Greklands före detta premiärminister Alexis Tsipras har gett ut sina memoarer. Han och vänsterkoalitionen Syriza tog över 2015 med löftet om att bryta sparavtalet med trojkan. Varför lyckades det inte? Varför utlyste den en folkomröstning vars resultat de inte följde? Tsipras förklarar sin syn på 762 sidor. Memi Melissaratou-Mattsson har läst dem och konstaterar att den är en språngbräda för Alexis comeback i politiken.

Alexis Tsipras namn är för alltid förknippat med den grekiska vänsterkoalitionens Syrizas uppgång och fall, och med en våg av hopp som mynnade ut i en stor besvikelse när han undertecknade det avtal som man i en folkomröstning hade röstat nej till.

Folkomröstningen den 5 juli 2015 var den åttonde i Greklands historia och den var principiellt annorlunda än de sju tidigare som alla rörde statsskicket. Även om det då i vissa fall uppstod meningsskiljaktigheter om syfte eller rent av misstankar om fusk och påverkningar utifrån, så hade de alla åtminstone det gemensamt att den fråga som ställdes var entydig liksom det svar som skulle ges. Ja eller nej till monarkin eller till en monarks återinstallation, ja eller nej till militärjuntans konstitution. Och det handlade om hur den Grekland skulle gestaltas internt, nationellt och inom ramen för en självständig stat.

Alexis Tsipras namn är för alltid förknippat med den grekiska vänsterkoalitionens Syrizas uppgång och fall, och med en våg av hopp som mynnade ut i en stor besvikelse när han undertecknade det avtal som man i en folkomröstning hade röstat nej till.

Så var inte fallet med den åttonde omröstningen. Frågeställningen var inte entydig och inte heller tolkades resultatet såsom den vinnande majoriteten trodde att det skulle göras. Ändå var denna folkomröstning den viktigaste av alla eftersom det som stod på spel var Greklands existens som självständig stat. Det var en fråga som avsåg förhållandet till utanförstående makter och som i själva verket handlade om landet skulle överlämnas till andra. På valsedeln stod: ”Skall den plan på överenskommelse, som EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden lagt fram i Eurogruppen 25.06.2015 och vilken består av två delar som utgör deras samlade förslag, accepteras?¹ De medborgarna som avvisar de tre Institutionernas förslag röstar: DET GODTAS INTE/NEJ. De medborgarna som är överens med de tre Institutionerna förslag röstar: DET GODTAS/JA”. Nej-svaret fick 61,31% och ja-svaret 38,69%.

Folkomröstningen den 5 juli 2015 var en vattendelare i vänsterkoalitionen SYRIZA:s första period vid regeringsmakten. En period som hade inletts med den historiska valsegern den 25 januari det året och fortsatt med intensiva förhandlingar och förnedrande diskussioner och påtryckningar från EU-kommissionen och representanter för Eurogruppen, ECB och IMF.

Folkomröstningen var höjdpunkten för det folkliga motstånd mot de åtstramningpaket som hade påtvingats Grekland och som tidigare regeringar hade undertecknat.

Samtidigt var denna folkomröstning den absoluta höjdpunkten för det folkliga motståndet som, under den femåriga statsfinansiella skuldkrisens turer, hade blivit till en alltmer växande våg mot de åtstramnings- och nedskärningspaket, kända som ”mnemonia” eller memoranda, med dithörande kontroller och direkta personliga inblandningar och fordringsägarnas förmyndarskap, som hade påtvingats Grekland och som tidigare regeringar hade undertecknat.

På alla tänkbara sätt är denna folkomröstning också central i Alexis Tsipras nyutgivna bok Ithaka. (Aten, Gutenberg förlag, ännu endast på grekiska. I sin prolog konstaterar han att många har skrivit sin egen version av de dramatiska händelserna runt den grekiska krisen som omskakade hela Europa, alla förutom själva mannen som ställdes inför att ta besluten. ”Nu är det dags att även min röst hörs. Dags att säga sanningen som jag upplevde den. Min sanning.” Men också ”ett försök att tala om framtiden”.

Men trots sina annars alldeles uppenbara referenser till det homeriska eposet Odyssén, så börjar boken inte in medias res. Den börjar ab ovo, ordagrant ”från ägget”, det vill säga med Alexis födelse. ”Jag föddes i Aten 1974, fyra dagar efter Metapolitefsi, den 28 juli, den månad som brännmärkte landets moderna historia genom ’Attilas’ invasion av Cypern och med juntans fall”.

Men trots sina annars alldeles uppenbara referenser till det homeriska eposet Odyssén, så börjar boken inte in medias res. Den börjar ab ovo, ordagrant ”från ägget”, det vill säga med Alexis födelse.

I berättelsen som följer ryms allt, precis allt. I detalj. Från valet av namn för den nyfödda minstingen i familjen Tsipras, föräldrahemmet, syskonen, skolgången från dagis till universitet, vad han läste, idrott, kärleken, det tidiga engagemanget i politiken, först i elevrådet och sedan i de kommunistiska ungdoms- och studentorganisationerna. Allt sammanvävt med de kulturella, idrottsliga och politiska händelserna i Grekland och mot en bakgrund av de omvälvande förändringarna på den internationella scenen och i den grekiska partipolitiska samtiden.

Och så hela vägen fram till ledningen av Synaspismos och därefter till ordförandepost i vänsterkoalitionen Syriza som i skuldkrisens era hade växt till den ledande och samlande kraften i antimemoranda-kampen och till oppositionspartiet i parlamentet. Och parallellt alla resor och möten i Europa och i världen som etablerar den unge Tsipras som det nya hoppet i kampen mot ”neoliberalismen och åtstramningarna” och allt som präglar den grekiska politiken och det grekiska samhället till det avgörande valet den 25 januari 2015.

Två ledmotiv håller samman den platta, linjära och detaljtunga berättelsen i första delen. Det ena byggs på kombinationen ”ung” och ”första gång”, det andra motivet på Alexis orubbliga tro på det europeiska samarbetet och på euron.

Två ledmotiv håller samman den platta, linjära och detaljtunga berättelsen i första delen. Det ena byggs på kombinationen ung och första gång, det andra motivet på Alexis orubbliga tro på det europeiska samarbetet och på euron.

Från en högt signifikativ historisk punkt till en annan, från demokratins återupprättande till ”första gång vänster” i regeringsposition: ett barn av sin tid formas inom och genom den historiska förändringen tills han blir den unge Ledaren, som upphöjd till ”första gång vänster-premiärministern i landets historia” nu står framför kommande svårigheter och utmaningar utrustad med bara sitt ”fasta beslut att kämpa”.

Man är frestad att läsa denna ”Första del” som ett försök till en politisk Bildungsroman. Men i Tsipras homeriska koncept måste den snarare förstås som den förberedande fasen inför en resa – Att segla iväg är första delens övergripande titel. Som själva resan, äventyrlig och fylld med lömska faror, ska bokens ”Andra del” läsas, som har den övergripande titeln Odyssé. Och som fortsätter med samma berättartekniska uppfinning och med samma ledmotiv. Hans exploatering till kräkpunkten av de homeriska begreppen blir ett slags bling bling för infödingar, och hans direkta eller indirekta referenser till nygrekiska poeter och rentav införlivandet av verser i hans löpande meningar, allt detta och lite till gör saken ännu värre.

Med avstamp i segerns valnatt börjar Tsipras långa redogörelse för alla turerna kring utformningen och etablerandet av hans första regering – diskussioner inom och utanför partiet, hans egna tankar och resonemang kring valet av ministrar, ibland med en raljerande och avståndstagande ton, och så berättelser om alla möten och meningsutbyten med europeiska ledare och med representanter för fordringsägarna, som nu kommer med intensifierade påtryckningar och nya krav. Och smygandes har benämningen ”institutionerna” kommit att ersätta ”trojkan” när Tsipras ”har accepterat Institutionernas förslag om privatiseringar”.

Från februari då Tsipras meddelat folket att ”vi har segrat men den svåra vägen ligger framför oss”, att den fyra månaders förlängning som skänktes Grekland inte hade med fullbordandet av det andra memorandum att göra, att det var slut med programmet, att Trojkan inte längre fanns, att programmet hade avslutats så att förhandlingarna mellan Institutionerna och den grekiska regeringen skulle börja – till en desperat vår full med Alexis resor och diskussioner. Bryssel, Paris och Berlin, fram och tillbaka, men även Moskva och Sankt Petersburg. Hårda meningsutbyten med Dijsselbloem och Tusk, mer vänliga och
personliga samtal med Hollande och Merkel. Och ännu intressantare och avslöjande samtal med Putin.

Hans exploatering till kräkpunkten av de homeriska begreppen blir ett slags bling bling för infödingar.

Hela vägen fram till slutet av juni då förläggningstiden har löpt ut och Tsipras regering den 25 juni ställs inför ett ultimatum i form av en text ”Reforms for the completion of the Current Program and Beyond”. Då förespråkar han en folkomröstning. ”Folkomröstningen var mitt eget beslut” skriver Tsipras, och återger ordagrant sina resonemang för ett ställningstagande på regeringssammanträdet där det då råder olika uppfattningar: ”Vi måste vara överens om att det som erbjuds oss går ut på underkastelse och upplösning av vår suveränitet och vår värdighet. Ett hårt memorandum som får oss att sjunka djupt i recession och förnedrar det grekiska folkets känsla för patriotism och värdighet. Men akta: Vi får inte anamma det dilemma som de andra ger oss, att folkomröstningen ska avse valutan. Det ska inte avse valutan”. Och han påminde sina ministrar om ”Oxi:s [Nejs] styrka i grekernas kollektiva minne, en laddad historisk symbol som från 1940 och framåt har stått för motstånd och värdighet”. Strax därpå ringer han Merkel och Hollande för att underrätta dem om beslutet och för att meddela att han ju ”är här för att säkra vårt lands ställe i eurozonen”.

Merkel undrade om det inte vore mer korrekt att göra valet: Euro eller drachma. Hon insisterade: Alexis, jag vill vara absolut klar: om det grekiska folket säger ’Nej’, så säger det ’Nej’ också till euron. Till grekerna sa Tsipras att det inte var en fråga om euron.

Merkel undrar ”om det inte vore mer korrekt att sätta dilemmat ”Euro eller drachma”. Hon insisterade: ”Alexis, jag vill vara absolut klar: om det grekiska folket säger ’Nej’, så säger det ’Nej’ också till euron”.
Men därefter förklarar han för presidenten Pavlopoulos tydligt och klart: ”Under inga omständigheter ska vi tillåta att folkomröstningen omvandlas till dilemmat ’Euro eller drachma’ ”. Det är ”inte en fråga om att stanna eller lämna eurozonen”.

Veckan som går mot folkomröstningen vänder sig Tsipras till folket två gånger med offentliga tal, med ett ”absolut tydligt och klart” syfte, både för att ”övertyga om betydelse av ett Nej för att åstadkomma ett ärligt avtal” och för ”att försäkra att Grekland inte skulle lämna euron, oavsett vilket resultat det skulle bli”. ”Detta var för mig oförhandlingsbart. Det var ett åtagande gentemot folket, ett så klart och så tydligt löfte, som jag tror spelade en avgörande roll till att Nej vann”.

På onsdagen före omröstningen förkunnar han: ”Folkomröstningen på söndag avser inte vårt lands kvarblivande eller inte i eurozonen. Detta är givet och ingen kan ifrågasätta det”, och på fredagen: ”Det måste bli förstått av alla; det som ska avgöras på söndag är inte Greklands fortsatta närvaro i Europa. […] Ingen ifrågasätter Greklands närvaro i Europa. […] Nej till ett icke hållbart avtal betyder inte brytning med Europa. Det betyder fortsättning på förhandlingarna under bättre villkor för det grekiska folket.”

När Nej-sidan segrade med förvånansvärd stor mar ginal(61,31%) håller Tsipras tal till nationen: ”Folkomröstningen idag har varken vinnare eller förlorare. Det är en seger i sig själv. I dag har vi alla, kvinnor och män, skrivit en strålande sida i den moderna europeiska historien […] Grekinnor, Greker! […] ni gjorde ett tappert val. Jag är dock fullt medveten om att det mandat ni ger mig är inte att bryta med Europa, utan ett mandat för att förstärka var förhandlingskraft för att lyckas få ett livsdugligt avtal. […] Jag vill också understryka att med sitt historiska och tappra val idag har det grekiska folket besvarat den riktiga frågan […] Det besvarade inte frågan om att stanna i eller lämna euron. Denna fråga måste kastas ut en gång för alla ur diskussionen. Europa får inte vara en enkelriktad väg av sparpaket. Idag har det grekiska folket gett ett svar på frågan: Vilket Europa vill vi ha? Och svarat tappert: Vi vill ha ett solidariskt och demokratiskt Europa. […] Jag vill understryka att med sitt historiska och tappra val idag har det grekiska folket svarat på den rätta frågan […] Det har inte svarat på frågan in eller utanför euron. Denna fråga måste kastas ut för alltid från diskussionen.”

Att det inte fanns vinnare, eller vem som egentligen vann till slut, förstår man när man läser Tsipras återgivande av partiledarnas möte under presidenten Pavlopoulos den 6 juli, dagen efter omröstningen. Det har spekulerats mycket om vad som hände där..

Att det inte fanns vinnare, eller vem som egentligen vann till slut, förstår man när man läser Tsipras återgivande av partiledarnas möte under presidenten Pavlopoulos den 6 juli, dagen efter omröstningen. Det har spekulerats mycket om vad som hände där men nu har vi Tsipras minnen. Presidenten sade att ”syftet med mötet var att ge regeringen mandat att förhandla för att åstadkomma ett avtal som skulle tjäna landets intresse och säkra dess plats i eurozonen”. Tsipras själv underströk, som han skriver det, att ”folkomröstningen inte avsåg vår plats i eurozonen utan institutionernas förslag till den grekiska regeringen den 25 juni.” Och han lade till att han väljer att göra ”ett försök att motbalansera de recessionsframkallande åtgärderna med ett starkt investeringsprogram”. De tre ledarna för de borgerliga tre JA- partierna, som hela tiden hade propagerat mot Syriza, och som hade hållit ett gemensamt ”remain”-möte, undertecknade nu tillsammans med Tsipras en gemensam kommuniké. Endast kommunistpartiets ledare avstod.

Läsaren måste alltså inse att det som hände vid toppmötet i Bryssel efter den grekiska folkomröstningens Nej inte var en kapitulation, att den 17 timmars mangling som Tsipras genomgick var för nå ett avtal på bättre villkor – och att detta ju var hans mandat. ”Jämfört med det förslag som det grekiska folket sade Nej till på folkomröstningen så hade det avtal som vi undertecknade liknande negativa inslag, men ändå desto fler positiva.”

De tre ledarna för de borgerliga tre JA- partierna, som hela tiden hade propagerat mot Syriza, och som hade hållit ett gemensamt ”remain”-möte, undertecknade nu tillsammans med Tsipras en gemensam kommuniké. Endast kommunistpartiets ledare avstod.

Genom allt detta tjockflytande material med diskussionsinslag, tankar och kommentarer som uppradas som ett slags återskapande av reell tid i bokens andra del – Odyssén – står det klart för läsaren att något annat alternativ aldrig funnits än att göra allt som krävs för att stanna i euron. Mot alla odds. Av ren övertygelse. Redan från början. ”Detta vill jag att du svarar mig”, säger juridikprofessor och tidigare högerministern Prokopis Pavlopoulos när han i februari 2015 får frågan att bli landets nye president, ”Ska vi stanna i euron?”

”Oroa dig inte, Prokopis”, svarar Alexis. ”Vi ska stanna.”

Klar blir också dubbelhetens, tvetydighetens, mekanism i Tsipras tal och agerande. Och framför allt hur begreppet ”Motstånd” blev ett verktyg för manipulation. Strax efter regeringens installation, den 27 januari 2015, besöker Tsipras platsen i Kaisariani där kommunister och motståndsmän hade arkebuserats av tyska ockupationsstyrkor maj 1944 – ”vi kände att de nu fått rättvisa. Och att deras röst hörs igen genom oss” – och i Moskva träffar han dottern till Elektra Apostolou, den legendariska motståndskvinnan som hade torterats och mördats i Aten i juli 1944. Nej-kopplingen till motståndets Oxi hade också Putin fattat, som i sitt samtal med Tsipras, mitt under partiledarnas sammanträde, gratulerar och konstaterar att segern i folkomröstningen var ”jämförbar med Motståndet mot nazismen”.

Den homeriska Odyssén må lyckligt avrundas med Odysseus slutliga återvändo till sitt hem och kungarike på Ithaka, men så sker inte i Tsipras Odyssé.

Den homeriska Odyssén må lyckligt avrundas med Odysseus slutliga återvändo till sitt hem och kungarike på Ithaka, men så sker inte i Tsipras Odyssé. Avtalet, undertecknandet av det tredje memorandumet, ”det var inte ett Ithaka, utan det var en möjlighet att rädda våra skepp så att vi skulle kunna nå Ithaka”. Så boken fortsätter med en ”Tredje del”, Vägen mot Ithaka, och en ”Fjärde del”, Efter Ithaka, och en ”Femte del”, Vad resan gav oss. Med samma metod, oändliga detaljer i handlingar och diskussioner och med Alexis tankar, tal och uppenbarelser samt en flora litterära referenser, slingrar berättelsen fram: från juli 2015 då Tsipras återvänder efter de tuffa förhandlingarna – ”utan att ha förrått det mandat som folket hade givit”, till augusti 2018 då det firas att landet hade trätt ut ur mnemonia och Tsipras håller tal just på ön Ithaka för ”att förkunna för folket att vi äntligen hade nått stranden, vår kollektiva Odyssé hade tagit slut” och fram till juli 2019 och förlusten i det nationella valet och sedan hela perioden fram till 2023 med Syriza nu i opposition och partiet i turbulens och splittring, egentligen upplösning.

Berättelsen präglas dessutom av ett ständigt undergrävande och löjliggörande av forna kamrater som antingen motsatte sig ändringen av folkomröstningens beslut eller som i fortsättningen ”motarbetade” Tsipras inom partiet. Den präglas också av Tsipras stegvis förändrade syn på partiet, från att ”Syriza inte fick bli fånge i sitt eget antimnemonia-identitet” över idén om transformation till ett modernt stort vänsterparti till insikten att både för partiet och för honom ”hade en cirkel slutits”.

Berättelsen präglas dessutom av ett ständigt undergrävande och löjliggörande av forna kamrater som antingen motsatte sig ändringen av folkomröstningens beslut eller som i fortsättningen ”motarbetade” Tsipras inom partiet.

Men i berättelsen framhävs parallellt allt som landet med Tsipras vid rodret åstadkom internt och ännu mer i den diplomatiska sfären och på den internationella scenen. Men inte heller detta är slutet. Boken avrundas med ”Ett slags epilog” där, grundat på krisens och regeringstidens erfarenheter, i själva verket ges ett fullständigt och globaliserat politiskt program som en kompass för Grekland, Europa och världen att navigera i nya epoken.

Alexis utlovade ”sanning” och ”tal om framtiden” blandas till slut ihop i en metasanning. Tjugo löpande numrerade kapitel som i efterhand binds samman i en enda berättelse med övergripande titlar och underrubriker och med interna citat och kommentarer till en samtida parallell till den klassiska Odyssén. Den överdådiga och luriga användningen av den homeriska läran ger i sig ett intryck av förljugenhet och löje – som bara ökas till bristningens punkt med alla inbakade referenser till nygrekiska poeter, Kavafis och Varnalis, Ritsos, Anagnostakis, Savvopoulos m.m.

Framför allt är den en språngbräda för Alexis comeback i politiken. Med en intensiv pr-kampanj har boken öppnat för spekulationer om ett nytt Tsipras-parti.

Trots det långa uppradandet av detaljer är boken inte någon historisk överblick. I detta syfte är förresten Jonas Karlssons Syrizas uppgång och fall en mycket nyttigare läsning – gärna tillsammans med Kajsa Ekis Ekmans Skulden, Eurokrisen sedd från Atén.

I själva verket är boken ett Porträtt – vilket symboliskt nog också tydliggörs med en heltäckande bild på Alexis på det mörkblå omslaget. Och framför allt är den en språngbräda för Alexis comeback i politiken. Med en intensiv pr-kampanj och med en rad boksläpp från stad till stad runt om i Grekland har boken öppnat för spekulationer om ett nytt Tsipras-parti som förväntas lanseras när som helst, allt medan nya avhopp från det forna Syrizas utbrytarpartier fortsätter…

Boken passar väl in i hans planer som dessa framgår av hans nyinstiftade institut Inat (intsipras.gr) med hans nya medarbetare och hans nya image, nu avpollerad sina vänster- och antisystemiska kännetecken.