Sjömannen och fiskaren Charlie Andreasson från Styrsö bodde i Gaza året 2013-14. Han arbetade med att renovera en fiskebåt som skulle trotsa blockaden inifrån. Sabotage och bomber sänkte båten, men Charlie Andreasson blev kvar under bombningarna av Gaza 2014. Varje månad publicerar vi ett utdrag ur hans Dagbok från Gaza, som ger en bild av Gaza för tio år sedan.

Jag fick ett resemagasin om Gaza tillstucket i min hand, en utgåva från augusti år 2000. Ett glansigt omslag med en bild av en solnedgång i guld. Det känns märkligt, som en fullständig retuschering av verkligen. Men det är samtidigt en skön bild, en bild av hur det hade kunnat vara.

Ett glansigt omslag med en bild av en solnedgång i guld. Magasinet är utgiven av Palestinian Airlines, är den tredje utgåvan och säkerligen också den sista; två månader senare stängde flygplatsen på israelisk order.

Magasinet är utgiven av Palestinian Airlines, är den tredje utgåvan och säkerligen också den sista; två månader senare stängde flygplatsen på israelisk order. Nu finns inte ens flygplatsen kvar, men jag har ett magasin från den tiden, och jag bläddrar försiktigt i den, rädd för att göra hundöron då den ser oläst ut. Reklam från en internationell jätte inom däcktillverkning, bilder av de nya planen inom Palestinian Airlines flotta, och ett förord av den ansvarige utgivaren.

Jag läser allt. Lär mig ett stycke nutidshistoria. Som att turismen är smörjmedlet i den palestinska ekonomin. Om hur unikt Palestina är när det gäller religiösa turistmål och dess rika historia. De rena stränderna, fjärran hur de ser ut i skrivande stund. Det pålitliga klimatet. Och så en ursäkt för den smärtsamma upplevelsen den första gruppen av ryska turister hade med det bryska mottagandet i säkerhetskontrollen av, som författaren så diplomatiskt beskrev det, den andra sidan.

Att flygplatsen, den korta tid som den fanns, i realiteten fungerade som en jättelik israeliske checkpoint sas det ingenting om. Jag vänder blad, tar del av en längre artikel om de historiska och arkeologiska platserna. Känner igen fotografier från platser jag redan besökt, ser vad som har förändrats sedan de tagits. Artikeln är som en historiebok, tar sin början när människor slog sig ner på denna plats 4 000 år före Kristus, om alla de makter som utövat kontroll över området, om det, trots allt, positiva de har bidragit till i utvecklingen, om deras lämningar.

Om Gazas strategiska betydelse som en knutpunkt för handelsresor. Om kristna och muslimer som lever sida vid sida, kyrkor och moskéer tätt ihop. Och jag läser om utflyktstips, platser jag varit till, andra som jag först när jag läser om dem inser vad det har varit, och platser som min nyfikenhet väcks till. Där hade kunnat vara fler platser beskrivna väl värda att besöka, men det kanske var tänkt att sparas till nästa nummer. Det som aldrig kom.

Jag bläddrar tillbaka till artikeln som tog upp de forna ockupationsmakterna och vad de har bidragit till, kulturellt som arkeologiskt, och försöker komma på vad den nuvarande ockupationsmakten har bidragit till. Men det enda jag ser är våld och förödelse.

Först förvånad av nästa artikel men snart förundrad. Jag befinner mig inte längre i Gaza utan på platser som Hebron. Ett Hebron som idag är avstängt av den israeliska militären. Ett Hebron fjärran det resemagasinet beskriver. Men dess historia går inte att ändra. Inte heller går det att redigera Gazas historia. Det går bara att välja dess framtid. Jag bläddrar tillbaka till artikeln som tog upp de forna ockupationsmakterna och vad de har bidragit till, kulturellt som arkeologiskt, och försöker komma på vad den nuvarande ockupationsmakten har bidragit till. Men det enda jag ser är våld och förödelse, fjärran det magasin jag försiktigt lägger ifrån mig.