Sjömannen och fiskaren Charlie Andreasson från Styrsö bodde i Gaza året 2013-14. Han arbetade med att renovera en fiskebåt som skulle trotsa blockaden inifrån. Sabotage och bomber sänkte båten, men Charlie Andreasson blev kvar under bombningarna av Gaza 2014. Varje månad publicerar vi ett utdrag ur hans Dagbok från Gaza, som ger en bild av Gaza för tio år sedan.

Du står nedanför en damm för du har upptäckt några sprickor där vatten tränger fram. Du står där och försöker täta med dina bara händer men de räcker inte till, trycket är alldeles för högt och sprickorna för stora. Och du skriker på hjälp, för att göra människor uppmärksamma på vad som håller på att ske, för att få ett stopp på vattenflödet innan katastrofen är ett faktum.

Men ingen tycks lyssna på dina varningsrop, ingen tycks vilja se vattnet som väller fram mellan dina fingrar eller så tycker de att du överdriver.

Men ingen tycks lyssna på dina varningsrop, ingen tycks vilja se vattnet som väller fram mellan dina fingrar eller så tycker de att du överdriver. Och du står kvar där, vågar inte ta bort dina händer, undrar hur länge du skall orka hålla emot trycket, hur länge du skall orka ropa innan rösten sviker. Detta är den metafor som bäst beskriver den frustration aktivister här känner emellanåt, en frustration vi måste handskas med för att det inte skall övergå i uppgivenhet.

En aktivists vardag här är inte bara att vara med bönder i buffertzonen eller gå ut med fiskare, mer eller mindre som mänskliga sköldar – att försöka täta sprickorna med händerna om jag tillåts fortsätta använda metaforen som förklaringsmodell – utan långt mer tid läggs på att intervjua drabbade, samla information, bevittna eller delta i demonstrationer och skriva artiklar – att ropa på hjälp för att uppmärksamma det som sker.

Och det är främst under sökandet efter information eller kontrollerandet av någon uppgift som man
omedvetet också söker efter något som talar för att en förändring är på gång. Ens ögon skummar igenom rubrik efter rubrik och så plötsligt finns den där, artikeln som får en att stanna upp. Nedanför dammen märker du en förändring bland de som går förbi högt däruppe, kanske är det nu det äntligen börjar ske något. Och man känner en lättnad, en glädje, och man delar med dig av nyheten till alla aktivister man träffar.

Nu senast var det Nederländernas premiärminister Mark Rutte som den 8/12 skulle inviga en containerscanner vid gränsövergången Kerem Shalom men som avblåste det hela då det visade sig att den inte alls, tvärtemot Ruttes antaganden, skulle underlätta och därmed öka varutransporterna
mellan Gaza och Västbanken. Israel är fast besluten att hålla de två delarna av Palestina separerade ifrån varandra. Och med på samma resa var Nederländernas utrikesminister Frans Timmermans som vägrade acceptera militäreskort på ockuperat territorium, och ställde hellre in sitt planerade besök i Hebrons äldre stadsdelar. Andra utrikesministrar har nyligen varit där utan militäreskort och Timmermans ville inte acceptera de nya villkoren för att inte skapa ett prejudikat.

Nederländerna, du är stor bland aktivisterna här nu. Stor, rakryggad, fanbäraren för de mänskliga rättigheterna, försvararen av Genevekonventionen.

Nederländerna, du är stor bland aktivisterna här nu. Stor, rakryggad, fanbäraren för de mänskliga rättigheterna, försvararen av Genevekonventionen. Bara dagarna efter läser vi att det nederländska vattenbolaget Viten avslutar ett partnerskap med det israeliska vattenbolaget Mekorot. Med på samma resa då Rutte insåg att scannern inte alls hade gagnat handeln mellan de palestinska enklaverna var även handelsminister Lilianne Ploumen vars besök hos just Mekorot abrupt ställdes in, kanske för att media i Nederländerna avslöjat att just samma bolag förnekar palestinier vatten, men den korrekta orsaken lär vi aldrig få reda på.

Nederländerna, du är ett ljus i mörkret och måtte andra nationer följa det ljuset. Du visar på att det finns ett politiskt manöverutrymme att få till stånd en förändring. Och nu förvägrar Rumänien sina landsmän att arbeta inom de israeliska bosättningarna på ockuperat territorium. Räddningen är nära, du kan sluta ropa nu, och snart behöver du inte längre hålla dina händer över sprickorna. Men vi lurar oss själva och kanske behöver vi göra det för att inte bli uppgivna. För samtidigt som vi suger i oss de goda nyheterna blundar vi, åtminstone tillfälligt, för de dåliga som är så många fler och av så mycket allvarligare natur.

Som att Storbritannien skall utveckla en ny typ av drönare tillsammans med Israel, att Italien utökar sitt samarbete på flera plan med nyss nämnda ockupationsmakt, att medlemmar av Knesset redan har börjat gratulera varandra för att fredssamtalen inte tycks leda någonstans … Listan blir allt längre för var dag. Och när vi går ut på gatorna i Palestina ser vi att inget har förbättrats. Vet ens gemene man här om att Nederländerna står upp för dem, tar de till sig av nyheterna, förstorar de upp dem på samma sätt som vi?

Som att Storbritannien skall utveckla en ny typ av drönare tillsammans med Israel, att Italien utökar sitt samarbete på flera plan med nyss nämnda ockupationsmakt.

Människorna här är dem som bor längre nerströms, dem som kommer att dränkas när dammen rämnar. Samma människor som förhindras att handla med omvärlden, att utveckla sin ekonomi – att täta dammen från utsidan eller lämna dalgången som riskerar att översvämmas. Kanske är det därför de palestinier som återvänder efter en fängelsevistelse i Israel, oavsett vad de dömts till, hyllas av så många. För att de på ett konkret sätt försökt förändra situationen.

Avtal, överenskommelser och konventioner har tecknats förr, men inte kunnat täta dammen eller minska trycket. Det finns inte längre någon plats för drömmar, att de som går förbi däruppe skall ägna någon tanke åt sprickorna du frenetiskt försöker täta. Men du fortsätter ropa på hjälp, hoppas att din röst skall höras bättre än alla palestiniers som redan har ropat inför döva öron i decennier. Och du fortsätter söka efter minsta tecken på att en förändring är på gång, något som ger förnyad kraft till dina redan ansträngda armmuskler där du står och håller händerna mot flödet.

Mark Rutte är idag NATO:s generalsekreterare och mest känd för att ha kallat Trump för pappa och gratulerat honom till angreppet på Iran.