I förra numret av Parabol frågade Kerstin Eldh vilket produktionssätt vänstern bör önska sig. Emma Gustavsson menar att frågan är felställd eftersom socialismen aldrig var ett produktionssätt, Sovjetunionen var statskapitalism och kommunismen är inte ett nytt sätt att producera utan slutet på produktionen som samhällets organiserande princip.

Kerstin Eldh ställer i förra numret av Parabol en fråga som vänstern har vant sig av med att ställa: vilket samhälle önskar vi oss?¹ Hon öppnar med Hoola Bandoolas läxa, att man måste veta vad man önskar sig för att få vad man vill ha, och går sedan till de olika produktionssättens historia för att ge önskan ett innehåll. Frågan förtjänar tacksamhet, texten detsamma. Den tar marxismens begrepp på allvar i stället för att nöja sig med indignation. 

Jag vill använda hennes text som utgångspunkt för ett argument hon själv inte driver: varken socialismen eller kommunismen är produktionssätt. Marx skiljer produktionssätt åt efter en enda sak, nämligen hur det obetalda merarbetet tas ur producenterna. I Sovjetunionen togs det genom lönen, alltså kapitalets sätt. I kommunismen tas det inte alls. Därför går Eldhs fråga, vilket produktionssätt vänstern bör önska sig, inte att besvara såsom den har ställts. 

Femtio år efter proggens läxa svarar reggaen. I somras släppte Kapten Röd “Röd Jord”:

Om jag fick välja en plats för oss, vi skulle packa allting redan idag
Men det är svårt att förhandla inifrån lejonets gap ²

Kaptenen har inget önskeproblem. Han vet vart han vill. Problemet är var han står och därifrån går det inte att förhandla.

Jag hävdar alltså att socialismen inte är ett produktionssätt. Sovjetunionen var statskapitalism och det är inte ett fördömande. Eldh återger förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin i sin helhet. Där skriver Marx att produktionsförhållandena bildar samhällets ekonomiska struktur, den grund på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig.

Där överskottet tas som tribut ser alla vad som sker och därför måste någon bära tvånget i egen person: präst, hövding, soldat.

Två stycken senare prövar hon likheterna mellan Sovjetunionen och det asiatiska produktionssättet: eliten med privilegier, ideologin som rättfärdigar styret, den nästan heliga ledaren, den begränsade privategendomen, mumifieringen. (Uttrycket “asiatiskt produktionssätt” är Marx eget, som han myntat i samma förord som Eldh tog upp, utan att riktigt precisera vad det ska betyda.) Hon påstår aldrig rakt ut att Sovjetunionen var asiatiskt och den försiktigheten är hederlig.Men alla likheterna hör hemma i överbyggnaden, hos den som befaller och hos skälen han anför.

Detsamma gäller de fyra samhällstyper hon hämtar från arkeologen Göran Burenhults typologi över förhistoriska samhällen. Växlande ledarskap, big men, byhövdingar och gudomliga hövdingadömen skiljs alla åt av vem som leder, ärver och dömer. Det är en indelning efter auktoritet. På ett ställe frågar Eldh något annat, nämligen när hon skriver att big men inte tillgodogör sig något socialt överskott. Där frågar hon efter merarbetets form och det är den frågan jag vill följa vidare. Härifrån är detta inte längre en läsning av henne, utan handlar om vad som händer med begreppet produktionssätt när man håller fast vid det kriterium hon citerar.

Marx drar gränsen mellan produktionssätt utifrån vilken form som används för att utvinna obetalt överskottsarbete från producenterna. ³ Den ekonomiska formen avgör om tvånget aktivt måste utövas av någon eller verkar av sig självt. Där överskottet tas som tribut ser alla vad som sker och därför måste någon bära tvånget i egen person: präst, hövding, soldat. Där det tas genom lönen ser förhållandet i stället ut som ett avtal mellan fria personer och då behövs ingen som tvingar, eftersom den som saknar produktionsmedel måste sälja sin arbetskraft ändå.

Varken socialismen eller kommunismen är produktionssätt. Marx skiljer produktionssätt åt efter en enda sak, nämligen hur det obetalda merarbetet tas ur producenterna.

Om man bedömer Sovjetunionen utifrån Marx kriterium, det vill säga den ekonomiska form genom vilket överskottsarbete utvinns från producenterna, håller inte jämförelsen med det asiatiska produktionssättet. Där överlämnar självförsörjande byar sitt överskott till en stat som organiserar bevattning och bebyggelse. Producenten möter då utsugningen i form av en avgift: den krävs av någon personligen och är synlig. 

I Sovjetunionen mötte hon utsugningen i form av lön. Arbetskraften köptes för pengar, arbetsdagen mättes, och produktionskvoterna, alltså den arbetsmängd varje arbetare måste utföra för att få full lön, höjdes gradvis, medan överskottet återinvesterades under tvånget att ackumulera. Detta är inte tributens logik utan kapitalets. 

Statskapitalism är, till skillnad från den orientaliska despotin, ingen efterhandskonstruktion från fiendesidan. Ordet löper genom traditionens egna texter. Med statskapitalism menas här inte ett löst skällsord utan en bestämd tes: att staten kan inta kapitalets plats som ägare av produktionsmedlen och organisatör av ackumulationen, utan att därigenom upphäva lönarbetet, värdeformen eller tvånget att ackumulera – kapitalförhållandet överlever ägarbytet.

Redan Engels varnade för att statligt ägande inte upphäver kapitalet. Ju mer produktivkrafter staten tar över, desto mer blir den en verklig totalkapitalist och förhållandet mellan kapital och lönarbete drivs till sin spets.

Redan Engels varnade för att statligt ägande inte upphäver kapitalet. Ju mer produktivkrafter staten tar över, desto mer blir den en verklig totalkapitalist och förhållandet mellan kapital och lönarbete drivs till sin spets. ⁴ Lenin använde ordet öppet och förklarade 1921 att statskapitalismen vore ett steg framåt för det efterblivna Ryssland, alltså något att sträva efter. 

Det avgörande medgivandet kom trettio år senare, då Stalin fastslog att varuproduktionen fortfarande verkade, om än i tyglad form. Varor byttes mot varandra efter den arbetstid som krävdes för att framställa dem. Marknaden snarare än politiken avgjorde arbetets värde. ⁵ Amadeo Bordiga, den italienska vänsterkommunismens mest välkända teoretiker, svarade att medgivandet medger allt. Där produkterna antar varuform och värdelagen verkar, där verkar kapitalet, oavsett vem som står som ägare. ⁶

Slutsatsen delar jag, men inte vägen dit. Bordigas argument vilar på tanken att kommunismens innehåll ligger fastlagt en gång för alla som ett recept och förvaltas av partiet. Den tanken blir lätt den mystifikation den skulle motverka. Min analys av Sovjet klarar sig utan en sådan förklaring. 

Den vilar på en enkel tanke: där produkterna är varor arbetar var och en för sig, och ingen vet på förhand om arbetet behövdes. Det avgörs först när produkten säljs. Går den inte att sälja var arbetet förgäves, hur flitigt det än utfördes. Det är alltså inte i verkstaden utan i försäljningen som arbetet blir samhälleligt, och måttet sätter ingen enskild. Den läsningen har varit omstridd här i Parabol, också av mig själv tidigare. ⁷

Den kedjan gällde även i Sovjet. Arbetskraft köptes med pengar. Konsumtionsvaror såldes för pengar till löntagare. Kedjan fanns till för att expandera ekonomin. Det faktum att produktionsmedlen förmedlades administrativt förändrar inte detta

Mitt argument för att Sovjetunionen aldrig lämnade kapitalets form går i tre steg. För det första: när produkter är varor utförs arbetet privat och blir samhälleligt giltigt genom utbyte, först i andra hand och enligt ett mått som ingen enskild person råder över. ⁸ För det andra: i ett sådant system måste även arbetskraften bli en vara, eftersom de som saknar produktionsmedel endast kan få tillgång till samhällets arbete genom att sälja sin egen arbetskraft. För det tredje: pengar som spenderas i förhoppning om avkastning är kapital. 

Den kedjan gällde även i Sovjet. Arbetskraft köptes med pengar. Konsumtionsvaror såldes för pengar till löntagare. Kedjan fanns till för att expandera ekonomin. Det faktum att produktionsmedlen förmedlades administrativt förändrar inte detta. Om så vore fallet skulle den stora mängden överföringar inom ett företag som Amazon betyda att det är socialistiskt.  

Här invänds det ofta att kapital kräver konkurrens mellan kapital och att någon sådan inte fanns bakom järnridån. Men ackumulationstvånget kom utifrån, genom kapplöpningen med väst och verkade inåt genom lönen, ackordet och de höjda produktionskvoterna. Att marknaden inte bestämde vad som producerades ändrar ingenting. Marknaden är inte kriteriet. Värdet är det. 

Även maoismen, som är en sorts stalinism, håller med om bestämningen till viss grad. Efter brytningen med Sovjet kallade Pekings polemiker Sovjetunionen för statskapitalistiskt och socialimperialistiskt. ⁹ Gränsen drogs lägligt vid 1956, eftersom kritiken inte fick träffa Stalin själv, men den kritik som riktas mot planhushållningen och lönarbetet efter 1956 träffar också dem före. De Kinatrogna är dessutom bara ena halvan av maoismens saga och den andra halvan har vänt samma kritik mot Kina sedan Maos död. ¹⁰

Att fråga vilket produktionssätt som är det ideala är att behandla produktionssätt som inrättningar man väljer mellan och det är precis den genre Marx bröt med.

Beskrivningen av Sovjets ackumulation behöver inte uppfinnas i efterhand. Bolsjevikernas egen ekonom Jevgenij Preobrazjenskij kallade processen ursprunglig socialistisk ackumulation: staten skulle föra över resurser från bondejordbruket till industrin, så som den engelska ursprungsackumulationen en gång förde över dem från allmänningarna till manufakturerna. ¹¹ Stryk ordet socialistisk och beskrivningen är exakt. 

Där ligger det verkliga sovjetiska undret. Ett halvfeodalt bondeland tog sig på fyrtio år till rymden, utan de amerikanska kapitalinjektioner som bar Sydkorea och Taiwan samma sträcka. De kom faktiskt ikapp. Just därför är statskapitalism en mer sympatisk bestämning än den asiatiska, som förvisar hela företaget till en förmodern despotis stillastående. 

Men den skiljer inte framstegen från terrorn, för i ursprungsackumulationen är de samma rörelse. Marx kapitel om England är ingen hyllning, det är en historia om blodslagstiftning, samtidigt som han aldrig hade påstått att det feodala England var bättre än det kapitalistiska. ¹² Samma dubbelhet gäller Tsarryssland och femtiotalets Sovjetunion. Historiskt framsteg betyder inte mycket mer än att förhållandet mellan vinning och offer upprepas i större skala. Eller som det heter i “Röd Jord”:

Men utanför fönstret ser jag tecken på vår 

Vår för vissa, höst för andra

Därför förstås Stalin bättre som följd än som orsak. Marx lärde oss i Adertonde brumaire att läsa personer som karaktärsmasker för sina omständigheter. ¹³ I Frankrike följdes Robespierre av Napoleon, i Ryssland Lenin av Stalin. Det är rollerna som återkommer, inte personerna. I höst spelar Gustav Lindh Hamlet på Dramatens stora scen, i vad som möjligen är den mest uppsatta rollen i teaterhistorien. Ingen tror att pjäsen handlar om Gustav. Den som avsätter masken har inte bytt pjäs.

Historiens olika samhällsformer visar hur tillfällig vår egen form är. Vi lär oss av historien. Den ger ingen katalog att beställa ur, bara vissheten att det bestående inte är nödvändigt.

Men om Sovjetunionen var statskapitalism, vad blev då av socialismen? Den fanns aldrig som produktionssätt. Hos Marx ligger ingen socialism mellan kapitalismen och kommunismen, han använder orden om vartannat. Kritiken av Gothaprogrammet skiljer på kommunismens lägre och högre fas, men båda är kommunism och redan den lägre saknar det som gör kapitalet till kapital: producenterna utbyter inte sina produkter. ¹⁴ Den lägre fasen bär den gamla världens märken, men den är inget annat produktionssätt än den högre fasen. 

Ordet socialism är äldre än Lenin och han uppfann det inte. Vad han gjorde var att öppna för att socialismen kunde förstås som ett eget produktionssätt: “Det man vanligen kallar socialism, kallade Marx det kommunistiska samhällets ‘första’ eller lägre fas.”¹⁵ Det ser ut som en terminologisk fotnot, men den skapade en tom plats i teorin där varuproduktion, pengar och lönarbete kunde bestå hur länge som helst. 1936 förklarade Stalin socialismen uppnådd. ¹⁶ Samma samhällsform som Lenin 1921 hade kallat statskapitalism fick nu etiketten socialism. 

Varför utvecklade då varken Marx eller någon annan begreppet produktionssätt vidare? Det beror nog inte på glömska. Att fråga vilket produktionssätt som är det ideala är att behandla produktionssätt som inrättningar man väljer mellan och det är precis den genre Marx bröt med. Robert Owen, Charles Fourier och Étienne Cabet ritade samhällen och sökte finansiärer. Marx ägnade i stället fyrtio år åt att undersöka det bestående samhällets inre rörelse, eftersom produktionssätt inte väljs utan uppstår och går under genom sina egna motsättningar. 

Samtidens marxism gör ofta det omvända misstaget. I stället för att kalla statskapitalismen socialism säger den att Sovjetunionen inte var någon riktig kommunism och ritar den riktiga i dess ställe. Kohei Saitos nedväxtkommunism är kanske det mest spridda exemplet på en samtida kommunistisk framtidsvision och Søren Mau arbetar för närvarande med en bok om kommunismen. ¹⁷ 

Apologeten och utopisten hoppar över samma fråga. Den ena döper statskapitalismen till socialism, den andra vill helst inte tala om Sovjetunionen alls. En kommunism som inte kan säga vad Sovjetunionen var kan heller inte förklara varför den själv skulle bli något annat. Kommunismen kan inte vara ett produktionssätt, eftersom den avskaffar produktionen som samhällets organiserande princip. ¹⁸ 

Historiens olika samhällsformer visar hur tillfällig vår egen form är. Vi lär oss av historien. Den ger ingen katalog att beställa ur, bara vissheten att det bestående inte är nödvändigt. Parollen Eldh slutar med, av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov, ska därför inte läsas som ett fördelningssystem som väntar på sin organisationsplan. Den är negationen av ekvivalensprincipen, att ingens arbete och ingens behov längre mäts mot något abstrakt tredje. Vad som växer på andra sidan mätandet kan ingen rita i förväg. Jag lämnar er åter i Kaptenens ord:

Har ingen aning var det här landar
Men det kommer bli okej