Ship to Gaza seglar igen för att bryta Israels blockad, men har utsatts för kritik. Är det bara ett uppmärksamhetssökande performance? Charlie Andreasson, som åkte med Estelle 2012 och som därefter bodde ett år i Gaza för att bryta blockaden inifrån, skriver om vikten av att fortsätta försöka.

Det var hat i hans ögon när han lyfte elpistolen, den sortens hat som rädsla väcker. Åttio, kanske så många som hundra, fullt utrustade soldater med rånarluvor, med en helikopter svävande ovanför med förmodade prickskyttar, med militärbåtar runt oss med soldater beredda bakom maskingevär mot oss trettio obeväpnade civila. De tog sin uppgift på fullaste allvar, de såg oss som ett hot. Men ingen hade talat om för dem vad vi var ett hot emot.

Åttio fullt utrustade soldater med rånarluvor, med en helikopter svävande ovanför med förmodade prickskyttar, militärbåtar runt oss med soldater beredda bakom maskingevär mot oss trettio obeväpnade civila. Israel är rädda för Ship to Gaza.

Bryskt och stressat upprepade soldaten sin order att jag skulle lämna fri passage, låta mig arresteras, och lät denna gång elpistolen knastra varnande, och för sista gången upprepade jag, med ett lugn som förvånade mig själv, att vi var på internationellt vatten, att de bröt mot internationell rätt och att han skulle ta sina soldater med sig tillbaka till båtarna de bordat oss med. Jag skulle kunna skriva att jag aldrig varit så rädd i hela mitt liv, först som jag var av oss som skulle bli utsatt för det militära våldet. Men jag var inte ensam. Med mig hade jag tusentals och åter tusentals människor. Med mig hade jag alla dem som mött upp oss i hamnarna vi stoppat vid, de som sjungt för oss, hållt tal för oss, borgmästarna som bjudit in oss i stadshusen, alla dem som bidragit med slantar, som demonstrerat för oss, som vi guidat
ombord, som kommit ombord med hemodlade grönsaker för att bjuda oss på. Alla dem som ansåg att de mänskliga rättigheterna är universiella rättigheter, att palestinierna har rätt till sin frihet som alla vi andra.

Det hade inte behövt vara för Gaza och palestinierna. Det hade kunnat vara någon annanstans och för ett annat folk. Som Västsahara. Det finns ställen på vår gemensamma jord som tycks vara vita fläckar när det gäller mänskliga rättigheter, rätten till självbestämmande, rörelsefrihet. Där någon annan stat tar sig rätten att plundra dem på tillgångar och land, ofta med hänvisning till de magiska orden Säkerhet för dess egna befolkning som ursäkt för sitt folkrättsvidriga agerande.

Det var en tillfällighet att jag studerade internationella relationer på GU när Ship to Gaza startades upp. Och det var en tillfällighet att min lektor inom freds- och konflikthantering, Stellan Vinthagen, i förbigående nämnde denna rörelse och dess mål.

Men livet är fullt av tillfälligheter. Och det var en tillfällighet att jag studerade internationella relationer på Göteborgs Universitet när Ship to Gaza startades upp. Och det var en tillfällighet att min lektor inom fred- och konflikthantering, Stellan Vinthagen, i förbigående nämnde denna rörelse och dess mål. Och det var en rad av tillfälligheter som ledde mig till Åbo och renoveringen av Estelle, min kärlek, den starka gemenskap som byggdes upp bland oss som var ombord. Men där fanns aldrig utrymme för tvekan eller tvivel.

Bordningen var över och vi var arresterade, och sökandet i alla utrymmen ombord påbörjades. Parvis gick de in, öppnade försiktigt dörrar och riktade in sina vapen innan de tog sig vidare. Och snart var de tillbaka, utan att ha funnit något hot. Men de visste heller inte vad de letade efter och kunde därför inte se det.

Jag sökte och fick ögonkontakt med en av de unga soldaterna som vaktade oss. Spänningen hade lagt sig, oron likaså, och det var bara en väntan på bogserbåten som kallats ut då soldaterna inte lyckades starta maskinen ombord och inte hade några kunskaper i segling. Är du stolt, soldat, över vad du har gjort, frågade jag honom. Hans blick stannade vid min, en öppen blick, en blick sökande efter svar. Vad skall du säga din mor, fortsatte jag. Hur skall du förklara det här för dina vänner? Vad kommer din flickvän tycka om dig efter det här?

Är du stolt, soldat, över vad du har gjort, frågade jag honom. Hans blick stannade vid min, en öppen blick, en blick sökande efter svar. Vad skall du säga din mor, fortsatte jag.

Jag upprepade frågorna som ett mantra, han vek undan blicken men kastade den då och då skyggt tillbaka. Han lyssnade, kände sig obehaglig till mods. Och jag förstod honom. Det han just varit med om kan inte ha varit vad som hade sagts till honom och de andra soldaterna. De mötte trettio obeväpnade civila – sjömän, parlamentsledamöter, kvinnor, en man så gammal som åttio år – som endast gjorde passivt motstånd, som utsatte sig för deras våld för … ja, för vad? Kanske hade just den här soldaten natten innan krupit ihop som ett barn intill sin flickvän, skrävlat inför sina vänner, försökt visa sig vuxen och orädd inför sin oroliga mor.

Kanske hade han varit rädd att han inte skulle återvända efter det farliga men viktiga uppdraget. Men där han stod lutad mot relingen, fullt utrustad och med rånarluva, tycktes han vara fylld med frågor. Det hade inte varit något farligt uppdrag, han hade inte agerat hjälte. Och det tycktes mig att mina frågor fick honom att sjunka ihop en aning; kanske skämdes han. Han kunde inte se hur vi innebar något hot, men ingen hade heller talat om för honom vad det var vi hotade.

Det tycktes mig att mina frågor fick honom att sjunka ihop en aning; kanske skämdes han. Han kunde inte se hur vi innebar något hot, men ingen hade heller talat om för honom vad det var vi hotade.

Med kunskap kommer makt. Men med kunskap följer också ett ansvar, ett ansvar att förvalta denna kunskap. För en politiker är detta en självklarhet, det är deras ansvar att upprätthålla lagar och konventioner; polisen är endast ett instrument. Men politiker är också människor. När de, tyngda av sin arbetsbörda, blir utsatta för påtryckningar från lobbygrupper, från industrin, från höga regeringsföreträdare från andra länder, är det lätt att de ger vika. Gäller det dessutom ett infekterat ämne som inte tycks engagera den egna befolkningen allt för mycket än lättare.

I Västsahara finns det fosfor. Utanför dess kust finns det rika fiskevatten. EU har tecknat avtal för att utvinna dessa resurser. Men inte med västsaharierna, man har tecknat det med Maroco som ockuperar Västsahara. Man har försökt legitimera Marockos ockupation med avtal, men vad EU gjort är att delegitimera sig självt som fanbärare av universiella värden som folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Man har urholkat värdet av, innebörden av, dessa ord. Det är att smita från ansvar. Och när politiker inte kan, vill eller vågar ta sitt ansvar återstår det inget annat än för oss inom civilsamhället att axla det ansvaret. Och det var därför vi seglade med Estelle mot Gaza, för att bryta en blockad som saknar laglig grund, som tar ifrån palestiniernas deras rätt till fri rörlighet, som raserat deras industri och ekonomi, där människorna har fråntagits sina mänskliga rättigheter av ingen annan anledning än att de är födda där.

Det var därför vi seglade mot Gaza, för att bryta en blockad som saknar laglig grund, som tar ifrån palestiniernas deras rätt till fri rörlighet, som raserat deras ekonomi, där människorna har fråntagits sina mänskliga rättigheter av ingen annan anledning än att de är födda där.

Under förhöret med den israeliska säkerhetstjänsten anklagades vi för att illegalt försökt ta oss in i Israel. Det var den grövsta anklagelsen de hade mot oss, en anklagelse som dessutom var rent löjeväckande. De har inte satt in dessa stora militära resurser, avlyssnat våra telefoner och datorer, utövat påtryckningar på europeiska myndigheter i ett försök att stoppa oss, för att sedan endast kunna anklaga oss för att försöka ta oss in i Israel illegalt. Till skillnad från soldaterna visste däremot förhörsledarna vad vi var ett hot emot.

Det politiska och militära etablissemanget i Israel var väl medvetna om det och oroade. Och hade skäl att vara oroade. Vi var ett hot mot Israels fortsatta landkonfiskering av palestinskt territorium, mot deras fördrivningar av palestinier från land de odlat i generationer, från land då staten Israel skapades bestämdes skulle tillhöra palestinierna och inga andra än dem.

Vi var ett hot mot Israels självpåtagna rätt att bryta mot Genèvekonventioner och de mänskliga rättigheterna, att vi skulle sätta strålkastarljuset mot Israels övergrepp och attacker på fiskare och bönder, dess civilbefolkning. Att vi skulle visa världen sanningen om Israels säkerhetspolitik och vilka offren är, vilka förövarna är.

Det israeliska etablissemanget visste att de inte kunde begagna sig av politiska eller diplomatiska medel för att kunna stoppa oss på laglig väg, de kunde endast stoppa oss medelst militärt våld.

De hade skäl att frukta att världsopinionen skulle kräva ett stopp för denna politik, att de politiska ledare i väst som tidigare undflytt sitt ansvar nu skulle ta det. Och det israeliska etablissemanget visste att de inte kunde begagna sig av politiska eller diplomatiska medel för att kunna stoppa oss på laglig väg och därmed fortsätta begå sina brott, de kunde endast stoppa oss medelst militärt våld.

Det är farligt att ha rätt när staten har fel, myntade Voltaire en gång. Hade Voltaire varit en aktivist kanske han istället hade sagt att det är farligt att göra rätt när staten gör fel. Men när en av världens militärt starkaste nationer fruktar dig vet du att du har åstadkommit något, när de frihetsberövar dig på falska grunder att du är nära segern. Ja, det kan ibland vara farligt att göra rätt, men att inte agera var för oss ombord aldrig något alternativ. Vi tog vårt ansvar.

Det är farligt att ha rätt när staten har fel, myntade Voltaire en gång. När en av världens militärt starkaste nationer fruktar dig vet du att du har åstadkommit något.

Blockaden består, vi bröt den inte. Därför fortsätter vi att utmana den. Och vi blir allt fler anhängare runt om i världen som står upp mot orättvisor och förtryck. Ockupationsmakten och dess lakejer vet att de inte
kan ta sig segrande ur den här striden, de kan göra vad de kan för att vinna tid, men de kan aldrig vinna.

De har skäl att frukta oss.

Soldaterna som bordade oss på internationellt vatten, som misshandlade oss med sina elpistoler, fann aldrig något hotfullt ombord. Hur skulle de kunnat det? Vi, båten, lasten var endast ett uttryck för den globala rättvisan, en materialisering av det globala civilsamhällets solidaritet för de förtryckta och mot förtryckarna. Kanske var det detta soldaten med den ibland undflyende ibland sökande blicken började förstå. Och vad skulle han säga sin mor när han kom hem, sina vänner, sin flickvän?