Varifrån kommer föreställningen att ytterligheterna möts? Man kan spåra det tillbaka till Thermidorkuppen 1794 då Robespierre framställdes som en tyrann vars styre likställdes med det rojalistiska förtrycket. På 1970-talet kom hästskoteorin där högerns och vänsterns ytterkanter påstås närma sig varandra. Men det är ett politiskt vapen för att isolera vänstern, skriver Yacine Slamti.

Allt började med ett skratt. Ett sådant som uppstår när en fras, nött till leda, plötsligt blottas i hela sin orimlighet. Bakom skrattet stod den skoningslöse franske satirikern Pierre-Emmanuel Barré, som hade tagit föreställningen att ”ytterligheterna möts” på orden.¹

Kontrasten som gav Barrés satir dess kraft var denna: På den ena sidan ett samhällsprojekt där alla ska ha en lön att leva på, ett värdigt boende, den vård de behöver och den respekt de förtjänar, oavsett ursprung, tro, könsidentitet eller sexuell läggning. På den andra en extremhöger som underblåser rasism, legitimerar diskriminering, fördjupar de sociala klyftorna, påskyndar miljöförstörelsen och tjänar de mäktigas intressen. Det var alltså dessa båda samhällsprojekt vi förväntades betrakta som likvärdiga.

På den ena sidan ett samhällsprojekt där alla ska ha en lön att leva på, ett värdigt boende, den vård de behöver. På den andra en extremhöger som underblåser rasism, fördjupar de sociala klyftorna och förstör miljön. Hur kan någon tro på hästskoteorin idag?

När skrattet hade lagt sig dröjde en fråga kvar: hur hade ett så uppenbart orimligt påstående kunnat anta formen av en självklar sanning? Ur den frågan växte viljan att förstå och granska föreställningen. Var kommer föreställningen om att ytterligheterna möts ifrån?

Den 11 september 1789 är luften tät i den konstituerande nationalförsamlingen. Ludvig XVI:s vetorätt ska avgöras, och tonläget stiger. Kungens och kyrkans män slår sig ner till höger om ordföranden, de som vill tygla hans makt till vänster. Ur denna slumpmässiga placering föddes den politiska kartan över högern och vänstern som vi än i dag orienterar oss efter.²

Men höger och vänster var ännu inga fasta politiska identiteter. Till en början fungerade beteckningarna främst som ett sätt att ordna de parlamentariska krafterna. Vägen från placeringar i plenisalen till varaktiga politiska identiteter var långt ifrån linjär.³

Om ytterligheterna verkligen möts borde spåren vara synliga i väljarnas rörelser, i partiernas program och i de allianser som faktiskt bildas.

Grupperingarna kring Berget (la Montagne), Gironden (la Gironde) och Slätten (la Plaine) var inte heller färdigformade när konventet samlades hösten 1792. De växte fram under den politiska striden och fick först i efterhand fastare konturer i historieskrivningen. Den politiska kartan var alltså inte given. Den ritades under händelsernas gång och fixerades i efterhand.⁴

Men när Robespierre störtas, under Thermidorkuppen juli 1794, förändras inte bara den franska revolutionens hela riktning utan också vem som får skriva dess historia. De ledande kuppmakarna, däribland konventsledamoten Jean-Lambert Tallien, legitimerar Robespierres avrättning genom att måla upp honom som en diktator bakom ett ”system av terror” och likställa detta system med det rojalistiska tyranniet. Genom denna likställning framställs kuppen som en räddning undan två likvärdiga former av tyranni.⁵

Därmed föds den svarta legenden om Robespierre som blir ett vapen för att diskreditera varje projekt som hotar bourgeoisiens makt. Kraven på social rättvisa försvinner bakom terrorbilden. Mellan skräckvälde och kungatyranni placerar Thermidors segrare sig själva i förnuftets mitt.⁶ Där och då tog föreställningen att ytterligheterna möts form. Den vilade inte på någon naturlig sanning, utan var resultatet av en historisk maktkamp som fortgår än i dag.

På 1970-talet fick föreställningen också en teoretisk formulering i en ny modell, hästskoteorin. I den böjs den raka politiska skalan till en hästsko där vänsterns och högerns ytterkanter tycks närma sig varandra. Det som uppstått genom historiska konflikter kunde nu framställas som en naturlig symmetri mellan två likvärdiga ytterligheter, som om kartan alltid hade sett ut så.⁷

Håller föreställningen när den prövas mot empirin? Om ytterligheterna verkligen möts borde spåren vara synliga i väljarnas rörelser, i partiernas program och i de allianser som faktiskt bildas. Inte som enstaka undantag eller spektakulära personöden utan som ett återkommande politiskt mönster. Forskningen tecknar emellertid en annan bild.

Två av världens mest omfattande forskningsprojekt om politisk kultur och väljarbeteenden gör det möjligt att pröva påståendet.⁸

Det första, World Values Survey, har sedan starten 1981 och fram till 2020-talet samlat in data om människors värderingar, attityder och politiska preferenser i närmare hundra länder. Det andra, European Values Study, har under samma period kartlagt värderingsförändringar och politiska ställningstaganden i europeiska samhällen, från Island i väst till Georgien i öst.⁹

De politiska skiljelinjerna följer ingen hästsko, utan snarare en rak höger–vänsteraxel. Den radikala vänsterns och extremhögerns väljare skiljer sig markant åt i värderingar, social sammansättning och politiska prioriteringar, långt ifrån den spegelbild som hästskoteorin förutsätter.

Båda pekar i samma riktning. De politiska skiljelinjerna följer ingen hästsko, utan snarare en rak höger–vänsteraxel. Den ”radikala” vänsterns och extremhögerns väljare skiljer sig markant åt i värderingar, social sammansättning och politiska prioriteringar, långt ifrån den spegelbild som hästskoteorin förutsätter. Väljarbeteenden är dessutom anmärkningsvärt stabila över tid. När väljare byter parti sker det vanligtvis inom den egna politiska familjen, till ett närliggande parti, eller genom att de avstår från att rösta.

Skiljelinjen återkommer i partiernas program. Världens största databas över partiprogram omfattar tusentals systematiskt kodade valmanifest från över 50 demokratier, från 1945 och fram till 2020-talet.¹⁰

Men någon sammansmältning mellan den ”radikala” vänstern och extremhögern går inte att utläsa. Avståndet består i centrala ekonomiska och sociala frågor. Medan vänsterpartier betonar statlig välfärd, omfördelning och social rättvisa, prioriterar extremhögern nationalism, en restriktiv invandringspolitik och auktoritära värden.

Varaktiga allianser mellan den ”radikala” vänstern och extremhögern saknas. Mönstret är ett annat: den traditionella högern söker stöd hos extremhögern för att hålla vänstern borta från makten. Hästskoteorin är alltså falsk.

Än tydligare blir det i partiernas agerande vid regeringsbildningar. Varaktiga allianser mellan den ”radikala” vänstern och extremhögern saknas. Mönstret är ett annat: den traditionella högern söker stöd hos extremhögern för att hålla vänstern borta från makten. Och denna utveckling har förstärkts. På 1980-talet, när den så kallade ”cordon sanitaire” fortfarande höll, ingick högerextrema partier i ungefär en av tjugo europeiska koalitioner. År 2024 hade andelen stigit till en av fyra.¹¹

Samma tendens märks också i de politiska krafter som ofta anförs som motexempel. La France Insoumise (LFI) bildades 2016 av Jean-Luc Mélenchon, som hade tillbringat mer än tre decennier i Parti Socialiste. Där var han senator och senare minister i en socialistledd regering. LFI är med andra ord ingen produkt av upplösta gränser mellan ytterligheterna. Tvärtom har rörelsen sina rötter i den franska regeringsvänstern.

AfD:s historia är lika entydig. Det som 2013 kallades ”professorernas parti” växte fram ur en eurokritisk och konservativ akademikermiljö med starka band till CDU. Efter flyktingkrisen 2015 kom partiet alltmer att präglas av invandringsfientlighet och historierevisionism. AfD har inte heller vuxit genom att närma sig Die Linke. Tillväxten har skett genom att partiet trängt in på den etablerade högerns väljarbas. Det blev särskilt tydligt under höstens tre delstatsval då omkring 200 000 tidigare CDU-väljare gick över till AfD i Sachsen-Anhalt, Berlin och Mecklenburg-Vorpommern.¹²

Samma sak gäller Donald Trump. Han kommer knappast ur den ”radikala” vänstern. Hans bakgrund finns i den amerikanska affärseliten och den politiska mitten. Så sent som 2008 stödde han Hillary Clinton, både offentligt och ekonomiskt, innan han rörde sig allt längre högerut och slutligen blev extremhögerns samlingsfigur. Prövad mot empirin visar sig föreställningen att ytterligheterna möts vara bräcklig.

Hur kommer det sig då att hästskoteorin betraktas som en allmän sanning? Svaret ligger i vem som har makten att rita den politiska kartan. Som Pierre Bourdieu påvisat är makt inte begränsad till ägandet av produktionsmedlen. Den handlar också om rätten att namnge, klassificera och hierarkisera samt om makten över hur världen skildras och förstås.¹³

Att kalla en rörelse ”extrem” eller ”radikal” är därför ingen neutral beskrivning. Det är en politisk handling. Rörelsen placeras utanför det legitima. Den position som utfärdar domen blir samtidigt måttstock för normaliteten.

När massmedia ständigt upprepar samma budskap betraktas de så småningom som självklarheter. Den som definierar vad som är legitimt eller illegitimt, normalt eller avvikande, förnuftigt eller farligt sätter villkoren för det politiska samtalet. Att kalla en rörelse ”extrem” eller ”radikal” är därför ingen neutral beskrivning. Det är en politisk handling. Rörelsen placeras utanför det legitima. Den position som utfärdar domen blir samtidigt måttstock för normaliteten.

Men denna makt handlar inte bara om att rikta blicken mot andra, utan också om möjligheten att själv undgå att framträda som objekt. Roland Barthes beskriver denna mekanism genom begreppet exnominering. Det vill säga den process genom vilken den dominerande klassen gör sin egen agenda osynlig.¹⁴

Som ekonomisk verklighet är borgarklassen lätt att identifiera. I politiken uppträder den däremot inte i eget namn. Dess intressen beskrivs som allmänna, dess ideologi som sunt förnuft och dess maktposition som neutral. Den borgerliga ordningen framstår därmed inte som historiskt skapad och politiskt bestämd, utan som naturlig och självklar. Borgarklassen säger inte ”detta är vår ideologi” utan ”detta är realism”. Den säger inte heller ”detta system skyddar vår makt” utan ”det finns inget alternativ”. Klassintresset upphöjs på så sätt till naturlag och försvaret av bourgeoisiens maktställning förkläs till försvar av självaste demokratin.

Hästskoteorin beskriver därför inte bara det politiska fältet. Den är bourgeoisiens verktyg för att lägga beslag på det.

Men exnomineringen gör inte bara den borgerliga ideologin osynlig. Den misskrediterar också den som försöker synliggöra den. Den som kritiserar borgarklassen blir ideolog, populist, konspirationsteoretiker eller extremist. Analysen avfärdas som vrede och den politiska övertygelsen som fanatism. Argumenten behöver inte längre bemötas i sak. Den som framför dem kan i stället avfärdas med en giftig etikett.

Borgarklassen tillskansar sig således både logos och ethos, alltså förnuft, trovärdighet och ansvarstagande. Motståndarsidan förpassas till pathos, till vrede, fanatism och hysteri. När borgarklassen har gjort sig osynlig kan den desto lättare inta den politiska kartans mittpunkt. Den blir politikens Greenwichmeridian, dvs. den förment neutrala nollpunkten utifrån vilken alla andra positioner mäts och bedöms.

Det är här hästskoteorin får sin politiska funktion. Genom att placera den ”radikala” vänstern och extremhögern på varsin sida av samma båge gör den avståndet till centrum viktigare än politikens innehåll. Rörelser med motsatta samhällsmål och människosyn kan därmed målas upp som spegelbilder av varandra. Hästskoteorin beskriver därför inte bara det politiska fältet. Den är bourgeoisiens verktyg för att lägga beslag på det.

Det är här hästskoteorin får sin politiska funktion. Genom att placera vänstern och extremhögern på varsin sida av samma båge gör den avståndet till centrum viktigare än politikens innehåll.

Hur använder bourgeoisien hästskoteorin när dess intressen står på spel? I sin skildring av Tyskland 1933 vänder Johann Chapoutot på den invanda bilden av nazismens maktövertagande. Hitler utnämndes till rikskansler i januari 1933, men utöver honom själv hade nazisterna bara två poster i regeringen.¹⁵ Nazisterna erövrade inte makten i traditionell mening. Den gavs åt dem, varefter de under sex månader byggde ut sitt grepp om staten.

Medan arbetarrörelsen fortfarande gjorde motstånd bidrog landets eliter till att överlämna makten till Hitler och legitimera hans styre. Arbetsgivarna, kyrkan, armén och den bildade borgerligheten böjde sig eller resignerade i en mekanism som Chapoutot kallar föregripande underkastelse: eftergiften som kommer innan kravet ens har ställts. Genom feghet, ambition och opportunism överlämnade de ekonomiska, militära och kulturella eliterna Tyskland åt Hitler. För arbetsgivarna var kalkylen inte enbart ideologisk utan också materiell. De som ”satsade” på nazisterna fick en verklig avkastning på sin investering.

När valet stod mellan en arbetarrörelse som hotade deras intressen och en extremhöger som lovade att skydda dem ställde sig de tyska eliterna bakom Hitler.

Men ingenting av detta var oundvikligt. Koalitionen mellan högern och extremhögern i januari 1933 var långt ifrån given. Eftergifterna banade väg för extremhögern. Väl vid makten visade den sig mycket obenägen att lämna den ifrån sig. När valet stod mellan en arbetarrörelse som hotade deras intressen och en extremhöger som lovade att skydda dem ställde sig de tyska eliterna bakom Hitler. Han beskriver detta som en samverkan mellan extremhögern och extremcentern.¹⁶

Chapoutot menar inte här att mitten och extremhögern är identiska utan att gränsen mellan dem blir genomsläpplig när motståndet mot vänstern, fackföreningarna och den sociala omfördelningen väger tyngre än deras inbördes motsättningar. Det är just denna asymmetri som hästskoteorin döljer. Teorin framställer den ”radikala” vänstern och extremhögern som likvärdiga faror. Men i 1933 års Tyskland betraktade de konservativa och liberala eliterna nazismen som det mindre onda jämfört med en vänster som hotade deras egendom, ställning och makt.

Samma mekanism är synlig i dagens Frankrike. Emmanuel Todd ifrågasätter, med begreppet ”Macro‑lepénisme”, den etablerade motsättningen mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Bakom bilden av dem som varandras motpoler urskiljer han i stället konturerna av en gemensam politisk ordning där de två rörelserna snarare kompletterar än utesluter varandra.¹⁷

Begreppet betecknar ingen sammansmältning av macronism och lepénism. Det fångar ett sammanfall mellan den finansiella elitens intressen och en poliskår som politiskt dras mot extremhögern. Statens beväpnade styrka möter proteströrelser som de gula västarna med urskillningslöst våld för att försvara Macrons ordning samtidigt som poliskåren i stor utsträckning röstar på Le Pen.

För Todd innebär detta att motsättningen mellan Macron och Le Pen varken är den enda eller den viktigaste skiljelinjen i fransk politik. I stället framträder en annan konflikt mellan å ena sidan en statsapparat och en finanselit som frigjort sig från väljarna och å andra sidan de sociala grupper som utmanar deras makt.

”Macro‑lepénisme” är inte avgränsat till Frankrike. En svensk variant syns i Liberalernas ledare Simona Mohamssons förhållande till Sverigedemokraterna. Hon gick från att skriva att Sverigedemokraterna har sina rötter i nynazismen till att bokstavligen omfamna dess ledare. Samtidigt behandlas Vänsterpartiet som den kraft som till varje pris måste hållas borta från regeringsmakten. Detta fastän Vänsterpartiet varit det parti som ökat mest i 2026 års riksdagsval och vars roll därför är avgörande för att bilda en vänstermajoritet.

Mohamsson gick från att säga att Sverigedemokraterna har sina rötter i nynazismen till att bokstavligen omfamna dess ledare. Samtidigt behandlas Vänsterpartiet som den kraft som till varje pris måste hållas borta från regeringsmakten.

Vänsterpartiet har därtill gjort sitt yttersta för att undanröja varje misstanke om att dagens parti skulle vilja utmana den borgerliga ordningen. I partiprogrammet från 2023 har Marx fått maka på sig. Partiledningen har därutöver distanserat sig från Palestinarörelsen och, till skillnad från sina europeiska systerpartier, vägrat att synas på dess demonstrationer. Den har även öppnat dörrarna för Sveriges mäktigaste näringslivsdynasti genom att bjuda in Jacob Wallenberg att coacha V-företrädare.

Men Vänsterpartiet utför ett ”sisyfosarbete”. Varje eftergift tycks föra partiet närmare toppen, men stenen rullar alltid tillbaka eftersom Vänsterpartiet i bourgeoisiens ögon alltid kommer att förbli hästskoteorins yttersta fara. Det är just detta som Vänsterpartiets regeringsstrategi förbisett.

Från 1930-talets Tyskland och dagens Frankrike löper därmed en linje fram till Sverige. Hästskoteorin är ett politiskt vapen, mobiliserat av bourgeoisien för att försvara sina intressen mot de vänsterkrafter som hotar dess hegemoni. För den enda politiska kraft som ovillkorligen ska hållas borta från makten är den ”radikala” vänstern även om detta kräver en allians med Hitler. Frågan är om extremcentrets teoretiker Alain Deneault har rätt, hästskoteorin har hela tiden felplacerat extremismen.