. Problemet är inte, som den österrikiska politikern Faika Al-Nagashi har formulerat det, islams närvaro i det offentliga, utan kvinnors frånvaro i det.

Jag stör mig också på slöjan eftersom den antyder att det är något grundläggande perverterat med min, min fars, min sons och mina manliga vänners sexualitet. Som vore vi alla vandrande våldtäktsmän.

Jag stör mig också på slöjan eftersom den antyder att det är något grundläggande perverterat med min, min fars, min sons och mina manliga vänners sexualitet. Som vore vi alla vandrande våldtäktsmän. Jag stör mig på slöjan på samma sätt som jag hade stört mig på om det hade blivit populärt bland kvinnor att ha på sig en t-shirt med texten ”Snälle herrn, skända mig icke”. 

Tänkare som Voltaire och Sartre har konstaterat – den första triumfatoriskt, den andra ångestfullt – att det inte finns någon auktoritet högre än människan. Vi måste själva komma fram till vad som är rätt. När Gud försvinner från vårt ”hypersekulariserade samhälle” återstår enbart, menar Ghanem, ”de mellanmänskliga relationerna”. Ja, så är det nog. Men är det då så ynkligt? Är verkligen tillbedjan av högre varelser, vars existens är osäker och vars självaste väsen säger oss att de klarar sig bra utan oss, ädlare än att tjäna lägre varelser som de facto lever här på jorden och som kan behöva vår hjälp?

Tänkare som Voltaire och Sartre har konstaterat – den första triumfatoriskt, den andra ångestfullt – att det inte finns någon auktoritet högre än människan. Vi måste själva komma fram till vad som är rätt. Själv står jag i en humanistisk, socialistisk tradition.

Själv står jag i en humanistisk, socialistisk tradition. Under vår historia har vi kämpat mot både reaktionära religiösa normer och kommersiell sexualisering; under 1800-talet försökte vi göra ”reformkläder” som passade kvinnokroppen moderna; vi bekämpade hämmande korsetter och plågsamma liljefötter; när kvinnor började yrkesarbeta i socialdemokratiskt och kommunistiskt styrda länder strävade vi efter praktiska kläder för alla och under 1960-talet var det unisex-mode som gällde. Jag är övertygad om att dessa strävanden – ifrågasatta och motarbetade av såväl bakåtsträvare som av affärsmän – har underlättat för kvinnor och män att vara lyckliga under sina vandringar på jorden. Och denna kamp för en människovänlig kultur fortsätter, uppenbarligen.