Poeten Lennart Sjögrens nya diktsamling Vi är en, vi är många handlar om klimatfrågan. En omöjlig överenskommelse mellan födelse och död, är det kanske det Sjögren ser i klimatpolitiken, frågar sig Hampus Byström.

Man brukar prata om poetens öra, men varför inte hans mage? Poeten Lennart Sjögren, snart 100 år gammal, har alltid haft en god aptit. Den första av hans dikter jag fick upp ögonen för var Hötorgshallen i Dikter ur landet från 1969; här beskriver han från sin position som landsortspoet ett besök i saluhallen, och man blir både hungrig och äcklad:

”Jag går ner i Köttgrytan.
Där drunknade jag
varken fantasi eller papper har jag
att beskriva vad jag där såg.
Vad jag luktade
smakade
trampade
vad som kväljde mig
steg åt huvudet.
Det aromatiska
gastronomiska
gravitetiska
voluminösa
det fläskliga, det blomsterliga, det potatiska
det fiskliga, det kaffeliga, det innanmätliga.”

Han vill göra människan djurisk. Nej, det är fel. Människan är ett djur, det är bara ett faktum hos Sjögren. Där andra poeter har förvandlat naturen till ett tempel har han haft ett nyktert förhållande till den, ett slags bondförnuft utan vidskeplighet. Det är inget fjäsk med naturen hos honom. Hans tidigare dikter har inte erbjudit någon förlåtelse, eller försoning. Nej, tonen har alltid varit saklig.

Människan är ett djur, det är bara ett faktum hos Lennart Sjögren. Där andra poeter har förvandlat naturen till ett tempel har han haft ett nyktert förhållande till den, ett slags bondförnuft utan vidskeplighet.

Därför är det lite märkligt att den senaste diktsamlingen Vi är en, vi är många nyss utgiven på Bonniers förlag har ett så mytologiskt och retoriskt anslag i sina öppningsstrofer: ”Vi är ett och vi är många/vi är vattnen/människorna gav oss namn/vi fanns före namnen … för en dag lever vi i regnpölarna/de små skogssjöarna/smyckar vi med vattenväxter/och räcker speglar åt dem/som vill sjunka i sin sorg eller sin lycka”.

Nu är inte Sjögren helt främmande för att laborera med ett mytiskt register. Men där har hela tiden funnits en spänning i texten, som omtolkar och leker med myterna. Varför har vi människor ett behov att omgestalta vårt förhållande till naturen? Den frågan har Sjögren lyckats hålla i bakhuvudet. I den senaste diktsamlingen hamnar öppningen farligt nära ett klyschigt ekopekoral. Han ger naturen en röst likt en grekisk kör, som talar i ett vi. Retoriken känns platt. Under läsningen av öppningen kände jag hur mitt intresse falnade, och funderade på var jag skulle källsortera boken för att skicka tillbaka den in i kretsloppet.

I den senaste diktsamlingen hamnar öppningen farligt nära ett klyschigt ekopekoral.

Om man så vill kan man hitta Sjögrens saklighet inför naturen i hans biografi. Han är född på Öland, son till ett lantbrukarpar. Bondgården har gått i arv, och han bor fortfarande på den med sin fru där de bedrivit småskaligt lantbruk. Från denna position har han levererat sina starkaste dikter, landsortspoeten med sin civilisationskritik. Man kan kalla honom för en ekologisk poet, men långt innan det begreppet blev på modet. Nu när skogsbränderna tycks avlösa varandra, och politikerna om något förhindrar den gröna omställningen: Hur ska ekopoesin tala? Vemodigt, uppgivet, anklagande och ilsket, eller kanske bara: nyktert?

Det är ju alltid det jag väntat mig från Sjögren – nykterhet! Och det är det som gett honom hans särställning. När de litterära modeflugorna surrat i storstäderna följer han sin egen unika röst. Han har alltid vetat att världen inte sörjer oss, att den inte i någon mening som vi kan förstå behöver oss. Men precis som alla naturens djur söker vi föröka oss och skydda våra barn och artens livsbetingelser. Jag har alltid funnit en paradoxal tröst i Sjögrens nykterhet, i dess osentimentala skådande.

Men har han kanske på äldre dar fallit offer för en sentimental naturkult? Var är den Sjögren som talat så förnuftigt och rakt med oss om naturen och djuren, som inte besjälar den med romantiskt pjosk? Att ge naturen och djurvärlden en röst, det är en lögn; det är vi människor som pratar, och världen förstår oss inte. Det är det som är plågan man måste leva med. Vi är en del av naturen, men vi delar inte samma medvetande. Alla försök att göra flora och fauna allierade med oss är övernaturlig fåfänga.

Varför ska en poet av Sjögrens begåvning leverera färglösa förnuftigheter om klimatkrisen? Sådant får man nog av i DN Kultur.

Det är givetvis inget fel i att skriva om klimatkrisen, men dikterna slår ofta över i ett register som känns färdigpaketerat och förnumstigt. Varför ska en poet av Sjögrens begåvning leverera färglösa förnuftigheter om klimatkrisen? Sådant får man nog av i DN Kultur. Det är trots allt skillnad på nykterhet och tomhet. När dikterna i en strof säger ”Vi har en föreställning om världen/har världen en föreställning om oss” (föreställ dig att jag somnar, Sjögren!) eller ”Vi vrider oss framför rubrikerna/om den kommande värmedöden/vi söker den skyldige/skriver under paroller” så tillförs inget oväntat eller nytt till den ekopoetiska repertoaren.

Diktsamlingen är uppdelad i fyra delar, där första delen ger naturen en röst som talar i ”vi”. Sedan skiftar registret. Diktjaget, och mer konkreta människorna börjar röra på sig genom texten. Då och då glimtar fantastiska bilder och vändningar förbi, det handlar trots allt om en av Sveriges främsta poeter, så som när en mystisk man dyker upp: ”När snöfallet började komma/talade han alltmer osammanhängande/om byråer och färgerna på olika skor/och möjligheten/att helt förändra flygplatserna” – jag vet inte vem han är, men intresserad är jag! Eller som i denna utsökta lilla dikt: ”Natt kom/natt lyfte/På efternatten/visade sig varelser/av okänt ursprung.” Efternatten, vilken härlig förskjutning av morgonen!

Jag försöker febrilt se hur helheten gestaltar sig, och mitt intresse väcks till liv igen av det Sjögrenska språket. Handlar det kanske om en registerkrock mellan diktsamlingens öppning, mitt, och avslut? Jag börjar under läsningens gång se hur poeten långsamt plockar bort det retoriskt platta och ersätter det med sin egen röst. Mot slutet av mitten hittar vi dessa ödesmättade strofer:

”I en tät sekund/av åter snö och löv/kan man se födelsen och döden/gå samman i en omöjlig överenskommelse/Det vi kallar/det ohyggliga skrattet/Förnuftet överger sina löften/och bygger ett avtal med besattheten/Det är nu helt i förvillelsens stund/uppenbarelserna närmar sig/en tid lutar sig rastlöst/över en annan tid/Och hästen/som blev förd till slakten i oktober/syns redan beta av det nya årets gräs”

Sjögren är och förblir en mästerlig poet, men spänningsverkan i helheten ger mig inte tillfredsställelse som läsare.

En omöjlig överenskommelse mellan födelse och död, är det kanske det Sjögren ser i klimatpolitiken? Hästen som slaktas i början av meningen återuppstår genom ett enkelt grammatiskt skifte via ”syns”, det är väldigt elegant. Nu funderar jag inte längre på att källsortera, här är Sjögren som jag känner honom! Men det är inte längre nykterheten som dominerar, i stället låter han närmast profetisk.

Samlingen avslutas med en dikt i jagform:

“Jag har inget namn
jag föddes i landet bortom tiden
ibland när jag bosätter mig i en människa
kallas jag Hoppet

Det är då jakten på mig börjar
och många vill se mig störta
utför branten […]

När jag till sist störtar utför branten
jublar de som jagar mig
och håller glada upp resterna av min kropp
huvudet, levern
och annat

Men jag föll bortom tiden
de finner mig aldrig
i återvändandet har jag mitt liv.”

Sjögrens poetiska magkänsla är stark nog att återhämta sig efter inledningen. Slutet är kraftfullt, och den profetiska tonen påminner mig om Nietzsche, det illusionslösa, oförskräckta, den eviga återkomsten och pånyttfödsel. Men till skillnad från Nietzsche saknas det humor och självironi. Och man frågar sig ändå: vad innebär det att hoppet återföds i människan? I vilken form i så fall? Jag tror inte vi kommer känna igen henne. Fungerar spänningen här mellan det profetiska slutet och inledningen? Jag säger nej.

Vi är en, vi är många är en diktsamling av hög kvalitet – Sjögren är och förblir en mästerlig poet, men spänningsverkan i helheten ger mig inte tillfredsställelse som läsare. Människan återföds, likt allt, ja, men är det allt vi har att hoppas på? Vill vi inte mer, vill vi inte ha rättvisa också? Kanske är detta Sjögrens illusionslösa profetia, en ny sorts nykterhet: vi återföds. Det är allt.