Varje månad undersöker vi en känsla. Hur känns den och varför? Vilka känslor dominerar i samtiden?

AVUND. Att vi lever i det iögonfallande slöseriets tid konstaterade Thorstein Veblen redan för ett drygt sekel sedan, alltså att vi tenderar att konsumera inte enkom utifrån behov, utan också i syfte att kommunicera status och tillgångar.

Hundratjugofem år senare räcker det att öppna valfri social media-applikation på mobiltelefonen för att översköljas av sådan kommunikation. Varje konto  är ett kikhål in i ett annat, hypotetiskt, liv. Och bäst av allt? Voyeurismen är inte ens något att skämmas för längre. Tvärtom finns det människor vars hela inkomst grundar sig på att så många som möjligt ägnar sig åt sådant sanktionerat fönstertittande. 

Nyligen har jag noterat en ny trend i flödet: Reasons you should be jealous of me. Trenden är enkel – man nämner helt enkelt saker som man är stolt över (såsom sitt vackra hår, sina höga betyg och sin välfungerande relation), men genom att presentera samma stolthet som en föreställd annans avund. 

Förutom att irritera mig på den felaktiga användningen av begreppet jealous (svartsjuka, rädslan att förlora någonting man redan har) som klumpig ersättare för det egentligt menade begreppet envious (avundsjuka, ilskan som uppstår som reaktion på att se någon annan besitta någonting man vill ha), så kan jag inte slita blicken från telefonen. ¹

Avunden har nämligen en synnerligen låg ställning i den känslomässiga hierarkin. Den är lätt att uppfatta från omgivningen, men sitter ofta långt inne för att erkänna hos sig själv (ännu har jag inte stött på något klipp med titeln Reasons why I’m envious of those that I love and wish bad things upon them). 

Jag äcklas ofta av min egen avund. Jag avskyr hur den tidvis förgiftar glädjen jag borde ha för de jag älskar, och även den för mina egna framgångar, som i samma sekund som avunden slår till tycks pulveriseras till intet. Jag vill verkligen inte vara en sån där grön, äcklig hagga som äter mitt eget hjärta! ² Avunden ingår dessutom bland de sju dödssynderna, vilket inte heller känns bra. Men är det över huvud taget möjligt att undgå denna synd i en värld så uttryckligen organiserad kring konkurrens?

Det jag menar är att det senmoderna samhället kan tänkas producera avund hos oss i en större omfattning än tidigare, i och med antalet möjligheter att kommunicera ut sig själv och sina egna fram- och tillgångar. Men i och med avundens moraliska delegitimation, uppstår obehag och en impuls att göra sig av med densamma. Men hur? 

Låt oss, för enkelhetens skull, dela upp avunden i tre beståndsdelar: det som avundas, den som känner avund, och den som avundas. Vill du, liksom jag, slippa avundas? Då räcker det att du eliminerar någon av dessa tre. 

Alternativ 1: Devalvering av det som avundas
Har du läst Aisopos fabel om Räven och druvorna? Då vet du redan vad du behöver göra. Övertyga dig själv om att det du avundas inte egentligen är så värdefullt. Den där befordran? Säkert bara mer ansvar, och sämre schema. Dina vänners lyckliga relation? De bråkar nog i smyg. Den där snygga kroppen? Förmodligen resultatet av en tråkig vardag. Sluta genast att avundas enligt devisen: Jag känner inte avund, eftersom det inte finns någonting att vara avundsjuk på. 

Alternativ 2: Projektion av avunden
Istället för att ägna tid och kraft åt dina egna känslor, kan du så snart det sticker till fokusera på hur avundsjuka alla andra är. Problemet är nu elegant lokaliserat utanför dig själv, och du slipper skämmas: Det är inte jag som är avundsjuk, det är andra som är det. 

Men se upp! Just eftersom hotet nu ligger utanför dig själv, föreligger risken att du börjar misstänka din omgivning för att vilja förstöra för dig, vilket kan komma att inverka negativt på nära relationer. Tur då, att det finns sätt att skydda sig även från detta. Nazaren, skyddet mot det onda ögat, är ett utmärkt exempel. Finns att köpa i billiga storpack. 

Har du redan nära till självtvivel och lätt för att ge upp? Idealisera då den andre, och nedvärdera också dig själv, så till den grad att avunden förlorar sin betydelse genom resonemanget: Jag behöver inte känna avund, eftersom jag ändå aldrig skulle kunna få det du har. Om rivaliteten upphör, kan avunden åtminstone ta tillfälligt ledigt. 

Utgå därför från att den andre är extremt rik, har medfött högt IQ och haft tur med generna. Du själv kan ju knappast rå för, eller för den delen förändra, det faktum att du har sämre livsvillkor. ³. Men trots sin effektivitet, leder den neurotiska fatalismen i regel till ett psykiatriskt illabefinnande. ⁴ Var därför beredd på att terapi både kostar tid och pengar – resurser som förstås hade kunnat användas till att istället berika livet och närma dig dina ideal. 

Med detta hoppas jag kunna erbjuda en alternativ självhjälpsguide för dig som liksom jag brottas med det grönögda monstret. Det finns sannerligen många vägar mot ett för stunden förbättrat mående. Strax innan jag i somras steg in i altargången för att säga ja till min make, fäste jag för övrigt en gyllene säkerhetsnål med en nazar i underkjolen. För säkerhets skull. 

Evil doesn’t die, it reinvents itself.